Det var naturligtvis hyckleri; ingen trodde verkligen på att de röstberättigade visste vad de gjorde. Fotbollsfans och jamaikanska invandrare och soffpotatisar som går och stämplar tilläts rösta; det var på så sätt Tony Blair blev premiärminister. Så varför inte låta dårarna rösta också? De kan spännas loss från deras sängar och ges en röstsedel och en penna under tillräckligt lång tid för att de ska kunna sätta den lämpliga punkten på papperet. Vad vore fel med det? Jag menar, om vi verkligen tror på att alla är jämlika så låt oss visa det!
Naturligtvis skojar jag bara, men Jack Straw gör det inte. Dårar kommer verkligen att få rösträtt i Storbritannien. Den judiske inrikesministern berättade för pressen förra veckan att hans drag att ge mentalpatienter rösträtt kommer att vara — citat — “en större landvinning i det här landets rösträttshistoria” — slut citat — Ja, det kommer otvivelaktigt att platsa jämsides med Magna Charta.
Har ni någonsin tvivlat på varför judarna är sådana storartade förespråkare av demokrati? Vare sig i Indonesien eller Pakistan eller Serbien eller var som helst; närhelst det dyker upp något hot mot den allmänna rösträtten är judarna redo att skicka dit Förenta staternas väpnade styrkor och bomba och döda tills alla tillåts rösta.
Varför? Varför får inte indoneserna ha en islamisk teokrati om de vill? Varför får inte pakistanerna ha en militärdiktatur? Vanför får inte serberna sköta sitt eget land på det sätt de föredrar? Vad är det för lockande i att folk vars hjärnor förstörts av Alzheimers sjukdom röstar?
Nåväl, låt oss inte gå som katten kring het gröt; lockelsen i massdemokrati ligger i det faktum att i praktiskt taget varje land i världen idag är antalet personer som inte kan tänka självständigt betydligt större än det antal som är i stånd att fatta oberoende beslut. De som är oförmögna att tänka självständigt får sitt tänkande utfört åt sig av de människor som kontrollerar massmedia. Vilket betyder att demokrati är det föredragna systemet eftersom det ger den politiska makten till dem som äger eller kontrollerar massmedia och samtidigt låter dem stanna kvar bakom kulisserna och undvika ansvar för hur de använder den makten. Och ju mer omfattande demokratin är — det vill säga, ju fler alzheimerpatienter och mongoloida idioter och paranoida schizofrena personer och människor som bor i pappkartonger i gränder och jamaikanska invandrare och fotbollsfans som kan rösta — ju säkrare är mediamästarnas grepp om den politiska processen.
De röstberättigade som köper astrologitidningar vid utgångskassan och tillbringar sin tid med att se på såpoperor, lekprogram och Oprah, suger i sig sina allmänna attityder till saker och ting genom TV-rutan. De lär sig vilka föreställningar som är på modet och vilka som inte är det genom att notera Tom Brokaws och Dan Rathers ansiktsuttryck och röstlägen när nyheterna läses upp varje dag.
Deras åsikter i särskilda frågor formas medan de ser reportrarna genomföra TV-sända attitydundersökningar på gatorna. Den enda osäkerheten beträffande dessa människor är huruvida de kommer att vara i stånd att bryta sig loss från sina soffor tillräckligt länge för att rösta på de utvalda kandidaterna. Det är därför som det är viktigt att ha massvis av dem.
Och överallt där det finns massvis av dem kontrollerar de män som kontrollerar massmedia även utgången av de allmänna valen. Det är ett mycket säkrare sätt att kontrollera regeringar än att muta korrumperade diktatorer eller smyga in förföriska skökor i konungens sovrum, à la Ester och Ahasuerus — eller Monica och Bill.
Tro mig, om inte särskilt lång tid kommer judarna på båda sidorna om det stora havet att instifta ett TV-röstningssystem som låter soffpotatisarna och sportfantasterna rösta utan att behöva resa sig från sina soffor, genom att bara klicka på sin fjärrkontroll framför TV-skärmen för att väja den nästa presidenten eller premiärministern. Det kommer att vara verklig demokrati.
Ni förstår, i början av det här århundradet, kring 1901 eller liknande, publicerades en bok för första gången som innehöll den text som senare kom att bli allmänt känd som Sion vises protokoll. Publicisten var en rysk akademiker, professor Sergej Nilus. Nilus hade själv efter vad som påståtts erhållit Protokollen från en rysk ämbetsman som hade fått texten från en patriotisk rysk adelskvinna, som i sin tur hade köpt materialet från en jude i Paris omkring 15 år tidigare.
Protokollen utger sig för att vara en samling nedteckningar eller mötesrapporter från sammankomster hållna av ledarna för det judiska världssamväldet, vid vilka de sammanfattar de framsteg som de gjort fram till den tidpunkten i deras strävan efter världsomstörtning, ägarskap över hela världen och världsmakt, samt skissar upp sina planer för den fortsatta processen i framtiden. De talar om att vinna kontroll över bankväsendet i olika länder, om att underblåsa krig och revolutioner för att försvaga icke-judisk makt, om att fördärva musik och konst och utbildning, om att omstörta icke-judiska institutioner, om att ta över pressen överallt och kontrollera informationsflödet till massorna, om att underminera familjen och skända familjens värderingar och så vidare. Sions lärde är verkligen en satanisk drös ränksmidare. Att läsa Protokollen får ens blod att koka.
Vi bör minnas att när Protokollen började cirkulera i Ryssland under det här århundradets första årtionde hade landet ännu inte fallit offer för judisk bolsjevism, men det berodde inte på att judarna inte försökt. Judarna erkändes allmänt som ett farligt subversivt element i Ryssland, som ränksmidarna och arkitekterna bakom varje försök att skada eller rubba den etablerade ordningen i Ryssland, och således fann professor Nilus publicering av Protokollen en mogen marknad bland den ryska allmänheten. Efter det att den judiska bolsjevikrevolutionen 1917 störtat den ryska regeringen och inrättat en kommunistdiktatur i Ryssland skjöt man alla som påträffades med en kopia av Protokollen på fläcken. Texten hade emellertid redan översatts till ett dussin andra språk och distribuerats långt och vida utanför Ryssland. Sedan dess har den publiceras på praktiskt taget varje tryckt språk och har lästs av tiotals miljoner människor världen kring.
Sedan Protokollen först dök upp har judarna hävdat hysteriskt att texten är — citat— “en förfalskning”. Jag gissar att det är deras sätt att säga att den inte är vad den utger sig för att vara: nämligen den själva nedteckningen av de judiska ledarnas möte där de diskuterar sina planer för världsdominans. Den store amerikanske industrimannen och biltillverkaren Henry Ford tog väldigt starkt intryck av Protokollen och hjälpte till att sprida texten i Förenta staterna. När tidningsreportrar berättade för honom 1921 om judarnas påståenden att Protokollen var “en förfalskning” svarade herr Ford att allt han kunde säga om materialet var att det stämde med vad som verkligen skedde i världen och hade hållit på att ske ända sedan Protokollen först dök upp i tryck.
Vad herr Ford givetvis hade särskilt i tankarna när han fällde den kommentaren var två monumentala saker som hade skett under det gångna årtiondet. En var judarnas framgångsrika övertagande av Ryssland och införandet av kommunismen bland ryssarna, och den andra var det nyligen avslutade första världskriget: ett fruktansvärt meningslöst och för alla parter förödande krig, som hade förstört den gamla ordningen i Europa, som hade utgjutit miljoner av de bästa européernas blod och försvagat hela Europas sedan länge etablerade institutioner, varvid varje europeiskt land blottställts inför alla slags sociala, politiska och kulturella åkommor — i synnerhet kommunismens vidare spridning.
Nåväl, Henry Ford var en mycket hårdhudad och praktisk människotyp, och det är lätt att förstå hans attityd. Han hade inget sätt att veta huruvida Sion vises protokoll verkligen var vad det utgav sig för att vara, men han hade tagit ganska starkt intryck av det faktum att den plan för världsomstörtning och judisk dominans som beskrevs i denna bok föreföll ske i stort sett som beskrivits.
Jag ska gå ett steg längre än Henry Ford var villig att gå beträffande Protokollen. Jag tror att det är mycket sannolikt att de inte är vad de utger sig för att vara. Till att börja med klingar inte Protokollens text sant. Den är allt för rakt på sak, allt för öppen. Den använder inte det slags bedrägliga, hala och självrättfärdigande språk som judar vanemässigt använder för att uttrycka sig själva, inte ens bland sig själva. När en grupp judiska ledare samlas för att diskutera sina planer för en värdnations förgörelse använder de inte uppriktiga uttryck såsom “uppmuntra rasblandning” och “leda gojerna till slakten”. De använder hala uttryck som att “skapa tolerans”, “öka mångfalden” och “avskaffa ojämlikhet”.
För det andra är det svårt för mig att föreställa mig hur ledarjudarna lägger fram en sådan fullständig, komplett och konkret förklaring till vad de har i kikaren. Det gör det bara allt för bekvämt för dem av oss som siktar på att varna vårt folk för judarnas avsikter och sedan sätta en käpp i hjulet för dem.
Jag skulle inte kalla Protokollen för “en förfalskning” såsom judarna gör varje gång boken nämns. Jag är benägen att tro att professor Nilus var en skarpsinnig iakttagare av judarna och dessutom en patriot. Han ville varna det ryska folket för vad judarna planerade att göra mot dem, och sålunda föreställde han sig hur judarnas plan skulle kunna se ut om den formulerades i klarspråk. Jag tror att han skrev den text han publicerade, men att han trodde att det var en tämligen exakt beskrivning av vad judarna faktiskt höll på med. Och skälet till att Protokollen kom att översättas till hundratals språk och läsas av miljoner människor är att många människor, som Henry Ford, såg att de stämde med vad som verkligen sker.
Ibland har jag försökt föreställa mig vad professor Nilus hade kunnat skriva om han hade skrivit idag istället för för ett århundrade sedan — och om han fortfarande skrev på den uppriktiga sortens språk han brukade tidigare. En 1999 års version av Sion vises protokoll skulle kunna låta något liknande detta, och jag citerar:
Välkomna, mina lärda bröder av Sion! Idag kan jag gladeligen rapportera för er att vår plan för att förgöra de hatade icke-judarna och förvärvet av deras återstående rikedom i praktiken nått fullbordan. Det finns bara några få lösa trådar att knyta samman, och sedan kommer den kamp som vi ägnat oss åt i tusentals år mot de skitiga gojerna, mot Nationerna, mot alla världens icke-judiska folk, att vara slutgiltigt framgångsrik, och vi kommer att kunna uppsluka allt som de skapat, såsom Jahve, vår stamgud, befallt oss.
Överallt styr vi redan bakom kulisserna med hjälp av marionetter som fullständigt står under vår kontroll på sina ämbeten. I Ryssland, där de motarbetat oss så länge — där de vanliga människorna alltid hatat oss som exploatörer, som lånehajar och skattmasar och leverantörer av alkohol och handlare med deras söta vita döttrars och systrars kött och blod, och där aristokraterna också hatade oss som omstörtare och problemmakare, och höll oss inspärrade i vissa områden i landet så att vi inte kunde exploatera hela folket — i Ryssland använde vi vår käre bortgångne Karl Marx doktrin för att splittra det ryska folket och få makten i våra händer, och där har den förblivit än i denna dag. Vi slaktade deras tsar och hans hela familj som den icke-judiska boskap de var. Med hjälp av det vanliga folket slaktade vi alla de ryska aristokraterna och tog deras rikedom.
Och sedan vände vi oss mot det vanliga folket. Först mördade vi deras ledare — deras författare och lärare och intellektuella och militärofficerare — så att det inte skulle finnas någon i stånd att vända sig mot oss, och sedan började vi mörda de vanliga människorna själva, bönderna och arbetarna, först i miljoner och sedan i tiotals miljoner i slavarbetsläger och dödsläger över hela Ryssland. Och de flesta av dem förstod aldrig vad som hände dem. En av dem som hade studerat till att bli en kristen präst korrumperade vi och gjorde till vår allierade. Hans namn var Stalin. Senare, likt den farao som inte kände Josef, försökte Stalin vända sig mot oss, men en av våra kvinnor var hans läkare, och vi förgiftade honom innan han kunde skada oss.
När systemet grundat på vår bortgångne lärde Marx teori hade sugit ut det ryska folket på sista blodsdroppen, iscensatte vi en “privatiseringsplan” som direkt försatte merparten av den återstående rikedom som hade tillhört regeringen i våra händer. Deras gas och olja, deras skogar och deras träindustri, deras gruvor och fabriker — och i synnerhet deras TV-bolag och anläggningar — ägs nu av oss i egenskap av kapitalister. Idag har vi en försupen clown, Boris Jeltsin, som den formelle ledaren för ryssarna, men en av vårt folk, Boris Abramovich Berezovsky, säger åt honom vad han ska göra och håller honom under sträng kontroll genom mutor.
I England, det land från vilket alla av oss fördrevs av kungen som exploatörer och problemmakare för något mer än 700 år sedan, har vi nu en annan marionett, Tony Blair, på plats som den formelle ledaren för engelsmännen, men liksom Jeltsin står han fullständigt under vår kontroll. En av vårt folk, Michael Levy, finansierar hans valkampanjer och kontrollerar hans plånbok. En annan av vårt folk, Jack Straw, kontrollerar hans inrikespolitik.
Amerika är emellertid praktexemplet på vår framgång. Precis som i England och i Ryssland har vi även i Amerika kunnat placera en fullständigt korrumperad icke-judisk politiker på ledarposten för den formella makten och sedan omgivit honom med vårt eget folk som utövar den verkliga makten. Vårt folk, som i själva verket styr den amerikanska regeringen, för befälet över Amerikas utrikesdepartement, Amerikas försvarsdepartement, Amerikas centralbanksystem och Amerikas finansdepartement. När en av vårt folk, Robin Rubin, drog sig tillbaka nyligen som minister för finansdepartementet flyttade vi helt enkelt in en annan av vårt folk, Lawrence Summers, till den positionen. Till varje högt uppsatt ämbete i den amerikanska regeringen, vare sig Högsta domstolen eller sitt eget kabinett, utser Clinton bara de människor som vi föreslår honom, och de totalt korrumperade politikerna i senaten vågar inte visa sitt ogillande mot någon som vi föreslår av rädsla för att vi ska stämpla dem som “antisemiter”.
Vi har vunnit nästan fullständig kontroll över Amerikas utbildningssystem, från kindergarten till universiteten. Inga tankar eller fakta får tänkas såvida vi inte givit dem den Politiska Korrekthetens stämpel. Vi har gjort det omöjligt för var och en på de amerikanska universiteten att säga emot något som vi hävdat om vad som hänt oss under andra världskriget, oavsett hur befängt det än är. Vi har nu fått den amerikanska regeringen att, liksom varje regering i Europa, betala oss “skadestånd” eftersom man inte gjorde tillräckligt för oss under kriget.
Vi har lyckats korrumpera och sedan dominera Amerikas konst och musik och litteratur. Vi har gjort förfallet till prövostenen för den amerikanska kulturen. Vi äger konstgallerierna och bestämmer normerna för målning och skulptur. Vi har fått amerikanerna att köa och betala inträde för att få se “konstverk” som består av djurträck kletat på en primitiv målning av en negress, vilket vi säger till dem är deras Jungfru Maria. De läser de depraverade skräpromaner som vi säger åt dem att läsa och tror att dessa romaner är “litteratur”. Deras barn lyssnar till negroida rytmer och rabblande negroida “rapvisor” eftersom vi kontrollerar populärmusikindustrin.
Genom den invandringspolitik vi påtvingat Amerika ökar vi andelen icke-vita minoriteter i varje del av landet. Inom några få år kommer vi att ha lyckats göra vita amerikaner till en minoritet i sitt eget land.
Vår framgång i Amerika har berott på två saker: vår kontroll över massmedia för nyheter och underhållning, genom vilken vi kontrollerar massornas föreställningar och attityder; och det massdemokratiska systemet, som försäkrar att massornas röster under vår kontroll bestämmer vilka galjonsfigurer till politiker som kommer att utgöra den amerikanska regeringen. Sedan den senare delen av 1800-talet har vi samlat massmedias makt i våra händer. På den tiden var många av oss bara lumpsamlare och handlare av begagnade produkter som nyligen klivit av båten från Ryssland eller Polen, men närhelst en icke-judisk tidning hamnade i ekonomisk knipa var vi genast redo att slå våra resurser samman och köpa loss den så att den hädanefter kunde vara i händerna på någon av vårt folk.
På 1920-talet, när radion blev ett mäktigt övertalningsmedium, började vi köpa radiostationer och bygga upp sändarnät. Samtidigt såg vi potentialen för spelfilmer och började ta oss in i Hollywood. Genom att arbeta tillsammans med varandra kunde vi köpa ut eller försätta varje icke-judisk filmmakare i konkurs utom Walt Disney. Vi var tvungna att vänta tills han dog för att ta kontroll över hans filmbolag, men vid det laget dominerade vi redan hela filmindustrin.
När televisionen efter andra världskriget blev det mäktigaste mediumet för massövertalning var vi redo att kliva in och dominera TV-industrin från början. Idag kan ingen spelfilm göras och inget TV-program sändas i Amerika utan vårt godkännande. Bara några få oberoende kommersiella radiostationer, ett fåtal kortvågsradiostationer och en handfull bok- och tidningspublicister är fortfarande fria från vår kontroll. Men de amerikanska massorna ser eller hör för det mesta aldrig någonting som vi inte godkänt. De förstår inte kortvåg och de är rädda för att läsa någon publikation som vi inte godkänt av rädsla för att det kan vara “hatmaterial”.
Det finns förstås det där förbaskade Internet som ännu inte står under vår kontroll, men vi agerar kvickt för att ta itu med den saken. Vi förväntar oss snart att våra nickedockspolitiker ska anta en “hattalslagstiftning” i Amerika liknande den som vi redan lyckats påtvinga Europa, så att ingen ska kunna säga någonting på Internet som inte godkänts av oss. Soffpotatisarna kommer inte att invända, eftersom vi kommer att säga åt dem att de nya lagarna kommer att trygga dem från terrorism. Vid det laget borde vi också ha uppnått vårt mål av att ha avväpnat den amerikanska befolkningen. Och sedan, mina kära lärda fränder av Sion, kan vi göra mot det amerikanska folket vad vi gjorde mot det ryska folket. Med vår makt över televisionen kommer vi att få dem att rösta för sin egen slakt.
Länge leve vår massmedia! Länge leve demokratin! Länge leve Sions triumferande makt!