Vad jag menar är att det är ganska svårt att ta sådana människor på allvar. Hyckleri utgör en sådan underbar måltavla, och praktiskt taget allting som en liberal säger eller gör är uppenbart hycklande. Liberaler tycker att det är fruktansvärt att serberna var hårda mot albanerna när serberna hade övertaget i Serbiens kosovoprovins, men de vill inte höra om vad albanerna gör mot serberna när rollerna blivit ombytta. De påstår sig vara för fred och kärlek och broderskap, men de är de första som påkallar kryssningsrobotar och smarta bomber när någon som inte delar deras särskilda sinnelag kommer i vägen för något av deras projekt. De säger att de är principiellt emot krig, att förhandling och medling och kompromisser är rätt sätt att hantera internationella dispyter på, men de var enhälligt för det mest fruktansvärda och destruktiva kriget i historien, och de förlöjligade dem som gjorde seriösa ansträngningar att förhindra det kriget genom förhandling, medling och kompromiss som “blidkare” och “isolationister”.

Liberalernas hjärtan blöder vid tanken på negerungar som går omkring hungriga i Afrika, men det stör dem inte alls att deras favoritpresidents policy har förorsakat nästan en miljon barns död i Irak. När Sydafrika hade en vit regering för bara några år sedan var liberalerna i ständigt uppror, demonstrerade, agiterade, bedrev lobbyverksamhet, skrev ledarspalter, skrek efter nya sanktioner och blev rasande över nyheten om varje ny incident som uppfattades som “raslig orättvisa” eller vitas illa behandling av svarta. Sedan förekom det en vild glädje och triumf bland liberaler när de vita sydafrikanerna dåraktigt lät sig själva övertalas att rösta för svart styre i sitt land. Sedan dess, i takt med att Sydafrika sjunkit ned i kaos och fördärv under svart styre, har emellertid liberalerna tappat intresset fullständigt för vad som brukade vara deras favoritintresse. De vill inte höra någonting om Sydafrika nuförtiden. Om man pressar dem i frågan kommer de att berätta självbelåtet för en att de epidemiska morden på vita sydafrikanska bondefamiljer utförda av svarta gäng och våldtäkterna på vita sydafrikanska kvinnor utförda av svarta bara är en vedergällning för åratal av apartheid. Men det faktum att vanliga svarta i Sydafrika, som vita liberaler i Amerika brukade omhulda och sympatisera med — det faktum att vanliga svarta är mycket mer troliga att bli brottsoffer nu än de var under vitt styre intresserar inte liberaler det minsta.

Under åratal har liberaler begråtit våld från skinheadgäng i Europa och Amerika, i synnerhet då det våldet ofta riktas mot icke-vita. Och de klagar på vita fotbollshuliganer som är ökända för att starta upplopp efter fotbollsmatcher i Storbritannien. Men när sju svarta ligister avstängdes från ett high school i Illinois bara några dagar efter att de startat ett svart upplopp vid en fotbollsmatch i samband med vilket ett antal vita elever blev svårt misshandlade, började liberalerna marschera med pastor Jesse Jackson för att pressa skolledningen att ta tillbaka sitt avstängningsbeslut.

I Amerika har polisbrutalitet alltid varit en favoritkälla till liberal indignation. De älskar den vredgade hänförelse de känner när de kommer ihåg hur polisen brukade spruta vatten på upproriska demonstranter i Selma i Alabama eller slog ner så kallade “frihetsryttare” med sina batonger. De retar fortfarande upp sig rejält över de sakerna efter mer än 30 år. En av liberalernas folkhjältar idag är den svarte polismördaren Mumia Abu-Jamal, tidigare känd som Wesley Cook. I december 1981 promenerade Abu-Jamal fram till en ung vit polis, Danny Faulkner, i Philadelphia och skjöt honom i ryggen. När den vite polismannen föll på trottoaren stod den svarte mördaren över hans kropp och pumpade ytterligare fyra kulor i honom.

Abu-Jamal åtalades, fälldes och dömdes till döden 1982 på grundval av ögonvittnens vittnesmål. Det har knappast förekommit ett mer uppenbart fall av kallblodigt mord av första graden i en amerikansk domstol. Nåväl, den domen föll för mer än 17 år sedan, men Mumia Abu-Jamal har än så länge undgått straff på grund av att vita liberaler beslutat att han är en martyr i kampen för rättvisa åt svarta. Framstående medialiberaler, inklusive ett antal hollywoodstjärnor såsom Paul Newman och Susan Sarandon, har demonstrerat för hans benådande och frisläppande. Nämner man den mördade vite polismannen Danny Faulkner för dem kommer man inte att få något annat än en fnysning tillbaka.

 Men dra inte den förhastade slutsatsen att om det bara råder en konflikt någonstans mellan polisen och medlemmar av en föraktad minoritet, så kommer liberalerna alltid att stå på den föraktade minoritetens sida. I Israel till exempel, har polisen alltid rutinmässigt torterat palestinska fångar i syfte att pressa information ur dem. Ett antal palestinska fångar har dött av tortyr i händerna på judiska myndigheter. När frågan kom upp i Israel för bara några få veckor sedan huruvida utövandet av tortyr under förhören med arresterade palestinier skulle fortsätta eller inte i ljuset av internationellt ogillande, samt den israeliske premiärministern Ehud Barak som sig till “ja”-anhängarna, förekom det till och med en diskussion i frågan i vissa amerikanska publikationer. Men sådant intresserar inte liberaler.

Andra människor utöver mig har lyft fram denna selektiva indignation och detta selektiva medlidande som är ett så utmärkande särdrag hos liberaler. Ibland har jag karakteriserat liberaler som trendmedvetna dumskallar på grund av deras inkonsekvens. Men jag avser verkligen inte att antyda att jag trycker att liberaler är dummare än massan av den amerikanska befolkningen. Blotta faktum att de är grundligt inkonsekventa, att de inte grundar sina ståndpunkter på principer, men ändå alltid är i stånd att marschera i räta ideologiska led med varandra, betyder att de alltid måste vara tämligen uppmärksamma för att alltid veta vilken den Politiskt Korrekta ståndpunkten i varje fråga är i ett givet ögonblick. De är tvungna att veta ögonblickligen huruvida en särskild händelse är en som de borde vredgas över eller borde strunta i. De är tvungna att veta huruvida ett särskilt individuellt offer för orättvisa eller en särskild grupp av offer förtjänar deras medlidande eller deras förakt. Det fordrar en särskild grad av mental rörlighet. Liberaler är definitivt skurkaktiga, men inte nödvändigtvis dumma.

Nej, när det handlar om dumhet tror jag att det är konservativa som tar hem priset. Låt mig läsa upp ett brev för er som jag fick denna vecka från en konservativ lyssnare. Jag läser hela brevet från en genuin konservativ, en verkligt troende på den protestantiska arbetsetiken. Han skriver, och jag citerar: “Jag är en ensamstående, vit, icke-judisk man — en lutheran som bor i New York. Såsom du nämnt kontrollerar judarna en stor del av landets media liksom de genomsyrat en stor del av företagsamerika. Men jag tror att detta genomfördes genom hårt arbete och främjande av utbildning bland deras folk. Istället för att skymfa dem vid varje tillfälle, varför inte lyfta fram deras prestationer som en positiv motivation för oss icke-judar att överträffa? Annars kommer du att låta som en gnällig bondlurk som helt enkelt är avundsjuk. Amerika är ett fritt land. Om judar excellerat snabbare än resten av oss, så hatten av inför dem.” — slut citat — Brevet är signerat J. Koepp — K-o-e-p-p.

Ni förstår, att leva i New York gör saker med människor, och jag skulle kunna tillskriva herr Koepps brev hans omgivnings moraliskt försvagande inverkan, bortsett från att jag har fått brev från konservativa i andra delar av landet som är precis lika dumma. Nåväl, hur som helst, herr Koepps brev fick mig att tänka på konservativa och liberaler: om hur de skiljer sig från varandra men också deras likheter.

Hur skiljer sig liberaler och konservativa från varandra. Jag tror att deras mest grundläggande skillnad är att liberaler tycker om att förstöra saker och ting, slå sönder rådande strukturer och institutioner, medan konservativa är mycket mer benägna att hålla fast vid vad som redan existerar: inte bara hålla fast vid, utan stöda det, så länge som det har en aura av auktoritet oavsett om det verkar vettigt eller inte. Konservativa respekterar auktoritet och åtrår anständighet åt sig själva; liberaler respekterar ingenting och önskar ovan allt annat vara moderiktiga.

Den konservative och liberalen är lika på så sätt att ingen av dem tänker systematiskt — åtminstone inte avseende de föreställningar och principer som definierar vederbörandes konservativa eller liberala natur. Han härleder inte sina föreställningar i särskilda frågor från allmänna principer, utan snarare från attityder eller psykologiska tendenser.

Herr Koepp tycker att vi borde lyfta på hatten inför de rika och mäktiga judar som kontrollerar Hollywood, New York och Washington. Varför? För att enligt hans brev har de arbetat hårt för sin rikedom och makt. Borde vi även lyfta på hatten inför maffiabossar som arbetat hårt och tagit stora risker för att bli capos? Herr Koepp skulle förmodligen säga “nej”. Varför inte? Nåväl, herr Koepp kanske inte skulle vara i stånd att svara er, men i linje med det konservativa tänkesättet vore det för att maffiabossar inte är respektabla, emedan judiska mediamoguler, som använder sin mediakontroll för ändamålet, har lyckats insvepa sig själva i en förklädnad av anständighet. Mediamogulerna är respektabla i konservativas ögon, och maffiabossarna är det inte, trots det faktum att mediamogulerna gör oändligt större skada mot vårt samhälle än vad maffiabossarna gör. Den konservative skulle förmodligen hålla med om att negroid antikultur befrämjad bland våra unga människor av Sumner Redstones MTV inte är någonting bra. Men herr Redstone är en mycket rik och mycket mäktig jude: en respektabel jude enligt herr Koepps standard. Nåväl, som jag sade är inte konservativa människor några systematiska tänkare. Ej heller är liberaler det.

Jag ska berätta för er vilka de systematiska tänkarna är: judarna. Judarna tänker inte bara systematiskt, de tänker stamorienterat. Judarna är inte rädda för hårt arbete när det är nödvändigt, men de arbetar i själva verket inte hårdare än konservativa eller liberaler — det är åtminstone inte bara hårt arbete och utbildning som är ansvarigt för deras rikedom och makt; det är deras systematiska angreppssätt, deras stamorienterade sätt att närma sig saker och ting. Det är hemligheten bakom deras framgång. De distraheras inte av saker som konservatism eller liberalism. De vet vad de vill ha, och de ger sig ut efter det på ett rationellt sätt.

Under den tidigare delen av det här århundradet brukade konservativa klia sig i huvudet i sina försök att lista ut huruvida judarna i grund och botten är kommunister eller kapitalister. Judarna hade blivit mycket framgångsrika som kapitalister i Amerika och ansamlat enorma förmögenheter. Men i Europa ledde judarna den kommunistiska rörelsen, och judiska kapitalister i Amerika gav dem finansiellt stöd. De konservativa kunde inte få kläm på det. Det var allt för invecklat för dem. Som jag sade tidigare är inte konservativa särskilt klipska.

Svaret på gåtan är givetvis att judarna i grund och botten varken är kommunister eller kapitalister. Men de är också båda delarna när det passar deras syfte. Jag ska läsa upp en anekdot för er som berättats av Lazar Kaganovich, den blodtörstigaste och mäktigaste av de judiska bolsjevikerna under kommunistmaktens höjdpunkt i Sovjetunionen. Kaganovich var känd som Slaktaren från Ukraina och Kremls varg, och han var personligen ansvarig för morden på miljoner av ukrainska och ryska farmare och arbetare. 1957 anklagade ingen mindre än Nikita Khruschev Kaganovich offentligt för att ha mördat 20 miljoner ryssar.

Kaganovich berättade anekdoten för sin amerikanske brorson Stuart Kahan, som skrev sin farbrors officiella biografi som publicerades i det här landet 1987 av William Morrow and Company. Kaganovich egen farbror, Levick, hade berättat för den unge Kaganovich som pojke i Ukraina den grundläggande regel enligt vilken han förväntade sig att den unge juden skulle inrätta sitt liv. Jag citerar: “Vad som än är bra för judarna.”, hade farbror Levick berättat för honom. “Följ bara det tänkesättet.” — slut citat — I själva verket nämner Kaganovich många andra tillfällen då hans farbror Levick imponerat på honom med samma handlingsregel, samma regel för att vägleda hans tänkande, under den tid då den unge juden, som var en yeshivapojke, deltog i sina första kommunistiska möten i Kievs synagoga.

Det intressanta med detta i det här sammanhanget är att den välbärgade kapitalistjuden hade skrivit om hur samma regel hade hamrats in i deras egna huvuden av deras äldre och lärde när de varit pojkar: “Grunda alltid dina beslut på vad som är bra för judarna. Välj alltid den policy som gynnar judarna. Det måste alltid vara den regel som vägleder ditt liv, min pojke.” Detta är stamorienterat tänkesätt. Och det är framgångsrikt tänkesätt. Och varken konservativa eller liberaler förstår det.

På 1970-talet, efter att det blivit uppenbart för sluga observatörer att kommunismen var bankrutt och inte skulle hålla ut mycket längre i Östeuropa, började tusentals judiska intellektuella i Amerika som tidigare hade stött marxismen att ändra ton och tillkännage att hädanefter var de konservativa.

Idag kallas de “neokonservativa” eller “neocons”. Och icke-judiska liberaler kände sig förrådda. De trodde att deras judiska följeslagare hade svikit dem, hade förrått liberalismens sak. De förstod inte att judarna varken hade varit mer genuina marxister eller genuina liberaler i det förflutna än vad neocons är genuina konservativa idag. De gjorde bara vad som var bäst för judarna för ögonblicket, och i takt med att tidernas förändras ideologin.

Trots övergivandet av marxismen och det stora antalet judiska neocons överallt, betraktas judarna idag fortfarande allmänt som “liberaler” av de flesta människor. Detta är för att oavsett huruvida de vill ha Al Gore eller Bill Bradley eller George Bush Jr. till president — oavsett deras ekonomiska ståndpunkter eller deras partitillhörighet — är de praktiskt taget alla för vapenkontroll, för öppna gränser, för mångkultur och mer “mångfald”, för rasblandning, för att tillåta homosexuella att vara pojkscoutledare och så vidare. Men den viktiga poäng som både konservativa och liberaler inte lyckas förstå är att judarna inte grundar sin policy på någon naturligt “liberal” tendens. De grundar sin policy på vad som är bra för judarna. Och det betyder också i nästa varje fall på vad som är illa för icke-judarna, på det som försvagar icke-judarna, på det som gör icke-judarna till ett lättare byte. Stamtänkande.

Vi lever i en snabbt krympande värld med snabbt ökande konkurrens om begränsade tillgångar. Överallt, både i Amerika och i Europa, håller det land som brukade vara exklusivt vårt på att svämmas över av icke-vita. Vi är redan en minoritet i Kalifornien, och vi är snabbt på väg mot att bli en minoritet på alla andra platser. Vi förlorar våra grannskap, våra städer, våra allmänna skolor och våra arbetsplatser till icke-vita. Det är sannerligen en underdrift. Vi har redan förlorat många av våra städer och många av våra allmänna skolor, och förorterna och privatskolorna är snabbt på väg utför. Rasligt blandgifte skjuter i höjden. Våra unga kvinnor som i sina tanklösa försök att vara trendmedvetna och imitera det de ser på TV, springer omkring med svarta och andra icke-vita i allt större antal.

För handen har vi exemplet med Sydafrika. Det vill säga, de av oss som lägger märke till vad som verkligen händer i världen och inte är helt beroende av Tom Brokaw, Dan Rather och Peter Jennings har det exemplet för våra ögon på en tidigare vit civilisation som är på väg ner i fördärvet på bara några få år efter att de vita lättat på sitt grepp. Vi har det exemplet framför oss, och vi kan se vad som händer överallt omkring oss i Amerika, precis som vi kan se på våra TV-rutor vart judarna driver på oss. Och de konservativa bland oss säger åt oss att vi borde lyfta på hatten inför det hårt arbetande folket i Hollywood, New York och Washington som iscensätter detta underbara Jonestown i Amerika, samtidigt som liberalerna armbågar varandra åt sidan i sin iver att komma först i kön vid Kool Aid-automaten.

Det är hög tid för dem av oss som fortfarande är i stånd att tänka stamorienterat att börja göra det. Det är dags för dem av oss som förstår vad det betyder att vara vit, att vara europé, att vara arier i en mörknande värd, och som förstår vad det brukade betyda — dem av oss som värdesätter vårt arv, som hedrar våra förfäders uppoffringar och bedrifter och uppskattar den civilisation de skapat åt oss — dem av oss som känner en känsla av ansvar gentemot framtiden och är beslutna att vårt folk ska ärva framtiden, inte den rasblandade avkomma till de rappare och idioter vi ser på våra TV-rutor, utan vårt folk — det är dags för oss att börja tänka och planera och handla systematiskt på ett sätt som främjar vår rasliga överlevnad.

Det är dags att sluta vara åskådare, att sluta lyssna på liberalernas hycklande jargong och de konservativas tanklösa mumlanden. Det är dags att grunda allting — allting — på förutsättningen att vi måste överleva, vårt folk måste överleva. Om en policy stärker vårt folk, om den ökar möjligheten till överlevnad för vårt folk, så är det en god policy. Om den försvagar oss eller sätter oss i underläge i kampen för överlevnad är det en dålig policy. Det är allt som betyder något. Det är allt vi borde tänka på. Raslig överlevnad, raslig seger i kampen för liv och dominans, måste vara målet för varje plan, för varje policy, för varje tanke och handling. Stamtänkande.

Vi brukade förstå det före TV:n. Alla som förstod det överlevde. Judarna förstår det fortfarande. Det är bäst att vi lär oss det åter — snart.

Tack för att ni varit med mig idag igen.