I korta drag utgör judarna bara två och en halv procent av den amerikanska befolkningen, men de är smarta och aggressiva, de är utomordentligt välorganiserade och samarbetar med varandra på alla nivåer i syfte att främja sina egna etniska intressen, och genom att samarbeta har de uppnått en enormt oproportionell andel av makten och rikedomen i Förenta staterna. Men det räcker inte åt dem. De vill ha allt, de tror att de har rätt till allt — de religiösa judarna tror åtminstone det. I den rådande clintonadministrationen har de i alla väsentliga hänseenden tagit makten över den federala regeringen.
Jag kan inte minnas när Clinton gjorde en topputnämning, antingen inom den lagstiftande eller dömande grenen, som inte gick till en jude. Den senaste clintonutnämningen som drevs igenom var Richard Holbrooke, som till och med var en del av clintongänget i kriget mot Serbien innan han blev Förenta nationernas nye amerikanske ambassadör. Precis liksom praktiskt taget alla övriga av det gänget är Holbrooke jude. Nu har clintonregeringen, som har använt CIA i en ansträngning för att destabilisera Milosevics regering lagt fram sin kandidat för att ersätta Milosevic som Jugoslaviens president. Det är den tidigare chefen för riksbanken där, hans namn är Abramovich, och han är inte serb utan jude! Det tycks inte finnas någon ände och ej häller någon gräns för deras fräckhet.
Trots sin kontroll över clintonadministrationen, har judarna vissa bekymmer. De förstår att de inte har sitt helt på det torra än. Det kanske inte finns så många andra människor som talar ut öppet om judarna på det sätt jag gör, men det finns många vita amerikaner som inte desto mindre kan förstå vad som händer Amerika och som inte tycker om det. Inte varje amerikan är en hjärndöd soffpotatis som bara bryr sig om bollsporter på TV och sina socialbidragscheckar. Det finns många amerikaner som har både hjärna och en känsla av personligt ansvar, till och med en känsla av patriotism, trots att de inte funnit modet att tala ut ännu. Om något hände för att verkligen göra denna “tysta majoritet” upprörda — nåväl, denna tämligen stora tysta minoritet — om någonting hände som tog ifrån dem deras bekvämlighet och känsla av trygghet, så skulle de verkligen kunna bli till ett problem för judarna att oroa sig över. En del av dem skulle kunna börja tala ut själva — i synnerhet om jag fortfarande talar ut för att föregå andra med exempel. Saker och ting skulle kunna utveckla sig lavinartat. Judarna skulle kunna förlora allt på det sätt de gjorde i Tyskland 1933 efter att det hade fått vad de trodde var ett ganska fast grepp om det landet.
Och de begriper det — och de vidtar åtgärder för att förhindra att det sker. Den judiska massmedian, som arbetar parallellt med judiska påtryckningsgrupper som Anti-Defamation League of B'nai B'rith, Southern Poverty Law Center och Simon Wiesenthal Center har drivit på hårt i åratal för att avväpna amerikaner och tysta dem. Detta är en samordnad ansträngning, en mycket välorganiserad ansträngning. Kan ni föreställa er ett enda massmedium — en enda storstadstidning — som inte stöder mer vapenkontrollslagar och mer så kallade “hatbrottslagar”? Individuella amerikaner är splittrade i frågan om eldvapen. En del är orubbliga försvarare av det Andra tillägget, emedan andra har låtit sig själva övertalas av media att medborgarna inte borde ha vapen för att försvara sig med. Men den judiska massmedian är utan undantag för mer vapenkontroll.
Det samma gäller för så kallad “hattalslagstiftning”. Emedan soffpotatisarna har till större delen övertygats om att “hatarna” bör låsas inne — många av dem tror i själva verket redan att “rasism” är olagligt, att var och en som använder “n”-ordet till exempel, har brutit mot en lag och kan låsas in — emedan soffpotatisarna och lämlarna har rättats ganska väl in i ledet av judarna, är det många insiktsfulla amerikaner som inte håller med den Politiskt Korrekta typ av lagar som judarna driver på för, där lagbrytaren straffas hårdare för vad han tänkte än för vad han gjorde. Men judarna, deras media och deras påtryckningsgrupper är till 100 procent för mer “hatbrottslagar”.
Och när det gäller att ta nästa steg — det vill säga att skrota det Första tillägget i sin helhet och upprätta en “hattalslagstiftning” av det slag som judarna redan har lyckats få till stånd i Kanada, Storbritannien och många andra länder och som många soffpotatisar förutsätter redan upprättats i Förenta staterna — så finns det återigen en splittring mellan vita amerikaner. Feministerna, de homosexuella och liberalerna anser att vi behöver sådana lagar för att bevara den inhemska friden, att det är viktigare att hindra folk från att få sina känslor sårade av “anstötligt” tal än det är att bevara friheten att säga det som vi tror på. Men det är fortfarande bara en minoritetsåsikt. En majoritet av vita amerikaner har ännu inte övertygats om att de borde överge det Första tilläggets rättigheter för den inhemska fridens skull — med det beror inte på en avsaknad av judiska försök att övertala dem.
I den här frågan är judarna fortfarande försiktiga. Emedan de flesta större judiska organisationer fortfarande deklarerar sitt stöd för det Första tillägget, är de i själva verket enade i sin strävan att avskaffa det. Den judiska median använder samma bedrägerier: de säger åt oss att de är för tryckfrihet, yttrandefrihet, men vad de verkligen är för är deras pressfrihet, deras yttrandefrihet, inte vår. De är för sin egen frihet att lansera gangsta' rap och producera filmer som propagerar för rasblandning, men de är mot vår frihet att tala ut mot denna propaganda och i synnerhet mot vår frihet att identifiera producenterna av denna propaganda och tala om deras filmer.
Läs noga hur den kontrollerade pressen hanterar vissa fall av vad de tycker om att kalla “hattal”. Min organisation, National Alliance, publicerar flygblad och pamfletter och klistermärken för massdistribution. En del av våra medlemmar distribuerar detta material till allmänheten. Inget av detta material skulle ha ansetts vara “hatiskt” för bara några år sedan. Det använder inte nedsättande ord eller förolämpande språk, och det uppmanar inte till våld eller olagligheter av något slag. Det tillhandahåller fakta och uttrycker åsikter i frågor som är av betydelse för vita amerikaner. Det har information om vapenkontrollsansträngningarna och människorna bakom dessa ansträngningar, till exempel. Det har information om AIDS och dess mycket större förekomst bland icke-vita än bland vita, med den följdriktiga större faran för att åtdra sig sjukdomen om man har sex med en icke-vit. Det har information om Förenta staternas invandringskris. En av de pamfletter vi distribuerat mest är en dokumenterad rapport om kontrollen av nyhets- och underhållningsmedia i Amerika. Det är en rapport med namn och tillgångar ägda av de ledande mediamogulerna.
Vi skriver, publicerar och distribuerar detta material eftersom vi tror att informationen och föreställningarna i det är livsviktiga och behöver bli sedda och reflekterade över av alla vita amerikaner. Men den kontrollerade massmedian hänvisar rutinmässigt till dessa publikationer som “hatlitteratur”: inte bara ibland utan alltid. Man kan inte läsa en nyhetsartikel i någon gängse tidning om våra publikationer utan att få se ordet “hat” åtminstone ett dussin gånger.
En annan sak vi distribuerar vitt och brett är den bokkatalog som ges ut av National Vanguard Books, detta programs sponsor. Denna 80-sidiga katalog erbjuder omkring 700 böcker och kassetter som spänner över Aesops fabler och Vergilius Aeneid till Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra. Den erbjuder också ett stort antal böcker som är svåra att hitta, såsom Sion vises protokoll, som definitivt är av historiskt intresse, oavsett vilka ens personliga åsikter är om dess innehåll. Och ändå fördöms hela denna bokkatalog rutinmässigt av den judiska median och av judiska organisationer som “hatlitteratur”.
Och den kontrollerade median använder alltid ordet “hat” när den hänvisar till våra publikationer, inte bara för att de inte håller med våra böcker och övrigt material, utan för att de avsiktligt försöker att betinga allmänheten — verkligen hjärntvätta allmänheten — genom att bilda associationen i allmänhetens medvetande mellan varje officiellt förkastad eller Politiskt Inkorrekt publikation och föreställningar om hat och våld och olagligheter. De försöker skrämma allmänheten — avsiktligt. Och med en stor del av befolkningen fungerar det. Vi kommer till exempel att distribuera ett antal exemplar av vår dokumenterade pamflett om ägarskapet och kontrollen av nyhets- och underhållningsmedia i Förenta staterna; vi kommer att dela ut dem till konsumenter i köpcentra, eller så kommer vi att posta några tusen av dem till invånarna i ett samhälle, eller så kan vi till och med placera dem på rutan till parkerade bilar. Den kontrollerade median kommer undantagslöst att rapportera en sådan distribution av vårt material på följande sätt: — citat — “Boende i Centerville har upprörts över att ha funnit hatpamfletter i sin post. Fru Alvin Jones på Main Street 100 rapporterade till polisen att hon i sin post hade fått en hatpamflett publicerad av National Alliance som hävdar att judar utövar en oproportionell kontroll över nyhets- och underhållningsmedia i Förenta staterna. Polisen utreder saken. Eftersom hatpamfletterna distribuerades via post, har även FBI uppmärksammats. En FBI-talesman säger till denna tidning att olyckligtvis finns det inget FBI kan göra för att hindra sådana spridningar under rådande lagstiftning.” — slut citat — Ofta kommer tidningen därefter att sätta lite mer skruv på berättelsen genom att trycka ett uttalande från en av de judiska påtryckningsgrupperna som jag nämnde tidigare, och det uttalandet kommer att beskriva vår dokumentation av den judiska mediakontrollen som en “myt” och kommer att antyda att pamfletter som våra är ansvariga för våldsam och olaglig aktivitet. Om ni överhuvudtaget läser tidningar, så är jag säker på att ni läst ett dussintal sådana berättelser.
Nu så var förmodligen fru Jones upprörd, och hon ringde förmodligen polisen. Det är vad hon betingats att göra efter att själv ha läst sådana historier. Hon tror att det är vad varje god medborgare borde göra när han eller hon får syn på en pamflett som förefaller vara Politiskt Inkorrekt: rapportera det till polisen. Hon har förmodligen en luddig föreställning i sinnet om att det är olagligt att distribuera sådana skrifter. Media gör definitivt inget för att motverka den föreställningen utöver att antyda att rådande lagar är otillräckliga: att om vi hade tillfredsställande lagar skulle FBI kunna arrestera alla som distribuerade sådana skrifter, och den lokala polisen skulle kunna låsa in alla som togs på bar gärning med att uppröra medborgare med sådant material.
Fundera på det, menar jag. Om ni inte tidigare lagt märke till det slags beräknade spridande av fruktan som jag just beskrivit, så fäst noggrann uppmärksamhet vid ordvalet och tonen i nästa nyhetsnotis ni ser om distributionen av National Alliance material. Analysera berättelsen, så är jag säker på att ni kommer att förstå vad tidningen försöker göra.
Nåväl, det är bara en del av det hot mot vår frihet som jag nämnde i början av detta program. Utöver att övertala soffpotatisarna att Politiskt Inkorrekt tal antingen är olagligt eller borde vara olagligt, betingar även den judiska median och judiska påtryckningsgrupper polisen och andra lokala myndigheter på samma sätt.
Såg ni Stanley Kubricks film Dr. Strangelove? Om ni inte gjort det så bör ni göra det. Det är en gammal film, en satirisk film från 1964, men den är också den roligaste film jag någonsin sett, och jag förmodar att jag sett den ett dussintal gånger. Stanley Kubrick var verkligen av ett helt annorlunda virke; han var olik varje annan judisk filmregissör i Hollywood. Hur som helst, om ni sett Dr. Strangelove kommer ni säkert ihåg en härlig karaktär i filmen vid namn överste Bat Guano. Mot slutet av filmen, då Peter Sellers i sin roll som en kanadensisk flygvapenofficer, desperat försöker ringa till Washington för att delge den information som behövdes för att avstyra ett förestående domedagskrig med kärnvapen, vägrar överste Bat Guano i egenskap av en stereotyp och egensinnig auktoritetstroende att låta den kanadensiske officeren ringa sitt samtal. För överste Guano var kanadensaren opålitlig på grund av att han hade en lustig uniform och en brittisk accent. Vidare ville kanadensaren bryta mot en del regler i nödsituationen, som att ta mynt ur en Coca-Cola-maskin för att kunna ringa sitt samtal till Pentagons kommandocentral. Överste Guano chockerades av sådana oriktigheter och förstod inte situationen. Den kanadensiske officeren lyckades till slut ringa sitt samtal, men då var det för sent för att avstyra domedagen.
Hur som helst, orsaken till att jag för överste Guano på tal i programmet nu är att han är ett underbart förkroppsligande av egenskaper som allt för ofta återfinns hos militära och polisiära ämbetsmän. Poliser ser upp till auktoritetspersoner och till institutioner med en aura av auktoritet. De tror på vad de ser på TV. De ifrågasätter det inte. De är troliga att förargas och reagera fientligt mot den som ifrågasätter det. De tycker inte om folk som vickar på båten eller har en annorlunda syn på saker och ting. De är starka beträffande konformitet och svaga beträffande grundläggande principer och logisk konsekvens. Detta gäller förvisso inte alla polisiära eller militära ämbetsmän, men tendensen finns definitivt där. Medias subliminala propagandabudskap finner en mottaglig publik bland poliser.
Och sedan dyker judiska organisationer som Anti-Defamation League of B'nai B'rith — ADL — upp och erbjuder sig att hjälpa polisen att avgöra vilka som är de goda och vilka som är de fula fiskarna i denna farliga och förvirrande nya tidsålder av mångkultur och terrorism som vi träder in i. De flesta lokala poliser är förvirrade över hela den nya kategorin av så kallade “hatbrott” som judarna drivit igenom i diverse lagstiftande organ i landet. För tjugo år sedan var hela begreppet kring “hatbrott” okänt. Judarna uppfann det, och de är de självutnämnda “experterna” på det. Inhemsk terrorism var också praktiskt taget okänt i Amerika för 20 år sedan, och judarna har utnämnt sig till experter på även detta.
Anti-Defamation League — ADL — och liknande judiska organisationer beskrivs alltid av den gängse median som “respektabla människorättsorganisationer”, och således har de en lyster av auktoritet när de vänder sig till polisen med erbjudanden om “hjälp”. Vad det betyder är att när en ADL-ämbetsman dyker upp på den lokale polischefens kontor i en dyr kostym, åtföljd av den icke-judiske borgmästaren och några andra lokala politiker som befinner sig i judarnas fickor, och erbjuder sig att tillhandahålla utbildningsseminarier för lokalpolisen om att ta itu med “hatbrott” och inhemsk terrorism, så vaknar överste Bat Guano-elementet i chefens personlighet. Han ifrågasätter inte ADL:s motiv. Han lär sig bara att förakta de människor som ADL säger åt honom att förakta, de människor som inte marscherar i takt med lämlarna. Han lär sig att vända sig till ADL för råd varje gång någon fråga dyker upp som har att göra med att hantera oliktänkare. Ett slags kvasiofficiellt förhållande mellan polisen och ADL utvecklar sig.
Och detta är verkligen skrämmande när man funderar på vad ADL är. Det är en organisation som har varit inblandad i storskalig kriminell verksamhet av ett slag som borde skärra alla som bryr sig om vår frihet. ADL har tagits på bar gärning med att stjäla konfidentiella polishandlingar i stor skala: handlingar om mer än 12.000 personer i enbart Kalifornien. ADL har fått sina kontor rannsakade i Kalifornien av polislag utrustade med rannsakningsordrar för att återta dessa stulna handlingar. ADL har mutat polisen och andra offentliga ämbetsmän för att få olaglig tillgång till konfidentiell information — körkortsinformation, kreditkortsinformation och så vidare — om tiotusentals amerikanska medborgare. De har skickat vidare en del av denna information till utländska regeringar, och detta resulterar i att amerikaner arresteras och fängslas av utländska regeringar när de reser utomlands.
ADL har även nära förbindelser med andra judiska kriminella organisationer. 1985 gav ADL sitt årliga så kallade “Frihetsfackelpris” till den ökände judiske maffiabossen Moe Dalitz, som vid den tiden var Las Vegas “gudfader” i den undre världen. ADL gav sin utmärkelse till Moe Dalitz vid en bankett på grund av att han hade kanaliserat miljoner dollar härrörande från kriminell verksamhet till ADL:s skattkista. Och det är inte som så att ADL inte visste hur Dalitz förtjänade sitt uppehälle eller varifrån de pengar som han gav till ADL kom. Innan Dalitz flyttade till Las Vegas var han ledare för det ökända “Purple Gang” i Detroit, en uteslutande judisk liga som ägnade sig åt smuggling, vit slavhandel och kontraktsmord.
Även om Dalitz dödades i en gängskottlossning mellan rivaler 1989, har ADL gemytliga relationer till åtskilliga andra judiska gangstrar. Det snabbast växande organiserade brottsyndikatet i Förenta staterna idag är Organizatsiya, som består av enbart judar från det forna Sovjetunionen. Den judiska median nämnder naturligtvis aldrig att det är en judisk organisation — de kallar den för den “ryska maffian” — men den är i själva verket den största, mest välorganiserade, hänsynslösaste och våldsammaste brottsorganisation som är verksam idag. Och det är den farligaste brottsorganisationen för vanliga amerikaner. Den stjäl sådana enorma summor pengar att den till och med skulle kunna utgöra ett hot mot den amerikanska ekonomin. Den har anknytningar till clintonadministrationen och till det Demokratiska partiet, och nu försöker den vinna anknytning, genom ADL, till de amerikanska lagupprätthållande organ som fått i uppdrag att bekämpa den. Organizatsiya positionerar sig själv som den Nya världsordningens brottsorganisation. Den avser att suga ut blodet ur den amerikanska ekonomin på samma sätt som den sugit ut blodet ur Ryssland.
Polisiära organ var som helst borde förstå vad och vilka som är det verkliga hotet mot lag och ordning. Men de betingas nu för att inte förstå dessa saker. De betingas att betrakta var och en som tillkännager den judiska organiserade brottslighetens judiskhet — mig, till exempel — som ett hot, snarare än den organiserade judiska brottsligheten själv. Det var illa nog att ADL, media och politikerna i Washington var i maskopi. När polisiära organ och den organiserade judiska brottsligheten ingår i koalition, befinner vi oss i verklig knipa — alla av oss. Och det är vad som händer nu under täckmantel av att bekämpa så kallade “hatbrott”.