Han skrev till mig, och jag citerar: “Latinamerikanerna, de svarta, indianerna och de socialhjälpsberoende vita får allting gratis genom ACCESS och andra socialistiska program. Latinamerikanerna översvämmar akutintaget och tar värdefulla resurser ifrån de patienter som verkligen behöver dem. De för med sig hela familjer till sjukhuset och måste jagas iväg av säkerhetsvakterna. De fyller upp väntrummen nattetid och sover där de kan. De struntar i soptunnor och lämnar sitt skräp på golvet. De försöker invadera personalens uppehållsrum för att få “gratis” kaffe och allt annat som de kan snatta. De skäms inte det minsta för att lägga beslag på rena lakan, kuddar och filtar från linneförråden och bädda sina egna sängar på golvet. De röker i hissarna och är i största allmänhet ett svinaktigt och otacksamt pack. Till och med de svarta föraktar dem.” — slut citat —
Min korrespondent beskriver ett antal ytterligare detaljer i sitt sjukhusarbete och avrundar sin beskrivning med kommentaren att det huvudsakliga klagomål som han får höra från sina snyltgästande patienter är att sjukhuset behöver anställa mer spansktalande personal för att bättre kunna tillgodose deras obetalda behov. Nåväl, allt detta hjälper hur som helst till att förklara varför sjukhusräkningarna har blivit astronomiska för den del av befolkningen som faktiskt betalar för de tjänster de får. Varje arbetande vit person som åker till sjukhuset för behandling bär ungefär fyra drönare på sin rygg, varav tre är icke-vita. Och brevet får mig även att tänka på ett antal relaterade problem i vårt samhälle.
Ni förstår, skälet till att varje vit amerikan är i stånd att bära fyra drönare på sin rygg är att vårt folk, vita människor, har någonting som svarta och bruna människor inte har och aldrig kommer att få eftersom vi inte kan ge det till dem, och det är vår förmåga att skapa, att förnya, att uppfinna. Den teknologiska revolution som vi legat bakom under de senaste 50 åren, en revolution grundad på våra framsteg inom vetenskapen under de gångna 300 åren, är det som gör det möjligt för oss att bära så mycken dödvikt. Men det faktum att vi kan bära dödvikt är naturligtvis inte någon ursäkt för att göra det. Föreställ er vilken livskvalitet vårt eget folk skulle kunna ha haft för sig själva nu om vi inte bar på dödvikten, om allt vårt produktiva arbete var inriktat på förbättringen av vårt eget folk.
I själva verket är den ekonomiska konsekvensen av att ha vårt land översvämmat av icke-vita det minsta av de onda ting som denna icke-vita hord har drabbat oss med. Min korrespondent i Phoenix har beskrivit för oss hur omgivningen för vit sjukhuspersonal och patienter har försämrats i Phoenix. Sjukhusförhållandena har blivit så dåliga där — så snarlika förhållandena i tredje världen — att min korrespondent finner sig själv hata ett yrke som han brukade älska. Men det är ett faktum att levnads- och arbetsförhållandena för vårt folk har försämrats nästan överallt på ett eller annat sätt. En del amerikanska städer har inte drabbats så hårt som Phoenix, emedan förhållandena i andra städer har blivit till och med värre.
Och det är naturligtvis inte bara våra sjukhus. Det är våra offentliga skolor, våra grannskap, våra shoppingcentra i förorterna och våra stadskärnor, våra fabriker och affärer och kontor och fritidsinrättningar, våra college och universitet. Jag mår verkligen illa av den mångkulturella omgivningen på våra universitet idag, vilka brukade vara civiliserade enklaver av europeisk kultur.
Innan den kvävande regimen av Politisk Korrekthet vann fotfäste — en regim som överallt för med sig mångkultur — dessförinnan var våra universitet platser där nya idéer kunde utvecklas och uttryckas fritt och där briljans var målet och standarden för all ansträngning. Idag är det svårt att ens föreställa sig det slags stimulerande och intellektuellt upplyftande miljö som vi brukade ha på våra universitet — och därtill känslan av tradition och gemenskap och av att vara en del av någonting med mycket djupa rötter.
Nåväl, allt det är borta nu. Det finns naturligtvis fortfarande många vita amerikaner — i synnerhet de som lever i mindre städer och borta från de svårast drabbade områdena på öst- och västkusten som inte fått känna på försämringen i vår livsmiljö lika mycket som National Alliance korrespondent i Phoenix. Många vita människor har flytt till mindre påverkade delar av landet. För andra har förfallet skett så gradvist att de knappt märkt det. Men saker och ting ökar takten nu. Det blir allt svårare att inte märka vad som sker. Det finns färre och färre platser för vita amerikaner att fly till. Inom ett år eller två kommer många många fler vita amerikaner att reagera med samma grad av förbittring som vår sjukhusarbetare i Phoenix.
Och det är en god och nödvändig utveckling. Det är nödvändigt att detta förfall av vårt land ökar takten så att vårt folk får det svårare att strunta i det. Om det fortskrider för långsamt kommer de flesta människorna att kunna strunta i det, och det kommer att innebära alltings död. Om tredje världens fortsatta invasion av vårt livsutrymme fortsätter kommer vi att bli fullkomligt satta under vatten. Vi har redan clintonisterna som räknar ner inför den dag någon gång vid mitten av nästa århundrade då vi kommer att vara en minoritet i vårt eget land och då en icke-vit majoritet kommer att härska över oss. Och det kommer givetvis inte bara att handla om att dränka Amerika i en icke-vit flodvåg, det kommer att handla om förgörelsen av de sista regnskogarna och de sista vilda djuren överallt i takt med att den bruna och den svarta befolkningsexplosionen fortsätter i deras egna delar av världen. Det kommer att förekomma dödlig nedsmutsning överallt på vår överbefolkade planet.
Hur kunde detta ske? Vad tänkte vi på när vi tog vår medicinska vetenskap till Afrika och Asien och Central- och Sydamerikas djungler och reducerade dödstalen på de platserna så att deras icke-vita befolkningar kunde explodera?
Om vi bara hade lämnat dem svingandes genom träden och låtit dem offra varandra till olika gudar istället för att försöka få dem att bära kläder och lära sig engelska eller spanska eller franska och tvätta sina händer efter att ha varit på toaletten, så skulle de fortfarande lyckliga ha skapat sina egna lerkakor av sin egen avföring och dött som flugor, och deras befolkningstäthet skulle fortfarande ha varit vad den var för tio tusentals år sedan; de tropiska regnskogarna skulle fortfarande blomstra och lejonen skulle fortfarande äta upp lika många av dem som tvärt om. Viktigast av allt, vi skulle inte bära omkring dem på våra ryggar nu närhelst vi besöker sjukhuset; vi skulle inte utsätta våra barn för dem i våra skolor; vi kulle inte ha dem uppkörda i våra ansikten närhelst vi slår på TV:n; vi skulle inte leta efter delar av landet att fly till där det finns färre av dem; vi skulle inte se vår hela civilisation släpas tillbaka ner i barbarismen av deras dödvikt. Vi kunde ha varit herrar i vår egen värld, en renare och grönare och friskare värld.
Så varför gjorde vi det inte? Nåväl, det finns historiska skäl och det finns nutida skäl. Historiskt har vi alltid haft ett övermått av kortsynthet — eller åtminstone, de långsynta människorna ibland oss befann sig inte på policybeslutande befattningar. I stor utsträckning hade vi naturligtvis inte någon policy när vi slog oss ner i den Nya världen. Vi lät helt enkelt entreprenörerna sköta sig själva, och detta har nästan alltid grundat sig på individuell vinning istället för på vår ras allmänna bästa. Vi lät en drös av giriga affärsmän planera saker och ting för sin egen vinnings skull: billigare arbetskraft, större marknader, mer vinst — detta var deras överväganden.
Och bland de girigaste av dessa affärsmän som sökte en större marknad för sina varor fanns de kristna prästerna, som var fast beslutna att konvertera vildar och rädda svarta eller bruna själar. Kristen universalism spelade definitivt en stor roll i förgörelsen av vår värld. Vi borde ha lynchat varje missionär som hade den vansinniga föreställningen att svarta behövde Jesus istället för sina egna voodoogudar eller att mexikaner behövde den katolska kyrkan istället för sina djungeltempel, i vilka de tyckte om att skära ut hjärtat ur sina fångar och äta upp dem.
Fullständigt vid sidan av kristendomen lät vi den altruism som tycks vara unik för vårt folk löpa amok. Det är fantastiskt att vi bryr oss om varandra, att det mer än inom någon annan ras finns ibland oss individer som verkligen känner andras smärta. Det är fantastiskt att många av oss vill bevara Sydamerikas regnskogar och Afrikas stora vilda rovdjur för sin egen skull. Närhelst någon av dessa kommissioner från Förenta nationerna organiseras för att skydda någon del av vår planet, får jag intrycket av att alla de icke-vita medlemmarna i kommissionen befinner sig där enbart för syns skull och för de arvoden de får för att låna ut sina icke-vita ansikten åt kommissionen. Om det inte vore för specifikt vita känslor, skulle det inte ha förekommit någon kamp mot pälshandeln eller försök att rädda valarna eller regnskogarna eller någonting annat.
Allt detta är något underbart, men det är inte särskilt underbart att så många av oss som är i stånd att känna andras smärta inte tycks ha den långsiktiga förståelse som borde åtfölja den empatin. Vi tycks ha uppnått den förståelsen när det handlar om saker som skogar och hantering av djurliv. Vi förstår att det ofta är gott att låta naturen ha sin gång beträffande skogsbränder eller upprätthållandet av den naturliga balansen mellan bytestagare och byte och så vidare. Men vi behöver tillämpa samma överväganden på de icke-vita raserna. Vi borde aldrig ha tillåtit medicinsk intervention i den icke-vita världen. Vi borde inte nu försöka stoppa spridningen av AIDS i Afrika. Vi borde inte ens tänka på svälten i Etiopien. Vi borde inte lägga oss i det ömsesidiga folkmordet mellan hutuer och tutsier. Såvida vi inte lägger band på vår altruism med intelligens — och i synnerhet, såvida vi inte begränsar den till vår egen ras — kommer den att förgöra oss istället för att hjälpa oss att uppnå en högre civilisation och en högre nivå av mänsklighet på den här planeten.
Vad som styr oss nu är en vek, mjäkig, egalitär och feminin form av altruism, där vi är mer benägna att föda de svältande negerbarnen i Afrika istället för att inse det faktum att varje negerbarn som inte svälter till döds nu kommer att växa upp för att föda fler negerbarn. Vi känner oss ledsna över de sjukdomsdrabbade svarta och bruna människorna i världen, och istället för att hålla dem och deras sjukdomar strikt begränsade till deras del av världen tar vi dem hit till vår del av världen så att vi kan dela deras sjukdomar — som i fallet med New Yorks aktuella utbrott av västnilisk encephalitis importerad från Afrika.
Vad vi behöver är en praktisk och maskulin form av altruism som gör oss lika bekymrade över bevarandet av vår egen rasliga kvalitet som över att krossa pälshandeln, det slags altruism som leder oss till att sterilisera våra defekta medmänniskor istället för att tillåta dem att föda fram en vit underklass, precis som den kommer att leda oss till att tunna ut Afrikas tvåbenta befolkning istället för att tillåta den att fortsätta att göra intrång på de fyrbenta befolkningarna.
Och ni förstår, varje gång jag säger något sådant kan jag höra protestskriken i bakgrunden. Jag kan höra de veka altruisterna skrika att jag förespråkar folkmord, och ve, är inte detta hemskt. Men det är ett faktum att det är deras politik som leder till ett långt värre folkmord, med vårt eget folk som offer.
När man har en värld överfull med raser som konkurrerar om ett begränsat livsutrymme och begränsade resurser, kommer det att förekomma folkmord. De feminina altruisterna kan inte inse detta hårda faktum, och deras aktiviteter garanterar helt enkelt ett blodigare och destruktivare folkmord i slutändan. De maskulina altruisterna, å andra sidan, borde vara i stånd att införa den nödvändiga disciplinen i syfte att bevara en belägrad planets hälsa och medge dess värdefullaste livsformer att fortsätta att utvecklas istället för att släpas ner av de minst värdefulla.
Denna diskussion är givetvis teoretisk vid det här laget. De maskulina altruisterna hålls i schack just nu av dem som av den ena eller andra anledningen motsätter sig införandet av någon disciplin.
Många fler vita människor, och inte bara i New York, kommer att dö av västnilisk encephalitis, av motståndskraftiga varianter av tuberkulos och av hundra andra exotiska sjukdomar som de kortsiktiga feminina altruisterna har låtit drabba oss. Istället för att föra bort bärarna av dessa sjukdomar från vår kontinent, kommer vi att fortsätta att vrida våra händer över det faktum att så många afrikaner dör av AIDS, och vi kommer att fortsätta att försöka finna ett botemedel. Och många, många fler av vårt folk, likt National Alliance sjukhusarbetare i Phoenix, kommer att hata sina arbeten, hata de grannskap i vilka de bor, hata de skolor de går i.
Jag har nämnt en del av de historiska skälen till vårt problem: skäl för vilka vi själva står att klandra till stor del. Men det finns även mer sentida skäl. Inom oss själva har vi både regressiva och progressiva tendenser — både veka feminina tendenser och praktiska maskulina tendenser. Ibland framhärdar de veka tendenserna och ibland de praktiska tendenserna. Och som jag antydde tidigare driver vi ibland bara omkring utan vägledning eller policy.
Under det gångna århundradet har vår situation komplicerats avsevärt av det faktum att vi haft ett främmande element ibland oss som nitiskt motsatt sig våra praktiska tendenser och avhållit dem från att hamna i förgrunden, och samtidigt uppmuntrat våra regressiva tendenser eller försökt hindra oss från att ha någon policy. Vi har sett detta särskilt under de senaste 50 åren, med veka policys beträffande invandringen, utbildningen, krigspolitiken, upprätthållandet av lagen, förhållandet mellan könen, rasrelationerna, medborgarnas rätt till självförsvar och ett antal andra frågor som är vitala för vår överlevnad och utveckling. Detta främmande element är naturligtvis det judiska elementet, och det har vunnit praktiskt taget monopol på den opinionsskapande median i Amerika.
Bara denna vecka såg vi ett ytterligare slående exempel på det sätt med vilket den judiska median kan manipulera den allmänna opinionen och den offentliga politiken. Chiles före detta president, den skröplige 83-årige Augusto Pinochet, begav sig till England förra året för medicinsk behandling. Till svar på klagomål från en grupp marxister i Spanien förra oktober arresterade den brittiska regeringen Pinochet, och sedan dess har advokaterna grälat om huruvida eller inte han borde utlämnas till Spanien och åtalas för så kallade “brott mot mänskligheten”. Marxisterna hävdar att när Pinochet var president i Chile mellan 1973 och 1990 torterade hans regering ett antal kommunistiska fångar i samband med förhör. Marxister har överallt ett speciellt hat mot Pinochet på grund av att han med framgång krossade kommunismen i Chile, och judarna har ett speciellt hat mot honom på grund av att en anmärkningsvärt hög andel av de kommunister han krossade var judar.
Ingen förnekar egentligen att i Pinochets Chile blev en del kommunistiska fångar behandlade hårt. Det var det enda effektiva sättet att hantera kommunistiska samhällsomstörtare som försökte underminera det chilenska samhället och ta över landet. Vad som än gjordes mot kommunisterna av Pinochets polis var emellertid milt i jämförelse med vad kommunisterna gjorde med sina fångar närhelst de kom i överläge. Så idag demonstrerar judarna och vänsterfolket högljutt i London för att Pinochet ska utlämnas till Spanien så att han kan ställas inför rätta och straffas för att hans regering torterat kommunistfångar under den tid Pinochet var president i Chile. Judarna gör gällande att den normala immunitet mot gripande som stadsöverhuvuden åtnjuter inte är tillämplig i Pinochets fall på grund av hans brotts speciella natur: nämligen “brott mot mänskligheten”.
Det fascinerande med denna affär är att samtidigt som vänstern och högern grälat om för och emot i Pinochets fall, kommer och går en annan politisk ledare vars regering rutinmässigt torterat fångar sedan 1948 fritt närhelst han behagar, inklusive till Storbritannien, och det förekommer aldrig ett knyst om honom i den kontrollerade median, aldrig en antydan att han skulle arresteras och åtalas för “brott mot mänskligheten”. Denne politiske ledare är Israels premiärminister Ehud Barak. Samtidigt som det har förekommit stor uppståndelse nästan varje dag i brittisk media över det juridiska grälet om Pinochets förestående utlämning, har det förekommit en debatt i den hebreiska pressen i Israel om huruvida den israeliska hemliga polisen bör fortsätta att tortera sina palestinska fångar under förhören. Vilket betyder att det finns ett allmänt erkännande i Israel att regeringen där har haft en policy av att tortera icke-judiska fångar.
Bekymrar detta Ehud Barak? Är han bekymrad att han riskerar att arresteras och ställas till svars för “brott mot mänskligheten” om han reser till Storbritannien eller något annat land? Bekymrar han sig för att arresteringen och gripandet av Augusto Pinochet kan komma att utgöra ett prejudikat som skulle kunna användas mot honom och andra israeler?
Nej, naturligtvis inte. Han är inte bekymrad, för han vet att den kontrollerade median aldrig kommer att föra frågan på tal. Han vet att om någon grupp någonstans begär hans arrestering för “brott mot mänskligheten”, så kommer media att helt enkelt ignorera i det kravet, och inget kommer att ske av det.
Den genomsnittlige medborgaren har inte ett hum om detta. Han ser och hör TV-reportrarna tala om vilken grym och våldsam regering Pinochet ledde i Chile, och sålunda verkar det förnuftigt för honom att Pinochet borde arresteras och lämnas över till ett gäng röda för en legal lynchning. Och samma medborgare ser och hör svarta Barak bli hälsad med öppna armar och kramad av statsöverhuvuden överallt han beger sig, och således går det aldrig upp för honom att Barak borde straffas för något. Allmänhetens attityder gentemot antingen Pinochet eller Barak skulle kunna kastas om ögonblickligen av media om de valde att göra det. Men det kommer de naturligtvis inte att göra, eftersom den kontrollerade median fattar ståndpunkt i varje fråga på grundval av judisk policy.
Så detta problem med judisk kontroll över massmedia är någonting som vi måste övervinna innan vi ens kan börja att göra något åt vår sjukhusarbetares problem i Phoenix — eller något annat problem.