Det fascinerande med den här speciella incidenten är att den är praktiskt taget en spegelbild av dödssläpningen av en svart man utförd av tre vita män i Jasper i Texas förra året: tre vita män och ett svart offer i det första fallet; tre indianer och ett vitt offer i det andra fallet. I båda fallen hade offren känt varandra och druckit med sina angripare. I båda fallen föregicks släpningen av misshandel. Den verkligt intressanta skillnaden mellan fallet i Jasper i Texas och det i Martin i South Dakota är hur den kontrollerade nyhetsmedian svarat på dem. Jasperfallet dök omedelbart upp på TV-rutorna runtom i världen och dröjde kvar i rutan i månader. Periodvis kom det tillbaka på TV i och med att de tre förövarnas rättegångar, som blivit avsiktligt utspridda i tiden, inleddes. Bill Clinton talade till nationen om det. Varje judisk propagandaorganisation och varje Politiskt Korrekt kolumnist och kommentator hade något att säga om det. Men såvida man inte är en fanatisk nyhetssnokare på Internet eller en mycket noggrann tidningsläsare har man aldrig fått höra talas om fallet i Martin i South Dakota. Ni kommer säkerligen aldrig att få se det på TV eller höra Bill Clinton tala om det.
I South Dakota-fallet hade mediafolket försökt utöva påtryckningar mot sheriffen för att han skulle dra tillbaka sitt första påstående att släpningen var ett “hatbrott”. Eftersom offret kände sina angripare och frivilligt drack med dem innan de misshandlade och släpade honom, var det egentligen inte ett “hatbrott”, har mediafolket sagt; det var helt enkelt ett slags fyllehuliganism som gick över styr. Ni förstår, de kunde ha sagt precis samma sak om texasfallet, men det gjorde de inte, eller hur? I Texas var deras motivation att överdriva det avskyvärda och det onda uppsåtet, inte att minimera det såsom de gjort i South Dakota-fallet.
Och för verklig mediabagatellisering, beakta dödssläpningen av Patricia Stansfield utförd av en svart nära Streator i Illinois den 1 augusti förra året. Jag rapporterade om denna släpning för er först för nästan tre månader sedan i min sändning den 12 juni. Den 46-åriga vita kvinnan, en sjuksköterska, släpades uppsåtligt en halvmil tills hon dog utmed en landsväg. Polisen fann blodfläckar, kroppsvävnad och bitar av hennes kläder längs vägen. Låter en aning som släpningen av James Byrd i Jasper med ala dessa små målade cirklar på vägen som vi fick se hundra gånger på TV, eller hur? Patricia Stansfields svarta mördare var den 26-årige Christopher Coleman. Men ni har inte ens hört minsta knyst från den judiska median om stansfieldsläpningen, eller hur?
Man kan fråga sig varför inte media helt enkelt presenterat fakta i var och ett av fallen, givit dem ungefär likvärdig bevakning och låtit allmänheten bilda sin egen uppfattning och forma sina egna åsikter om dem. Nåväl, vi känner alla till svaret på den frågan, eller hur? Den kontrollerade median är inte intresserad av att presentera fakta; de är intresserade av att forma den allmänna opinionen, så de presenterar de fakta som tjänar deras syfte, men inte de fakta som inte gör det. Vi har haft tre ohyggliga rasgränsöverskridande dödssläpningar under de gångna 15 månaderna, en med ett svart offer och två med vita offer. Även om ni inte kände till det, skulle ni inte behöva spekulera särskilt länge för att lista ut vilket den kontrollerade median skulle välja att rapportera om.
Ni förstår, även när fakta inte passar in försöker judarna ibland att använda dem i alla fall. De mediala lögnarna hänvisar fortfarande till de två mördarna på Columbine High School den här sommaren som “nynazister” och “rasister”. De vet att en av mördarna, Dylan Klebold, var jude och att ingen av dem var rasister utan snarare antirasister. De vet att Eric Harris hade en hemsida på Internet på vilken han berättade om hur mycket han hatade vita rasister. Dessa fakta passar inte in i den bild som judarna har hållit på att ingjuta i allmänhetens sinne av människor som ger sig ut på skottlossningsorgier som varandes vita rasister eller nynazister. Men de kunde egentligen inte undertrycka historien om mördarna på Columbine High såsom de gjorde med historien om dödssläpningen av Patricia Stansfield. Historien om Columbine High var för stor för att kväva, så de förvrängde den helt enkelt en aning. De repeterade gång efter gång ryktet att de två mördarna hade utsett svarta till måltavlor, trots att bara en av de 13 människor som de mördade var svart. De spann vidare på detta falska rykte om svarta som till att karakterisera de två mördarna som “nynazister”. Och allmänheten, som aldrig är svårlurad, svalde det.
Åtminstone en stor del av allmänheten har svalt det. Och de flesta av de övriga är sådana lämlar att även om de inte tror på den judiska partilinjen bokstavligen beträffande rasliga frågor så låtsas de att de gör det. De är rädda för att inte hålla jämn takt med alla andra. De är de som förstår faran och det obehagliga i att leva med icke-vita, men som inte erkänner att de förstår. De flyr till vita förorter eller till vitare delar av landet för att undkomma icke-vita, men de kommer aldrig att ge en ett uppriktigt svar på varför de flydde. Det kanske är gott att tillflyktsorterna håller på att ta slut och att vi snart kommer att vara tvungna att stå kvar och kämpa. Åtminstone en del av oss kommer att kämpa. Många kommer bara att kräla i stoftet och be om nåd. Detta är den sorts vita människor som vi har uppfostrat i Amerika under de senaste 50 åren.
Jag har en historia på mitt skrivbord om ett mord i Salt Lake City förra månaden. Jag misstänker att det här en nyhet ni inte hört om tidigare, eftersom den som så många andra inte passar in. Tidigt på morgonen den 3 augusti smög sig en svart man in i en andelslägenhet där tre unga vita kvinnor sov. Han högg en av de unga kvinnorna, 22-åriga Amy Quinton, till döds och försökte mörda 19-åriga Erin Warren genom att hugga henne i magen. Erin fördes till sjukhus i kritiskt tillstånd. Den tredje kvinnan, som låg i ett eget sovrum, kunde ringa polisen och undkom skada. Ni förstår, den här sortens saker händer hela tiden; ni får bara inte höra om det.
Vad jag fann vara särskilt gripande beträffande den här historien var reaktionen från en av flickornas grannar. Bill McDade bor i lägenheten alldeles ovanför den i vilken flickorna angreps. Han är 41 år gammal, och han hade flyttat från södra Kalifornien till Salt Lake City med sin gamla far för flera år sedan för att undkomma den icke-vita brottsligheten i Kalifornien. Han berättade för reportrarna: “Vi flyttade hit från L.A. för att undkomma den här sortens ting. När jag flyttade hit var det väldigt fridfullt, mycket tyst och mycket stilla, men nu har det blivit värre.” Han suckade och sa att han nu kanske skulle bli tvungen att flytta igen.
Ja, här står vi, ättlingarna till de pionjärer som stred mot indianerna, erövrade Amerika och byggde en vit civilisation på denna kontinent — här står vi i slutet av millenniet och bara flyr, flyr och flyr, rädda för att ta strid, rädda till och med för att kalla våra fiender vid namn. Det ser verkligen ut som om både den moraliska och fysiska kvalitén på vita amerikaner har sjunkit under de senaste 200 åren. Vi behöver verkligen fundera allvarligt på hur vi kan förbättra avkomman när vi träder in i det nya millenniet. Men vår knipa idag är naturligtvis konsekvensen av mer än bara dålig avel. Den är i en mycket stor utsträckning konsekvensen av psykologisk manipulation.
Jag har sagt det här till er 100 gånger, men jag ska säga det igen eftersom det är det enskilt mest framträdande faktumet i vår rådande situation: Den som kontrollerar nyhets- och underhållningsmassmedia är i stånd att kontrollera merparten av allmänhetens uppfattning av vad som är modernt — beträffande föreställningar, politik och beteende. Och för merparten av allmänheten bestämmer deras uppfattning av vad som är modernt vad de tycker. Och i en demokrati, där folk som är lättmanipulerade av media tillåts rösta, kontrollerar den som kontrollerar massmedia även regeringen i alla väsentliga avseenden.
Jag ska ge er ett mycket specifikt exempel på hur detta fungerar: Varje lyssnare kommer säkerligen ihåg Buford Furrow skottlossningsorgie i Los Angeles den 10 augusti. Såsom den kontrollerade median ältat denna icke-dödliga räd in i det judiska kulturcentrumet där, kommer det att dröja länge innan någon glömmer Buford Furrow. Nåväl, givetvis attraherade all publicitet politiker, liksom ett stearinljus attraherar andra sorters insekter. De kände lukten av röster. Och en av dessa röstvädrande politiker var Kaliforniens guvernör Gray Davis. Han lade märke till publiciteten. Han lade märke till olika minoritetsgruppers och kvinnogruppers och lämmelgruppers hysteriska reaktion.
Han såg ett tillfälle att vinna röster och samtidigt en klapp på huvudet från mediaherrarna. Han koncentrerade sig på det faktum att Buford Furrow karakteriserats av media som en “hatare”, att Furrow hade tillhört en Politiskt Inkorrekt kyrka i Idaho som judarna hade stämplat som en “hatgrupp”. Förra veckan utlyste guvernör Davis en presskonferens och tillkännagav att Kalifornien behöver nya lagar — citat — “för att bekämpa hatgrupper”. Han sa att han höll på att utse en expertgrupp för att undersöka på vilka sätt Kaliforniens lagar skulle kunna användas för att påtvinga så kallade “hatgrupper”, deras ledare och deras medlemmar, civilrättsliga eller straffrättsliga bötesstraff. Han sa att han vill — citat — “beskära dessa farliga fanatikers illegala handlingsutrymme.” — slut citat —
Det är oroväckande prat. Jag tror att polisen, domstolarna och alla andra inblandade redan har listat ut hur man ska påtvinga människor som skjuter andra människor civilrättsliga eller straffrättsliga bötesstraff, vare sig gärningsmännen stämplats av media som “farliga fanatiker” eller inte. Lagar som täcker den sortens saker har funnits på pränt sedan länge. Vad guvernör Davis prat antyder i mina öron är att han skulle vilja straffa folk inte så mycket för att de begår brott som för att de hyser fel övertygelser, går i fel kyrka, har fel vänner — det vill säga, för att ha hamnat i den “farliga fanatiker”-kategorin. Hans kommentarer antyder att han anser att lagarna bör tillämpas annorlunda mot så kallade “farliga fanatiker” än mot Politiskt Korrekta människor. Han vill att hans expertgrupp ska undersöka sätt att komma runt det Första tilläggets garantier om religionsfrihet, föreningsfrihet och yttrandefrihet. Han vädrar en villighet hos lämlarna att överge dessa friheter som svar på den mediagenererade hysterin, och han är ivrig att visa att han är också är villig.
Jag förmodar att det mest oroande med allt detta prat från guvernör Davis sida om att hitta sätt att påtvinga “farliga fanatiker” bötesstraff är frågan om vem som avgör vilka som är “farliga fanatiker” och vilka som inte är det. Och jag misstänker att de flesta av er redan vet vilka det är som fattar den sortens avgöranden. Guvernör Davis fattar inte de besluten. Polisen fattar dem inte. Domstolarna fattar dem inte. Judiska så kallade “människorättsorganisationer”, som Simon Wiesenthal Center, Southern Poverty Law Center och Anti-Defamation League of B'nai B'rith, som har maffiaanknytning, bestämmer tillsammans med de judiska mediamogulerna vilka som är “farliga fanatiker”. Och vadhelst judarna beslutar är allright för guvernör Davis, som förstår vilken sida brödet är smörat på.
Men ni förstår, detta är inte vad nationens grundare hade i tankarna när de revolterade mot kung Georges regering och bekämpade rödrockarna i syfte att säkerställa frihetens välsignelser åt sig själva och sina efterkommande. Våra förfäder stred inte under den amerikanska revolutionen och gav oss inte konstitutionen för att Bill Clinton-beundrare som Gray Davis skulle kunna skrota den för att håva in lämlarnas röster och tillfredsställa sina judiska kassörer.
Jag vet att det finns en hel del vanliga människor därute som egentligen inte vill avskaffa konstitutionen, men de har låtit sig själva hetsas av media till att tro att vi verkligen behöver acceptera en del nya begränsningar av vår frihet för att skydda små barn från vansinniga hatare som Buford Furrow. Dessa människor är inga djupsinniga tänkare, och de är lättdistraherade av medias fingerfärdighet. De är nu övertygade att människor som Buford Furrow är det huvudsakliga hotet mot små barn och andra, eftersom det är allt de får höra om. De är också övertygade att all den vrede över Furrow som de får höra från mediatalesmännen är äkta. De har inte en aning om vilken mediamogulernas verkliga agenda är. Men låt mig berätta för er att den inte är att skydda små barn från vansinniga mördare.
Betänk detta: Den 3 maj, tre månader innan Buford Furrow skjöt sönder det judiska kulturcentrumet utan att döda någon, körde en man vid namn Steven Abrams avsiktligt sin Cadillac in i en samling barn på lekplatsen till en förskola i Costa Mesa i Kalifornien, bara några få kilometer från det judiska kulturcentrum som besökts av Buford Furrow. Abrams fick syn på barnen på lekplatsen till Southcoast Early Childhood Learning Center medan han körde förbi med sin Cadillac. Han gjorde en U-sväng, styrde sin Cadillac mot barnen och accelererade mot dem. Han körde upp på trottoaren, rev igenom ett ståltrådsstängsel, slog omkull en lekställning och plöjde rakt in i barnen. Två av barnen, en fyraårig flicka och en treårig pojke mosades till döds under Abrams bil när den vrålade fram på lekplatsen. Fem andra skadades, två av dem med allvarliga huvudskador.
När polisen anlände berättade Abrams för dem, och jag citerar: “Jag tänkte avrätta dessa barn på grund av att de var oskyldiga.” — slut citat — Jag repeterar Abrams uttalande till polisen: “Jag tänkte avrätta dessa barn på grund av att de var oskyldiga.” Låter detta som om Abrams är farlig eller inte? Ni förstår, Abrams mordlystna angrepp mot Southcoast Early Childhood Learning Center hamnade i tidningen — under en dag, och sedan försvann det i tysthet. Ingen andlös bevakning på rikstäckande TV; inga intervjuer med talesmän från Anti-Defamation League; inga TV-sända kommentarer från herr Clinton. Jag slår vad om att ni inte ens kommer ihåg att ni läst om det. De judiska mediamogulerna var egentligen inte intresserade av det. Guvernör Davis avbröt inte sin golfrunda för att kommentera saken. Vad jag menar är att skolan inte var någon judisk skola eller någon svart skola, och eldvapen användes inte, så vad är det för mening med att göra sig besvär över detta? Hur skulle detta kunna hjälpa oss att bli kvitt de första och andra tilläggen till konstitutionen? Och dessutom, när mördaren har ett namn som Abrams, så är det bäst att säga så lite som möjligt.
Jag är säker på att jag fått fram min poäng här. All den vrede som vi hör från media och politikerna om Buford Furrow är inte äkta. Dessa människor är egentligen inte intresserade av att skydda småbarn från farliga dårar. Mediamogulerna bryr sig inte om barnen. De bryr sig dock om att avväpna och tysta allmänheten. De vill inte ha oliktänkare och de vill inte ha eldvapen i händerna på oliktänkare. Och de är i stånd att hålla soffpotatisarna och lämlarna hypnotiserade — vilket är skälet till att politiker som guvernör Gray Davis dansar efter deras pipa.
Vad allt detta resulterar i är en vedervärdig karikatyr av en civiliserad regering. Det är en förhandstitt på demokratin i det 21:a århundradet, såsom judarna skulle vilja att den ska se ut; längst ner en fördärvad och lättmanipulerad väljarkår av sportfanatiker och ärftligt betingade lämlar; och där emellan en klass av fullständigt korrumperade och amoraliska politiker och byråkrater som galjonsfigurer åt den judiska eliten för att se till att väljarkåren rättar sig i ledet.
En av de intressantaste aspekterna på vår situation är att ett antal vita amerikaner som inte passar in i någon av dessa kategorier mer eller mindre förstår dessa saker, men inte gör någonting åt dem. De håller till godo med vad som sker, till och med när det inte dyker upp på TV-rutan. De funderar på dessa saker, men bara i ett personligt sammanhang. De bekymrar sig inte över vad dessa saker gör med landet eller rasen, utan bara över hur de själva påverkas. De försöker anpassa sig till denna judiska demokrati på ett sätt som kommer att vara fördelaktigt för dem själva. De är inte korrumperade i samma bemärkelse, eller åtminstone inte i samma grad, som politikerna och byråkraterna, men de har avsagt sig sina förpliktelser som vita amerikaner. Och de är farligt kortsynta om de tror att de kan avskilja sitt eget öde, sitt eget levnadsöde, sitt eget välbefinnande, från sitt folks.
Mitt skäl för att säga att denna ansvarsavsägelse är kortsynt är denna: Det är inte bara här i Amerika som vi har en avskyvärd karikatyr av ett civiliserat samhälle. Amerikas sjukdom sprider sig och infekterar en stor del av övriga världen. Och en stor del av den övriga världen är ganska bekymrad och ganska olycklig över det. Under återstoden av tiden idag ska jag bara nämna den serbiska kosovoprovinsens exempel. Olyckligtvis har exakt det som jag förutsåg under Madeleine Albrights bombning över Serbien besannats. Den etniska rensningen av serbiska civila i Kosovo började så snart som clintongänget tvingade den serbiska militären och polisen att lämna provinsen. NATO:s ockupationsstyrkor upprätthåller inte alls freden i Kosovo. De erbjuder helt enkelt KLA beskydd för att driva de kvarvarande serberna ut ur provinsen och mörda dem som inte flyr snabbt nog.
Det enskilda illdåd från KLA:s sida mot serbiska civila som fick tillräckligt med publicitet här för att vinna soffpotatisarnas uppmärksamhet var massakern på 14 serbiska bönder för sex veckor sedan den 23 juli. Det slags saker eller värre har ägt rum varje vecka. Massgravar med serber som mördats av KLA sedan bombningen upphörde i mitten av Juni uppdagas hela tiden med några dagars mellanrum. Mer än 90 procent av de serber som bodde i Kosovo i Juni har nu drivits ut i panik eller mördats: mer än 90 procent. Merparten av den amerikanska väljarkåren — merparten av lämlarna — känner inte till detta; de flesta av dem tror på de barnsagor som clintonadministrationen berättar för dem om “fredsbevarandet” i Kosovo.
Världen tror emellertid inte på dessa barnsagor. Världen kan se vad som sker. Världen förstår vad Amerika har blivit. Amerika betraktas inte bara som sjukt och irrationellt, utan som livsfarligt sjukt och irrationellt. Det är inte en fråga om ifall utan bara om när patrioter annorstädes kommer att slå till i syfte att trygga sina egna nationer. Ansvarsfulla patrioter här borde sannerligen inte bara sitta stilla och vänta på att det ska ske.