Jag känner inte till särskilt mycket om Bosch liv, men han var moralist, och hans målningar reflekterade med sin mardrömslika kvalitet hans bekymmer för det holländska samhällets moraliska tillstånd på hans tid. Jag tänkte för mig själv medan jag granskade hans målningar: “Vid Gud, vad skulle Bosch måla om han levde i Amerika idag?” Jag ryste när jag tänkte på det. Detta är sannerligen en tid som inbjuder till en surrealistisk tolkning. Det offentliga livet idag saknar viktiga verklighetselement.
Jag tittade på Bosch målningar direkt efter att jag sett Bill Clinton på TV predikandes om sitt motstånd mot en skattesänkningsmotion som den republikanska kongressen just drivit igenom, och det var det som fick mig att fundera på vad Bosch skulle ha kunnat målat under clintoneran. Vad jag menar är att vi hade det här onämnbara stycket avskräde där uppe i sin talarstol, denna fördärvade individ, denna brottsling som hytter med sitt finger och moraliserar om att göra vad som är bra för det amerikanska folket, och ingen buade ner honom eller ens skrattade åt honom. Alla mediamänniskor talade om honom i allvarlig ton och visade honom respekt: inte ens ett uttryck av avsmak i nyhetsuppläsarens ansikte eller en antydan till förakt i hans röst. Jag kunde föreställa mig miljoner av andra TV-tittare runtom i landet som nyktert tittade på samma nyhetssändning utan att se något galet. Jag tror att Howdy Doody eller Fred Flintstone skulle ha kunnat stå där uppe på talarpodiet med presidentemblemet och sagt samma saker som Clinton sa, och så länge som mediafolket behandlade det seriöst skulle inte tittarna se att något var på tok.
Jag vet inte hur det moraliska tillståndet i det holländska samhället var på 1400-talet, men det kunde definitivt inte ha varit värre än i det amerikanska samhället idag. Jag gissar att det i själva verket inte är den amerikanska allmänhetens moral som jag klagar på. Det offentliga livets surrealistiska natur i Amerika idag.
Jag ska ge er ett exempel på vad jag menar när jag säger att det är någonting med vårt samhälle som inte är verkligt. När Israels nye premiärminister Ehud Barak besökte Förenta staterna nyligen behandlades han med stor respekt av mediafolket. Han beskrevs som en israelisk “krigshjälte” och som den man som skulle kunna vara i stånd att bringa fred i Mellanöstern. Nu så har termen “hjälte” en annan betydelse för judarna än den har för oss. Låt mig berätta för er om en av Ehud Baraks “heroiska” bravader. 1972 ledde Barak en israelisk dödsskvardron som landsattes på en libanesisk strand nära Beirut sent på natten av en israelisk ubåt — givetvis tillhandahållen av Förenta staterna.
Mellan Israel och Libanon rådde för tillfället fred, men Israel har alltid haft en policy av att avrätta obekväma icke-judar, vare sig de är islamiska religiösa ledare eller egyptiska raketvetenskapsmän eller palestinier som skriver patriotisk poesi eller någon annan som judarna inte tycker om. Ursäkten är vanligtvis att offret utgjorde ett hot mot Israel. Det hot som Baraks mordpatrull tog itu med den kvällen 1972 när de landstigit på stranden nära Beirut var två palestinska politiska skribenter och en poet som bodde i exil i Libanon efter att ha blivit “etniskt bortrensade” av israelerna.
Barak och två andra medlemmar av hans skvardron dyrkade tyst upp låset och tog sig in i hemmet tillhörande den palestinske författaren Kamal Edwan och hans familj i beirutförorten Verdun klockan ett på natten. Med k-pistar försedda med ljuddämpare slaktade de Edwan, hans hustru och hans dotter medan de sov i sina sängar. Andra medlemmar ur Baraks mordpatrull dödade de andra två offren och deras familjer. Efter att ha flytt från Libanon och återvänt till Israel som “hjälte” förklarade Barak för journalister att det hade varit nödvändigt att skjuta alla tre medlemmarna av Edwans familj på grund av att kvinnorna försökte skydda Kamal från judarnas kulor. Nå, fakta är att trots att Kamals hustrus sönderskjutna kropp hittades i sängen bredvid honom, fann man hans dotters sönderskjutna kropp ensam i hennes eget sovrum.
Nu så kände alla större media i Förenta staterna till detta vid tidpunkten för Baraks besök i Förenta staterna förra månaden. Dessa mord under 1972 skapade rubriker runtom i världen när det begav sig, och som jag sade behandlades Barak som en hjälte när han återvände till Israel efter detta morduppdrag. Detta slags information finns arkiverat hos New York Times, Associated Press, Washington Post och varje större nyhetsagentur. Man kan själv gräva fram det ur varje större bibliotek. Men det nämndes inte ett ord om något av detta i Förenta staternas nyhetsmedia förra månaden. Varför inte? Var det irrelevant efter 27 år?
Föreställ er att det hade varit en äldre statsman från Tyskland som bjudits in i Vita huset förra månaden istället för Israels premiärminister. Föreställ er att den tyske statsmannen hade varit ledare för en SS-grupp som dödade judar under andra världskriget, låt oss säga 1942 — det är 57 år istället för 27 år — och att nyhetsmedia här visste om det. Tror ni att de skulle ha hållit tyst om händelserna för 57 år sedan i syfte att undvika att genera vår besökare hos herr Clinton, eller för att de ansåg att händelserna för 57 år sedan hade blivit irrelevanta efter att så mycken tid förflutit? Jag menar, vad tror ni egentligen?
Låt mig hjälpa er: Judarna får alltid särbehandling. De äger media, de kontrollerar clintonregeringen, de anser att de är berättigade till särbehandling, och de får det. Ni vet lika väl som jag att det vore otänkbart att någon utländsk ämbetsman som dödat judar, och då media kände till det, skulle kunna bjudas in i Vita huset medan media höll tyst om ämbetsmannens förflutna. Men en judisk ämbetsman som mördat icke-judar — hallå där, det är en helt annan sak: det behöver man inte påminna allmänheten om.
Och de mord på palestinska familjer som Ehud Barak genomförde i skydd av mörkret 1972 var naturligtvis inte slutet på hans karriär som en kallblodig mördare av kvinnor och barn. Morden under 1972 tillhörde de få som ledde till rubriker runtom i världen, men han fortsatte att göra om samma sak. Nuförtiden ger han sig naturligtvis inte själv ut och skjuter folk; han ger bara order om att skjuta folk.
Det här året, dagen efter att Barak tillträtt som Israels premiärminister, mördade hans mossadagenter en 27 år gammal kärnfysiker i hans lägenhet i Paris. Judarna anser att människor som är troliga att sympatisera med deras fiender, med människor från vilka de stulit mark — med palestinierna, till exempel — inte bör tillåtas att bli kärnfysiker, eftersom deras fiender kan komma att dra fördel av kunskapen, av expertisen. Och således ser judarna till att de här människorna mördas närhelst de kan. De räknar med att media under deras fränders kontroll ska skydda dem och att skurkaktiga politiker som de har i sin ficka inte ska ställa till med besvär. Och politikerna som styr Frankrike nurförtiden är uppskattningsvis lika korrumperade som de som styr Förenta staterna — vilket betyder fullkomligt korrupta. Så judarna kommer undan med den här sortens beteende.
Nåväl, det var judarna. Och jag skulle verkligen inte ödsla särskilt mycket tid på att oroa mig för vad för slags folk de är eller vad de gör om de gjorde allt sitt smutsgöra i Mellanöstern någonstans bland sina semitiska fränder. Men de gör sitt smutsgöra här bland oss, och det berör oss alla. Det borde åtminstone vara en sak som berör oss alla, eftersom det absolut påverkar oss alla.
Jag ska bara sammanfatta vad jag sagt hittills: massmedia i Förenta staterna — samtliga, TV-bolagens nyhetsprogram, de rikstäckande dagstidningarna och nyhetsmagasinen som New York Times, Washington Post, Time, Newsweek, U.S. News och World Report — alla av dem kände till Baraks bakgrund när han befann sig i det här landet nyligen, och alla skyddade de honom. Alla dolde hans blodiga förflutna för det amerikanska folket — dolde det och porträtterade Barak som en “fredens man” avsiktligt och medvetet — så att Bill Clinton och de övriga politikerna skulle kunna fjäska för honom och lova honom ytterligare miljarder dollar från statskassan — våra pengar — utan minsta protest från oss. Och media gjorde detta på grund av att Barak är jude, på grund av att han är ledaren för den judiska staten och att de — mediamogulerna — också är judar eller är fullständigt insnärjda i kollaboration med judarna.
Detta är allvarligt, och det borde beröra oss alla. Det är inte bara det att vanliga amerikaner som är beroende av massmedia för allt de känner till — eller tror att de känner till — om vad som händer i världen blir förda bakom ljuset. Man skulle kunna argumentera att det inte är av betydelse eftersom de flesta vanliga amerikaner aldrig förstått någonting i vilket fall som helst, vare sig de blir avsiktligt bedragna eller inte, så vad gör det för skillnad huruvida det är judarna eller någon annan som bedrar dem; de är bara får; de räknas inte.
Nu så är inte detta min ståndpunkt. Jag tror att vi måste ha en uppriktig, noggrann och ansvarsfull massmedia i händerna på vårt eget folk. Jag tror att vanliga amerikaner åtminstone borde få den information de behöver för att förstå vad som händer i världen oavsett om de har tillräcklig önskan eller intelligens för att dra nytta av den informationen eller inte. Men som jag nyss sa är problemet större än det faktum att allmänheten förs bakom ljuset. Ni förstår, det finns många amerikaner som inte är får och som inte är så lättlurade: smarta och medvetna amerikaner som har samma tillgång till information som jag har, Amerikaner som förstår att deras personliga framgång och välbefinnande hänger på deras kunskap om vad som händer i världen.
Människor som Bill Gates tar helt enkelt inte allt de ser på sina TV-skärmar för givet. Men Bill Gates talar inte ut. Han gör ingenting för att motverka bedrägeriet och utplundringen av hans eget folk. Istället kollaborerar han medvetet med judarna i detta bedrägeri. Hans Microsoft Corporation är inblandat i ett medialt joint venture med NBC.
Och det är givetvis inte bara Bill Gates. Ingen som förstår vad som händer och som också har resurser för att bjuda effektivt motstånd är villig att göra det. Alla ser bara till sig själva. Alla är villiga att kollaborera med judarna eller med Bill Clinton eller med varje annan ond och destruktiv grupp eller person eller policy så länge som det finns någon personlig fördel att hämta i det. Ingen är villig att stå upp för vad som är sant och riktigt om det inte ligger någon personlig vinning för vederbörande själv i att göra det. Det finns inte ens tio rättskaffens män med rikedom och inflytande i Amerika för att rättfärdiga den här nationens, det här samhällets, fortsatta existens. Detta är dagens amerikanska samhälles mardrömslika kvalitet som Hieronymous Bosch skulle ha sett som en verklig utmaning att symbolisera i sitt målande om han varit här idag.
Innan jag går vidare vill jag hävda än en gång den poäng jag lyft fram här. Först, Ehud Barak, Israels rådande premiärminister, den man som var inbjuden i Vita huset av Bill Clinton förra månaden och utlovades ytterligare miljarder dollar av våra pengar, är en man som brukade mörda människor som judarna ville skulle mördas. Han brukade mörda intellektuella vars tankar judarna betraktade som farliga — och deras fruar och barn. Han brukade mörda dem personligen och på nära håll så att han blev nedstänkt med deras blod och hjärnsubstans medan de bad om nåd. Han är en kallblodig mördare. Han är terrorist. Morden i Beirut 1972 som jag beskrev tidigare är offentligt tillgängliga, och ni kan kolla upp dem själva i varje större bibliotek. Leta med hjälp av nyckelorden Kamal Edwan.
För det andra, massmedia här kände till allt detta, men de skyddade Barak. De skulle inte ha gjort det om han inte varit jude och det inte låg i judarnas intresse att dölja hans bakgrund för amerikanska skattebetalare som stöder Israel. De judiska mediamogulerna vill inte att amerikanska icke-judar ska få veta att den ledande juden i världen idag, den jude som judar i både Amerika och Israel ser upp till och beundrar, är en kallblodig mördare av kvinnor och barn. Mediamogulerna vill inte att amerikaner ska förstå att detta är den sorts man som deras judiska grannar beundrar mest.
För det tredje, andra välunderrättade personer i Amerika, välunderrättade icke-judar, rika och inflytelserika icke-judar, som borde ha tillhandahållit ledarskap och vägledning åt andra Amerikaner, kände också till om Barak, men de förblev tysta hellre än att stöta sig med judarna.
Ni förstår, ni behöver inte hålla med mig om allt vi borde göra åt judarna. Ni kan tänkas ha uppfattningen att det är möjligt att leva i samma land som judarna. Ni kan till och med tänkas tro på jämlikhet eller demokrati eller — Gud förbjude! — mångfald, men ni kan inte kalla er själva för att vara hederlig eller patriot om ni tillhör en av dessa som kände till om Baraks mordiska bakgrund och förblev tyst. Och döljandet av Baraks mordiska bakgrund för allmänheten är bara en av hundratals liknande moraliska misslyckanden som jag skulle kunna citera, misslyckanden att tala ut och tillhandahålla sanningen åt allmänheten i viktiga frågor när de judiska median avsiktligt döljer sanningen. Jag har själv talat om dussintals av dessa frågor i dessa American Dissident Voices-program: om den judiska medians avsiktliga försök att få den vita allmänheten att tro att de flesta så kallade “hatbrott” inbegriper vita som attackerar icke-vita, till exempel, genom att tillhandahålla enormt överdriven nyhetsbevakning av den lilla minoritet av rasgränsöverskridande brottslighet som stämmer mot detta och fullständigt undertrycka nyheter om majoriteten av rasgränsöverskridande brott där vita är offren. Allmänheten känner inte till detta bedrägeri, men många välbeställda och inflytelserika vita människor gör det — och ändå förblir de tysta. Man kan inte kalla sig själv för en ansvarsfull amerikan om man struntar i massmedias bedrägeri, om man inte lyckas tala ut om detta bedrägeri på grund av rädsla för att äventyra sin karriär eller sitt välstånd eller något annat affärsförhållande man har till judarna — men vem talar ut? Jag lyssnar. Jag hör ingen politisk ledare, ingen religiös ledare, ingen företagsledare som talar ut.
Så vad kommer att ske med ett land i vilket det inte längre finns män med rikedom och makt och inflytande som bryr sig om landet, som känner ansvar för det? Vad kommer att hända med ett samhälle i vilket massorna bara bryr sig om bollspel och sina sociala “rättigheter”, som de kallas nuförtiden, och de rika bara bryr sig om sin personliga rikedom och makt?
Nå, låt mig berätta för er att det inte behövs en Hieronymous Bosch för att se på detta samhälle och upptäcka att det är allvarligt sjukt. Vanliga män och kvinnor runtom i världen kan se det. Och emedan Hieronymous Bosch inte finns här idag för att skälla ut oss för vår brist på moral, finns det andra män som bryr sig om moral: män som Osama bin Laden, till exempel. Och det faktum att män som Bin Laden kan se på Amerika och se att det inte längre har någon själ, gör dem oändligt farligare som våra moraliska instruktörer. Bin Laden vet att nästa gång han spränger någonting i luften kommer många människor att hylla honom, både i världen och i Amerika.
De människor som ni ser på TV-skärmen kommer naturligtvis inte att applådera. Madeleine Albright och Bill Clinton kommer att se mycket barska ut och hytta med sina fingrar och hota om vedergällning. Kamerorna kommer att fokusera på kropparna som dras fram ur bråten, och TV-kommentatorerna kommer att vara mycket allvarliga och få soffpotatisarna överallt att känna sig kränkta av Bin Laden och betrakta honom som de blodtörstig terrorist som dödar människor utan anledning. Men det kommer att finnas tiotusentals amerikaner som förstår situationen och kommer att applådera Bin Laden i sina egna hems lugna vrår, och det kommer att finnas tiotals miljoner av människor runtom i världen som kommer att applådera.
Låt mig upprepa: Människor som Bill Clinton och Madeleine Albright skulle vilja få er att tro att ett land inte behöver någon själ för att vara friskt. Soffpotatisarna och lämlarna är definitivt inte bekymrade över sådana saker som nationens själ. Så länge som det finns bröd och skådespel, så länge som bollsporterna och “rättigheterna” fortsätter att strömma till, kommer de att tro att allt är all right. De ser verkligen inget galet. De har inte det slags moraliska kompass inom sig själva som säger åt dem att saker är väldigt fel i vårt nationella liv. De tror helt enkelt på vad media säger åt dem, utan ens ett uns av misstro. Det är en av livets surrealistiska egenskaper i Amerika idag. Den stora massan av befolkningen — den vita befolkningen — marscherar gladeligen mot nationell och raslig utplåning. Det är inte naturligt. Det förefaller inte verkligt — men det sker.
Och trots att soffpotatisarna inte kan förstå detta, finns det människor runtom i världen som kan det. Det finns människor som fortfarande är i stånd att fälla moraliska omdömen och som har viljan att agera utifrån sina omdömen på ett eller annat sätt. Hieronymous Bosch finns inte längre hos oss, men Osama bin Laden gör det. Och det gör även åtskilliga andra som manifesterar sina moraliska omdömen med massförstörelsevapen istället för med målarfärg och kanvasduk.
Och moraliska fördömanden utifrån ar naturligtvis inte den enda konsekvens av vår situation som vi bör räkna med. Det kommer att finnas åtskilligt mer dårskap av ett eller annat slag i och med att folk utan moralisk vägledning reagerar på olika sätt på den stress ett desintegrerande samhälle medför: masskjutningar, kultsjälvmord, skandaler och chockhandlingar av varje slag, från det Ovala rummet till varje hörn av det amerikanska livet.
När ett samhälle inte längre har några rättskaffens män, män för vilka rättskaffenhet betyder mer än profit eller bekvämlighet eller personlig trygghet — rättskaffens män som kommer att stå upp och göra sig själva hörda i Amerika — så kommer varje medlem av vårt samhälle att få betala ett pris. Ingen kommer att undkomma dårskapen. En del amerikaner kommer att applådera när de ser missdådare slå till; andra amerikaner kommer att bli rädda och påkalla mer säkerhetsgarantier från regeringen. Men dårskapen kommer att fortsätta, den kommer att bli värre i takt med att vårt samhälle förfaller i kaos, och det kommer inte att bli bättre förrän vi återigen får ett samhälle lett av rättskaffens män.