I öst var det enda politiska parti som tilläts av vår sovjetallierade Kommunistpartiet. I den västra ockuperade zonen härskade de demokratiska allierade, främst Förenta staterna. Och Förenta staterna gjorde naturligtvis saker och ting på det korrekta sättet, det “demokratiska” sättet. Vi hade trots allt bringat “frihet” i Tyskland, påstod vi.
Vårt sätt var att tillåta vilket politiskt parti som helst att delta i valen — så länge som det var “demokratiskt” och hade ett godkänt program. Det var samma sak med tidningarna, tidskrifterna och så vidare. Det fanns “tryckfrihet”. Vem som helst som ville kunde publicera en tidning — så länge som han gavs en licens att göra det av de amerikanska ockupationsmyndigheterna. Och de enda människor som gavs licens att publicera var de som konstaterats vara “demokrater”. Det är “demokrater” med litet “d”. Samma politik gällde i Tyskland vare sig Demokratiska partiet eller Republikanerna hade makten hemma i Förenta staterna.
Hur som helst, vad denna policy i Tyskland betydde i praktiken var att publicistlicenser bara delades ut till människor som kunde bevisa att de hade varit motståndare till den förkrigstyska regeringen: vilket betyder kommunister, socialdemokrater, värnpliktssmitare som flytt utomlands för att undkomma militärtjänst, judar och liknande. Judarna kvalificerade automatiskt för allting. Och det är helt otroligt hur många av dem som mirakulöst lyckats överleva den så kallade “Förintelsen” och plötsligt dök upp.
Och vad den politiken betydde för politiska partier var att om ockupationsmyndigheterna beslöt att de inte var tillräckligt demokratiska, blev de helt enkelt förbjudna och deras ledare kastade i fängelse. Och det slutgiltiga tillbakadragandet av de flesta av ockupationsstyrkorna, rivningen av Berlinmuren och så vidare förändrade inte denna politik. Den rådande tyska regeringen är en ättling i direkt nedstigande led till den som installerades av den amerikanska ockupationsarmén.
Så idag är varje genuint patriotiskt politiskt parti i Tyskland tvunget att kamouflera sig väl för att undvika att förbjudas. Ingen är egentligen lurad av detta kamouflage dock. Det tyska folkets fiender är definitivt inte lurade: kommunister, judar, homosexuella, feminister, anarkister och de övriga protesterar i allmänhet utanför NPD-möten och försöker störa dem. Det hände vid ett NPD-möte som jag bevistade förra året, men denna vecka var det lugnt — kanske för att det hölls i en underbar liten bajersk stad, Falkenberg, där utbudet av lokala judar, feminister etc är mycket begränsat; också för att flera dussin tungt beväpnade kravallpoliser patrullerade området utanför mötessalen.
Om det hade dykt upp demonstranter och polisen inte hade varit där för att skydda dem, fanns det åtminstone 200 mycket kraftiga unga NPD-medlemmar med rakade huvuden och tunga kängor bland dem som bevistade mötet, som inte hade velat något hellre än att skicka åtminstone dubbelt så många demonstranter till närmaste sjukhus.
Den kanske bisarraste aspekten på det politiska livet i Tyskland idag är konsekvensen av ockupationslagstiftningens förbud mot Politiskt Inkorrekt tal: åtminstone varje Politiskt Inkorrekt tal som rör så extremt tabubelagda ämnen som ras, andra världskriget och — mest av allt — judarna. Det finns en särskild sektion av den tyska hemliga polisen kallad Verfassungschutz — som ironiskt nog betyder “Konstitutionsskyddet” — vars främsta uppgift är ansätta och arrestera alla som misstänks ha publicerat eller sagt något offentligt som skulle kunna vara anstötligt för judar.
Verfassungschutz arresterar även människor för att skylta med förbjudna symboler eller göra förbjudna gester. En tysk patriot måste vara noga att aldrig resa sin högra arm på något sätt som kan betraktas som “provokativt” av Verfassungschutz , till och med om han bara skyddar sina ögon från solljus eller hälsar en vän. Ett stort antal tyska patrioter sitter i fängelse idag för att ha retat Verfassungschutz på ett eller annat sätt.
Vad allt detta betyder är att tal som det jag höll vid NPD-mötet denna vecka i viss utsträckning måste kodas. Man kan inte säga någonting offentligt som “Judar i New York, Washington och Tel Aviv är den främsta drivkraften bakom den invandringspolitik som för in miljoner icke-vita invandrare i Tyskland.” Man måste säga något i stil med: “De som är varje nations fiender utom sin egen står bakom den invandringspolitik som för miljoner av icke-vita in i Tyskland.” Att använda detta kodord är störande, men alla vid ett NPD-möte förstår åtminstone exakt vad det handlar om, vilket även gäller för varje politiskt medveten tysk.
Olyckligtvis finns det emellertid miljoner vanliga tyskar som inte förstår. Precis som är fallet med vita amerikaner, är de flesta tyskar lämlar och soffpotatisar. De är självcentrerade, slavar under bekvämligheten, materialistiska, konformistiska, konsumtionsorienterade och mycket modemedvetna; i själva verket är de desperat angelägna att följa trenderna, och varje trend kommer till dem genom deras TV-skärmar, precis som i Amerika. Ungefär hälften av kanalerna hade exakt samma program som amerikaner får se: program gjorda i Hollywood eller New York av judar, men med tyskt dubbat tal istället för engelska. På ett par kanaler brydde de sig inte ens om att dubba till tyska.
Judisk-amerikansk skräpkultur har så grundligt genomsyrat Tyskland att i en del av programmen för de lägst stående lämlarna, program med dialogen beståendes mest av slanguttryck och standardklichéer, kan den genomsnittliga tyske tittaren följa den primitiva engelskan lika väl som den genomsnittliga amerikanen. MTV är ett exempel på det. Tyska tonåringar får sitt dagliga gift från TV-juden Sumner Redstone i New York på precis samma sätt som amerikanska tonåringar får. Och de TV-kanaler som har ursprungligt tyska tablåer är inte mycket bättre. Ingenting som en oberoende tanke dyker någonsin upp i den tyska televisionen. Om det gjorde det skulle Verfassungschutz definitivt släpa den överträdande programansvarige till fängelse.
Och giftet har sin vekran. Tyska tonåringar, åtminstone i städerna, ser mer och mer ut som amerikanska tonåringar: ovårdade och odisciplinerade och beroende av negroid musik, negroid klädsel och negroida livsstilar. En avskyvärt vanlig syn är en blond tysk flicka hand i hand med en neger från Afrika eller Västindien. Allt för ofta går det en eller flera plattnästa mörkhyade telningar tultandes efter dem. För etablissemangets politiker och det kristna prästerskapet finns det ingenting alls som är fel med detta. Det kristna prästerskapet uppmuntrar det i själva verket på alla sätt de kan.
Trots att jag inte varit i Tyskland före katastrofen 1945 har jag sett tillräckligt tyska filmer från 1930-talet och tidiga 1940-talet för att göra jämförelser. En av de mentala jämförelser jag gjort under min resa denna vecka var mellan den apatiska, hjärntvättade och “demokratiska” tyska ungdomen av idag och de rena, friska, atletiska, entusiastiska och disciplinerade pojkar och flickor som ingick i de tyska ungdomsorganisationer Hitler instiftat. Hitler Jugends pojkar och League of German Girls flickor var stolta över sin nation och stolta över sin ras och var ivriga att bli stolta medlemmar av ett starkt och friskt och progressivt Tyskland och marschera framåt tillsammans mot en ljus framtid. Vilken skillnad några få årtionden av judisk TV-propaganda kan göra!
Och TV är inte det enda medium genom vilket den judisk-amerikanska kulturen genomsyrat Europa. Man kan i själva verket se bekanta amerikanska annonsslogans på engelska i ungefär hälften av skyltfönstren och affischtavlorna i de större tyska städerna, precis som man kan se graffiti på engelska klottrat på väggar och i tunnelbanevagnar. Denna kontaminering av den europeiska kulturen — och inte bara den tyska kulturen — har alltid förefallit mig vara till och med värre än vad juden har gjort mot kulturen i Amerika. Till och med före andra världskriget hade juden byggt ett nytt näste åt sig själv i Amerika och flyttat sitt operativa centrum hit från Europa. Hitler hjälpte honom naturligtvis att göra denna flytt med en rejäl och kraftig spark i ändan. Nu så kastar juden sin smuts från sitt nya näste tillbaka till sitt gamla och förorenar vår kulturella källa. Och detta är givetvis avsiktligt.
Det verkligt olyckliga med detta är att utanför NPD och ett fåtal andra patriotiska organisationer, bryr sig tyskarna egentligen inte om denna kulturella kontaminering, och ej heller invänder de emot den. Liksom för amerikaner gäller att så länge som det finns gott om öl i kylen och underhållning på TV:n bryr de sig inte om vad som händer med deras land, deras kultur eller deras ras. De ser ingenting fel i att slå på sina TV-mottagare och se Oprahs svarta ansikte flinandes emot dem.
Jag ska komma tillbaka till det här med judisk-amerikansk kulturell kontaminering om en minut. Först ska jag nämna att trots min fasa och avsky inför vad 54 år av kontakt med Amerika gjort mot Tyskland, var mitt hela syfte med att vara i Tyskland denna vecka att öka åtminstone en aspekt på den kontakten: nämligen samarbetet mellan min organisation, National Alliance, som verkar främst i Amerika, och NPD, som verkar exklusivt i Tyskland. I själva verket, som jag berättade för NPD-kongressen i mitt tal, är det oerhört viktigt — inte bara behjälpligt, utan nödvändigt — för äkta nationalistgrupper överallt att öka sin grad av samarbete över nationsgränserna. Den naturliga tendensen för en nationalistgrupp är naturligtvis att ägna all sin ansträngning åt att bygga sin styrka i sitt eget land och att utbilda folk i sin egen nation. National Alliance är verkligen unikt i det att det inte har några geografiska krav beträffande medlemskap; vi definierar nationalitet i termer av ras, inte geografi.
Vår fiende gör likaså. För juden spelar det ingen roll huruvida en annan jude föddes i Ryssland eller Kanada eller England eller Brasilien eller Förenta staterna. Allt som spelar roll är huruvida han föddes som jude. Och faktum är att juden är den gemensamma fienden till varje nation utom sin egen och till varje nationalism utom sin egen. Samma judar som försöker plundra och försvaga och förgöra det vita Amerika försöker även att plundra och försvaga och förgöra Tyskland. Och judarna i Tyskland befinner sig i ständig och total kollaboration med judar i Ryssland, i England, i Förenta staterna och i varje annan nation som används som värd åt dem. Och de har haft århundraden av erfarenhet av sådan kollaboration.
Så om nationalister ska förvärva någon verklig styrka någonstans — om vi slutligen ska överleva någonstans — måste vi övervinna den internationelle juden, och vi kan bara göra det genom samarbete över nationsgränserna. Om en genuin nationaliströrelse vann regeringsmakt någonstans och började vidtaga rättmätiga utrensningshandlingar i sitt eget land för att upphäva den skada som åsamkats av årtionden av judisk politik, så skulle inte judarna i något annat land tveka att slå sina styrkor samman och släppa lös all sin militära styrka mot det enskilda landet. De skulle inte ens dra sig för att använda kärnvapen om de stod inför utsikten att fullständigt förlora sitt grepp om en viktigare nation. Vi har sett det ske tidigare, för 60 år sedan, och vi får inte låta det ske igen.
Kanske skulle en nationaliströrelse i Förenta staterna kunna bli framgångsrik utan att behöva bry sig om att undertryckas av yttre makter, men verkligheten är att vi är i stort sett det enda land för vilket det är fallet. Nationalister i varje land behöver bekymra sig rejält över judeanstiftat förtryck utifrån, vilket Serberna känner mycket väl till. Det är i själva verket vad den Nya världsordningen handlar om. Till och med i Förenta staterna kan nationalister — National Alliance till exempel — dra fördel av nationalistiska framgångar annorstädes. Vad detta betyder är att framgångar för nationalister var som helst — till och med i Förenta staterna — är mycket mer sannolika om alla nationalister samordnade sina aktiviteter: om de växte tillsammans. Vi får inte bli för framgångsrika någonstans innan vi blivit åtminstone tämligen framgångsrika på ett fåtal andra platser.
Nåväl, jag talade till NPD-kongressen om specifika sätt på vilka vi borde samarbeta över de internationella gränserna: sätt bortom att bara utbyta publikationer och bjuda in varandra till våra stora möten. Jag talade om finslipade detaljer som jag inte ska tråka ut er med nu.