Nå, jag håller delvis med dessa kritiker. Det finns definitivt människor som inte är judar som förgör vår civilisation och vår ras och tar ifrån oss vår frihet, och det finns många judar som är inblandade i dessa saker endast i den utsträckning att de är medlemmar av det judiska samväldet och därigenom tillhandahåller materiell grund och moraliskt stöd åt de judar som är aktiva fördärvare och omstörtare.
Ni förstår, skälet till att jag så ofta talar om judar är inte att judarna är mitt favoritämne; det är för att judarna genom sin dominans över vår nyhets- och underhållningsmedia har ett mäktigare inflytande över den allmänna opinionen och därigenom över vår regering än någon annan sammanhängande grupp. Nåväl, det finns mer inblandat än det. Judarna är inte bara mäktigare än någon annan grupp, de är speciella på andra sätt också: smartare, bedrägligare, mer illasinnade. Hur om helst kan vi inte lösa våra andra problem utan att först lösa vårt judiska problem. Det är ett faktum. Det är därför som jag talar så mycket om judar.
Som jag sade finns det emellertid även människor som inte är judar som förtjänar patrioters uppmärksamhet. Vi har till exempel politikerna som en klass. Jag har i själva verket alltid betraktat politiker som en underavdelning till en mycket större grupp amoraliska personer. Jag anser inte att det vore en god idé för mig att försöka gå för djupt in i denna morals psykologi i detta program. Jag är inte kunnig nog i ämnet, och dessutom är inte radio det bästa mediet för en sådan diskussion. Låt oss bara definiera en amoralisk person som någon som tror — nej, någon som känner — att tagandet av vad han vill ha är så mycket viktigare än någonting annat i livet att han inte kommer att låta sig själv påverkas av några andra överväganden. Han kommer att göra egenvinningen till sitt enda mål, och när han väljer sin taktik för att vinna är det enda som spelar någon roll kostnadseffektiviteten.
Jag vet egentligen inte, men jag misstänker att många människor — kanske de flesta människor — som har denna attityd har blivit födda med den. Andra får lära sig av de äldre eller av sina kamrater. Och en del fattar själva beslutet att bli amoraliska, att medvetet sträva efter att släppa sina hämningar och koncentrera sig på Nummer Ett utan hänsyn till någonting annat.
Vi är naturligtvis alla funtade på det sättet i viss utsträckning. Vi har alla personliga mål, personliga behov, personliga önskningar. Vi strävar efter de saker som vi vill ha personligen. Men de flesta av oss beaktar andra saker när vi strävar efter något. Vi beaktar hur vår strävan kommer att påverka andra människor, hur den kommer att påverka vårt samhälle, hur den kommer att påverka vår ras. Avsiktligt pålägger vi oss själva vissa beteenderegler. Vi värdesätter mer än bara vår egen personliga välgång eller vår egen personliga rikedom eller vår egen personliga trygghet. Vi har en moralkodex. Amoraliska människor har inte det.
En del människor tror att moral bara är till för fårskallar, för förlorare — att de amoraliska människorna är smarta lirare som är mer troliga att få vad de vill ha, eftersom de inte pålägger sig själva några begränsningar. En del människor gör till och med själviskheten till en religion: libertarianerna, till exempel, och anhängarna av den sovjetiska judinnan Ayn Rand.
I själva verket är de flesta av oss moraliska på grund av att moral har haft ett överlevnadsvärde för oss under en mycket lång tid. Vi utvecklade tendensen att vara moraliska under loppet av många tusen generationer på grund av att de grupper av människor, de samhällen, med en hög andel moraliska människor var troligare att överleva och blomstra än de grupper som främst bestod av amoraliska människor.
Vi utvecklades inte bara som individer utan även som medlemmar av grupper. En grupp vars samtliga medlemmar hade attityden att var och en får klara sig själv när gruppen attackerades av en annan grupp eller upplevde något annat hot, var inte trolig att överleva särskilt länge. Gruppen och dess medlemmar och dess gener förgicks tillsammans. En grupp vars medlemmar var en aning mindre själviska hade en bättre chans att överleva under naturliga förhållanden under de högst selektiva omständigheter som rådde under merparten av vår evolution. Vilket betyder att ett samhälle vars medlemmar verkligen trodde — verkligen kände — att de hade ett ansvar att beskydda varandra och se efter samhällets välfärd som helhet var starkare och bättre anpassat som samhälle än ett som till stor del bestod av amoraliska människor.
Inom samhället gällde naturligtvis skilda överväganden, och den amoraliska person som var tillräckligt smart kunde till och med ha en fördel. Om han emellertid inte var tillräckligt smart hamnade hans huvud på en påle ovanför stadsporten eller på en påle vid samhällets latrin för att tjäna som ett varnande exempel åt andra. Våra förfäder utvecklade ett sjätte sinne för att nosa upp de amoraliska gynnarna i deras närhet, och sedan gjorde de sig kvitt dem.
Och här bör vi påminna oss själva om skillnaden mellan amoral och omoral. Den omoraliska personen har moral, men han är helt enkelt inte särskilt bra beträffande efterlevnaden, vanligtvis på grund av otillräcklig självdisciplin, otillräcklig viljestyrka. Våra förfäder godkände inte omoral heller, men de hade alltid mycket mer ont av den amoraliska personen än av den person som bara var omoralisk. Den amoraliska personen var vanligtvis tvungen att vara mycket svekfull för att överleva.
När vi började röra oss från små lantliga samhällen till städer var de amoraliska individerna bland oss bättre i stånd att undvika upptäckt, och amoralen hade ett högre överlevnadsvärde. Man kunde lura folk i en del av staden tills det kom hot om att ens huvud skulle sättas upp på en påle, för att sedan flytta till en annan del av staden där man inte var känd och lura nya människor. Jag bör i det här avseendet nämna att judarna, som också behöver städer för att blomstra, inte nödvändigtvis är amoraliska eller ens omoraliska människor. På grund av att grupplojalitet och gruppens överlevnad alltid funnits högst på deras agenda, är judarna i själva verket mer moraliska, i ordets strikta betydelse, än den genomsnittlige icke-juden. Det är bara det att judisk moral är tämligen annorlunda vår. De har en helt annan uppsättning regler för att samspela med andra judar än de har för att samspela med oss.
Amoraliska individer vann verkligen en fördel över resten av oss i och med massdemokratins uppgång. 1800-talet och 1900-talet har varit amoralens gyllene tidsålder, den tidsålder i vilken smarta uslingar har kunnat resa sig med lätthet till toppen av dynghögen utan att behöva bekymra sig om att förlora sina huvuden. Allt de behövt kunna göra har varit att lura stora antal av de minst uppmärksamma och minst urskiljande medlemmarna i vårt samhälle — det vill säga stora antal röstberättigade — och det är betydligt enklare än att lura de uppmärksammaste och mest urskiljande människorna — det vill säga människor av det slag som brukade vara vårt samhälles ledare under mindre demokratiska tider.
Varje gång ett valår drar igång kråmar sig alla amoraliska människor, som också har goda skådespelartalanger, i våra TV-rutor i en ansträngning att övertala de röstberättigade att välja dem till de offentliga ämbetena. Jag ser på någon som Al Gore, till exempel, eller John McCain som försöker agera som om de vore normala människor, som personer med moral, och jag ryser av vämjelse. Dessa grabbar är inte ens goda skådespelare, men de är tillräckligt bra för den fördummade och femininiserade amerikanska väljarkåren.
Vad som verkligen skrämmer mig är en politiker som är en god skådespelare. Bill Clinton, till exempel, är en superb skådespelare, det slags gynnare som skulle kunna sälja kylskåp till eskimåer — eller starta ett krig i syfte att tillfredsställa någon mäktig minoritet bland sina anhängare och sedan övertyga allmänheten att det verkliga syftet med kriget var att försvara landet. Jag kan komma på några fler: Franklin Roosevelt, John Kennedy, Lyndon Johnson. Närhelst jag ser en politiker försöka sälja in något, ser jag det där hemliga lilla leendet — det där flyktiga flinet — som säger mig att han tänker för sig själv att han kommer undan med det, att han lurar nollorna igen. Det är samma slags flyktiga flin som jag ser i ansiktena på försäljare och skojare och manipulativa människor som försöker övertyga mig att göra någonting mot mitt bättre vetande.
I själva verket kanske jag inte ser någonting, men mitt sjätte sinne utlöser en liten larmklocka inuti mitt huvud som säger åt mig att denne gynnares huvud behöver sättas upp på en påle utanför den offentliga latrinen. Och jag är säker på att många andra människor också har detta sjätte sinne beträffande politiker. Jag är säker på att det finns många fler människor i vårt samhälle som skulle vilja sätta upp alla deras huvuden på pålar. Problemet är att den genomsnittlige soffpotatisen, den genomsnittlige bollsportsfantasten, den genomsnittlige röstberättigade inte har detta sjätte sinne. När Bill Clinton hamnar framför en TV-kamera och säger åt idioterna att han känner deras smärta tror de honom. Istället för att känna hur avtryckarfingret kliar när de hör hans oljiga röst blir de tårögda. “Ack, han bryr sig verkligen om mig”, tänker de.
När en person som Bill Clinton eller Al Gore eller George Bush berättar en lögn, tror jag att han inte ens tänker på det som en lögn. Han tänker inte i termer av vad som är sanning och vad som är lögn; han tänker bara i termer av vad som är fördelaktigt eller icke fördelaktigt för honom att säga för ögonblicket. Sanning eller falskhet spelar egentligen ingen roll; vad som spelar roll är om man kommer undan med det: kommer de röstande att tro en? När en politiker går med på att samarbeta med judarna ser han det inte som ett förräderi mot sitt folk. Han ser det bara som ett sätt att få bättre publicitet eller större kampanjbidrag. När han ställer sig bakom ett lagförslag som är skadligt för hans ras intressen är inte det något som berör honom. Det enda som berör honom är hur det kommer att uppfattas av väljarna och av media. Kommer det att vinna honom röster eller kosta honom röster? Det är allt som betyder något.
Detta är hur som helst demokratin. Det är ett system som i praktiken garanterar amoraliska människor ledningen, till och med om det inte finns några judar där för att förvärra saker och ting.
Vad kan vi göra åt det i en tid när vi ännu inte har medlen för att sätta upp politikernas alla huvuden på pålar? I stort sätt är allt vi kan göra för ögonblicket att försöka förstå problemet så väl som vi kan och sedan planera vidare för ett bättre system att införas när vi väl kan börja sätta upp huvuden på pålar.
En av de första sakerna att förstå med detta problem är att det inte bara är teoretiskt; det måste verkligen tas itu med. Vi kan inte fortsätta med ett system som placerar en man som Bill Clinton i Vita huset och sedan erbjuder oss en man som Al Gore som ett passande substitut. Vi kommer inte att överleva.
En annan sak att förstå är att det är ett problem med två komponenter: politikerna och folket som röstar på dem. Om väljarna vore betydligt smartare och mycket uppmärksammare än de är, så skulle vi åtminstone ha en mer förfinad typ av amoraliska människor på offentliga ämbeten. Men att göra väljarna avsevärt smartare är ett arbete som kräver generationer. Vi skulle kunna börja med att sterilisera alla med socialhjälp, och detta är något vi åtminstone borde göra. Men på lång sikt vill vi mer än att bara få en högre stående politikertyp. Vi vill inte ha några politiker. Vi vill ha ett annorlunda system.
Jag vet att det finns många av mitt folk därute som inte skulle vilja ha något system alls: ingen regering. De vill bara lämnas i fred. Och jag sympatiserar med dem. Mer än så, jag tror att det vore mycket hälsosammare för oss på många sätt om vi kunde börja att åter leva såsom vi gjorde för 3000 år sedan. Vi skulle bli kvitt de flesta liberaler och veklingar och andra defekta människor ganska fort. Vi skulle inte ens behöva sterilisera dem. Vi skulle kunna återinföra hälsosamma och naturliga relationer mellan män och kvinnor. Vi skulle kunna få friska och fungerande familjer igen.
Olyckligtvis kan vi inte klara oss utan regering — inte så länge som kineserna fortfarande finns om knutarna. I en helt vit värld skulle vi kunna återvända till att göra vadhelst vi önskade, men så länge som det finns mer än en miljard organiserade och beväpnade kineser på planeten — kineser som nu är farligare än någonsin med sin nya militärteknologi som givits till dem av israeler och herr Clintons kampanjbidragsinsamlare — så länge som den situationen består behöver vi en regering. Vi behöver vara organiserade så länge som någon av våra konkurrenter om innehavet av denna planet är organiserad.
Det onda ligger inte i regeringen per se. Det onda ligger i det sätt på vilket regeringen använts i det förgångna och används nu. Bara för att vi har en regering i Washington nu vars främsta funktioner är att skicka ut så kallade “rättighetscheckar” i tid, att beskydda homosexuella pojkscoutsledare från “hatbrottslingar” som skulle vilja stampa dem sönder och samman, att se till att svarta bilförare inte stoppas av vägpolisen oftare än vita förare och att upprätthålla tusen andra onaturliga och destruktiva sociala och rasliga program som inte skulle kunna upprätthållas utan en centraliserad polisstat, betyder det inte att regeringen är onaturlig och destruktiv per se. Vi har en onaturlig och destruktiv regering nu för att det är en regering styrd av amoraliska män som ställer sig in hos organiserade påtryckningsgrupper som tjänar organiserade röstningssammanslutningar som dansar efter den pipa den organiserade judiska minoriteten spelar och som absolut inte bryr sig ett dyft om vad deras politik gör med landet och vår ras. De bryr sig verkligen inte om det.
Tror ni att Bill Clinton förlorade ens en god natts sömn på grund av de serbiska kvinnor och barn som hans bomber och missiler dödade i Belgrad tidigare detta år? De var vita kvinnor och barn, medlemmar av en europeisk nation som inte hade skadat eller hotat Amerika på något sätt, men han var redo att börja döda dem utan åtskillnad så snart hans judiska rådgivare sagt åt honom att göra det. Medan bomberna föll över Belgrad var det som vanligt livat värre hemma i Vita huset. Och folket i kongressen var inte ett dugg bättre. I ett moraliskt samhälle med en moralisk regering skulle någon med tillgång till Clinton ha kunnat göra vad som än krävts för att hindra honom. Men ingen politiker reste sin hand mot honom. Så länge som vi dras med ett system som är beroende av massornas röster för att väja de människor som fattar beslut, kommer vi att ha politiker — vi kommer att ha amoraliska män — som leder cirkusen, och saker och ting kommer inte att förbättras i någon betydande mening.
Kan ni föreställa er en regering styrd av människor som inte är amoraliska? Kan ni föreställa er en regering med ett syfte som sträcker sig bortom nästa val? Kan ni föreställa er en regering som ser sig själv som ett folks och en nations instrument, en regering som utsträcker sig till att beskydda den nationen och främja dess intressen? Kan ni föreställa er en regering ledd och befolkad av män som inte är politiker utan som är män utvalda för sina moraliska kvaliteter såväl som för sin intelligens och som är tränade att utföra sina funktioner i regeringen och har höga prestationskrav att leva upp till? Kan ni föreställa er en sådan regering styrd av en fundamental lag, av en konstitution, som korrigerar den rådande amerikanska konstitutionens brister?
Jag kan föreställa mig alla av dessa saker. Återigen vill jag påminna er om att dessa frågor och dessa saker som jag föreställer mig inte bara är teoretiska. Vi står inför en krissituation. Landet håller på att översvämmas av icke-vita. Tusentals fler av dem strömmar in i landet varje dag, och regeringen har ingen som helst avsikt att hämma flödet. Politikerna är rädda för att om de försöker stoppa flödet kommer de att kallas “rasister”. Och som jag sade bryr de sig inte om vad denna flodvåg från tredje världen gör mot Amerika, precis som de inte bryr sig när presidenten och hans judiska rådgivare beslutar sig för att starta ännu ett absolut onödigt krig: ett verkligt krig, inte ett låtsaskrig.
Vi måste göra någonting drastiskt, och vi måste göra det snart. Det är dags för oss att tänka på vad vi behöver göra, att tänka på mer än att bara slåss för vår blotta överlevnad. Vi borde vägledas av en ideologi. Vi borde tänka på detaljerna beträffande det slags samhälle vi vill ha i framtiden. Detta är naturligtvis någonting omtvistat. En del av mina vänner tycker att allting skulle vara gott och väl om vi bara kunde återvända till 1787 års konstitution och de första tio tilläggen, till 1789, Bill of Rights. De tror på att alla våra problem idag är konsekvensen av att ha övergivit den grundläggande lagen. Och jag håller med dem i en viss utsträckning. Om vi idag hade haft ett stadigt grepp om Bill of Rights och inte hade belamrat konstitutionen med en massa illa uttänkta kompletterande tillägg under de senaste 200 åren, så skulle vi definitivt ha ett mycket bättre utgångsläge än vi har.
Faktum är emellertid att förhållandena har förändrats en hel del under de gångna 200 åren. Vi hade i grund och botten ingen massmedia på den tiden, och vi hade inga judar. Vi var separerade från Asien och från Afrika av stora oceaner. Nu behöver vi en konstitution för ett nytt samhälle som grundar sig på ras och på ett klart erkännande av det judiska problemet. 1787 tänkte inte de människor som skrev vår konstitution på ras eller på judarna. De trodde att dessa saker aldrig skulle bli något problem, att folkets sunda förnuft skulle segra. Stort misstag!
Bortom detta behöver vi verkligen sätta stopp en gång för alla för bristerna i vårt politiska tänkande, som har resulterat i ett system som för fram amoraliska män till positioner av kontroll och inflytande. Föreställningen att någon som kan skrika och vifta med sina armar tillräckligt väl för att övertyga de lägsta elementen i vårt samhälle att han älskar dem och därigenom lämpar sig för ledarskap — denna föreställning måste verkligen skrotas. Vi behöver verkligen någonting sundare för framtiden, någonting aningen mindre primitivt, ty annars kommer vi inte att ha någon framtid.
Jag tror att vi kan bygga någonting sundare, att vi kan få ett friskt samhälle och en frisk regering, om vi hänger oss åt uppgiften. Det är vad vi gör nu i National Alliance. Jag skulle bli mycket tillfreds om ni arbetade med oss i denna livsviktiga uppgift.