Fundera på det, menar jag. Vaksamhet betyder att ägna uppmärksamhet åt vad som händer i världen. Det betyder att försöka förstå vad som händer. Man kan till och med behöva resa sig från soffan, slå av TV:n under några minuter och tänka. Det kan till och med betyda att missa söndagssporten! Det vore sannerligen att kräva för mycket av den genomsnittlige amerikanske väljaren. Vad jag menar är att varför skulle han göra sig besvär med att vara vaksam när han har sin polare Bill där uppe i Washington för att hålla ett öga på saker och ting åt honom? Om något viktigt skulle dyka upp, kommer säkerligen någon han kan lita på, som Tom Brokaw eller Dan Rather eller Peter Jennings, att underrätta honom om det och berätta exakt för honom vilken åsikt han borde ha om det. Faktum är att han har överlåtit sitt eget ansvar att vara vaksam på massmedia. Han förväntar sig att de ska vara vaksamma åt honom.
Ni kanske finner en antydan till sarkasm i min röst, men jag överdriver i själva verket inte situationen. Den genomsnittlige vite amerikanen har inte en tanke i sitt huvud som inte kommit från hans televisionsmottagare. Föreställningen om att den genomsnittlige amerikanen skulle vara vaksam är helt enkelt löjlig. Men ni förstår, det bekymrar honom egentligen inte alls. Han är inte intresserad av frihet, så varför skulle han bry sig om att vara vaksam? Det han är intresserad av är när nästa sportprogram börjar. Finns det mer öl i kylskåpet? När är middagen klar?
Och i Amerika låter vi dessa människor rösta! Vi överlåter vår frihet i deras händer. Så vi kanske inte har någon rätt att klaga när någon annan tar vår frihet ifrån Amerikas vita majoritets likgiltiga händer. Men om ni inte har något emot det, ska jag klaga lite i alla fall. Kanske kommer vissa medlemmar av den minoritet vita amerikaner som är vaksamma och som bryr sig om frihet att finna visst intresse i vad jag har att säga.
Det har länge förekommit ett mycket nära förhållande mellan nyhetsmedian och diverse specifikt judiska propagandaorganisationer. Jag har många gånger i mina sändningar talat om den dominanta judiska rollen i Amerikas massmedia, och jag ska inte tråka ut er med en repetition av det idag igen: namnen på de människor som äger Hollywoods större filmstudios, New York Times och så vidare.
Men ni förstår, det går bortom det judiska ägarskapet av en stor del av massmedia. Det finns till exempel fortfarande många tidningar i Amerika som inte ägs av judar. Det finns oberoende radio- och TV-stationer. Men det speciella förhållandet mellan judarna och median gäller för de flesta av dessa till synes “oberoende” mediaorgan lika väl som för den media som faktiskt ägs av judar. Låt mig ge er ett mycket specifikt och mycket aktuellt exempel på hur detta judiska förhållande fungerar. Vad har ni fått se på TV och läst i tidningarna om Serbien sedan NATO-invasionen av det landet inleddes för sex veckor sedan? Ni har fått se NATO-soldater dela ut godis till leende albanska barn. Ni har fått se NATO-soldater närvara vid återinvigningen av Pristinas stadshus. Ni har fått se NATO-soldater bringa lag och ordning — bringa fred — till Serbiens kosovoprovins nu när dessa elaka serbiska soldater och poliser som terroriserat alla och begått alla slags illdåd har jagats ut ur provinsen. Det är i själva verket vad praktiskt taget all nyhetsmedia har berättat för amerikanerna. Det förekom några få skottlossningar och bränder efter att NATO först gjort entré, men NATO fick ganska snart saker och ting under kontroll och har avhållit KLA från att ställa till med problem.
Nu ska jag läsa upp en pressrelease från Jewish Telegraphic Agency skriven för några veckor sedan. Jewish Telegraphic Agency, som identifieras genom förkortningen JTA, är en nyhetsbyrå som fungerar ungefär som Associated Press eller Reuter eller andra nyhetsbyråer, bortsett från att det är en helt och hållet judisk byrå som samlar in nyheter av särskilt intresse för judar. De nyheter som samlas in och rapporteras av JTA är inte hemliga. Andra nyhetsbyråer eller tidningar eller nyhetsorienterade publikationer kan prenumerera på JTA:s nyheter och publicera dem. Och många av dem gör det. Men de gör det selektivt. De använder bara nyheter som passar in, och jag är säker på att ni förstår vad jag menar med det. Hur som helst, här är en JTA-rapport skriven av Ruth Gruber och daterad 5 juli i Rom. Den har rubriken: “Albansk ledare lovar att förhindra hämndaktioner mot judar.” Den lyder:
Kosovoalbanernas ledare utfärdade ett skriftligt löfte att skydda Kosovos judar och deras egendom. Två gånger under de senaste dagarna träffade Hashim Thaci ett särskilt sändebud från American Jewish Joint Distribution Committee, Eli Eliezri, åt vilken han utfärdade ett brev som beordrade — citat — “hela den kosovoalbanska befrielsearmén under min kontroll att respektera och skydda alla Kosovos judar.” — slut citat — Enligt brevet kommer KLA — citat — “också att beskydda och bevara Kosovos judars egendom oavsett om de för ögonblicket är närvarande eller frånvarande i avsikt att återvända.” — slut citat — Det garanterade även säkerhet åt representanter för Jewish Joint Distribution Committee. Trots garantierna kvarstår hotet mot medlemmar av Kosovos lilla judiska minoritet, som ofta blir tagna för att vara serber, om hämndaktioner från kosovoalbaner. När han talade med JTA från Tel Aviv sa Eliezri att situationen i Kosovo förblev kaotisk och farlig för alla som inte är av albansk etnicitet och inte talar albanska. Tungt beväpnade paramilitära medborgargardister söker upp och hotar sådana människor, inklusive judar, som serber eller serbiska sympatisörer... Den genomsnittlige kosovoalbanen, sa Eliezri, identifierar kosovojudar som inte talar albanska, som serber... “Regeringen vill kontrollera folk, men de har inte lyckats än”, sa han och tillade att Kosovos judar hotas och beordras lämna sina hem “hela tiden”.
Nåväl, denna JTA-rapport fortsätter med att beskriva några få särskilda fall där judar i Kosovo hotats och beordrats att lämna sina hem av beväpnade albaner. Och ni har givetvis inte fått höra ett ord om nyheten i denna JTA-rapport. Ni har inte ens fått se något av den i den gängse nyhetsmedian. Ett av skälen är att den inte passar in. Den passar inte in på bilden av leende albanska barn som tar emot godis från NATO-soldater. Den säger oss att medan allting i Kosovo kan tänkas vara idel solsken för albaner och NATO-trupper framför kamerorna, är livet bakom kameran ett helvete för serberna, med gäng av beväpnade albaner som hotar dem och beordrar dem bort från sina hem i och med att den etniska rensningen av Kosovo fortsätter under NATO:s överinseende.
Låt oss gå bortom detta och fundera ett ögonblick på vad denna JTA-rapport säger oss. Låt oss fundera på vad den avslöjar för oss om judarna. Lägg till att börja med märke till att judarna klagar över att albanerna felaktigt tar dem för serber, eftersom de flesta av judarna, liksom de serber bland vilka de lever, inte talar albanska — som förresten är ett språk som är ganska skilt från alla andra i Europa; de enda människor som talar det är albanerna själva. Många av dessa judar har bott i Serbien i generationer; de talar serbernas språk; de tas felaktigt för att vara serber; men de är inte serber; de är judar. Och detta är inte en religiös distinktion. De flesta av dessa judar har ingen religion. Under Tito var de praktiskt taget samtliga kommunister och hade det förhållandevis välbeställt.
Det finns inget uppseendeväckande i detta. Det är ett faktum att judarna lever i generationer bland andra folk — till exempel serberna — talar det andra folkets språk, felaktigt tas för att höra till det andra folket, men förblir fullständigt distinkta. De är judar, punkt. De känner absolut ingen lojalitetskänsla eller samhörighet med det land i vilket de blivit födda eller gentemot det folk bland vilket de lever. De bryr sig inte om det faktum att albanerna terroriserar deras serbiska grannar. Judarna i Joint Distribution Committee i Förenta staterna och i Israel bryr sig heller inte om serberna. De bryr sig bara om att beskydda judar och deras egendom. Och att påminna den ledande KLA-ligisten om judarnas världsomspännande förbindelser och om deras kontroll över median i Förenta staterna är tillräckligt för att övertyga honom om att judarna i Kosovo bör behandlas förmånligt, att judarna bör respekteras och beskyddas samtidigt som deras serbiska grannar våldtas, plundras och dödas.
Så man kan föreställa sig hur saker och ting nu förflyter i Serbiens NATO-ockuperade kosovoprovins. Ett gäng beväpnade ligister sparkar in ens lägenhetsdörr klockan fyra på morgonen och börjar slita av ens hustrus nattsärk och roffa åt sig silversakerna. Man informerar dem om att man är jude, inte en serb, och visar dem kanske något ospecificerat bevis på detta faktum, och de släpper ens hustru, ger silvret tillbaka till en och ber om ursäkt för sitt misstag. Man framhåller för dem att familjen som bor granne är äkta serber, och således sparkar de in ens grannes dörr medan man själv städar upp sin lägenhet och hånler åt de skrik som tränger ut från lägenheten bredvid. Och en del människor undrar fortfarande varför judarna är så hatade!
Varför har detta betydelse? Jo, för i Amerika får vi lära oss att den enda skillnaden mellan oss och judarna är att judarna har en annan religion. Vi får lära oss att bortsett från denna religiösa skillnad, är de precis som vi, precis som amerikaner, precis lika lojala, precis lika patriotiska. Så dra era egna slutsatser. Det står nog så klart att ett av skälen till att massmedia i Amerika inte tryckte JTA-rapporten som jag läste upp för er, är att mediamogulerna är rädda för att ni ska dra vissa slutsatser utifrån den.
Och kom ihåg att det gäller för i stort sett alla av de etablerade mediamogulerna i Amerika, inklusive dem som inte är judar. Denna speciella överenskommelse mellan judarna och KLA som rapporterats av Jewish Telegraphic Agency är en relevant nyhet som fanns tillgänglig för alla etablerade media, men ingen av dem befattade sig med den eftersom den berättar saker och ting för folk om judarna som judarna inte vill att de ska känna till något om. Det borde i sig själv vara tillräckligt för att bekymra en uppmärksam amerikan. Men innan vi försöker avgöra vad detta betyder, så låt oss titta på lite ytterligare belägg. Låt oss titta på det speciella förhållande som råder mellan diverse judiska organisationer i detta land och praktiskt taget all gängse media.
De judiska organisationer som jag hänvisar till nu är de som i första hand tjänar som öppet erkända judiska propaganda- och lobbyorganisationer: organisationer som Anti-Defamation League of B'nai B'rith, Southern Powerty Law Center och Simon Wiesenthal Center. Alla etablerade medier hänvisar rutinmässigt till dessa grupper som “respekterade människorättsorganisationer” och intar en okritisk — nästan andäktig — attityd gentemot dem. Varje pressmeddelande utfärdat av en av dessa företag betraktas som evangelium och citeras utan ifrågasättande eller reservation.
Kort efter bombningen i Oklahoma City skickade Southern Poverty Law Center ut ett tiggarbrev till sina supporters och ett pressmeddelande till media som gjorde gällande att de höll ett öga på “mer än 200” väpnade och farliga milisgrupper i Förenta staterna och antydde att dessa miliser var ansvariga på något sätt för bombningen. All media citerade denna uppgift om “mer än 200” milisgrupper utan ifrågasättande och antydde att Southern Poverty Law Center och dess ordförande, Morris Dees, gjorde Amerika en tjänst genom att varna fredsälskande Amerikaner för milishotet. I själva verket har det aldrig funnits mer än ett dussin rena milisgrupper som varit verksamma i Förenta staterna vid en och samma tidpunkt — om man med ren milisgrupp avser en med minst 10 aktiva medlemmar och något slags militant organisationsstruktur och som faktiskt håller möten och utövar någon form av militär träning. Ingen av dessa grupper utgör något tänkbart hot mot allmänheten, trots att det händer att en milismedlem som tycker om att samla på vapen försätter sig själv i knipa genom att bil tagen på bar gärning med en oregistrerad kulspruta eller dylikt. Miliser utgör inte ens något verkligt hot mot skurkar som Morris Dees, men inte desto mindre samarbetar media entusiastiskt med Southern Poverty Law Center och andra judiska propagandagrupper om att samla in pengar från en vilseledd allmänhet genom att hjälpa dessa grupper att porträttera miliser som ett hot mot allmänheten.
Anti-Defamation League of B'nai B'rith — förkortat ADL — är en grupp som liknar Southern Poverty Law Center, och den tjänar också sina pengar genom att torgföra hat och fruktan till allmänheten med den gängse nyhetsmedians benägna och okritiska assistans. Liksom Southern Poverty Law Center fabricerar ADL sina egna skräckfigurer, kokar ihop falska “hatbrott” och förvränger fakta för att passa deras insamlingsbehov. De har upprepade gånger matat nyhetsmedia med information som de visste var falsk: information som media lätt hade kunnat kontrollera och befunnit vara falsk, men instället publicerat utan ifrågasättande. Närhelst något händer som kan vara användbart för dessa judiska propagandagruppers hat- och skräckmånglande — den bilburna nedskjutningen av en svart och en korean av en ung vit man i Chicago tidigare denna månad, mordbranden mot tre synagogor i Kalifornien förra månaden — står alla dessa grupper redo med egennyttiga uttalanden till media, och media är alltid redo att stå till deras tjänst.
Det vore illa nog om dessa judiska grupper som media så ivrigt agerar galjonsfigur åt bara bedrev insamlingsverksamhet, men många av dem är även inblandade i betydligt ondsintare aktivitet. Polismyndigheter är till exempel välbekanta med ADL:s kopplingar till den organiserade brottsligheten, men den amerikanska allmänheten är det inte, eftersom den gängse median noggrant undviker att nämna dessa kopplingar. 1985 gav ADL sin årliga “Frihetsfackelutmärkelse” till den judiske maffiabossen Moe Dalitz vid en bankett och hedrade honom för de miljoner brottsligt förvärvade dollar som han pumpat in i ADL. Moe Dalitz var vid den tidpunkten Las Vegas ledande maffiaboss och tjänade sina pengar på spel, ocker, prostitution och kontraktsmord. Senare var ADL inblandade i korruptionen av polismyndigheter och stölden av tusentals konfidentiella polishandlingar om människor som intresserade ADL. Husrannsakningsordrar utfärdades, och ADL:s kontor i Los Angeles och San Francisco blev föremål för polisrazzia i syfte att återta de stulna handlingarna, men den genomsnittliga amerikanen fick andlig något tillfälle att höra om dessa kriminella aktiviteter, eftersom de flesta media undertryckte nyheten och fortsatte att hänvisa till ADL som en “respekterad människorättsorganisation”. Vad jag verkligen menar är att Anti-Defamation League of B'nai B'rith ägnar sig åt storskaliga kriminella verksamheter, inklusive korrumperandet av polismyndigheter runtom i landet; de ger utmärkelser till ökända ledare för organiserad brottslighet som tack för donationer av maffiapengar, och den etablerade median fortsätter att säga till allmänheten att ADL är en “respekterad människorättsorganisation” och fortsätter att upprepa allt som ADL har att säga om någon som chicagoskytten Benjamin Smith och den kyrka till vilken han hörde. Det är overkligt.
Och ADL:s gangsterfasoner är inte på något sätt ovanliga i dessa “respekterade människorättsorganisationers” led. Morris Dees Southern Poverty Law Center är knappast bättre. Med massmedias saliga stöd har Dees förenat processmakeri med bedräglig insamlingsverksamhet för att bygga upp en förmögenhet som uppskattas till 100 miljoner dollar. Trots hans mediala stöd har det emellertid inte varit en dans på rosor för Dees. Han iscensatte en rättegångscirkus när han försvarade en kvinnlig svart kommunist som hade stuckit en vit fångvaktare till döds i North Carolina, och han beskylldes av domaren för att försöka tubba ett nyckelvittne i fallet till mened.
En del av hans tidigare kompanjoner är särskilt eftertryckliga i sina fördömanden av Morris Dees. En advokat, Cortney Mullin, som arbetat med Dees säger att Dees inte bara är omoralisk, han är amoralisk. Han säger att Southern Poverty Law Center under Dees ledning är en “ond” institution. En tidigare deesmedarbetare, atlantaadvokaten Millard Farmer, kallar Dees och hans Southern Poverty Law Center för — citat — “en Jim och Tammy Faye Bakker-verksamhet” — slut citat. Problemet är att emedan Jim och Tammy Faye Bakker åkte fast och skickades i fängelse, citeras Dees fortfarande av massmedia som en “respekterad människorättsaktivist”. Sannerligen.
Dees kan kanske bäst karakteriseras utifrån de vittnesmål som inlämnats till Alabamas appellationsdomstol i samband med hans skilsmässa från sin andra fru, Maureen Bass. Dessa edsvurna vittnesmål beskriver Dees bisexuella aktivitet och hans sexuella övergrepp mot sin unga styvdotter och lämnar läsaren övertygad om att hans kompanjon Courtney Mullins beskrivning av honom som “amoralisk” träffar mitt i prick. Trots allt detta, har uttalanden som Dees Southern Poverty Law Center kommit med i samband med de bilburna nedskjutningarna i Chicago citerats av praktiskt taget alla större nyhetsmedia de senaste veckorna, som naturligtvis givit Dees egennyttiga vinkling åt nyheterna.
Så nu har jag bara diskuterat två aspekter på det sätt som massmedia i Amerika informerar det amerikanska folket på om vad som pågår i världen. Jag citerade en Jewish Telegraphic Agency-rapport som innehöll nyheter med mycket intressanta implikationer beträffande den judiska rollen i våra angelägenheter — en rapport som undveks av all massmedia på grund av dessa implikationer. Och jag har beskrivit medias slaviska beroende av de snedvridna och falsifierade rapporter som utfärdas av judiska organisationer som Anti-Defamation League of B'nai B'rith och Southern Poverty Law Center. Dessa är bara två illustrationer. Nästa vecka ska jag ge er fler illustrationer.
Men dagens illustrationer räcker, tror jag, för att övertyga de flesta eftertänksamma människor om att vi har ett allvarligt problem med vår massmedia. Och som jag antytt tidigare, går problemet bortom det judiska ägarskapet eller kontrollen över en enormt oproportionell andel av massmedia. Vad vi har är en sträng ideologisk ortodoxi som har genomsyrat all media. De följer alla den judiska partilinjen vare sig de ägs av judar eller ej. Samtliga undertrycker Politiskt Inkorrekta nyheter, och samtliga sprider villigt de judiska propagandaorganisationernas lögner, såsom ADL och Southern Poverty Law Center.
I ett fritt samhälle är massmedias enskilt viktigaste funktion inte att förmedla bollsporter till massorna, och den borde heller inte vara att helt enkelt intjäna pengar åt mediamogulerna: massmedias nödvändiga funktion är att vara omsorgsfulla och ansvarsfulla bärare av den vaksamhet som massorna är oförmögna att uppbära själva. I Amerika underlåter massmedia inte bara att tjäna denna funktion; de vilseleder folk avsiktligt och medvetet. Genom att göra det har de alla blivit frihetens fiender.