Farmer dömdes till livstids fängelse för mord och väpnat rån. Medan han satt i fängelset började han läsa juridikböcker såsom många fångar gör. Han började också korrespondera med vita liberaler inklusive många domare. Efter 18 år fick de vita liberalerna honom villkorligt frigiven. Farmer skaffade sig därefter en juridisk examen, och för två veckor sedan övertalade hans liberala supporters Ohios advokatsamfund att ge Farmer en licens att praktisera juridik.
Trots att det inte förekommit någon rikstäckande bevakning av frågan har den inte passerat oomnämnd i Cincinnati där Farmer, den dömde svarte polismördaren, kommer att triumfera i sin nya roll som ämbetsman i rätten. Polisen är rasande, och till och med några domare har uttryckt sitt missnöje med utsikten att få se Farmer företräda klienter i deras rättssalar. Liberaler flinar emellertid åt att ha kommit undan med att ha gjort Farmer till yrkesverksam advokat med så lite motstånd från det vita rättsetablissemanget.
Det som gör denna episod så fascinerande för mig är jämförelsen med ett fall bara 125 kilometer därifrån, där en annan advokat utestängts från möjligheten att praktisera juridik på grund av att medlemmar av advokatsamfundet i Illinois inte tycker om hans religion. Advokaten Matt Hale leder en organisation kallad “Kreativistens kyrka” som inte följer den judisk-kristna partilinjen i rasfrågor. Hale har liksom Farmer en juridisk examen, men till skillnad från Farmer är han inte någon dömd polismördare. I själva verket har han aldrig dömts för någonting. Och han är naturligtvis inte svart. Men Illinois advokatsamfunds Politiskt Korrekta advokater finner hans religiösa övertygelser vara “anstötliga”, och sålunda tillåter de honom inte att praktisera juridik i Illinois. Både ni och jag vet att om han hade varit ledare för en svart kyrka vars medlemmar inte tyckte om vita, istället för en vit kyrka vars medlemmar inte tycker om svarta, skulle Illinois advokatsamfund nu ha snubblat över varandra i sin iver att bevilja honom en licens.
Och ni förstår, det kunde inte ha skett ens för ett årtionde sedan. För bara 10 år sedan skulle en dömd polismördare, till och med en svart polismördare, inte kunna ha fått licens att praktisera juridik någonstans i Förenta staterna — inte ens i Kalifornien eller New York. Och inget advokatsamfund skulle ha varit tillräckligt djärvt att förvägra en annars kvalificerad advokat rätten att praktisera juridik enbart på grundval av att de inte tyckte om hans religion. Men 10 år av judisk TV-propaganda kan göra åtskilligt för att betinga det allmänna tänkandet. Och det är särskilt betydande att det segment av allmänheten som betingats i denna fråga är det juridiska etablissemanget, advokaterna.
Vid det här laget vill jag bara nämna att det fortfarande finns några få anständiga advokater, och jag är glad över att ha några av de sistnämnda som medlemmar av min organisation, National Alliance. De flesta advokater är emellertid en skurkaktig samling, och de har också varit stöttepelare åt det politiska etablissemanget. De flesta politiker, från Bill och Hillary ner till delstaternas lagstiftare och borgmästare, är advokater. Mer än något annat segment av befolkningen är de ansvariga för tillståndet i vår regering, våra lagar och vårt rättssystem. Och jag talar om vita advokater, icke-judiska advokater. De har mer än något annat segment förrått oss. På det hela taget är de en sniken, samvetslös och bedräglig bunt som beredvilligt kollaborerat med judarna i förgörelsen av vårt samhälle i syfte att främja sina karriärer och sina förmögenheter. Advokater är inte ens en särskilt liberal grupp, och ej heller har de utmärkt sig för sin tillgivenhet gentemot judarna. Deras mål har inte varit vårt samhälles förgörelse, utan helt enkelt att berika sig själva till varje pris. De är en särskilt girig och oansvarig grupp som har villigt dinerat med djävulen närhelst de trott att de kunnat erhålla personlig vinning genom det.
Och som jag sade, för 10 år sedan skulle de inte ha tolererat en svart polismördare i sina led; ej heller skulle de ha tillåtit sig att hindra en man från att utöva juridik bara för att judarna inte tyckte om hans religion. Men idag gör de det. Det är en anmärkningsvärd förändring, och den är desto anmärkningsvärdare på grund av att de inblandade människorna är de som driver på och omvälver vårt samhälle.
Vi bör naturligtvis även notera att vad advokatsamfunden i Illinois och Ohio har gjort i de två fall jag beskrivit egentligen inte bevisar något i sig. Dessa fall är bara insinuerande — men de passar verkligen in väl i det amerikanska samhällets allmänt nedåtgående trend.
Mer än så, de är ytterligare två manifestationer av den växande judaiseringen av vårt samhälle, den judiska maktens växande öppenhet och arrogans i vårt samhälle. Det finns många andra aktuella manifestationer på detta fenomen som vi har talat om under dessa program, och vi kommer att tala om dem igen om ett ögonblick. Först vill jag betona det faktum att beteendet hos Ohios och Illinois advokatsamfund är en konsekvens av specifikt judiska påtryckningar, även om majoriteten av advokaterna i Ohio och Illinois är icke-judar. Advokatsamfundens advokater är liksom alla politiker mycket mediakänsliga. Utelämnade åt sig själva skulle de verkligen inte bry sig om vilken religion en presumtiv medlem har. Men judiska grupper såsom Anti-Defamation League of B'nai B'rith och Southern Poverty Law Center har skrikit högt över Matt Hale och hans Kreativistiska kyrka i media under de senaste åren och kallade dem för “terrorister” och allt annat som de kunnat komma på. Advokatpolitikertyperna har “sensitivitetstränats”. De är rädda att om de lät Matt Hale få en juridisk licens skulle de komma att betraktas som Politiskt Inkorrekta och kunna kritiseras i media. De är rädda för att om de inte ger en dömd svart polismördare en licens kommer de att betraktas som “rasister” och kan komma att kritiseras i media.
Detta är samma slags Politiskt Korrekta “känslighet” som är ansvarigt för så mycket av de vinklade nyheterna nuförtiden. I min sändning den 16 oktober berättade jag för er om kidnappningen, våldtäkten, den sexuella tortyren och mordet på den 13-åriga Jesse Dirkhising i Arkansas utförd av två vuxna homosexuella, och jag framhävde att nyheterna om detta horribla mord har mörklagts fullständigt av rikstäckande media. Nåväl, sedan min sändning den 16 oktober har några få — inte många men några få — etablerade nyhetsmedia också nämnt händelsen. Och när många människor fick kännedom om detta brott ville de veta varför så få media rapporterade det och varför de dröjde så länge med att rapportera det. Och när de frågade sina lokala tidningsredaktörer dessa frågor fick de en hel del nervositet och irriterade blickar till svar. En mediaprofil som var bekant med historien vräkte det ur sig, och jag citerar: “Ingen vill säga något negativt om homosexuella. Ingen vill bli sedd på fel sida i frågan.” — slut citat — Detta var en icke-jude, och han talade för icke-judiska mediamänniskor som är rädda för dirkhisinghistorien — rädda för att kritiseras för att inte vara tillräckligt känsliga gentemot homosexuella om de rapporterade ett brott som hade ställt homosexuella i en dålig dager. Judarna är inte rädda för historien, men judarna bestämde den mediala policy som alla andra mediamänniskor skulle följa. När väl New York Times eller Washington Post eller Time eller något annat judiskt mediaorgan rapporterar en händelse, så är de icke-judiska mediamänniskorna villiga att hänga på. Men de är rädda för att rapportera en “känslig” historia innan judarna i praktiken givit dem klartecken. Det är samma slags mentalitet som uppvisats av Ohios och Illinois advokatsamfund.
Människor som betraktar sig själva som en del av det gängse samhällslivet — och det inkluderar de flesta icke-judiska advokater och praktiskt taget alla icke-judar inom media — är räddare idag än de varit någon gång i det förflutna för att betraktas som Politiskt Inkorrekta, att bli misstänkta för heterodoxi. Det finns knappast något moraliskt kurage bland dem, inte ens en önskan att vara hederliga och uppriktiga. Nåväl, som jag antydde för en minut sedan är det någonting som går hand i hand med det amerikanska samhällets tilltagande judaisering.
Låt mig försöka beskriva denna process i en enda mening: Vad vi ser idag — det som har blivit allt mer uppenbart under det senaste årtiondet — är tilltagande arrogans och påstridighet från judarnas sida och samtidigt den tilltagande skyggheten, tilltagande ryggradslösheten och den tilltagande vekheten från de vita icke-judarnas sida. Emedan judarna och deras allierade — de homosexuella och feministerna och de svarta och de övriga rasminoriteterna — driver på framåt med allt större djärvhet och självförtroende, krälar vita heterosexuella män i stoftet och ber om ursäkt och gör sitt bästa för att vara “känsliga” inför deras naturliga fienders önskningar. Det är inte bara ett vämjeligt och äcklande spektakel, utan det är manifestationen av ett moraliskt tillstånd.
Jag har diskuterat denna utveckling med er på ett gradvist sätt under många av dessa sändningar. Till exempel: Jag har framhävt det faktum många gånger att under clintoneran — det vill säga under de gångna sju åren — har det förekommit ett häpnadsväckande och tidigare oöverträffat uppdykande av judar på de offentliga maktämbetena i den amerikanska regeringen. Innan clintoneran utövade judarna sin makt från bakom kulisserna i egenskap av finansiärer och mer eller mindre anonyma mediamoguler. Sedan, med början 1993, dök judiska ämbetsmän upp som svampar ur jorden i Washington: i Clintons kabinett, i Högsta domstolen och i varje federal agentur. Medan Clinton talade om att få en regering som “ser ut som Amerika” utnämnde han en federal byråkrati som ser ut som Israel. Han utsåg judar till höga regeringsämbeten i en proportion som översteg deras andel av befolkningen med 20 gånger. Jag påkallade särskilt er uppmärksamhet till Clintons utnämning av ett helt och hållet judiskt försvars- och utrikespolitiskt lag omedelbart efter hans omval 1996.
Som ni vet är jag inte någon beundrare av Bill Clinton, men det vore ett misstag att klandra Clinton för denna flodvåg av semitiskt kloakvatten som svämmat över Washington under hans ämbetstid.
Detta plötsliga uppdykande av judar i rampljuset är ingenting som tänkts ut av Clinton. Låt oss minnas att Clinton själv är en formgivning av judarna; de har haft ett symbiotiskt förhållande till honom sedan början. Clintons utnämningar är bara en aspekt på översvämningen. Se på utvecklingen inom massmedia under det gångna årtiondet. Det brukade vara som så att judiska mediamoguler höll en låg profil, men nyligen har vi sett en serie av spektakulära förvärv och friköpanden och sammanslagningar som resulterat i ett fåtal massmediala imperier ledda av judiska miljardärer. Under processen blev ett antal mediaorgan ledda av icke-judar uppslukade och befinner sig nu under judisk kontroll. Capital Cities/ABC blev en del av Michael Eisners imperium efter att Eisner tagit över det tidigare icke-judiska bolaget Walt Disney. Ted Turners CNN blev en del av Gerald Levins imperium Time Warner. Och MTV-mogulen Sumner Redstones förvärv av CBS för bara några få veckor sedan ställde även denna jude i rampljuset.
Det uppenbara befrämjandet och kommersialiseringen av den så kallade “Förintelsen” har kanske varit till och med mer uppseendeväckande för allmänheten än de politiska utnämningarna och tillväxten hos mediaimperier. Först etablerade judarna med hjälp av sin filmindustri i Hollywood och sin övriga media den allmänt utbredda föreställningen att judarna har en unik status som klanderfria offer för icke-judisk ondska, fientlighet och likgiltighet. I många europeiska länder har judarna lyckats erhålla den helgade dogmens status tack vare sin “Förintelseberättelse”. Människor förföljs och skickas i fängelse för att ifrågasätta någon detalj i den. Det är befängt, nästan som ett återvändande till 1300-talet i slutet av 1900-talet. Men det är så det verkligen förhåller sig i Tyskland och Storbritannien och Frankrike och Schweiz och Kanada och många andra förmodat “moderna” länder idag.
De har ännu inte lyckats kriminalisera ifrågasättandet av deras “Förintelseberättelse” i Förenta staterna, men de har tränat allmänheten att betrakta varje ifrågasättare eller kritiker som en så kallad “Förintelseförnekare”. Om jag säger att det är möjligt att en del judar avrättades med giftgas under andra världskriget, men att det visat sig att deras “gaskammarhistorier” inte har hållit i ett antal fall där de utretts — till exempel påståendet att judarna gasades i tyska fängelseläger i Dachau — om jag framhåller att detta anspråk har visat sig vara felaktigt, så stämplas jag som “Förintelseförnekare”, med innebörden att jag är en anhängare av den orimliga ståndpunkten att inga judar alls dödades under kriget.
Hursomhelst, efter att ha lyckats ge sin “Förintelseberättelse” en verkligt religiös innebörd i den icke-judiska allmänhetens sinne, har de företett notan för “Förintelsen” för den icke-judiska världen med hisnande fräckhet under de gångna cirka fem åren. De har naturligtvis sugit ut tyskarna ända sedan krigsslutet. Men det var först nyligen som de beslöt att alla ska betala, med schweizarna först på tur — och sedan svenskarna och sedan fransmännen och sedan britterna och så vidare. Tidningarna har varit fulla av nya anspråk på skadestånd, nya stämningar som fikade efter fler miljarder dollar för det ena eller andra som de påstår ska ha hänt dem under det krig som upphörde för 54 år sedan.
Men denna tilltagande fräckhet, denna tilltagande arrogans och självförtroende från judarnas sida har gått hand i hand med en tilltagande försagdhet från vår sida. Vår reaktion kan åtminstone tolkas som försagdhet. Eller så kan den ses som konsekvensen av tilltagande hjärntvätt i förening med tilltagande korruption och försummande av plikten från våra ledares sida. Vi leds av advokater, och advokaterna blir sannerligen inte ansvarsfullare eller mer etiska eller modigare. Tvärt om, de är mer benägna än någonsin att vinna judarnas gunst, såsom antyds av Ohios och Illinois advokatsamfunds beteenden, såsom jag berättat för er.
Nu så är detta en process som inte kan fortgå i all evighet. Vi är på väg mot en explosion. Judarna kanske inte inser det, och advokaterna kanske inte inser det, och soffpotatisarna kanske inte inser det, men förbittringen växer. Inte varje heterosexuell vit man är en advokat, och inte varje heterosexuell vit kvinna är en tanklös soffpotatis. En del av oss ser vad som pågår, och att säga att vi inte tycker om det vore en underdrift.
Clintonisterna tror att genom att bygga upp en väljarkoalition av socialbidragsslödder, feminister, homosexuella och icke-vita, har de satt ett orubbligt lock på Amerika åt sig själva. De tror att närhelst det Demokratiska partiet står lågt i kurs hos allmänheten, såsom är fallet nu, kan de få en republikansk klon vald istället och fortsätta med sina program. De tror att i takt med att vi som är fast beslutna att se deras huvuden uppsatta på pålar kring Vita huset och Capitolium växer i antal, är allt de behöver göra för att hålla oss under kontroll att driva igenom nya “hatbrottslagar”.
Jag tror att clintonisterna faktiskt inte förstår situationen. De förstår faktiskt inte varför någon inte skulle instämma i deras politik. De förstår inte varför någon skulle vara olycklig över vad de gör mot Amerika och mot världen. Jag såg precis ett nyhetsprogram. Bill Clinton höll ett litet pep talk för de amerikanska ockupationstrupperna i Serbien och berättade för dem hur många liv de hade räddat genom att vara där och vilket bra jobb de gjorde. Clinton log, soldaterna log, nyhetsreportern log.
Alla log som om allt bara vore fantastiskt. Det är det slags värld som de flesta amerikaner ser varje dag på TV, det slags värld som de tror att de lever i, det slags låtsasvärld som clintonisterna har formgivit åt dem. Och de har gjort ett ganska väl arbete med att hålla nyheter som inte passar in, de nyheter som avslöjar denna låtsasvärld som den lögn den är, borta från allmänhetens ögon.
Judarna, som nu befinner sig i ett utfodringsvansinne, kommer definitivt att fortsätta att göra vad de gjort hittills med sådan framgång. Och advokaterna tror tydligen att de kan fortsätta att bli allt mer och mer korrumperade, att de kan fortsätta att kollaborera med judarna och att vi alla kommer att tolerera det.
Och hur står det till med oss? Hur mycket längre till kommer vi att fortsätta att tolerera allt detta? Definitivt ett tag till. Vi är ett mycket tolerant folk. Vreden växer, men den har inte nått explosionstrycket ännu.
Men det kommer den att göra. Den kommer verkligen att göra det. En av de saker som har hållit oss tillbaka är tron att motstånd är meningslöst. Vi ser på den rasblandade röra som våra fiender redan skapat av Amerika — vi ser på våra städer, våra arbetsplatser, våra skolor, på det stora antalet rasblandade familjer — och en del av oss tror att det är försent att rätta till saker och ting, att det kommer att bli för mycket blodsutgjutelse och kaos, att vi kommer att vara tvungna att förstöra vårt hela samhälle för att rena det. Och de har naturligtvis delvis rätt. Och det är sant att ju längre vi väntar, desto blodigare och mer kaotisk kommer explosionen att bli. Men folk som tror att detta skulle vara ett skäl till att inte göra någonting är de som antingen har det för bekvämt nu, för behagligt, är för bortskämda av en onaturlig och förslappande livsstil för att konfrontera ett svårt och obehagligt problem, eller som — liksom advokaterna och mediamänniskorna — har fördärvats, som är villiga att se sin ras dö hellre än att förlora sina privilegier.
Nåväl, jag är rädd att de som är korrumperade kommer att förbli det tills det bittra slutet, men många av dem som bara inte har varit i stånd att ställa sig själva ansikte mot ansikte med en lösnings obehag kommer att acceptera att förgörelsen av det här samhället och förgörelsen av merparten av dess befolkning är ett oändligt bättre resultat — oändligt bättre — än judarnas slutgiltiga triumf och vår ras slutgiltiga förgörelse. De kommer att acceptera detta samtidigt som judarna fortsätter sitt utfodringsvansinne, fortsätter att bli allt arrogantare och synligare, fortsätter att förgöra allt som vårt folk alltid har värdesatt högre än välbehag och bekvämlighet och trygghet. De bästa av vårt folk kommer att förstå att det är oändligt bättre för deras barn och deras barnbarn att ha en hård framtid, en framtid som kräver av dem att de bygger upp allt på nytt, än ingen framtid alls.