Jag försöker att i största möjliga utsträckning basera mina kommentarer på aktuella händelser — på saker som folk kan antas fundera på eftersom de nyss blivit behandlade av den gängse nyhetsmedian. Förra veckan fanns det olyckligtvis knappast någonting på TV-rutorna utöver scener av det offentliga jämret i samband med det senaste dödsfallet i Amerikas ruttnaste familj — nåväl, den näst ruttnaste. Jag är säker på att något av nyhetsvärde måste ha ägt rum under veckan, men det trängdes undan av kennedycirkusen.
Jag förbluffades över spektaklets omfattning: sorgyttringarna från alla större politiker och mediacelibriteter, trottoarintervjuerna med lämlarna och soffpotatisarna av allehanda kulörer som hade kommit ut för att stirra på den tomma kennedylägenheten i New York. Det var som om kejsaren hade dött, när det i själva verket bara var en arrogant och uppsvälld rik pojke som hade publicerat en glättig och ytlig yuppietidning som hobby. Det påminde mig en aning om den allmänna och mediala reaktionen på prinsessan Dianas död förra året. Hon var också en nolla med fågelhjärna, men hon var rik och glamourös, och pöbeln identifierade sig med henne — liksom uppenbarligen även med John Kennedy, och således spelade media och politikerna med. Eller kanske var det tvärt om. En del mediatalesmän svamlade till och med om att Kennedys är — citat — “Amerikas kungafamilj.” — slut citat — Denna reaktion på Kennedys död är ett intressant fenomen som kan förtjäna senare kommentar.
Allt jag emellertid kunde komma på för tillfället var att ett antal unga kvinnor haft oturen att ha tagit en åktur med en Kennedy. Jag antar att en del människor fortfarande kommer ihåg Mary Jo Kopechne och Chappaquiddick, men man hör aldrig om den 17-åriga flicka vars ryggrad knäcktes när en bil körd av en annan berusad Kennedy välte. Nåväl, det har varit viktigt att ha tillräckligt med pengar för att betala mutor åt familjerna till drunknade och invalidiserade flickor, förmodar jag. Den här gången överlevde åtminstone inte den ansvariga parten för att kunna döda och invalidisera igen.
Den stora nyheten omedelbart före kennedycirkusen var Ehud Baraks triumfatoriska besök i Förenta staterna. Alla politikerna i Washington krälade för att visa sin vördnad. Det förekom den ena statsmiddagen eller diplomatbanketten efter den andra för den besökande potentaten från Israel. Bill Clinton följde honom runt som en lydig hundvalp. Denna paddlika lilla hebré med sin knappt begripliga engelska presenterades av media som det stora hoppet om fred i Mellanöstern: en underbar förbättring, fick vi höra, över den förre ledarhebrén, Benyamin Netanyahu. Hur många gånger tidigare har vi hört den repliken?
Nåväl, det är inte nödvändigt för mig att gå in på detaljerna om Baraks stora rundresa här. Jag är säker på att ni alla såg det på TV tills ni fått nog. Barakbesöket tjänar emellertid dock att påminna oss om den absoluta och totala korrumperingen av det gäng som styr vårt land. Den 18 juli intervjuades Barak i NBC:s program “Meet the Press”. Under den intervjun tillkännagav han att inga av de palestinska flyktingar som hade flytt från sina hem under de israeliska etniska rensningsaktionerna skulle tillåtas återvända. Det uttalandet mötte ingenting annat än leenden från intervjuarna, och senare mötte det ingenting annat än leenden från Bill Clinton, Madeleine Albright och andra medlemmar av Clintongänget, som fortfarande dunkade varandra i ryggen för att ha bombat Serbien till underkastelse, till synes för att albanska flyktingar skulle kunna återvända till sina hem i Serbiens kosovoprovins.
Clintongänget skulle önska att alla trodde på att deras krig mot Serbien grundades på deras motstånd mot etnisk rensning och deras beslutsamhet att inte låta serberna komma undan med att jaga albanerna tillbaka till Albanien. Men när judarna i Israel gör exakt vad serberna anklagas för att göra — fast i större skala, ty emedan serberna jagade albaner ut ur Serbien och tillbaka till Albanien, jagade judarna palestinierna ut ur Palestina för att kunna beslagta palestinsk mark — när judarna inlåter sig i etnisk rensning har clintongänget inte ens en reprimand åt dem. Istället sa herr Clinton till Barak under hans besök att han skulle ge honom 1,2 miljarder dollar ur den amerikanska statskassan för att kompensera Israel för de utgifter som administrationen av erövrat palestinskt territorium medförde. Herr Clinton tillkännagav inte detta för de amerikanska skattebetalarna som kommer att få ta emot räkningen för hans senaste allmosa till Israel. Istället viskade han det till Barak, som berättade det för den israeliska median, som trumpetade ut nyheten i triumf åt judarna i Israel i den hebreiskspråkiga pressen där. De 1,2 miljarderna från de amerikanska skattebetalaran kommer att användas till att bygga vägar som förbinder illegala judiska bosättningar på palestinskt territorium och för att tillhandahålla ytterligare militär säkerhet för de illegala bosättarna, enligt den israeliska tidningen Yediot Ahronot. Slutligen dök nyheten upp i några få tidningar i det här landet, som citerade Yediot Ahronot.
Det finns andra nyheter som har med Clinton-Barak-förhållandet att göra som aldrig dök upp i den kontrollerade median här. Vi har till exempel den växande aktningen i Israel för massmördaren Baruch Goldsteins grav. Den har blivit en israelisk nationalrelik, ett slags andra klagomur, med tusentals religiösa judar som flockas där för att dyrka och visa sin vördnad. Kom ihåg att Baruch Goldstein var den jude från Brooklyn som åkte till Israel, så besatt av judiskt rashat mot palestinierna att han slaktade 29 av dem i februari 1994 medan de bad vid Ibrahimimoskén i Hebron. Goldstein smög upp bakom palestinierna medan de knäböjde i bön och öppnade eld mot dem med en automatkarbin, dödade 29 av dem och skadade ytterligare 60. De beväpnade judiska vakterna utanför moskén försökte inte stoppa honom, och de tyckte heller inte att det var märkligt av en jude att bära med sig en automatkarbin in i en moské. I Israel bär många judar automatkarbiner på offentlig plats; det är bara i Amerika som judarna vill förbjuda automatkarbiner. Goldstein dödades av de överlevande, obeväpnade palestinierna i moskén medan han försökte ladda om sitt gevär.
Goldstein blev omedelbart en nationalhjälte för judarna, och många judiska turister från Amerika företog pilgrimsresor till hans grav nära Hebron. Graven bär en inskription på hebreiska som på engelska lyder: “Han gav sitt liv för Israels folk, dess Tora och dess land.” Det stigande antalet turister och religiösa judar som dras till Goldsteins grav har förorsakat en offentlig debatt i Israel: å ena sidan finns det israeler som bekymrar sig för att den allmänna dyrkan av en massmördare inte kommer att vara bra för Israels image i Förenta staterna om de gojer — icke-judar — som finansierar Israel genom sitt utlandsbistånd någonsin får veta vad som pågår, och å andra sidan finns det de Israeler som vill se goldsteinkulten fortsätta att växa eftersom de är säkra på att gojerna är för dumma för att någonsin komma på vad som är i görningen.
Denna debatt har rapporterats av Jewish Telegraphic Agency gång efter annan under de senaste fem åren, men den kontrollerade massmedian i Förenta staterna har noggrant undvikit frågan. Herr Clinton var naturligtvis fullt medveten om denna debatt under Baraks besök — han får dagligen upplysningar om sådana saker av den Nationella säkerhetsagenturen och CIA — men han tog sannerligen inte upp frågan med Barak under den senares besök. Istället var Clinton fullt sysselsatt med att driva på kongressen för att genomdriva utökade “hatbrottslagar” som varje judisk grupp i Förenta staterna krävt. Jag förmodar att det skulle ha varit okänsligt av Clinton att lyfta fram Baruch Goldstein-frågan i en tid då alla judar slog på trumman för fler stränga straff för icke-judar som begår så kallade “hatbrott”. Han gjorde det hur som helst inte.
En annan israelisk fråga som har hållits borta från massmedia i Amerika och borta från allmänhetens medvetande här är vad israelerna gör i Libanon nuförtiden. Israel upprätthåller naturligtvis fortfarande en ockupationsarmé i södra Libanon som har varit där sedan Israels mordlystna invasion av landet 1982. Israelerna finansierar, beväpnar och ger dessutom order till ett gäng av kristna libanesiska mördare kallade den Sydlibanesiska armén, eller SLA. SLA utför en stor del av Israels smutsgöra i form av terror och lönnmord i södra Libanon. En av de reguljära uppgifter som judarna tilldelat SLA omfattar kidnappningen av gisslan, som hålls i koncentrationsläger i södra Libanon tills tillfället infinner sig för judarna att iscensätta en fångutväxling med en eller annan grupp av palestinska eller muslimska frihetskämpar. Judarna hänvisar till dessa kidnappningsoffer som “förhandlingsobjekt”. Det läger som SLA upprätthåller för israelernas gisslan är ökänt i Libanon för den tortyr som äger rum där. Då och då flyr gisslan eller utväxlas i utbyte mot mossadagenter som fångats in i något mellanösternland, och dessa före detta gisslanmedlemmar har berättat sina om vad de varit med om för journalister i andra länder. De har också berättat det för amerikanska journalister, men dessa berättelser tillåts aldrig komma i tryck i Amerika. De flesta amerikaner inser inte att israelerna fortfarande hyser en ockupationsarmé på libanesiskt territorium. Men vi har alla hört Ehud Barak gratulera Bill Clinton för hans roll i att krossa vad Barak hänvisade till som “serbisk aggression”. Den “aggressionen” var naturligtvis den serbiska ansträngningen att återställa ordningen i sitt eget land efter en revolt av den så kallade “Kosovoalbanska befrielsearmén”. Det är trevligt att se att herr Barak har gott om vad judarna stolta kallar för chutzpah.
Inga av dessa saker som jag just nämnt i samband med Ehud Baraks besök i Förenta staterna hör till den föråldrade historien. De är samtliga saker som händer nu: Baraks uttalande att de palestinska flyktingar som judarna rensat ut etniskt när de beslagtog palestinskt land inte kommer att tillåtas återvända till sina hem är ett uttalande om den rådande israeliska policyn; uttalandet fälldes för bara några dagar sedan medan Clinton fjäskade för herr Barak och höll en stadsbankett åt hans ära på Vita husets gräsmatta. Debatten i Israel om huruvida den växande kult förknippad med massmördaren Baruch Goldsteins grav är något bra eller inte pågår just nu och pågick medan Barak gjorde sin triumferande rundresa i Förenta staterna. Och palestinska flyktingar som kidnappats av den Sydlibanesiska armén å Israels vägnar torteras nu idag, och Ehud Barak är den man som för befälet över kidnappningarna och tortyren.
Så ni kanske tror att jag påminner er om dessa saker på grund av att jag tycker om att racka ner på Israel. Det är verkligen inte mitt huvudsakliga skäl. Det är inte nödvändigt för mig att särskilt racka ner på Israel eftersom Israel redan är föraktat av anständiga och initierade människor nästan överallt. Det inkluderar naturligtvis inte människorna inom media och regeringen i det här landet, eller Amerikas soffpotatisar som inte lyssnar på American Dissident Voices-sändningarna i vilket fall som helst.
Anledningen till att dessa saker som jag nämnt idag är intressanta för oss är inte vad de säger oss om Israel eller Ehud Barak, utan vad de säger oss om massmedia och regeringen här. Med undantag för frågan om de palestinska flyktingarna som ställdes till Barak i intervjun med honom från den 18 juli i “Meet the Press”, har den kontrollerade nyhetsmedian i Förenta staterna hållit tyst om alla dessa saker. Och till och med Baraks förbluffande arroganta uttalande i “Meet the Press” om att palestinska flyktingar som blivit etniskt bortrensade av israelerna inte skulle tillåtas återvända till sina hem — till och med det skadade inte judarna märkbart.
För att få ens det enklaste budskap in i den genomsnittlige amerikanske väljarens medvetande, är det tvunget att upprepas minst 14 gånger. Han måste låta Tom Brokaw förklara för honom varje kväll i åtminstone två veckor att Ehud Barak har samma policy mot flyktingar som Slobodan Milosevic hade, tillsynes den policy som var orsaken till att vi bombade serbiska skolor och serbiska sjukhus skoningslöst innan vi invaderade Serbien så att vi skulle kunna tvinga serberna att tillåta flyktingarna att återvända till sina hem. Han är tvungen att se det ogillande uttrycket i Brokaws ansikte och höra den ogillande tonen i Brokaws röst för att förstå att Ehud Baraks policy av etnisk rensning i Palestina gör Barak till en dålig man, liksom det gjorde Milosevic till en dålig man. Han är tvungen att se en TV-reporter intervjua förbipasserande på trottoaren och höra deras ogillande åsikter innan han känner att det är säkert att själv hysa en ogillande åsikt om Baraks policy. Och efter all denna förberedelse behöver han ledsagas vid handen till slutsatsen att vad som gäller för den ena parten gäller för den andra. Han behöver få höra uttryckligen att hans regering inte borde ge miljarder dollar varje år till Israel för att göra samma sak som vi bombade och invaderade Serbien för; att clintonadministrationen inte borde hålla vita husetbanketter för Ehud Barak samtidigt som de förföljer Slobodan Milosevic som en krigsförbrytare. Om han inte får höra de här sakerna uttryckligen och upprepade gånger kommer den genomsnittlige amerikanske väljaren inte att förstå det.
Men herr Clinton förstår det definitivt. Alla i beslutsfattande ställning i clintonregeringen förstår det. Alla i redaktörsställning inom nyhetsmedia förstår det. Dessa människor är skurkaktiga, men de är inte dumma. De är brottslingar, men de förstår vad de gör. Och det är viktigt för oss att förstå att de förstår vad de gör.
Jag vill inte förolämpa er intelligens genom att berätta detta för er 14 gånger, men jag ska berätta det bara en gång till nu, eftersom det är viktigt. Den regering som vi har i Washington nu — detta monstruösa ting som har muterat och vanställts sedan den regering som inrättades av det här landets grundare — kan inte och borde inte reformeras eller repareras eller tagas tillvara. Den bör störtas och få en påle driven genom sitt hjärta. Alla som är en del av den borde tas itu med på samma sätt. Man resonerar inte med människor som Bill Clinton och Madeleine Albright. Man förklarar inte för en senator Kennedy eller en Al Gore eller en domare i Högsta domstolen eller för någon annan washingtonpolitiker eller byråkrat att hans politiska handlingslinjer är skadliga för Amerika. Han kommer helt enkelt att tro att ni är tokiga. Vad jag menar är att vem bryr sig om vad som är skadligt för Amerika? Det är fullkomligt irrelevant för människorna i Washington. Om ni vill göra ett intryck på någon i Washington idag, måste ni övertyga honom om att ni är villiga och förmögna att antingen skada honom eller hjälpa honom.
Det är på så sätt som regeringen fungerar nu. Lobbyister försöker övertyga politiker och byråkrater om att det kommer att vara till deras fördel att anamma den policy som förespråkas av lobbyisten — eller till deras nackdel att inte anamma den. Politiker köpslår med sina politikerkolleger: ni röstar för detta, och jag röstar för detta. Och ovan allt annat hägrar den kontrollerade massmedians makt att krossa vilken karriär som helst.
Till och med patrioter har spelat med i detta spel med brevskrivningskampanjer till kongressen, med donationer till lobbyorganisationer, med massmöten för den ena eller andra kandidaten. Men att spela med i spelet är helt enkelt att mata besten, när det som vi behöver är att döda besten. Och ni förstår, det här är inte en teoretisk diskussion. Besten — regeringen i Washington — dödar människor. Den dödar vårt folk varje dag. Den startar krig för att upprätthålla sin vilja. Den fyrar av kryssningsmissiler mot dem som trotsar den. Och den för en politik som dödar oss och våra fränder lika säkert som någon av dess bomber eller missiler gör. De 14 serbiska bönder som slaktades på sin åker medan de försökte skörda sitt vete förra veckan blev lika säkert mördade av regeringen i Washington som jagat ut den serbiska polisen och den serbiska armén ur kosovoprovinsen och utelämnat serberna där på nåd och onåd till KLA-gangstrarna som de serbiska kvinnor och barn i Belgrad, över vilka våra krigsplan släppte multipla bomber några veckor tidigare, blev. De kvinnor som våldtas av icke-vita i våra städer varje dag, de människor som mördas av icke-vita brottslingar varje dag, är precis lika mycket offer för washingtonregeringen som Randy Weavers mördade hustru och barn eller de mördade kyrkomedlemmarna i Waco. De är offer för regeringens immigrationspolitik och “mångfaldspolitik” och “medborgarrättspolitik”.
Regeringen mördar människor. Och när vi spelar med i regeringens spel blir vi medbrottslingar. Vi blir delaktiga i mord — precis lika säkert som medlemmarna av clintonadministrationen och medlemmarna av båda partierna i kongressen blir delaktiga till de mord som begås av Baruch Goldstein när de stöder Israels regerings politik eller röstar för att ge pengar till Israel.
Alla är bekanta med klichén om att politiken handlar om smutsiga affärer. Alla förväntar sig att politikerna ska ljuga och att byråkraterna ska vara hycklare. Och folk tror att vi helt enkelt måste tolerera detta, att detta helt enkelt är någonting naturligt i alla regeringar, att det inte finns något vi kan göra åt det. Men den attityden är katastrofalt felaktig. Situationen i Washington har skenat iväg långt bortom den punkt där vi bara smutsar ner våra händer en aning när vi kollaborerar med regeringen. Denna regering driver oss mot randen. Denna regering är inte bara korrumperad; den är obotligt rutten. Den är patologisk. Den är som en galen hund som måste fällas till marken — och snart.
Och kanske verkar det som om jag helt enkelt framhäver vår maktlöshet som medborgare när jag säger saker som detta, eftersom ingen av oss har den makten individuellt, medlen för att störta denna sjuka och destruktiva best i Washington. Och jag vet att en del människor tror att det inte finns något vi kan göra åt regeringen, så vi borde inte slösa tid med att tala om den.
Nåväl, trots att ingen av oss ensam kan driva pålen genom dess hjärta kan vi fortfarande bekämpa besten, och genom att bekämpa den kan vi närma oss dagen då många av oss som arbetar tillsammans slutligen kommer att kunna driva pålen igenom. Det är nyttigt redan nu att tala ut i starka ordalag mot washingtonregeringen, att tvinga folk att erkänna dess skurkaktighet och dess destruktivitet genom att förete exempel av det slag jag företett idag.
Allt för många människor är rädda för regeringen, rädda för att FBI ska sätta upp deras namn på något slags “fiendelista”, rädda för att regeringen ska vedergälla mot dem på samma sätt som den gjorde mot Randy Weavers familj. Men det är en fegis ursäkt. Vi borde inte tänka på vilka sätt regeringen kan skada oss på; vi borde fundera på vika sätt vi kan skada regeringen och dem som kollaborerar med den. Vi borde få regeringen att frukta oss. Och om tillräckligt många av oss talar ut, om tillräckligt många av oss talar om just de saker som jag berört idag, kommer regeringen och dess kollaboratörer att frukta oss.