Återigen, denna kritik mot israelerna fanns inte med i en bok skriven av Marius, utan i hans recension av en annan författares bok, och bokrecensioner är i allmänhet en aning flyktigare och mindre betydelsefulla än själva böckerna. Men Marius recension publicerades i The Harvard Magazine, och judarna söker naturligtvis noga igenom allting som publicerats någonstans av harvardprofessorer så att de kan hålla kvar sina icke-judiska bröder vid Harvard på den Politiska Korrekthetens raka och smala väg. Martin Peretz, den jude som redigerar vänstertidningen New Republic, blev underrättad om Marius överträdelse, och Peretz klagade hos Al Gore som kvickt sparkade Marius. Judarna basunerade ut Marius avsked i sin krets av liberala lärde, av vilken Marius var medlem, och fördömde honom som antisemit, och hans vänner började undvika honom. Han protesterade högljutt att han inte var antisemit, men det hade han inget för. Han hade gjort bort sig för gott i clintonisternas ögon.
Men sannerligen, en sådan tönt som inte förstod att det är passande att fördöma till exempel serber för att tortera fångar och spränga hemmen för de familjer som misstänks ha en familjemedlem som inte är sympatiskt inställd till regeringen, men det är sannerligen inte passande att fördöma judar för att göra samma sak. Hur skulle någon kunna vara en talskrivare åt Al Gore och inte förstå att judarna är ett mycket speciellt folk som inte får kritiseras under några omständigheter? Vad jag menar är att vi känner alla till att de allmänna beteendereglerna inte gäller för dem. Om tyskarna eller polackerna eller fransmännen eller amerikanerna gör något mycket illiberalt, så förväntar vi oss att en harvardliberal ska kritisera dem. Men inte om de är judar. Då är det förväntade beteendet från harvardliberalens sida att låtsas att han inte märker något. Så Marius bröt mot regeln och straffades. Så synd. Jag kan faktiskt inte känna medlidande med en harvardliberal — definitivt inte med en harvardliberal som dessutom var talskrivare åt någon i clintonadministrationen.
Att läsa Marius dödsannons fick mig att tänka på den mycket speciella status judarna har i vårt samhälle. Vi kan kritisera vem som helst — utom judar. En liberal är naturligtvis inte sannolik att under några omständigheter vara kritisk mot någon homosexuell eller någon feminist eller någon icke-vit eller någon medlem av någon annan grupp som för närvarande beskyddas av liberaler. Men så länge som han försäkrar inför alla att många av hans bästa vänner är perversa eller svarta eller vad man nu kan tänka sig och att hans kritik är avsedd att vara konstruktiv, kommer han att förlåtas för en tillfällig skarp anmärkning riktad mot dem. Men om han någonsin gör misstaget att hänvisa till judar i någonting annat än de mest smickrande termer, så fastnar hans namn på hatlistan för att aldrig strykas.
Jag kan dra mig till minnes ett antal exempel på litterära personer som är mycket mer illustrativa än Marius: vi har T. S. Eliot och vi har H. L. Mencken och givetvis Ezra Pound. De har alla varit döda i mer än ett kvarts århundrade, men närhelst något skrivs om någon av dem idag förekommer det en hel del ångestfylld självrannsakan över frågan: “Hur kunde den eller den ha varit en så stor poet eller en sådan klyftig författare och ändå ha fällt otrevliga kommentarer om judar?” Judarna låtsas inte vara i stånd att förstå det. De låtsas att det är ett oförklarligt mysterium för dem hur någon som inte älskar och beundrar judar kan vara intelligent och kreativ. De drar slutsatsen att det måste ha varit någon karaktärsbrist hos författaren. Och dessa var författare som bara fällde flyktiga anmärkningar om judarna — möjligtvis bortsett från Pound som verkligen föraktade dem.
Och judarna föredrar att inte ens nämna exceptionellt populära författare som Louis Ferdinand Céline eller Jack London eller Fjodor Dostojevskij, som var ganska frispråkiga i sina porträtteranden av judarna i dålig dager. De är ett verkligt mysterium för judarna. Förklaringen är kanske att de fått upp ögonen som barn. Inte alla författare gjorde något väsen av det, men den allmänna meningen var att judarna inte bara var annorlunda jämfört med sina ariska värdar, utan obehagligt annorlunda och farligt annorlunda. Dessa åsikter om judarna grundade sig i allmänhet inte på okunnighet, socialt snobberi eller kristen trångsynthet, såsom judarna försöker få oss att tro.
Betänk de tre enastående författare som jag just nämnt. Varken Céline eller London var kristna, även om Dostojevskij var det, och ingen av de tre var välbärgad eller ansedd som snobb. London var i själva verket ett utomäktenskapligt barn uppfostrat i fattigdom. Vid 13 års ålder arbetade han 12 timmar om dagen på en konservfabrik för tio cent i timmen. London och Dostojevskij blev innerligt bekanta med judar innan de uttryckte sina åsikter om dem. London såg under en tid sig själv som marxist och tog sig in i marxistiska kretsar där han fick en rejäl och stark kontakt med judar i och utanför arbete. Dostojevskij skickades i fängelse för att han misstänktes hysa revolutionära tankar, och han tillbringade fyra år i ett sibiriskt fängelse med judar som verkligen hade revolutionära tankar. Alla tre författarna fördömde judarna för deras hat mot det icke-judiska samhället, för deras falskhet och för deras destruktiva och parasitiska aktiviteter.
Och Céline, London och Dostojevskij var egentligen inte exceptionella i sin attityd mot judarna. Sin attityd delade de med majoriteten av de flesta klarsynta, känsliga och eftertänksamma människor i vårt samhälle. Jag valde inte dessa tre på grund av att deras attityder mot judarna var exceptionella, utan för att de var de mest framstående författarna under sin tid: Céline i Frankrike, London i Amerika och Dostojevskij i Ryssland. Så varför är saker annorlunda idag? Varför varnar inte Amerikas ledande litterära förmågor oss för judarnas destruktiva avsikter mot oss på det sätt som de gjorde under 1800-talet — och under detta århundrade fram till andra världskriget? Dödades alla av våra uppriktiga författare under det kriget?
Faktum är att jag kan jag komma på en uppriktig författare av första klass som överlevde kriget och varnade oss för judarna — även om han gjorde det i en något försiktigare ton än förkrigsförfattarna. Det är ett märkligt faktum att Alexander Solzhenitsyn, precis som sin landsman Fjodor Dostojevskij ett århundrade tidigare, arresterades av hemliga polisen och skickades till ett fängelseläger för att han misstänktes vara en oliktänkare. Medan han satt i fängelset hade Dostojevskij noga observerat judarna kring sig och utvecklat övertygelsen att om de någonsin fick övertaget över ryssarna, så skulle ryssarna förtäras av dem. Det är naturligtvis exakt vad som hände.
Solzhenitsyn, en matematiker och officer i Röda Armén, arresterades 1945 när en judisk politisk kommissarie öppnade och läste ett brev av Solzhenitsyn som kritiserade kommunistregimen. Solzhenitsyn tillbringade de följande 11 åren i kommunistiska fängelseläger och hade ett ypperligt tillfälle att observera det gulagsystem som redan hade förtärt 30 miljoner av hans landsmän. När han släpptes från fängelset 1956 började Solzhenitsyn, en man med exceptionellt mod och integritet, skriva böcker som kritiserade kommunistregimen.
I hans böcker behandlades judarna med viss grad av subtilitet, men inte med tillräcklig subtilitet för att hindra judarna från att omedelbart tjuta över att han är antisemit. Jag är säker på att judarna har känsligare känselspröt för att förnimma antisemitism än jag har, men faktum är att efter att ha läst Solzhenitsyns romaner hade till och med jag en stark misstanke att han försökte berätta något för oss om judarna. Och efter att ha läst hans Gulagarkipelagen var jag säker på det. Solzhenitsyn gick inte rakt på sak och skrev: “Judarna är våra dödligaste fiender, och vi borde döda dem alla så fort vi kan”, men för den uppmärksamme läsaren fanns budskapet där. Till exempel, i Gulagarkipelagen namnger han en del av den hemliga polisens kommissarier som inrättat och drivit det mordiska systemet av tvångsarbetsläger som skördade så många ryssars liv. Det finns fotografier på sex av dessa kommunistslaktare i boken. Alla sex av dem är judar. Och detta i ett land där mindre än en procent av befolkningen är judisk.
Men ni förstår, Solzhenitsyn är verkligen undantaget under efterkrigstiden, emedan han före kriget hade varit regeln. Så återigen: vad har hänt med våra författare? Varför finns det nästan inga författare av första klass idag som talar ut öppet om judarna? Egentligen skulle jag kunna omformulera den frågan och fråga varför det inte finns praktiskt taget någon författare av första klass idag, åtminstone i den engelsktalande världen? Det publiceras en enorm flodvåg av skräplitteratur, men mycket lite av varaktigt värde.
Samma svar passar in på båda frågorna, åtminstone delvis. Vi har färre författare idag som publicerar uppriktiga och betydelsefulla kommentarer om judarna på grund av det slags saker som hände med professor Marius — och också på grund av den kraftigt ökade grad av direktkontroll judarna har över vad som kan publiceras och säljas. En verkligt kompetent och etablerad romanförfattare kan skriva en förstaklassroman i vilken skurken är en slemmig kroknäsa á la Ehud Barak eller Ariel Sharon, som leder någon israelisk mördarorganisation — men han skulle vara ganska osannolik att finna en större publicist intresserad av att befatta sig med hans bok, och även om han gjorde det skulle de flesta bokkedjor bojkotta den, och recensenterna skulle bemöta den med tystnad. Han skulle ha oändligt bättre chanser genom att göra skurken till en nazist. Och vad som är sant beträffande fiktionen är även sant för icke-fiktionen.
Jag ska uppehålla mig här en aning, för det finns få glasklara fall inom den litterära världen. Tom Wolfe är en författare som kanske skulle kunna komma undan med en roman i vilken skurken är en slug, avskyvärd och liderlig rabbin som kidnappar 12-åriga icke-judiska flickor från New Yorks gator, våldtar dem och sedan säljer dem till en israelisk slavhandelsliga som slutligen krossas av en blond hjälte med distinkt nazistiska övertoner i sin karaktär, som säger: “Dö ditt judesvin!” medan han likviderar var och en av de vita slavhandlarna.
Nåväl, jag överdriver en aning. Jag skulle kunna skriva en sådan roman, och jag skulle verkligen uppskatta att få göra det om jag hade tid, men ingen större publicist skulle komma i närheten av den. Om Tom Wolfe velat skriva en sådan roman skulle han göra den en hel del diskretare än såsom jag beskrev den och otvivelaktigt utelämna “dö, ditt judesvin”-kommentarerna medan hjälten skär halsen av israelerna. Men att döma från en del av hans övriga verk skulle han kanske kunna komma undan med en försiktig version av berättelsen. Han går definitivt så pass långt som man överhuvudtaget kan gå idag.
Och inom icke-fiktionen finns det ett verkligt anmärkningsvärt verk av professor Kevin MacDonald, vars trilogi om det judiska psyket, judiska beteendeegenskaper och judarnas samspel med sina icke-judiska värdar har publicerats under de senaste fem åren. Det är verkligen överraskande att dessa böcker finns tillgängliga ens för forskare. Jag är emellertid ganska säker på att samma information inte skulle kunna publiceras och säljas i populärsammanhang idag där Joe eller Jill Sixpack skulle kunna fiska upp den i den lokala tidningskiosken.
Hur som helst, Solzhenitsyn och Wolfe och MacDonald är sällsynta undantag helt enkelt på grund av den massiva graden av judisk kontroll i bokpublicistbranschen och marknadsföringsnäringen — och i ännu högre grad i recensionsbranschen — och på grund av rädsla från räddhågsna författares sida som inte vill skriva något Politiskt Inkorrekt och genomlida professor Marius öde.
Och det förklarar också delvis varför Amerikas litterära scen har blivit en sådan öken idag. Judisk smak och judiska känslor är viktigare idag vid bestämmandet av vad som publiceras än icke-judisk smak och känslor. Vilket betyder att vad som har hänt med konsten och musiken sedan judarna beslöt att bli våra kulturella smakdomare har också skett med litteraturen. Detta går verkligen bortom en judisk publicist som tittar på ett manuskript och beslutar sig för att inte publicera det för att det är fientligt mot judar eller avslöjar någonting som judarna inte vill ska publiceras, såsom namnen och den etniska tillhörigheten hos de kommissarier som drev utrotningslägren i Sovjetunionen. Det är mer en fråga om att använda sin egen judiska smak för att avgöra att allmänheten hellre skulle läsa en roman med en judisk arom — en doft av Norman Mailer eller Philip Roth eller Saul Bellow — än en icke-judisk arom.
Denna process av att ersätta icke-judisk smak med judisk smak är självförstärkande, eftersom den inbegriper mer än de stora publicisterna och bokhandelskedjorna i New York. Den inbegriper även litteraturrecensenterna och universiteten. Judar har gjort anspråk på att själva bestämma vad som är god litteratur och vad som inte är det och att tolka litteratur — vår såväl som deras egen — för oss. Vad som faller inom ramen för “litteratur” på amerikanska universitet idag är nästan ofattbart annorlunda det studenter fick läsa för 60 år sedan. Och nog vill studenter vara trendriktiga. De vill ha de “rätta” smakerna. De vill vara en del av avantgardet.
Eftersom de flesta amerikaner inte läser mycket nuförtiden, så kanske frågan om vilka våra litteraturkritiker och litteraturprofessorer är förefaller oviktig. I själva verket är det extremt viktigt om vi är intresserade av sådana saker som frihet och överlevnad. Vi kan definitivt inte bli särskilt upphetsade över att professor Marius förlorade sitt jobb som talskrivare åt Al Gore. Al Gore kan leja eller sparka den han vill. Men att ha judar som tolkar vår litteratur åt oss är en mycket allvarligare fråga.
I ett läskunnigt samhälle förs ett folks känsla för vilka de är vidare från generation till generation genom deras nationallitteratur. Ett folks värderingar och beteendenormer uttrycks i deras litteratur. Deras historia, deras hjältars liv, deras attityd gentemot världen finns alla införlivade i deras nationallitteratur. Att tillåta ett främmande folk med annorlunda värderingar och normer, en annorlunda historia, en annorlunda identitetskänsla, en annan attityd gentemot världen att bli förmyndare över en nations litteratur och börja förändra den, omtolka den, svärta ned den och ersätta den är likvärdigt med nationellt självmord. Det leder omedelbart till förlusten av känslan av nationell identitet. Det leder omedelbart till alienation och den allmänna och privata moralens sammanbrott. Det gör ett folk till ett lätt byte för dem vars mål är att kontrollera och exploatera dem.
Och det är därför som judarna på sitt oefterlikneliga framfusiga sätt gjort sig själva till herrar över vår litteratur. Om man diskuterar frågan med en jude så kommer man naturligtvis att få höra andra ursäkter för denna utveckling. En del kommer att försöka vända uppochner på ens frågor med den urgamla avundsjukevinklingen: “Åh, du är bara avundsjuk för att vi judar är smartare och arbetar hårdare än ni gör. Det är så vi blir så framstående på era kulturella områden.” Andra kommer att försöka övertyga er att deras Allen Ginsberg lanserades som en begåvad poet och att deras Philip Roth och Norman Mailer behandlades som seriösa författare av judiska publicister och judiska recensenter och judiska litteraturprofessorer för att det är vad de verkligen var; att de var känsliga och kreativa författare som förtjänade att studeras och diskuteras av icke-judiska universitetsstudenter, att deras böcker köptes av modemedvetna icke-judiska yuppies för att det är vad yuppiesarna verkligen vill läsa.
Och för att vara uppriktig står vi inte utan skuld i detta, ty vi lät det ske. Vi öppnade dåraktigt våra stadsportar för fienden, för vi hade redan undergått en lång process av omstörtning och förfall. Vi hade i våra egna led, till och med före andra världskriget, idioter med anspråk på att vara lärda och belevade såsom professor Marius, redo att välkomna de främmande förvrängarna och förgörarna av vår kultur in i vår omedelbara närhet, redo att fjäska för dem och tro på allt som fienden sa. Nåväl, hur det gick till, hur dårar som Marius blev benägna att acceptera judarna och tro på dem är en annan historia. Vi kan glädjas över att Marius fick bita i gräset, men vår uppgift förblir lika formidabel som tidigare: och den är att bryta judarnas grepp om vårt folks sinnen genom att bryta det judiska monopolet över vår massmedia.
Tills vi gjort det kommer den moderna amerikanska litteraturen och resten av den moderna kulturen att förbli en öken fri från all verklig ande, vårt folks verkliga genialitet. Den kommer att förbli en kultur som fördärvar istället för en som upphöjer vårt folk. Den kommer inte att vara en kultur som inspirerar dem att slåss för sin frihet och sin rasliga integritet och sin överlevnad som ett folk. Tvärt om i själva verket. Ett folk utan någon verkligt egen kultur — eller åtminstone ett folk som har förlorat kontakten med sin egen kultur — kommer att bli till offer och exploateras och slutligen utrotas. Detta är våra rådande kulturella smakdomares mål — vid Harvard, i Hollywood, i New York, i Washington och annorstädes.
Nåväl, vi har fortfarande kreativa individer bland vårt folk: författare med begåvning, musiker och konstnärer med begåvning, vilka nu är i stånd att förnya vår kultur, att få oss i de rätta kulturella gängorna, att inspirera oss att värdesätta de saker som vårt folk brukade värdesätta före vår kulturs judefiering. När vi gör det möjligt för dessa kreativa individer att uttrycka sig själva och att nå vårt folks massor så att vårt folk får ett val mellan judisk kultur och vår kultur, då kommer vi att börja se en del förändringar. Hur som helst, vår uppgift, min uppgift, National Alliance uppgift förblir att tillhandahålla den mediafria median, den icke-förvrängda median — genom vilken våra författare och konstnärer kan nå vårt folk.