Alla av oss kan se vart clintonkoalitionen är på väg. Slå bara på er TV. Den judiska propagandan blir extremare och extremare. Vad judarna presenterar som dagens norm ligger mycket närmare avgrunden än den norm de presenterade för 10 år sedan, eller till och med fem år sedan. Det råder inget tvivel om att de rör på sig, att de får lämlarna att skena.
Människornas rörelseriktning på den andra sidan — på vår sida — bort från centrum är inte lika synlig för de flesta amerikaner, eftersom vi inte kontrollerar TV. Men jag ser den omisskännliga rörelsen i och med människor som för fem år sedan tyckte att jag var för extrem går med i min organisation, National Alliance, idag. Jag har sannerligen inte dagtingat eller mjukat upp min ståndpunkt, men fler och fler insiktsfulla och ansvarsfulla amerikaner inser att regeringen i Washington i själva verket står bortom all kontroll och driver på oss mot raslig utplåning, och de inser att de måste fatta ståndpunkt, att de inte längre kan ignorera vad som händer. Och som jag sade, jag befinner mig i en position varifrån jag kan se denna rörelse i min riktning i och med att fler och fler av de mest klarsynta medlemmarna av vårt samhälle svarar positivt på mitt budskap.
Judarna ser givetvis också denna rörelse i min riktning. Det är därför som de gör en sådan mediacirkus av en bagatell som fallet med University of Indiana-studenten Benjamin Smith som skjöt en svart och en korean för några veckor sedan, samtidigt som deras media ignorerade de mycket mer ohyggliga brott som sker varje dag. Det är därför som de driver på så hårt för konfiskering av eldvapen och för lagar mot vad de kallar “hattal”. Om hela hjorden skenade i den riktning som judarna vill att de ska springa i, skulle de inte bli så upphetsade över sådana saker. Men judarna förstår att inte alla är på väg i deras riktning. De förstår att fler och fler människor lämnar deras hjord och beger sig i min riktning, och det bekymrar dem; det bekymrar dem trots att det fortfarande finns betydligt fler människor som rör sig i deras riktning i stället för i min.
Nåväl, låt oss inte tala om människor som rör sig i vår riktning idag. Låt oss istället tala om de människor som utgör problemet. Låt oss ta en närmare titt på de människor som rör sig i den riktning som judarna vill att de ska vara på väg i. Och jag menar inte de svarta eller horderna av mexare som strömmar över vår sydgräns. Jag menar inte den växande andel av befolkningen som består av raslösa korsningar, konsekvensen av judarnas propaganda för rasblandning under den gångna generationen. Jag ämnar inte ens beakta den del av den vita befolkningen som lever på socialbidrag och vars enda bekymmer är storleken på de bidrag eller de övriga förmåner de får från regeringen. Låt oss bara titta på de dugliga vita män och kvinnor som förtjänar sitt eget uppehälle men som har vänt sig mot sitt eget folk, sin egen ras, och slagit följe med judarna.
En del av oss har tillfälle att komma i kontakt med sådana människor regelbundet på jobbet eller i skolan; vi har ett tillfälle att tala med dem och lyssna på dem när de befinner sig för sig själva, och således kan vi vinna viss insikt i vad de tänker, i deras värderingar — vi kan få möjlighet att förstå vad som är fel med dem. Alla av oss kan se på TV, och utifrån det kan vi se den riktning som judarna driver på dessa människor i. Och var vi ser när vi ser på TV är naturligtvis inte någon hollywoodmogul med stor näsa som predikar för oss och säger åt oss att vi borde bete oss på ett visst sätt och tänka på ett visst sätt. Vad vi ser är skådespelare och skådespelerskor som tittarna kan identifiera sig med och som beter sig på det föreskrivna sättet och säger de föreskrivna sakerna.
Min egen situation bringar mig inte i personlig kontakt med många människor som följer judarna, och det mesta av den TV jag tittar på, utöver nyheterna, är sådant som någon vän eller någon lyssnare spelat in och skickat till mig för att vederbörande anser att det innehåller någonting viktigt som jag borde se. Men jag har emellertid ett speciellt fönster som vetter in mot fiendelägret. Jag får en hel del post från lyssnare av varje övertygelse. Kanske så mycket som en fjärdedel av den posten är fientlig, och jag finner det mycket intressant att läsa denna post och försöka förstå vad som motiverar skribenterna. Idag ska jag dela med mig av en del av de preliminära slutsatser som jag kommit fram till i det här avseendet. Och jag betonar ordet “preliminära”, eftersom frågan om mänsklig motivation är svår och sammansatt, och jag är inte alls säker på att det jag ska berätta för er idag kommer att vara det sista ordet i frågan. Och jag bör varna er att beträffande alla sammansatta frågor är min avsikt att försöka förenkla frågan så mycket som jag kan, försöka få ett fast grepp om något eller några nyckelbegrepp innan jag börjar lägga till raffinemangen och detaljerna.
Ungefär hälften av all den hatpost jag får är uttryckligt kristen på ett eller annat sätt. Och om vi bara tittar på posten från vita hatare och inte ens beaktar breven från judar, kan den kristna hatposten uppgå till så mycket som 60 procent. Så vad betyder det? Betyder det att det finns något inneboende i den kristna doktrinen som är ansvarigt?
Jag tror inte det, eftersom för 50 eller 60 år sedan var de flesta människor som betraktade sig själva som kristna inte förespråkare för den politik judarna driver på för idag. Efter att ha studerat ett stort antal av dessa hatbrev med bibliska hänvisningar eller någon annan kristen vinkling, är en av mina preliminära slutsatser att det som skribenterna har gemensamt är ett tvång att tänka, tala och bete sig på ett godkänt sätt. De flesta av dessa kristna hatbrev kommer från människor som inte är särskilt sofistikerade och inte särskilt välutbildade att döma av hur de använder det engelska språket.
Det betyder naturligtvis inte att alla de människor som hatar oss är outbildade och osofistikerade. Jag får även en del hatbrev från människor som åtminstone tror att de är ganska sofistikerade. Emedan de kristna säger åt mig att jag hamnar i helvetet på grund av att Gud hatar människor som kritiserar judarna och sedan citerar någon bibelstrof för att bevisa det, hånler de sofistikerade — i själva verket de pseudosofistikerade — åt mig och berättar för mig hur dum jag är för att jag inte kan få in i min tjocka skalle att alla människor är jämlika, att en människas hudfärg inte har något att göra med vederbörandes intelligens eller kreativitet eller någonting annat. Och de citerar även någon auktoritet för att bevisa sin sak — inte Bibeln, utan någonting de sett på TV eller lärt sig i klassrummet.
Och det finns naturligtvis andra slags hatbrev. Det finns hatbrev från dem som tillhör Birch Society-sorten, som säger åt mig att jag är kommunist eftersom jag är rasist, och rasism är en form av kollektivism, precis som kommunismen. Och dessa människor citerar också någon auktoritet för att bevisa sin sak.
När jag backar tillbaka från alla dessa individuella hatbrev, när jag inte funderar på deras individuella skillnader utan istället letar efter gemensamma element, är det auktoritetstro som jag ser. Jag ser hatare som är arga på mig för att jag inte marscherar i takt med dem mot avgrunden. Jag kanske missbrukar ordet “auktoritetstro”. Det kan hända att andra människor får en annan innebörd i sinnet av det ordet än den jag har. Jag minns att tillbaka på 1960- och 1970-talen använde judarna termen “auktoritetstroende” som ett nedsättande ord. De använde det för att hänvisa till folk som stod i vägen för deras omdaning av Amerika.
Judarna kallade de människor som motsatte sig deras Viet congvänliga demonstrationer för “auktoritetstroende”. De kallade människor som inte sympatiserade med deras så kallade “medborgarrättsrevolution” för “auktoritetstroende”. De kallade människor som vägrade att anpassa sin moraliska standard till den nya standard som judarna drev på för, för “auktoritetstroende”. På 1960- och 1970-talen var en auktoritetstroende en omodern och inte allt för klipsk person som rynkade på näsan åt skolbarnens bruk av LSD och marijuana. En auktoritetstroende var en flaggviftande bibelfanatiker som ondgjorde sig över de förändringar i sexualmoralen judarna drev på för och ansåg att människor som brände sina inkallelseordrar borde skickas i fängelse. En auktoritetstroende var en omedgörlig, humorbefriad och trångsynt person: en fanatiker, en hatare, en rasist, en antisemit. Han var en Archie Bunker. Han var det slags person som kunde säga åt en hippie att klippa sig och skaffa ett arbete. Judarna gjorde hundratals hollywoodfilmer under den perioden i vilka skurken var en auktoritetstroende.
På 1960-talet försökte jag lista ut vad som pågick. Jag fäste inte mycket uppmärksamhet vid psykologin på den tiden, men jag uppmärksammade den sorts människor som judarna klagade på och fördömde som “auktoritetstroende”, Archie Bunker-sorten. Jag var sannerligen inte på judarnas sida av vad som skedde då, men jag kan inte påstå att jag stod på den auktoritetstroende sidan heller. Jag tyckte till exempel att de auktoritetstroende var lite för stela i sina sexuella attityder. Jag hade inte mycket sympati för deras bibliska argument eller deras konstitutionella argument för att motsätta sig de förändringar som judarna drev på för. Mitt intryck var att deras motstånd mot judarna inte vägletts av särskilt mycket förnuft.
Judarna klagar inte mycket över auktoritetstroende nuförtiden. De bryr sig inte om att förlöjliga dem som de brukade göra. Archie Bunker gjorde sin sak och nu har han gått i pension. Men i och med att jag har försökt förstå motivationen hos de människor som skickar mig hatbrev idag, får jag ständigt tillbakablickar från 1960- och 1970-talen när jag såg vita amerikaner stå i gathörn och skrika åt collegeelever av Bill clintontypen som marscherade utmed gatan med Viet congflaggor. De skrek saker som, “Åk till Hanoi, din kommunistjävel!” Den tanke som hela tiden gör sig påmind är att de människor som skrek detta på 1960-talet är samma slags människor som skickar hatbrev till mig idag.
Jag hade mycket lättare att hålla med 1960-talets auktoritetstroende än jag har att hålla med dem som hör till 1990-talet. 1960-talets auktoritetstroende kanske inte var särskilt klipska, och de hade fel beträffande en del saker. Till exempel var de flesta amerikanska collegeelever som marscherade för Viet cong på 1960-talet egentligen inte kommunister; de var bara ytliga, bortskämda, oansvariga och trendmedvetna spolingar som gjorde vad som hade gjorts modernt på deras universitet av judarna. Men dessa auktoritetstroende på 1960-talet var i grund och botten inte destruktivt lagda. De var inte farliga för vår civilisation eller vår ras. De vara bara i stort sett tanklösa försvarare av status quo, försvarare av det som de hade fått lära sig var rätt och riktigt.
Dagens auktoritetstroende är en annan sak. Deras psykologi kan vara den samma om hos 1960-talets auktoritetstroende — och liksom de auktoritetstroende 30 år tidigare var de inte särskilt klipska — men deras strävan är dödlig. 1990-talets auktoritetstroende är ute efter att förgöra vår civilisation och vår ras, eftersom de har fått lära sig att det är det rätta och riktiga att göra.
Vad som är verkligt intressant för mig beträffande allt detta är vad det säger oss om vår kamps natur, om vad som kommer att fungera för oss och vad som inte kommer att fungera. Det som inte kommer att fungera är att försöka förändra föreställningarna eller ideologin hos de flesta av de vita män och kvinnor som dansar efter judarnas pipa och nu styrts mot avgrundens rand. Vi kan inte förändra deras ideologi eftersom de egentligen inte har någon ideologi. Vi kan inte resonera med dem eftersom deras beteende inte är grundat på förnuft. De är inte försvarare av jämlikhet och demokrati och mångfald på grund av att de verkligen tror på dessa saker. Vad de tror på är att försvara status quo, försvara det som de övertygats om att alla rättänkande människor stöder och tror på, försvara TV-burkens Store Gud. Och de tror naturligtvis att man ska hata alla som talar ut mot TV-burkens Store Gud, alla som förlöjligar vad TV-burkens Store Gud lär ut, alla som kritiserar de auktoritetsprofiler som talar till dem så övertygande från burken varje dag.
Man kan inte förändra en auktoritetstroendes lojaliteter med något slags förnuftsargument. Man kan naturligtvis förändra den auktoritet han dyrkar. Man kan förändra en auktoritetstroendes riktning genom att förändra status quo. Kristna skriver till mig idag och fördömer mig till helvetet för att jag vägrar att acceptera det faktum att Jesus vill att alla raser ska blandas samman. Kristna med samma slags mentalitet skrev hatbrev för 50 eller 60 år sedan till rasblandade par och förklarade för dem att rasblandning står i strid mot Guds plan. Bibeln har inte förändrats. Kristendomen har inte förändrats. Men de förrädiska predikanterna och sektledarna — auktoritetsprofilerna för dessa kristna — har förändrat det sätt på vilket de tolkar kristendomen för sina flockar.
Auktoritetstroende har inte dåliga människor bara för att de är auktoritetstroende. På medeltiden brände de häxor, men på 1960-talet skulle de gladeligen ha bränt kommunister. Idag vill de bränna vita rasister. Auktoritetstroende är alltid försvarare av status quo; de är alltid dyrkare av auktoritet. Huruvida deras roll i samhället är konstruktiv eller destruktiv beror på vilka auktoritetsprofilerna är. När man försöker förändra auktoritetstroende, diskuterar man inte föreställningar med dem; man förändrar deras auktoritetsprofiler — om man kan.
Vi bör notera att det också finns vita människor som rör sig i judarnas riktning idag som inte är auktoritetstroende. De är människor som motiveras av vad de uppfattar som sitt egenintresse. Det finns exempelvis en del affärsmän som tror att icke-vit invandring och så kallad “frihandel” bringar dem större vinster. Det finns en del människor — vita människor — som kan rättfärdiga vad som helst som bringar dem vinst eller gynnar deras karriärer. Det är inte stor mening i att diskutera föreställningar med dessa människor heller. Det enda argument som de kommer att förstå är ett som går ut på att de kommer att förlora betydligt mer vinst eller en karriär om de håller fast vid sina rådande vanor. Och man bör inte försöka föra detta på tal förrän det kan göras övertygande.
Och det finns många vita människor som varken är amoraliska affärsmän eller auktoritetstroende — åtminstone inte auktoritetstroende i den religiösa betydelsen, inte i betydelsen av att dyrka auktoritet — men som emellertid tenderar att flyta med strömmen, som tenderar att göra vadhelst som är på modet eller trendmedvetet för ögonblicket. Vi får inte många hatbrev från dessa människor, eftersom de inte har några starka övertygelser beträffande varken det ena eller andra. Men det finns åtskilliga av dem, och det kan vara väl värt att argumentera med en del av dem.
En slutsats som vi skulle kunna dra av vad jag har sagt idag är att vi inte kommer att vinna många av våra oupplysta vita bröder och systrar bort från clintonkoalitionen med våra föreställningar eller förnuftsargument: en del, men inte många. De kan absolut vinnas över, men vi har inte medlen för att göra det i det här ögonblicket. Det mesta av vad vi kan hoppas åstadkomma i det här ögonblicket är att hjälpa anständiga, förnuftiga och välvilliga män och kvinnor — män och kvinnor som aldrig varit en del av clintonkoalitionen — att bättre förstå den situation som vi alla befinner oss i och den process som för oss alla mot katastrofen; och sedan att motivera dessa som besitter förståelse att sluta vara åskådare och förena sig med oss i en organiserad ansträngning för att ta tillbaka vår värld. Det är bara genom organisation som vi kan förvärva medlen för att börja göra ett intryck på de trendmedvetna och de auktoritetstroende och karriäristerna.
En sista tanke idag, bara för i fall att en del av er tror att jag har överdrivit när jag talat om vår situations brådskande natur eller många av våra medborgares djurlika och mekaniska natur. Det finns en TV-serie som heter OZ som ni borde titta på. Den går på Home Box Office, HBO, som är ett dotterbolag till Time-Warner som leds av den trevlige judiske pojken Gerald Levin. Oz chefsproducent är en annan trevlig judisk pojke, Barry Levinson. Jag har själv inte tillgång till HBO, men en vän spelade in några få avsnitt och skickade dem till mig. Liksom en stor del av den judiska televisionen är Oz inte särskilt realistisk, men den tillhandahåller en naken och målande bild av i vilken riktning judarna driver på Amerika, vart de driver på lämlarna. Serien är inte alls subtil när den berättar för oss att homosexuella är känsliga människor som visar omtanke; att svarta är starka och intelligenta; att judarna är ädla, oförargliga och tålmodiga; att blandrasligt sex är av godo och naturligt; och att rasligt medvetna vita är avskyvärda och bestialiska.
Detta är ett judiskt budskap riktat till lämlarna. Det talar till lämlarna direkt ur herr Levinsons svarta hjärta. Och det råder inget tvivel om att budskapet har den önskade verkan på sina tittare bland det vita slöddret. Om det inte fick goda tittarsiffror, skulle inte Gerald Levin bry sig om att förgifta etern med det. Judarna har naturligtvis alltid drivit på i samma riktning. En sådan TV-serie hade varit otänkbar för 10 år sedan — till och med för fem år sedan. Men idag, med miljoner av tanklösa, trendmedvetna vita barn med sina bakvända baseballkepsar och som sjunger med i de rapvisor de fått lära sig av andra judiska mediamoguler och byter baseballkort med sina svarta favorithjältar porträtterade på dem, har herr Levin och herr Levinson räknat ut att de kan komma undan med att driva på lite längre. Och de kommer undan med det.
Så slå på Oz. Se ett avsnitt. Låt er inte ta anstöt av det talade språket eller bildspråket på rännstensnivå. Studera det. Fundera på budskapet. Fundera på vad som rör sig i de judiska sinnena hos det folk som producerar denna smuts. Fundera på vad dessa judar har som mål. Och kom ihåg, detta är inte någon obskyr undergroundproduktion som betittas av bara några få förvrängda fans. Detta är gängse Amerika. Detta är Home Box Office. Detta är Time-Warner. De människor som producerar denna smuts är de största ekonomiska bidragsgivarna till det Demokratiska partiet. De är de judar som fått Bill Clinton vald två gånger. Och de människor som tittar på det och tycker om det är de människor som hållit Bill Clintons popularitetsmätningar uppe under hans riksrättsåtalsprocess. Detta är inte någon ond dröm. Detta är vad som sker idag.
Så vad tänker ni göra åt det nu? Ni kan väl skriva till mig? Varför inte ta och gå med i National Alliance och arbeta tillsammans med mig?
Tack för att ni varit med mig idag igen.