Flera saker som vår justitieminister sa fick mig att koka av ilska, men det uttalande som gjorde starkast intryck på mig var förmodligen det om att vi måste lära oss att lösa våra konflikter utan våld, att vi alla måste respektera varandra som medmänniskor och lära oss att leva tillsammans i fred. Hon sa det med neutralt ansikte utan att brista ut i minsta leende eller ett undertryckt fnitter. Hon sa det som om hon verkligen menade det, den här affären med att lösa våra konflikter utan våld och om att lära sig att leva tillsammans i fred. Jag menar, det här kom från en medlem av clintonadministrationens inre cirkel. Det här kom från en hög regeringstjänstekvinna som för några veckor sedan släppte multipla bomber över serbiska skolor och sjukhus i syfte att tvinga den serbiska regeringen att sköta Serbiens interna angelägenheter i överensstämmelse med den Nya världsordningens ligas krav.
Och ni behöver inte påminna mig om clintonregeringens ursäkt att bombningen av serbiska skolor och sjukhus var ett “misstag”. Det var samma ursäkt som gärningsmannen i Los Angeles, Buford Furrow, använde. Han sa att han inte avsåg att skjuta judiska barn; han ville bara skjuta sönder kulturcentrumet, och barnen råkade bara vara i vägen. Varje gång clintongänget dödade en bunt serbiska civila sa de att de inte hade gjort det med avsikt, utan att de civila bara hade kommit i vägen och oavsiktligt träffats.
Nu så är jag säker på att piloterna ofta oavsiktligt träffar fel mål med sina bomber och missiler, men faktum är att när planen lastats med multipla bomber och sedan skickats över Belgrad, så hade någon i clintonregeringen planerat att döda serbiska civila. Om man släpper multipla bomber över en befolkad yta kommer resultatet att bli lemlästade och dödade barn. De multipla bomberna var inget “misstag”. De valdes avsiktligt ut som en del av den ammunition som användes mot serberna för att krossa deras vilja att försvara sig själva mot clintonadministrationens aggression: våldsam och väpnad aggression i en långt större skala än vad som helst som Buford Furrow skulle ha kunnat drömma om att göra.
En ytterligare sak att minnas nu är att kriget mot Serbien i grund och botten var ett judiskt krig. Varje större judisk organisation i Amerika — Anti-Defamation League of B'nai B'rith, American Jewish Congress, ja vilka som helst — förespråkade kriget; nästan varje hög ämbetsman i clintonregeringen som var inblandad i krigets genomförande — Madeleine Albright, William Cohen, Sandy Berger, general Wesley Kanne Clark — är jude; och den judiska massmedian gjorde sitt yttersta för att bygga upp allmänhetens stöd för kriget och ett hat mot serberna. Men jag kommer inte ihåg några ursäkter eller uttryck av ånger från judarna när amerikanska multipla bomber dödade serbiska barn. Attityden var, “Nåväl, det är synd, vi utsåg inte avsiktligt serbiska barn som mål, men det är vad man råkar ut för när man inte gör vad vi säger åt er att göra. Om ni inte gillar det, så kapitulera bara inför oss nu.”
Det var Janet Renos attityd för några veckor sedan. Och om vi vill dra oss till minnes lite äldre tilldragelser, så var Janet Reno clintonadministrationens ledarligist som förde befäl över den mordlystna attacken mot S:t Davidssektens kyrka i Waco i Texas 1993 som resulterade i att nästan 100 kyrkomedlemmar brändes till döds, inklusive 17 barn, och ledde till bombningen i Oklahoma City två år senare, då ungefär 15 ytterligare barn dödades. Janet Reno ansåg att hennes brännande av S:t Davidskyrkan var OK, eftersom de för det första var kufar, socialt utstötta, människor som inte stod i massmedias gunst, bara en knasig liten kult som ville bli lämnad ifred; och för det andra vägrade de att lyda clintonregeringens order. Så det förekom inga ursäkter. Det förekom inget erkännande av felande beträffande hennes ledande roll i det våldsamma och mordiska angreppet mot S:t Davidskyrkan.
Men när någon knasig dåre från den Kristna identitetskyrkan skjuter sönder ett judiskt kulturcentrum utan att ens döda någon — hallå där, då blir det plötsligen ett tillfälle för detta kallblodiga och karlaktiga stycke som ska föreställa en kvinna att börja predika om hur vi alla måste lära oss att leva tillsammans utan våld. Det slags hyckel irriterar mig verkligen.
Kommer ni ihåg vad Timothy McVeigh, den dömde Oklahoma City-bombaren, sa när clintonregeringen dömde honom att dö? Han sa i stora drag att regeringen föregår med exempel inför folket. Regeringen lär folket genom sina handlingar. När regeringen är laglös och visar sitt förakt för liv, så kommer detta att provocera fram laglöst beteende och förakt för liv från medborgarnas sida.
Och ni förstår att det är sant. Vi har en våldsam, aggressiv och mordlysten regering. Regeringen undervisade alla genom sitt exempel i Waco och vid Ruby Ridge och i Serbien och på ett hundratal andra platser. Och således bör vi inte förvånas när en del medborgare reagerar på ett våldsamt och laglöst sätt på regeringens exempel istället för att ta till sig Janet Renos hycklande fromma ord.
Janet Reno var naturligtvis inte den enda hycklaren som intervjuades av media i samband med skjutningen i Los Angeles. De radade upp alla sina välbekanta “experter” — de flesta av dem judar — för att diskutera frågan om varför vi upplever så mycket mer våldsamt beteende nuförtiden. Varför ställer så många heterosexuella vita män till med trassel, ställer till med problem och gör våldsamma saker? Varför kan inte dessa hemska heterosexuella vita män vara trevliga liksom alla andra i denna underbara mångkulturella sallad som clintonisterna blandar till?
Och vi fick höra varje förklaring utom den rätta, och den är att i takt med att alienationen tilltar, gör våldsamt och antisocialt beteende likaledes. I takt med att fler och fler heterosexuella vita män känner att de berövas, utmanövreras och marginaliseras så att homosexuella, feminister och andra minoriteter ska kunna få en större bit av kakan, reagerar en del av dem våldsamt.
Hur minskar man mängden antisocialt beteende? Man reducerar graden av alienation. Man försöker återuppbygga känslan av samhörighet, av solidaritet, av att tillhöra vad vi brukade ha i det Amerikanska samhället för 50 år sedan: den känsla av samhörighet och solidaritet och tillhörighet som förstörts av just dessa “experters” politik. Var och en av dessa judiska “experter” på våld stöder fortsatt icke-vit invandring, mer “mångfald”, mer rasblandning, mer mångkultur och alla de övriga programmen som brutit ned det ordnade, homogena vita samhälle som vi brukade ha i Amerika, ett samhälle i vilket de flesta vita människor kände att de hade en plats, vare sig det var i toppen av den sociala stegen eller i botten eller någonstans mitt emellan. De hade rötter i samhället.
De kände att de var en del av det. Men det är mycket mindre fallet idag än det var för 50 år sedan på grund av de regeringsprogram som Janet Reno upprätthåller i egenskap av justitieminister, och konsekvenserna håller på att visa sig.
En annan sak beträffande Janet Renos uttalande som irriterade mig var hennes nyttjande av Los Angeles-skjutningen som en till anledning till varför vi behöver skrota konstitutionens andra tillägg. Alltför många människor har vapen, sa hon. Vi måste stoppa spridningen av vapen et cetera. Detta är den kvinna som är ordförande över Federal Bureau of Investigation, som är regeringens organ för att utöva tvång. Janet Reno skickar FBI på hyresvärdar som visar motvilja att hyra ut lägenheter till homosexuella par. Hon skickar runt FBI för att sätta handfängsel på arbetsgivare som inte lyckats anställa tillräckligt många haitier eller mestiser. FBI, som för 50 år sedan brukade tillbringa sin tid med att jaga bankrånare, lösa kidnappningsfall och fånga utländska spioner, används nuförtiden till att spionera på människor som har hörts uttrycka Politiskt Inkorrekta tankar. Det är den byrå som kommer att användas för att släpa dessa människor till fängelse efter att judarna lyckats få en federal “hattalslag” genomdriven.
Och FBI har nyligen vuxit hastigt. Janet Reno utövar påtryckningar mot kongressen för större och större anslag åt FBI, och för varje år har hon satt upp fler lejda vapendragare på regeringens avlöningslista för att använda mot medborgarna. Det är inte förvånande att medborgarna hamstrar vapen som svar: åtminstone den del av befolkningen som har samma känsla för eldvapen som nationens grundare hade, nämligen att en av deras främsta funktioner är att hindra regeringen från att gå över styr.
Skarpsinniga observatörer förstår naturligtvis att regeringen gått över styr sedan lång tid tillbaka och att det kommer att krävas mycket mer än några få tusen medborgare med maskingevär för att få kontroll över den igen. Men det budskapet har inte nått fram till en hel del patrioter, och således fortsätter de att bunkra upp med maskingevär och ammunition, och Janet Reno fortsätter att sätta upp fler beväpnade ligister på regeringens avlöningslista, samtidigt som judarna i kongressen och media arbetar för att ta vapnen ifrån medborgarna så att Janets ligister ska få monopol på eldkraft. Samtidigt är allt detta tal om att göra Amerika till ett tryggare och fridfullare ställe genom att avväpna alla det renaste hyckel. Janets ligister har definitivt ingen avsikt att lämna in sina vapen eller avbryta sina ansträngningar att skrämma vita medborgare.
Det här kanske är ett bra tillfälle för mig att nämna att folk som är arga på Janet Reno eller Bill Clinton eller de judiska mediamogulerna eller de växande horderna av icke-vita i Amerika borde lista ut ett konstruktivare utlopp för sin vrede än att helt enkelt skjuta mot mål valda på måfå, á la Benjamin Smith eller Buford Furrow. Jag kan gå så långt som att säga att det till och med finns nyttigare saker för en arg patriot att göra än att bygga en bilbomb och spränga den närmaste federala kontorsbyggnaden i luften. I just det här ögonblicket av vårt samhälles sammanbrott, är dessa tillfälliga och slumpmässiga våldshandlingar inte särskilt behjälpliga. De är inte en del av en sund strategi. I själva verket är de inte en del av någon strategi alls: de är helt enkelt individuella handlingar av bristande disciplin, och de tjänar inte vårt folks syften.
Ni förstår, jag kan förstå vreden som resulterar i sådana handlingar. När mitt kontor låg i Washington D.C. var jag redo att explodera och göra någonting våldsamt varje dag. Jag ville spränga regeringsbyggnader och döda de politiker och byråkrater som förstörde Amerika; jag ville använda ett maskingevär och sopa gatorna rena från alla icke-vita; jag ville promenera in på Washington Posts kontor med en halvautomatisk hagelbössa och mängder av ammunition och börja göra rent hus. Jag var fylld av vrede över de saker som jag såg pågå runtomkring mig. Jag ville slå tillbaka mot liberalerna och judarna och mot deras kreatur.
Och jag vet — jag är ganska säker på — att den vrede jag kände varje dag när jag bodde i Washington finns inom många, många andra heterosexuella vita män likväl. Jag är övertygad om att vrede är en naturlig och hälsosam reaktion, en normal reaktion i en frisk man på vad som görs mot Amerika och mot vårt folk. Jag kan förstå att kvinnor inte känner denna vrede och kanske känner homosexuella den inte heller, och alla de människor som befinner sig på den andra sidan, alla de människor som anser att saker och ting utvecklar sig i deras riktning, känner den definitivt inte, men jag är mycket mer bekymrad över varje vit man som inte vredgas idag än över dem som gör det. Jag kan bara anta att varje vit man som inte är arg idag antingen inte förstår situationen eller behöver få hormontillskott.
Hur som helst, så är förhållandena i varje större stad i Amerika gynnsamma för den vrede jag kände i Washington. Och denna vrede växer, och den kommer att fortsätta att växa som en konsekvens av Amerikas inre fienders politik. De som liksom jag känner att godtyckliga våldshandlingar inte är särskilt behjälpliga för ögonblicket, borde inte fundera på sätta att hindra män från att vara arga, utan snarare fundera på sätt att hjälpa män att kontrollera och rikta sin vrede: att bemästra sin ilska snarare än att bli bemästrade av den. Vi borde alla vara vredgade, men vi bör inte uttrycka vår ilska i raserianfall, som i grund och botten är vad dessa godtyckliga våldshandlingar handlar om.
Kan ni föreställa er våra fiender handla på ett sådant omoget och odisciplinerat sätt? När judarna vill skada ett land — Irak till exempel — uttrycker de inte sitt hat mot irakerna genom att detonera en bilbomb utanför den irakiska ambassaden. De gör mycket noggrant upp en långsiktig plan för att få ett av sina kreatur valt till president, och sedan använder de de styrkor presidenten kontrollerar för att åsamka Irak riktigt allvarlig skada. Om clintonadministrationen skulle bli arg på Kina, till exempel, skulle regeringen inte skicka en grupp marinkårssoldater för att skjuta sönder en kinesisk restaurang i Washington. Och Janet Reno skulle inte visa sitt motstånd mot att amerikaner köper eldvapen genom att beordra FBI-agenter att kasta tegelstenar genom fönsterrutorna hos vapenhandlare eller att måla hatisk graffiti på National Rifle Associations högkvarter.
Anledningen till att Amerikas inre fiender just nu vinner är att de inte bara använder sina huvuden för att planlägga, utan att de även utövar självdisciplin. De håller sina känslor under kontroll. När Madeleine Albright började sin mordlystna bombning över Serbien den här våren, framförde varje judisk organisation i Amerika starka uttalanden till stöd för bombningen. Det var uppenbarligen någonting som judarna hade funderat på ett tag. Men de agerade inte brådmoget och dåraktigt genom att göra något i stil med att skjuta sönder det serbiska kulturcentrumet i Chicago. De förstod att en sådan handling inte skulle handikappa serberna eller ens försvaga dem; den skulle bara göra dem vaksamma, göra dem arga och framkalla allmänhetens sympati för dem.
Jag ska sammanfatta vad jag just sagt. Godtyckliga våldshandlingar är inte på sin plats nu. Vad vi behöver nu är självdisciplin, inte självsvåldighet. Det är bra för oss att minnas den gamla gamla regel för folk som vill göra sig kvitt en kung. Regeln är: döda kungen med ditt första hugg; såra honom inte bara, för om du gör det kommer han garanterat att döda dig.
Återigen, om ni är arga på Amerikas inre fiender, så inlåt inte er själva i dåraktiga, brådmogna och ineffektiva våldshandlingar. Kontrollera er själva. Bryt inte mot några lagar. Tala inte ens om att bryta mot lagar. I dagens Amerika avtjänar många människor långa fängelsestraff för att helt enkelt ha talat om att begå olagliga handlingar utan att i verkligheten ha gjort någonting. De åtalas enligt regeringens konspirationslagar.
Så om ni inte tycker om vad Janet Reno och Bill Clinton och de judiska mediamogulerna gör mot Amerika, så tänk i termer av en långsiktig och effektiv plan, inte någon dåraktig handling av självtillfredsställelse. Och om ni vill tala om långsiktiga och effektiva planer, kontakta min organisation, National Alliance.
Ni förstår, en del människor som är arga på regeringen applåderar faktiskt handlingar som Buford Furrows sönderskjutning av det judiska kulturcentrumet i Los Angeles. De tror att andra människor kommer att göra liknande saker, oberoende av varandra, och att regeringen inte kommer att veta hur den ska hantera det. Vad jag menar är att om många arga män som inte ens känner varandra utför sina skjutningar och bombningar oberoende och oförutsebart, så vad skulle regeringen kunna göra för att hindra dem?
Lyssna här, lura inte er själva! Regeringen är fullkomligt i stånd att bemöta illegalt våld med illegalt våld, och om det finns någonting som regeringen är bra på så är det våld. Folk som förespråkar detta slags oberoende våld mot Amerikas inre fiender tycks tro att regeringen inte kommer att vara i stånd att bemöta det på grund av att regeringen är uppbunden av lagar: vi har fortfarande en konstitution et cetera. Tro mig, regeringen kommer att göra vad den än tror att den kan komma undan med, legalt eller illegalt. Se på vad regeringen gjorde vid Ruby Ridge och vid Waco. Se på vad den gjorde mot Serbien. Vi har ett monster i Washington, och blotta faktum att monstret än så länge har respekterat vissa lagar är ingen garanti för att den kommer att fortsätta att göra det i framtiden.
Både judarna och regeringen använder nu i själva verket den nyligen aktuella Los Angeles-skjutningen som ammunition för att nagga konstitutionen i kanten. Janet Reno använder den som ett argument för en nationell vapenregistreringslag. Judarna använder den som ett argument inte bara för restriktivare vapenlagar utan även för lagar mot vad de kallar för “hattal”. Judar vill avskaffa både det första och andra tillägget. Sedan skjutningen har det förekommit opinionsundersökningar bland soffpotatisarna, och media har redan övertalat nästan hälften av den amerikanska allmänheten att så kallat “hattal” är huvudansvarigt för så kallade “hatbrott” såsom Los Angeles-skjutningen. Hur lång tid tror ni att judarna behöver för att övertala en majoritet av soffpotatisarna att de kommer att vara tryggare och att vi alla kommer att få ett fridfullare och kärleksfullare samhälle om regeringen tillåts låsa in alla som säger ovänliga saker om judar? Om ni inte tror att det kan ske i Amerika, så har ni betydligt större tilltro till soffpotatisarna och deras representanter i Washington än vad jag har.
Ett sista ord: Jag försöker inte säga att vi måste vara noga att inte provocera monstret, att om vi inte provocerar det så kanske det inte kommer att förtära oss. Monstrets fulla avsikt är att förtära oss så snart det kan: så snart som det har kommit lite längre i sitt program för att övertala soffpotatisarna att om de bara överger första och andra tilläggen — och kanske ett eller två till — så kommer vi alla att vara tryggare och lyckligare. Ytterst är det enda sätt vi kan förhindra det på att döda monstret.
Monstret befinner sig i krig mot Amerika, mot vårt folk, mot vår frihet, mot våra traditioner, mot våra barns framtid, och det är ett krig in i döden. Än så länge håller monstret på att vinna kriget. Om vi vill förändra det, om vi vill börja vinna istället för att förlora, så måste vi bekämpa monstret med intelligens och självdisciplin, inte med barnsliga dagdrömmar om seger genom bilburna eldöverfall.