Låt oss titta närmare på detaljerna. Samuel Dash fick sitt höga anseende för 25 år sedan medan han var chefsrådgivare i den senatkommitté som utredde watergateskandalen. Han hade nära anknytning till folk på Washington Post, och det har varit allmänt antaget att han arrangerat de otaliga läckorna till media dag efter dag, månad efter månad, vilka praktiskt taget alla skadade Nixon och hans allierade och slutligen stjälpte Nixons presidentskap. I vilket fall som helst spelade Dash en nyckelroll i den process som till sist tvingade Nixon att abdikera från sitt ämbete 1974.
När Ken Starr anställde Dash 1994 som medlem av sin grupp för att utreda Clintons kriminella verksamhet, föreföll tankegången vara den att Dash i egenskap av en välkänd judisk demokrat skulle erbjuda "balans" åt Starrs grupp och avvärja anklagelser från clintonanhängare att utredningen skulle vara ett förtäckt försök av republikanerna och de kristna konservativa att "komma åt" Clinton. Och Dash var inte den ende juden som arbetade för Ken Starr. Starr, en naiv och pryd prästson, tycks verkligen ha en blind fläck vad judarna beträffar -- och i själva verket tycks en hel del andra kristna konservativa ha det också. I Starrs fall har kanske det faktum att han är gift med en judinna haft något att göra med att han utlämnar sig själv åt judiskt sabotage.
Starr betalade Dash 3.200 dollar i veckan för fyra eller fem timmars arbete -- tills fredagen i förra veckan. På fredagen, dagen efter att Domstolskommittén inlett sina utfrågningar, tillkännagav Samuel Dash att han lämnade Ken Starrs grupp eftersom Starr inte var rättvis mot herr Clinton och hade handlat oetiskt under sitt inledningsanförande inför Domstolskommittén föregående dag. Dash hade inte givit Starr någon förvarning om vad han avsåg att göra, och det tog den särskilt tillförordnade åklagaren fullkomligt på sängen. Mediafolket togs emellertid inte på sängen, eftersom rykten redan hade surrat bland dem att Dash var inblandad i hemliga möten med Clintons folk dagarna före hans avgång förra veckan, och således väntade de sig en intressant utveckling. Andra medlemmar av Starrs grupp hade exakt samma misstankar. En av dem citerades av Newsweek den här veckan i vilket han sa att Dash hade blivit en "förrädare" som -- citat -- "med berått mod allierat sig med den andra sidan." -- slut citat -- Starr var särskilt förvånad, för han hade visat Dash den rapport han avsåg att ge kongressen, och Dash hade instämt i alla Starrs slutsatser.
Det som verkligen var intressant att se var hur republikanerna slog till reträtt och clintonisterna skadeglatt triumferade över den tack vare Dash handfallne Starr. Republikanerna var redan nervösa beträffande att fortsätta åtalsprocessen mot Clinton efter att lämlarna visat i valresultaten tidigare denna månad att de var mer intresserade av sina bollsporter och serietidningar än av att lagen upprätthölls. När Dash fördömde åtalet mot Bill Clinton som "oetiskt" sökte många republikaner skydd. Det står klart att de nu letar efter en snabb och smärtfri utväg istället för att ge Clinton det straff han förtjänar.
Det verkligt intressanta är nu varför Dash gjorde det? Varför torpederade han den utredning han varit delaktig i under fyra år just nu? Varför var han så angelägen att låta Clinton komma undan att han förrådde den man som anställt honom som rådgivare och själv riskerar anklagelser för oetiskt beteende?
Nu ska jag berätta för er vad jag tror. Jag kan inte bevisa det, men huruvida jag har rätt kommer händelseförloppet snart att utvisa. Jag tror att den judiske storfräsaradvokaten Samuel Dash slöt en hemlig överenskommelse med Bill Clinton i en fråga av stor betydelse för Dash judiska fränder. Dash skulle iscensätta ett förrädiskt överraskningsangrepp mot sin arbetsgivare Kenneth Starr och ta en stor del av luften ur åtalsprocessen om bara Bill Clinton förpliktigade sig att finna någon lämplig ursäkt för att snabbt få igång kriget mot Irak: vilken gångbar ursäkt som helst. Medan jag förberedde den här radiosändningen hade kriget ännu inte startat. Det kan komma att ha börjat innan jag hunnit ut i etern. Men om det inte gjort det har jag en stark misstanke att herr Clinton snart kommer att famla efter minsta förevändning, oavsett hur tunn den än är -- han kommer att uppfinna en förevändning -- för att göra gällande att Saddam Hussein trotsar Förenta nationerna igen. Den judiska median kommer givetvis att hålla honom bakom ryggen, och slakten kommer att kunna börja.
Nu så är det bara min föraning, min misstanke, beträffande Samuel Dash motiv för att göra något som annars vore oförklarligt. Judarna vill verkligen ha det här kriget. De behöver detta krig desperat. Och de vill verkligen inte behöva utkämpa det själva. Nåväl, vi förstår. Under tiden kommer vi att få se det där flinande avskrädet i Vita huset bli malligt igen i vetskapen om att han återigen slagit någon på näsan -- förmodligen.
Ni förstår, det är min övertygelse att det tillkommer oss att alltid försöka se det goda i vår situation, oavsett hur illa den än verkar. Vi bör försöka söka efter en fördelaktig infallsvinkel på vad som drabbar oss och undersöka vad vi kan göra för att göra den mer fördelaktig. Det är vårt enda sätt att hålla modet uppe; det är vårt enda hopp att förbättra saker och ting. Och verkligen, om vi bedömer vår situation objektivt i dag är det en fullfjädrad katastrof. Vi amerikaner -- vi vita amerikaner, vi europeiska amerikaner -- är till stor del en befolkning av andefattiga och ryggradslösa lämlar med en regering som består av enbart brottslingar, och vi står alla -- folket och regeringen -- under kontroll av en främmande och blodsugande parasitstam som brukar och missbrukar oss efter behag.
Denna sammanfattning av vår situation verkar kanske för hård, för extrem -- men jag tror att den är ganska träffande. Ta ett par steg till baka en stund och betrakta vad som redan hänt oss. I början av detta århundrade var vi de obestridda härskarna över allt vi såg omkring oss. Det fanns ingen möjlighet för svarta ligister att terrorisera vita barn i våra offentliga skolor, ingen möjlighet för mestiser att strömma över vår sydgräns och överta sydvästra Förenta staterna utan att vi gjorde något för att hindra dem, ingen möjlighet för judar att använda vår populärmedia för att så flagrant övertala våra trendkänsliga unga kvinnor att det är moderiktigt att gå till sängs med negrer, ingen möjlighet för någon som Bill Clinton att ta sig in i Vita huset. Och idag har vi alla dessa saker.
Det är en väldigt grov sammanfattning av den omvandling vår situation genomgått under detta århundrade, men den är träffande. Var och en av dessa förändringar har faktiskt ägt rum. Jag har talat med er i många program om hur dessa förändringar gått till. Jag har talat med er om det gradvisa övertagandet av vår massmedia av judarna, om det sätt på vilket de konsoliderat sin kontroll över Hollywood och över Madison Avenue och över våra mest inflytelserika tidningar och tidskrifter. Jag har talat mer er om det sätt på vilket denna judiska kontroll av vår media använts för att förändra våra attityder och värderingar, för att försvaga oss, för att göra oss mer toleranta inför varje form av ondska; jag har talat med er om medians och propagandans effekter på vårt folk. Jag har talat med er om hur den amerikanska väljarkåren försämrats allteftersom den utvidgats till allt vidare och vidare segment av befolkningen under detta århundrade. Jag har talat med er om de grundläggande bristerna i själva demokratin. Och det är viktigt att förstå alla dessa saker, att förstå denna katastrof. Men hallå, jag lovade er en ljuspunkt som vi skulle kunna koncentrera oss på.
Så vad sägs om denna ljuspunkt: Clinton får efter att ha blottställts för vad han är, efter att ovedersägliga bevis för hans kriminella verksamhet blivit tillgängliga för alla att beskåda, sitta kvar som president. Denna lögnaktiga värnpliktsvägrare får bli krigshjälte genom att vara vår orädde överbefälhavare medan vi använder våra kryssningsrobotar och smarta bomber för att utplåna alla dessa kameljockeys och turbanskallar i Mellanöstern -- och deras kvinnor och barn med, givetvis: små turbanskallar kommer att växa upp till stora turbanskallar som sedan kommer att bli ett nytt problem för dessa trevliga demokratiska judiska allierade till oss i Israel. Clinton får stanna i Vita huset i ytterligare två år och får sedan ett hedervärt avsked med alla de förmåner som systemet tillhandahåller ex-presidenter.
Det borde ta en del luft ur dem som tror att systemet fortfarande är i grund och botten sunt och att vi borde ge det en chans att verka. Det borde uppväcka en del av de önsketänkare som fortfarande tror att vi kan rösta oss ur denna katastrof. Att se Clinton komma undan med allt han gjort och se hur hans popularitet skjuter i höjden bland lämlarna borde hjälpa oss att få rätsida på vårt tänkande i politiska frågor.
De amerikaner som fortfarande betraktar sig själva som patrioter -- de som fortfarande tänker -- borde kunna lära sig något värdefullt från denna obscena cirkus vi bevittnat i Washington. De borde sluta tro på att republikanerna eller något annat politiskt parti kan rädda dem från demokraterna. Så om vi inte kan rösta oss ur vår rådande katastrof, vad kan vi då göra?
En sak vi inte kan göra i det här ögonblicket är att skjuta oss ut. Jag tror helt enkelt inte på att någon plan baserad på illegal verksamhet eller på våldsam konfrontation med regeringen kan lyckas vid den här tidpunkten eller inom den närmaste framtiden. Pentagons kryssningsrobotar och smarta bomber kan användas mot oss lika enkelt som mot irakiska kvinnor och barn. Jag vet att det finns en del kristna patrioter som tror att deras tro kommer att ge dem ett övertag över Washingtons styrkor av gudlös demokrati, men den kommer att fungera lika väl som tron hos många svarta i Afrika att deras häxdoktorer kan göra dem osårbara för kulor. Och det finns en del milisfolk som ser fram emot ett större sammanbrott bland Washingtons styrkor år 2000 när, som de tror, regeringens datorer kommer att sluta fungera. Men det är också önsketänkande. Varje störning av regeringens förmågor år 2000 kommer att vara mycket små och i slutändan obetydliga.
Det bästa man kan hoppas på i den vägen är att det kan finnas ett fåtal ledare inom våra väpnade styrkor som har en viss känsla för heder kvar och som beslutar sig för att de inte kan åtlyda Bill Clinton som sin högste befälhavare och samtidigt uppfylla sina åtaganden gentemot sitt land. En del lägre officerare har i själva verket redan yttrat detta i offentliga uttalanden nyligen. Men ni förstår, judarna och demokraterna började bekymra sig för den sortens ting för länge sedan, och de har med framgång utfört samma förödande arbete mot vårt militära ledarskap som de gjort på våra universitet. Ända sedan slutet av andra världskriget har det enda sättet att stiga i grad inom våra väpnade styrkors ledarskap varit att utgöra en förebild för Politisk Korrekthet. Om vi hade några få toppgeneraler idag av George Pattons virke -- och naturligtvis 60 år yngre -- skulle Clinton och hela hans liga av judar, lesbianer och snörvlande 60-talister ha släpats ut ur vita huset, ställts upp mot en mur och skjutits för länge sedan. Och sedan skulle en liknande utrensningsaktion ha upprepats vid Capitolium och sedan vid justitiedepartementet och vid ett dussin andra regeringsbyggnader. Som det är nu är jag inte säker på om det finns någon general kvar i aktiv tjänst som fortfarande har en känsla för heder. De är alla politiker nuförtiden: alla av Eisenhowers sort. När ett land förfaller, förfaller alla dess institutioner.
Jag ska upprepa vad jag redan sagt: den största förtjänsten Amerika haft av clintonaffären är den tydliga och kraftfulla demonstrationen av att det inte bara är Clinton utan själva systemet som är ruttet och måste ersättas. Den demonstrationen har naturligtvis inte haft någon effekt på lämlarna utöver att övertyga några fler av dem om att det inte är någon idé att rösta, men på lång sikt räknas inte lämlarna i vilket fall som helst. Vad patrioterna bör ha lärt sig -- vad fritänkarna bör ha lärt sig -- är att vi måste sluta kasta bort vår tid på diverse reformprogram och istället förbereda oss på revolution. Och hur förbereder man sig på revolution i vår situation? Jag har fått höra av folk som bör veta, av skolade psykologer, professorer i psykologi, att alla agerar i enlighet med vad som ligger i vederbörandes upplevda självintresse. Upplevt självintresse är vad som motiverar folk, vare sig de är professorer eller generaler eller affärsmän eller kontorister eller hemmafruar.
Under en lång period vägrade jag att tro på det. Jag ville tro att det fanns något mer i vårt folk, något finare, något ädlare. Jag ville tro att exempelvis en patriot är en människa som motiveras av en känsla för historia och tradition och en djup kärlek för sitt folk och för vad som är rätt. Men nu accepterar jag psykologernas mening att patrioter är rätt lika resten av befolkningen; det är bara det att de har annorlunda åsikter. De säger patriotiska saker, men när beslut måste fattas om vad som ska göras, handlar de i överensstämmelse med sitt upplevda självintresse -- i de flesta fall. Otvivelaktigt finns det fortfarande en del fanatiker bland oss, en del Eric Rudolphs och Timothy McVeighs, som kommer att göra vad de anser är rätt snarare än vad som verkar förmånligt. Men man kan inte göra revolution med en handfull fanatiker. Vad vi måste göra är att övertala ett betydande antal patrioter -- och mer allmänt ett betydande antal fritänkande personer -- att deras självintresse kommer att tjänas bättre av en revolution än av att stödja systemet eller genom att sitta med armarna i kors. Jag talar inte om att övertala en majoritet. Vi är inte ute efter röster. Men vi måste övertala några hundra tusen fritänkare -- några få hundra tusen människor som nu hjälper till att hålla systemet på fötter på ett eller annat sätt -- vi måste hjälpa dem att förstå att deras intressen i själva verket ligger i att göra sig kvitt det rådande systemet och bygga något nytt och fundamentalt annorlunda.
Hur övertalar man en general som erhåller en lön om 120.000 dollar om året plus ett stort antal verkligt fina förmåner från det här systemet, om att det kommer att vara till hans fördel att göra sig kvitt det? Hur övertalar man en universitetsprofessor som har en trygg och behaglig ställning i ett system som bara kräver Politisk Korrekthet av honom, att han ska vända det systemet ryggen? Hur övertalar man en affärsman som lärt sig hur man manipulerar systemet till sin fördel, dess korruption till trots, och profiterar på det, att han borde börja vicka på båten? Hur övertalar man kontoristen eller fabriksarbetaren, som trots allt fortfarande lever ganska bra, att han bör bita den hand som föder honom?
Vi har sett gång efter gång genom historien att starka regeringar inte störtas inifrån oavsett hur amoraliska och förtryckande de än varit. Bara svaga regeringar kan falla för revolution. Olyckligtvis finns det inte mycket ni eller jag kan göra för att försvaga regeringen just nu. Bill Clinton gör ett mycket bättre jobb beträffande det än vi skulle kunna göra. Vårt jobb nu är att helt enkelt hjälpa människor att förstå systemets svagheter, att hjälpa dem att förstå att fortsatt tilltro till ett svagt system inte kommer att tjäna deras intressen särskilt väl. Det arbetet är mycket svårare när folk känner sig väl tillrätta och trygga, och det är lättare när de känner sig osäkra eller rädda.
Det här är en svår tid, trots all hjälp vi får av Bill Clinton. Det här är en tid då det är väldigt svårt att övertala folk som har en kortsiktig uppfattning om vari deras intressen ligger. Det här är en tid då vi endast förmår övertala de som har en någorlunda långsiktig syn på saker och ting, de som i sitt eget självintresse inkluderar sina barns och barnbarns intressen: de som verkligen bryr sig om vad för slags värld deras barn måste leva i. Och ni förstår, det finns fortfarande ett skapligt antal av vårt folk där ute som bryr sig om saker som detta, folk som faktiskt tänker bortom vad som finns i kylskåpet och hur mycket de kan spendera på sina kreditkort denna månad.
Till och med bland våra politiska generaler finns det de som innerligt förbittras över att vara tvungna att ta order från en slempadda som Bill Clinton -- det är jag säker på -- och jag misstänker att det bland dessa finns några få som tänker framåt på de långsiktiga konsekvenserna av vår situation. Bland våra mest Politiskt Korrekta professorer, som med sina karriärer i åtanke alltid kommer ihåg att knäböja inför feministerna och de homosexuella och mångfaldsmånglarna på campus, finns det en hel del cynism -- det är jag säker på, för jag talar privat med en del av dem -- och jag är också säker på att en del av dessa cyniska professorer verkligen förstår vart detta samhälle är på väg i det långa loppet och inte är glada över det framtidsperspektivet. Och jag skulle kunna fälla liknande kommentarer om till och med de profithungrigaste av våra affärsmän som nu ger vika för att få flyta med strömmen.
Och således vill vi inte avskriva dessa människor, oavsett hur besvikna vi än är på deras handlande idag. Uppfattningar förändras med förändrade förhållanden, och vi bör göra allt vi kan för att hjälpa dessa människor att utsträcka sin uppfattningsförmåga och förstå vad framtiden bär i sitt sköte. Därutöver kan vi emellertid redan nu nå ut till de människor i vårt samhälle som redan har en bredare uppfattning av sitt självintresse, en uppfattning av sitt självintresse som redan omfattar deras barnbarns intressen och som bryr sig om mer än kreditkortssaldon. Det finns människor som fortfarande bedömer sitt självintresse i estetiska och andliga termer likväl som i ekonomiska.
Lämlarna kan vara i stånd att med sinnesfriden i behåll åhöra Bill Clintons pompösa uttalanden från Vita huset eller åse hans leende ansikte på TV i två år till medan han serverar oss ännu fler lögner, men den utsikten kommer verkligen att störa folk med någon form av estetiskt sinne. Den värld som dessa känsligare människor lever i blir fattigare; deras liv blir fattigare av att de är tvungna att dela sin värld med Bill Clinton. Och det är bra, eftersom det försätter dem i ett mer mottagligt sinnestillstånd när vi försöker övertala dem att vi behöver organisera de bästa av vårt folk och göra något fundamentalt åt det system som Bill Clinton är en del av. Kanske borde vi vara tacksamma gentemot den judiske advokaten Samuel Dash för det.