I våra varje vecka återkommande diskussioner här använder jag ibland ett slarvigt språk som leder till missförstånd, och när jag gör det beklagar jag mig för det. Problemet är att jag verkligen har en hel del arbete att stå i, och jag har vanligtvis inte tid att förfina och polera mina kommentarer innan jag går ut i etern, så därför gör jag mig inte alltid så tydlig som jag skulle kunna. En lyssnare kritiserade förra veckans sändning för att jag hänvisade till Ayn Rand som en “sovjetjudinna” som predikade en religion av själviskhet. Han skrev till mig att det var som att säga att Ayn Rand trodde på både kommunismen, självtillräcklighet och individualism samtidigt, och det föreföll inte vettigt.
I själva verket var min hänvisning till Ayn Rand som en “sovjetjudinna” avsedd att enbart betyda att hon var en judinna från Sovjetunionen, inte att hon var en av kommunismens apostlar. Till skillnad från många av sina judiska fränder, predikade hon inte kommunism. Hon var emellertid inte bara en apostel för själviskheten utan även för andra destruktiva föreställningar som predikades av nästan alla hennes judiska fränder, såsom föreställningen att ras inte spelar någon roll. I sin bok The Virtue of Selfishness skrev hon efter ett avsnitt där hon rasat våldsamt och länge mot vad hon kallade “kollektivismen”, och jag citerar: “Rasism är den lägsta, grövsta och primitivaste formen av kollektivism.” — slut citat — Vidare var Ayn Rands slag av själviskhet långt ifrån ett uttryck för det slags självtillräcklighet och individuellt ansvar som jag tror på. Det atomiserade slags själviskhet som hon predikade var avsedd — jag säger återigen avsedd — att skära loss en person från hans rasliga rötter, att skada hans känsla för sin ras, att leda honom till att sätta sina personliga intressen ovan sitt ansvar gentemot sin ras som helhet och i själva verket att överge allt sitt rasliga ansvar. Och detta var avsiktligt.
Jag tycker inte om att låta kufisk eller irrationell beträffande detta, men jag bör berätta för er att många års erfarenhet har lett mig till att tro att ett maxim som vi alla borde vägledas av lyder: “Intet gott kommer från Israel.” När en jude predikar något för oss — vare sig kollektivism som i fallet med Karl Marx, eller extrem individualism som i fallet med Ayn Rand — är det avsett att skada oss, att bedra oss, att försvaga oss, att göra oss sårbara. Till och med när det verkar vara antikommunism är det slugt förvridet så att kommunism jämställs med varje form av kollektiv känsla och varje form av raslig känsla därvid förknippas med kommunism. Och som jag sade görs detta mycket slugt, mycket klipskt, så att det lurar många människor, i synnerhet högerstollarna. Många antikommunister av idag har låtit sig själva övertygas av Rand och hennes anhang att rasism är en form av kommunism. Ett tusen generationer av övning på marknadsplatsen har givit Rand och hennes stamfränder en sällsynt talang för bedrägeri, för vilseledning.
Låt mig nämna ett specifikt exempel på detta. Enligt alla källor är den avgörande händelsen för världens judar idag den så kallade “Förintelsen”. Fler yrkesverksamma judar — det vill säga judar vars yrke är deras judiskhet — förtjänar sitt uppehälle idag genom “Förintelsen” än genom någonting annat förknippat med deras judiskhet. Den var, berättar de för oss, det mest fruktansvärda brottet i världshistorien. Och de har tränat en hel del kristna predikanter och icke-judiska politiker och icke-judiska mediamänniskor att säga samma sak. Och till samtliga av oss har de skickat räkningen för detta påstådda “mest fruktansvärda brott i världshistorien” under ganska lång tid nu.
Först var det nazisterna, dessa fruktansvärda människor i Tyskland som av någon oförklarlig anledning inte tyckte om judar och således försökte med början 1933 att få ut dem allihopa ur Tyskland genom att förbjuda dem att äga tidningar eller radiostationer eller att praktisera juridik och så vidare, och efter andra världskrigets början började de sätta dem i koncentrationsläger. Så efter andra världskriget förföljdes och spårades nazister upp och mördades utan urskillning. Judarna är fortfarande skadeglada över det och klagar bland sig själva över att de inte kom åt att döda så många som de ville.
Om ni är förvirrade nu för att bilden av den blodtörstiga och skadeglada juden inte riktigt stämmer överens med den bild som presenteras av Hollywood i form av den älskvärda, välvilliga, roliga, smarta och hjälpsamma juden — den visa, eftertänksamma och humanitära juden som presenteras för er varje dag på era TV-skärmar — så låt mig läsa upp för er en del av en artikel som förekom i en judisk tidning från New York för bara tre veckor sedan. Artikeln finns i utgåvan från den 26 november av Jewish Press, och den är skriven av en judisk församlingsman, Dov Hikind, i New York. Den handlar om en judisk organisation med det hebreiska namnet Nakam, en organisation som sannerligen skulle ha kallats för en “hatgrupp” — om den inte hade varit judisk, naturligtvis.
Församlingsman Hikind skriver, och jag citerar: “Nyligen berättade två till åren komna Förintelseöverlevare stolt om sin inblandning i Nakam, en brigad av överlevare som försökte hämnas morden på deras familjer. I en dokumentär gjort för Nürnberg TV, bekräftade Liepke Distel och Joseph Harmatz, båda nästan 80 år gamla, att de hade konspirerat för att döda nazister genom att förgifta deras bröd med arsenik. Tyvärr var inte arseniken giftigt nog, och de tyska krigsfångarna blev sjuka men dog inte. Det är en skam att de tiotusentals nazister som undvek fångenskap och straff inte fick lida i händerna på deras forna offer.” — slut citat — Församlingsman Hikind fortsätter med att vredgas över att en del tyskar var så fräcka att de antydde att de två judiska giftspridarna borde ställas inför rätta för krigsbrott.
Oi, veh! Blotta tanken på att straffa judar för brott mot tyskar försätter Hikind i ett anfall. Det går fint för judar att spåra upp 80-åriga tyskar som påstås ha dödat judar under kriget och sedan skicka iväg dem till en skenrättegång någonstans. Det finns grova pengar i den hanteringen för judar, även om Hikind inte riktigt uttrycker sig så. Vad han säger om tyskar är detta, och jag citerar: “Det bör inte förekomma ett ögonblick av frid för dem som begick dessa fruktansvärda brott. De bör aldrig få känna sig trygga, bör aldrig få uppleva det fridfulla familjeliv de ödelade för så många.” — slut citat — Men de judar som mördade tyskar efter kriget ska självklart inte straffas. De var bara trevliga judepojkar som gjorde vad som faller sig naturligt för judar, och beklagligt nog använde de inte tillräckligt med arsenik.
Hur som helst anser jag att kontrasten mellan det blodtörstiga hat som uppvisats av Hikind när han talade till sina judiska fränder i Jewish Press och bilden av judarna som presenteras för oss av Hollywood är upplysande. Det är också upplysande att kontrastera Hikinds redogörelse för denna arsenikepisod i 26 novembernumret av Jewish Press med vad som verkligen hände. 1945 och 1946, under månaderna efter att tyskarna kapitulerat och de demokratiska och kommunistiska ockupationsstyrkorna gjort entré, löpte judarna amok i Tyskland. Under ockupationsarméernas beskydd mördade judeligor tusentals avväpnade tyskar. De gick från dörr till dörr nattetid och slet ut tyskar som de skjöt eller skar halsen av.
Men det räckte inte för judarna. De ville döda tyskarna i mycket större antal, och således beslöt de sig för att förgifta vattentillgången i många större tyska städer. När judarna fått tag på giftet var emellertid de tyska städerna fulla av hundratusentals judar som släppts ut från koncentrationsläger och som mirakulöst hade undkommit gaskammaren, och giftspridarna var rädda för att en del av dessa judar skulle kunna komma att dödas om de förgiftade vattentillgången.
De beslöt sig för att förgifta tyska fångar istället. En natt den 13 april 1946 bröt två judar sig in i ett bageri i Nürnberg som tillhandahöll bröd åt ett stort tyskt fångläger. De förgiftade 3000 brödlimpor med arsenik. Flera hundra tyska fångar som åt det förgiftade brödet nästa dag dog en smärtsam död, och flera tusen hamnade på sjukhus. Men församlingsledare Dov Hikind från New York förargas över att inte tillräckligt med arsenik användes. Om de hade använt mer arsenik så kunde de ha dödat tusentals istället för hundratals, och han finner det “beklagligt” att det inte skedde.
Nu, 54 år senare, har utbudet av tyska krigsfångar i stort sett sinat, så judarna har tillkännagivit att det är hela det tyska folket, inklusive de som är födda efter kriget, som måste hållas till svars för att ha behandlat judarna illa. De måste betala och betala och betala för att de har begått det “mest fruktansvärda brottet i historien”. Och i själva verket måste vi alla betala. Det var tyskarna som gjorde det, men vi lät dem göra det, så vi måste också betala. Vi måste fortsätta att försörja banditstaten Israel ekonomiskt, militärt och diplomatiskt. Vi måste föra krig mot Israels grannar när de inte lyckas åtlyda ett FN-direktiv eller när vi misstänker att de försöker utveckla massförstörelsevapen, men Israel kan ignorera alla FN-direktiv de vill, fortsätta att utveckla nya judiska bosättningar på territorium stulet från deras grannar, fortsätta att tortera palestinska fångar och spränga deras familjers hem i luften och fortsätta att bygga upp sina illegala förråd av kemiska, biologiska och nukleära vapen, och vi är tvungna att titta åt andra hållet. Detta på grund av att vi är skyldiga judarna ett gratisåk, eller hur? Det är för att vi inte hindrade tyskarna från att behandla dessa trevliga judiska pojkar illa tillräckligt fort. Vi lät vad de kallar det “mest fruktansvärda brottet i historien” ske, och således måste vi betala.
Jag har alltid varit förbluffad över hur väl denna svindel fungerar. Det är givetvis lättare att svindla en nation när man kontrollerar vad den nationen ser på sina TV-skärmar. Men jag är fortfarande förbluffad över mitt eget folks godtrogenhet, över hur lättbedragna de är. Jag förvånad trots att svindlarna har en sällsynt talang för bedrägeri, såsom jag sade för ett ögonblick sedan. Jag menar, titta bara på fakta. Judarna kallar vad tyskarna gjorde mot dem för det “mest fruktansvärda brottet i historien”. Beakta vad judarna gjorde mot ryssarna, mot ukrainarna, mot polackerna och mot balterna, för att inte nämna vad de gjorde mot tyskarna. En försiktig uppskattning av antalet ryssar och ukrainare dödade av den judiska kommunismen mellan bolsjevikrevolutionen 1917 och slutet av andra världskriget uppgår till 30 miljoner.
Även om man nu accepterar den religiöst laddade uppgiften om sex miljoner judar dödade i den så kallade “Förintelsen”, så hamnar det brottet fullkomligt i skuggan av judarnas slakt på slaver och balter. I de baltiska länderna före kriget var kommunistpartiet ett koscherföretag som bestod av nästan uteslutande judar. När Röda armén ockuperade Litauen, Lettland och Estland 1940 och inrättade kommunistregeringar, började judiska kommissarier att arrestera och mörda vad de kallade “klassfienden”, men det var i själva verket den icke-judiska fienden. Lärare, professorer, författare, poliser, militärofficerare, affärsmän, doktorer — till och med advokater — föstes ihop av hemliga polisen och mördades, ibland efter fruktansvärd tortyr. Judarna ville inte att någon skulle lämnas vid liv som skulle kunna betraktas som en ledare av massorna. De mördade mer än 60.000 medlemmar av ledarskapseliten i enbart det lilla Estland som hade en totalbefolkning på bara 1,2 miljoner. De halshögg de baltiska länderna.
De gjorde samma sak i Polen där de dock inte hade tillfälle att göra det i en sådan enorm skala eftersom tyskarna intog merparten av Polen, inklusive flertalet av dess städer, innan de röda hann göra det. Men i den del av Polen som ockuperades av Röda armén föste de judiska kommissarierna ihop 15.000 polska ledare, mestadels militärofficerare, och mördade dem. Tyskarna upptäckte sedan kropparna av mer än 4.000 av dem i massgravar i en skog nära den ryska byn Katyn. Resten har aldrig hittats.
Judarna klagar högljutt idag över att när tyskarna befriade de baltiska staterna 1941 var de lokala balterna mycket ivrigare att döda judar än tyskarna var. Tyskarna var tvungna att hålla balterna tillbaka för att upprätthålla ordningen. Och i Polen i slutet av kriget efter att tyskarna hade givit sig av och innan de röda hade slagit ner, förekom det flera masslynchningar av judar utförda av polackerna.
I den polska staden Kielce 1946 till exempel, dödade polska ortsbor 43 judar innan kommunisterna kunde stoppa dem. Judarna hävdar att de inte har minsta förståelse för varför balterna och polackerna hatade dem så mycket. De låtsas att det är ett mysterium för dem. Varför skulle dessa otäcka slaver och balter vilja skada de stackars oanstötliga, under så lång tid plågade och humanitära judarna som har gjort så mycket för mänskligheten? Och till och med idag är amerikanska skolbarn mycket mer troliga att få höra om de 43 judar som dödades i Kielce av polackerna 1946 än de är att få höra om de 15.000 polska ledare som mördades av judarna i Katynskogen och annorstädes 1940. Och de är ganska osannolika att få höra något om det avsiktliga förgiftandet av tyska krigsfångar efter kriget utfört av judar, precis som de är osannolika att få höra något uppriktigt känslouttryck av ledande judar, såsom församlingsman Dov Hikinds uttryck av beklagan över att de judiska giftspridarna inte använde mer arsenik.
Ni förstår, andra världskrigets historia är ett stort och sammansatt ämne. Så är även den så kallade “Förintelsen”. Det finns många aspekter på båda dessa ämnen som fortfarande borde utredas för att avgöra var sanningen ligger. Men merparten av de missförstånd som råder idag beror inte på ämnenas komplexitet. De beror på medvetet bedrägeri. Massmorden på de baltiska ländernas eliter är inte något som är för komplext för den genomsnittlige amerikanen att förstå. Det är helt enkelt något som de människor som kontrollerar massmedia i Amerika föredrar att den genomsnittlige medborgaren inte känner till. Vad de vill att den genomsnittlige medborgaren ska tänka på är hur de stackars klanderfria judarna led utan att de själva hade någon skuld och hur vi inte gjorde något för att sätta stopp för deras lidande, varför vi är skyldiga dem ett gratisåk idag.
Man kan läsa specialiserade historieböcker för att få lära sig om folkmordet begånget mot balterna och polackerna och ukrainarna av judarna. Man kan till och med läsa lite om detta folkmord i Encyclopedia Britannica. Men ingen skollärare i Amerika kommer att nämna det av rädsla för att förlora sitt jobb. I Amerikas offentliga skolor, precis som på TV, betyder folkmord bara en sak: mördandet av de stackars klanderfria judarna utfört av världens onda antisemiter, i synnerhet nazisterna. Och eftersom amerikaner inte läser specialiserade historieböcker — och mycket få av dem bläddrar i en encyklopedi — är det som Steven Spielberg säger om folkmord i sina filmer vad de flesta amerikaner tror är sant. Det är avsiktligt bedrägeri.
Och detta bedrägeri har allvarliga konsekvenser. Jag är säker på att många amerikaner tror att vad som hände i ett krig som slutade för 55 år sedan inte längre är relevant och sannerligen inte värt att gräla om. Men även om jag och varje annan icke-jude kom överens om att inte älta frågan mer, så skulle inte judarna gå med på samma sak. De tjänar allt för mycket pengar på det. Och det handlar inte bara om de miljarder de skinnar schweizarna och tyskarna och fransmännen och alla andra på.
Utpressningen av pengar är den minsta biten. Mycket viktigare är den psykiska aspekten: känslan hos den hjärntvättade allmänheten att det är förkastligt att kritisera judar för någonting, eftersom de har lidit så mycket mer än alla andra — och det utan egen förskyllan, ja stackars satar. Det är därför som folk är rädda för att säga någonting om judisk mediakontroll i Amerika, rädda för att ens tillstå dess realitet. Och judisk mediakontroll förgör Amerika, förstör vår civilisation, förstör vår ras.
Praktiskt taget varje destruktiv politik som kommer från Washington — immigrationspolitik, positiv särbehandling, påtvingad skolintegration, befrämjandet av feminismen och homosexualiteten, mångkulturen som körs ner i våra halsar, ja vad som helst — är en konsekvens av judisk kontroll över massmedia. Så det är viktigt att komma över denna känsla att judarna inte bör kritiseras eller hållas ansvariga. Och för att komma över det behöver vi förstå vad som verkligen hände under och efter kriget och varför det hände.
Jag har en till kommentar i detta ämne. Jag kritiseras ofta — ibland till och med fördöms i extrema ordalag — för vad en del lyssnare uppfattar som blodtörst från min sida. En del människor tyckte att det var fruktansvärt att jag talade förra veckan om att sätta upp politikernas huvuden på pålar utanför samhällets latrin. En sådan ociviliserad sak att säga! En del människor menade att detta visar att jag egentligen inte är tillräknelig, att jag är fylld av knappt undertryckta impulser att mörda.
Nåväl, jag har tillbringat mer tid än mina kritiker, tror jag, med att bekanta mig med vad som pågår ute i den verkliga världen. Jag har tillbringat mycket tid med att studera detaljerna kring vad judarna gjorde mot esterna och mot ukrainarna och mot polackerna — och även mot tyskarna. Dessa är fruktansvärda och ociviliserade saker, men de är verkliga. Bara för att Steven Spielberg aldrig kommer att göra någon film om dem är de inte mindre verkliga och mindre fruktansvärda. Och det är min kunskap om dessa fruktansvärda sakers verklighet — min övertygelse att detta är hur världen verkligen ser ut — och att de fruktansvärda saker som hände tidigare — som hände oss, mot vårt folk — kommer att ske igen om vi låter dem ske. Och vi kommer inte att hindra dem från att ske genom att smutta på te och inlåta oss i artiga konversationer med de människor som är ansvariga för att dessa saker sker.
Vi måste ta itu med den verkliga världen, och den verkliga världen har varit en blodig och fruktansvärd plats i det förgångna, och jag tror fullt och fast på att den kommer att fortsätta att vara sådan. Överlevnad är en blodig verksamhet. Låt oss inte luras av vår för närvarande bekväma situation till att tro annorlunda. Den röra vi befinner oss i idag är mer trolig att lösas av att någons huvud hamnar på en påle än den är av artighet och undvikande av obehagliga aspekter på verkligheten.
Jag är egentligen inte besatt av någon önskan att hugga huvudena av någon grupp människor — inte ens politikernas huvuden. Men jag är besatt av tanken på att vi inte — genom vår passivitet eller vårt insisterande på att vara artiga och civiliserade — låter vårt folks fiender åter göra mot oss vad de gjorde i Estland eller i Ukraina eller i Katynskogen eller i lägren med krigsfångar i Nürnberg. Och så länge som de fortsätter i sina ansträngningar att bedra oss, så länge som de framhärdar i sina ansträngningar att hindra människor som mig att säga emot dem, kommer jag att fortsätta att vara som besatt.