Men jag får även en del aningen eftertänksammare hatpost från människor som förbannar mig för att jag inte kan förstå att ras faktiskt inte spelar någon roll. De säger till mig att jag aldrig bör döma en person som medlem av den ras vederbörande tillhör utan bara som en individ. De säger åt mig att många svarta är laglydiga och hårt arbetandes människor som inte använder droger eller slänger sitt avfall på gården, och att många vita människor är brottslingar, går på socialbidrag och är allmänt värdelösa. Därför, hävdar dessa individualister, är rasism korkat. Jag är korkad, säger de, för jag omfamnar alla vita människor, de dåliga tillsammans med de goda, och för att jag dömer ut svarta, de goda tillsammans med de dåliga.

De säger åt mig att när de undersöker ett bostadsområde med baktanken att hyra en lägenhet eller köpa ett hus och flytta in i området, bedömer de inte deras framtida grannar på grundval av huruvida de heter Chung Lung Fu och Abraham Goldberg eller Bill Smith och Earl Turner; de bedömer istället utifrån hur mycket deras grannar betalat för sina hem och hur väl de håller efter dem. De skulle hellre bo bredvid en Abe Goldberg eller Rastus Brown med en tjusigt vaxad BMW på uppfarten än bredvid en Bill Smith med en 10 år gammal Ford.

Individualister anser även att huruvida en person är homosexuell eller inte saknar betydelse. Det som räknas är huruvida han är välklädd, belevad och betalar sina räkningar i tid. Tvivelsutan finns det individualister som kommer att säga att kön heller inte spelar någon roll. Ingen borde dömas utifrån gruppkarakteristika utan bara utifrån de individuella karakteristika som är relevanta i den omedelbara situationen: kommer han eller hon att vara en god granne, en god arbetstagare, en god kongressledamot? Det är allt som räknas, säger individualisterna. Och jag är säker på att många individualister verkligen tror på detta. Att döma av det emotionella innehållet i deras hatpost till mig, är det i själva verket en religion för många av dem.

För att utreda detta vidare: en del individualister — en minoritet av dem, misstänker jag — har köpt in sig i en semireligiös och semifilosofisk världsåskådning kallad “objektivism” som främst torgförts av en sovjetskolad judinna vid namn Ayn Rand som kom till Amerika från Sovjetunionen 1926 och började skriva böcker som lovprisade själviskhetens och individualismens dygder. En del av hennes mest välkända böcker är The Fountainhead, Atlas Shrugged och The Virtue of Selfishness. En annan anmärkningsvärd individualist i Ayn Rand-stöpning är Harry Browne, som nyligen varit det Libertarianska partiets presidentkandidat i Förenta staterna och som skrev en bok som heter How I Found Freedom in an Unfree World. Den grundläggande tanken är att ingen är skyldig någon något utan bara sig själv, och att det enda förnuftiga målet för en individ är att se efter sig själv, roffa åt sig så mycket för egen del som han kan, göra vadhelst han vill göra och kan komma undan med, samt åt helvete med alla andra. Den som inte accepterar denna syn på saker och ting är antingen en fårskalle som bara väntar på att bli uppskörtad av någon objektivare och rationellare person — eller en person med dolda motiv som siktar på att skörta upp andra.

Som jag sade har en del människor skapat en semireligion av detta sätt att se på saker och ting. Man hittar många av dessa människor i organisationer som John Birch Society och det Libertarianska partiet. Men för andra människor — majoriteten, misstänker jag — är individualismen helt enkelt en ursäkt för deras själviskhet och brist på ansvarstagande. För en del är det kanske en indikator på feghet: ställda inför den outhärdliga rasliga situationen i Amerika idag väljer de en förklaring till saker och ting som inte får dem utsparkade ur lantortsklubben. De är till exempel medvetna om vad den icke-vita invandringen gör med Amerika, men de är rädda för att inta en ståndpunkt som skulle kunna betraktas som “rasistisk”. De är rädda för stämpeln. Och samtidigt kan de se den katastrof som hägrar över Amerika, så de förnekar helt enkelt allt ansvar.

De flesta individualisters åsikter har vuxit fram ur alienation. När folk fått sina rötter kapade, när de förlorat all känsla av samhörighet och tillhörighet, när de helt enkelt blivit mänskliga atomer som flyter omkring i en kosmopolitisk soppa, försöker de återupprätta sansen. De letar efter någon standard eller regel att följa för att rättfärdiga sitt beteende och sina känslor. Och en del väljer individualismen. Individualismen har inte det sociala stigma som “rasismen” har. Individualismen har stämplats som godkänd av judarna, och judarna är mäktiga människor som står på god fot med media och regeringen, så individualismen måste vara OK. De kan inte sparkas ut ur lantortsklubben för att de är individualister.

Innan jag talar vidare om sambandet mellan alienation och individualism, så låt oss backa tillbaka en aning och titta lite närmare på själva det individualistiska sinnelaget. Varför skickar individualister hatbrev till mig? För att jag, som de säger, korkat omfamnar vitt socialbidragsslödder och fördömer hederliga och hårt arbetandes icke-vita.

Nu så är det verkligen ett vilseledande påstående, även om det i en viss bemärkelse kan ligga en del sanning i det. Jag omfamnar inte vitt socialbidragsslödder som sådant. Jag omfamnar mitt folk, min ras — hela rasen — och erkänner att en del vita människor är värdelösa och inte är den sort jag skulle vilja ha till grannar eller att min syster gifte sig med. Det är som att omfamna min familj samtidigt som jag erkänner att en del av dem är svarta får. Och jag fördömer inte ärliga och hårt arbetandes icke-vita. Det åligger inte mig att sätta upp normer för ärlighet eller strävsamhet för icke-vita. Det är deras sak. Jag vill bara ha bort dem från mitt folks revir, bort från mitt folks territorium — samtliga av dem. När vi rett ut våra yttre problem så kommer vi att ta itu med våra inre problem — inklusive vårt vita socialbidragsslödder.

Ni förstår, hela den här debatten om individualism kontra rasism är synnerligen knepig. Det är lätt för folk att bli förvirrade. Jag är till exempel mer av en individualist än merparten av de individer som hatar mig. Vad det betyder beror på hur man tolkar termen “individualist”. Jag är en individualist i den bemärkelsen att jag inte hyser mycket sympati för människor som inte kan eller vill bära sin egen börda. Jag tycker inte om att lägga mig i andra människors affärer, och jag tycker till och med sämre om att andra människor lägger sig i mina affärer. Om en av mina vita fränder inte vill ta hand om sig själv så är det hans sak. Be bara inte mig att ta hand om honom. Jag tror på det naturliga urvalet och de livsdugligas överlevnad. Jag tror att vi försvagar vår ras när vi hjälper de minst lämpliga att överleva och fortplanta sig. Om vi ska ha ett socialhjälpssystem för vårt folk, så behöver vi dessutom en obligatorisk steriliseringspolicy. Jag blir mer upprörd när jag ser en 200 kilo tung vit socialbidragsmamma omgiven av sin kull av snoriga ungar i kön framför mig som betalar med matkuponger, än när jag ser en svart socialbidragsmamma.

Jag tror på att hjälpa mina vita medmänniskor på ett sätt som stärker mitt folk som en helhet, inte på ett sätt som försvagar dem. Jag tror på att hjälpa de bästa och klipskaste och starkaste av mitt folk att bli effektivare, eftersom jag genom att stärka mitt hela folk stärker det som jag är en del av. Det är min själviskhet. Det är i den bemärkelsen som jag är en individualist. Jag är en individualist inom vissa ramar; min ras och min civilisations ramar. Jag är en individualist med rötter, en individualist med en känsla av samhörighet, en känsla av tillhörighet, en känsla av ansvarstagande.

Och ni förstår, det är i den bemärkelsen som vårt folk har använt termen under en lång tid. När grekerna talade om individualism för 2500 år sedan, talade de om den med samma förståelse som jag har idag. Under det sjätte århundradet f. Kr. då individualismen kännetecknade den grekiska poesin, uttryckte en av de största grekiska poeterna, Theognis av Megara, sin ansvarskänsla och sin omsorg för sin ras när han beklagade de oaktsamma fortplantningsvanorna hos många människor av hans folk och den tillbakagång i deras rasliga kvalitet som blev konsekvensen. Theognis skrev:

“The best men... wed, for money, runts of poor descent.
So too a woman will demean her state
And spurn the better for the richer mate.
Money's the cry. Good stock to bad is wed,
And bad to good, till all the world's cross-bred.
No wonder if the country's breed declines...”

Och vilken är förståelsen hos dagens individualister som skickar mig hatbrev? För att vara ärlig tror jag inte att de förstår någonting. De ser inte på sig själva i termer av ras eller historia eller civilisation. De ser på sig själva som rena fristående individer utan ansvar gentemot någon och som bara existerar för sin egen skull. De omfamnar ingen ras. De omfamnar enbart sig själva. När de väljer grannar eller arbetskamrater eller affärspartners — eller äkta hälft — gör de det enbart på grundval av vad som tillfredsställer dem för ögonblicket. En kinesisk granne är precis lika god som en vit granne med samma socioekonomiska status. En judisk arbetskamrat eller kollega är precis lika god som en arisk arbetskamrat. Individualister kan bilda allianser med andra som de tycker verkar ha liknande intressen, men deras egna intressen är alltid strikt personliga.

Och de tycker verkligen att de är smarta. De undviker inte bara “rasismens” stigma, utan genom att hiva över allt ansvar på någon annan än sig själva tror de även att de vinner övertag över töntar som jag som tyngs av ansvar gentemot mitt folk, gentemot mina förfäder, gentemot mina ättlingar och så vidare.

Låt mig säga detta: denna rotlösa individualism är inte ett “smart” sätt att förhålla sig till världen. Det är ett barnsligt sätt. Det är grundat på samma attityd som vi ser hos ett barn som skriker och kastar saker för att det inte får vad det vill. I en normal värld, i en frisk omgivning, lär sig ett barn medan det växer upp att det inte alltid kan få exakt vad det vill när det vill. Det lär sig att inte förvänta sig det eller ens att göra det till sitt mål. Det lär sig att det är en del av något större och varaktigare och viktigare än det själv. Det utvecklar rötter i sitt samvälde, i sin ras. Det lär sig att betrakta sig själv i det större sammanhanget, i ett rasligt, historiskt och kulturellt perspektiv. Dess självuppfattning utvidgas till att omfatta de delar av vilket det är en del.

Det är den sortens utveckling som är normal och hälsosam, det slags utveckling som leder till en känsla av samhällsansvar och rasligt ansvar. Och det leder till en starkare och hälsosammare samhörighet och till en starkare och friskare ras, i vilken samhällets och rasens medlemmar bryr sig om dessa större kollektiv. Men om ett barn växer upp i värld där det avsiktligt frigörs från tradition och historia så att det inte kan utveckla någon känsla av samhörighet, eller om dess omgivning är så förorenad med “mångfald” och mångkultur att det inte kan identifiera sig med sitt rasliga samvälde, då saknar det en riktig referensram inom vilken det kan betrakta sig självt i förhållande till världen. Det känner ingen känsla av tillhörighet och ingen känsla av ansvar. Det blir en individ i Ayn Rands och Harry Brownes bemärkelse.

Det finns ett namn på detta tillstånd. Det kallas alienation. Det är vad som händer med många unga vita människor som går i skolor där de utgör minoritet, som går på universitet där “eurocentrism” är Politiskt Inkorrekt, som bor i städer som myllrar av invandrare från tredje världen, som ser svarta och bruna ansikten och får en judisk vinkling av saker och ting varje gång de slår på TV:n. Starka och friska människor reagerar på denna alienerande omgivning genom att söka sina rötter annorstädes, genom att göra vad som än krävs för att utveckla en känsla av raslig identitet, men många svaga eller förvirrade människor blir individualister.

Och ni förstår, denna alienerande omgivning i vilken vi lever är inte en tillfällighet. Vi påtvingades den avsiktligt av människor som vill öka graden av alienation i vårt samhälle, av människor som uppmuntrar vårt folk att bli rotlösa individualister, av folk som använder all sin propagandamedia de har till sitt förfogande för att övertyga alla att det är “rasistiskt” att ha rötter, att det är “hatiskt” att vara intresserad av sitt eget folks traditioner, att det är praktiskt taget kriminellt att bekymra sig över sin egen ras välfärd eller blotta överlevnad — om den rasen är vit, om den är europeisk.

Min organisation, National Alliance, försöker bekämpa alienationen bland vårt folk på många sätt. Ett av sätten är ett klistermärke som vi distribuerar som bär det enkla budskapet, och jag citerar: “Världens mest utrotningshotade art: den vita rasen. Hjälp till att bevara den.” Det är allt. Inget omnämnande av andra raser. Inget som ens kommer i närheten av att vara “hatiskt”. Men varje gång som dessa klistermärken nämns av den kontrollerade nyhetsmedian kallas de för “hatpropaganda”.

Verkligen: “hatpropaganda”. Nu så är detta avsiktligt. Reaktionen på detta enkla budskap som uppmanar vårt folk att bry sig om vår ras bevarande framkallar alltid en hysterisk reaktion från den kontrollerade nyhetsmedian. Mediamogulerna är rädda för vår rasliga medvetenhet. De är rädda för att vi ska komma att känna ett ansvar för vår ras. De är desperata att krossa alla känslor av samhörighet och identitet. Det är därför som de alltid svarar på vårt enkla och oanstötliga budskap med sitt favoritskrämselord: hat, hat, hat. Och det är ett kollektivt svar. Det grundar sig inte på beslutet av någon enskild individuell mediamogul. De har slagit sig samman och formulerat en strategi för att främja sina kollektiva intressen. Och det är därför som de vinner sitt krig mot oss nu.

Nåväl, jag vet inte om någonting som jag sagt idag kommer att förändra attityden hos de rotlösa individualisterna. De saknar något i sin uppväxt som jag inte kan ge dem på en halvtimme. De tror verkligen att de är smarta genom att inte acceptera något ansvar. De tror att de kan överleva i välmåga som individer utan någon samhörighet eller rasliga band.

Hör här: världen fungerar inte på det sättet. Den rotlösa individualisten inser det inte, men han är verkligen ensam därute. De andra folk som han konkurrerar med — judarna, de icke-vita, feministerna, de homosexuella — ser på sig själva som medlemmar av grupper. De tänker kollektivt. De samarbetar. Deras mål är att avväpna och förinta oss — kollektivt. Och de gör det.

Jag ska ge er ett mycket aktuellt och mycket chockerande exempel på hur detta fungerar. Kommer ni ihåg fallet med Matthew Shepard, den homosexuelle som gick in på en bar i Laramie i Wyoming förra året och försökte fixa en träff? Två av männen i baren gav honom ordentligt med stryk och lämnade honom sedan bunden vid ett stängsel där han dog av utmattning. Det finns givetvis ingen möjlighet för er att glömma det fallet. Det har varit ett cause celebre i den rikstäckande median ända sedan det ägde rum. Det har funnits på vare TV-ruta i Amerika återigen denna vecka i samband med rättegången mot Aaron McKinney, en av de män som anklagas för att ha dödat Shepard. Janet Reno och Bill Clinton har fällt allvarliga kommentarer i fallet och anfört det som ett skäl till varför vi behöver få en utvidgad “hatbrottslag” för att skydda homosexuella från heterosexuella vita män. Hälften av de kristna predikanterna och rabbinerna i Amerika har offentligt begråtit det “hat” som de säger var ansvarigt för Shepards död.

Nu så ska jag berätta om ett annat fall som inbegriper mord och homosexuella som jag är säker på att ni inte hört talas om såvida ni inte råkar bo i nordvästra Arkansas och har läst tidningarna där noggrant. För mindre än tre veckor sedan, den 26 september, släpade två vuxna homosexuella i staden Rogers i Arkansas iväg en 13-årig pojke från gatan, tog honom till sin lägenhet, drogade honom, band honom och satte munkavle på honom så att ingen skulle kunna höra hans skrik, och sedan våldtog de honom till döds. Hans kropp hittades i en blodpöl på lägenhetsgolvet.

Den 13-årige pojken var Jesse Dirkhising. Det stavas D-i-r-k-h-i-s-i-n-g. De två vuxna homosexuella är Davis Don Carpenter och Joshua Macave Brown, båda anklagade för mord och sex fall av våldtäkt. Jag nämner dessa namn för att hjälpa er att söka efter information om detta fruktansvärda brott på Internet så att ni själva kan kontrollera vad jag berättar för er. Testa nordvästra Arkansas The Morning Stars internetsite, den lokala tidning där som har varit praktiskt taget den enda som berättat om mordet.

Som jag sade inträffade denna ondskefulla våldtäkt och mord på ett oskyldigt barn av två vuxna homosexuella för mindre än tre veckor sedan, och det har blivit fullkomligt mörklagt av rikstäckande nyhetsmedia samtidigt som ihjälslagningen av Matthew Shepard, som gjorde misstaget att leta efter en träff på fel bar, fortfarande får rikstäckande nyhetsbevakning varje dag mer än ett år efter att det hände.

Varför? Det ska jag berätta för er. Det är för att andra grupper i det här landet vill att det ska vara på det här sättet. Ingen individ i Amerika har makt att mörklägga nyheten om den homosexuella våldtäkten och mordet på den 13-årige Jesse Dirkhising. Och ingen individ har makten att förmedla den enorma och aldrig upphörande rikstäckande bevakning av ihjälslagningen av Matthew Shepard som vi ser. Detta är resultatet av ett kollektivt beslut — ett rasligt beslut — av de judar som kontrollerar nyhetsmedia i Amerika. Det budskap som judarna vill förmedla till vita amerikaner är att homosexuella är oskyldiga offer och att heterosexuella vita män är angripare som hemsöker dem. Och sålunda ger de oss de nyheter som passar den bilden och mörklägger de nyheter som inte gör det.

Jag menar, fundera på det. Vilket är det brott som har det största nyhetsvärdet: ihjälslagningen av Matthew Shepard av två män som han närmat sig för att få en träff; eller kidnappningen och den dödliga våldtäkten av 13-årige Jesse Dirkhising av två vuxna homosexuella? Judarna utför denna manipulation och förvrängning av nyheterna av ett skäl: ett kollektivt skäl, ett rasligt skäl. Och det fungerar. Idiotiska vita kvinnor och idiotiska vita kristna förenar sig med de homosexuella runt om i landet i allt fler stearinljusvakor till minne av Matthew Shepard. Men det kommer aldrig att hållas någon stearinljusvaka för Jesse Dirkhising. Ingen kommer någonsin att få höra om Jesse Dirkhising — utom de av er som lyssnar på mig nu.

Det är på så sätt som den värld vi lever i fungerar. Fårskallarna är inte människor som liksom jag känner en känsla av raslig identitet och raslig samhörighet och rasligt ansvar. Fårskallarna är de rotlösa individer som följer Ayn Rands och Harry Brownes giftiga läror.