Under de senaste veckorna har vi mestadels talat om clintonregeringens krig mot Serbien, och jag har ibland låtit temperamentet svalla en aning. En del lyssnare har anklagat mig för att ha blivit obehärskad.

Nåväl, det kanske stämmer. Men låt mig försäkra er att jag måste bita mig själv ganska hårt i tungan för att låta bli att säga vad jag ibland verkligen känner, eftersom FBI definitivt skulle låsa in mig om jag sa allt jag kände för att säga, och Janet Reno skulle inge alla slags anklagelser mot mig. Men jag måste berätta för er att jag inte anser att det är obehärskat av mig att säga att detta vidunder till regering som vi har i Washington är en ondskefull tingest som måste förgöras med alla till buds stående medel. Jag är övertygad att alla som tjänar denna regering, eller endera partiet, är landsförrädare och fiender till vårt folk och borde behandlas därefter.

Ni förstår, det är den sortens uttalanden som en del lyssnare tycker är obehärskade, men jag anser att det bara är ett konstaterande av faktum. Och det är ett uttalande som behöver fällas, för folk behöver fundera på det. Det är verkligen besvärligt att försöka resonera med folk som kan förbli lugna medan deras regering mördar våra folkfränder i ett annat land en masse. Folk blir upphetsade när ett par förryckta tonåringar i Colorado dödar 13 av deras klasskamrater; de vrider sina händer och säger: “Ack, är det inte hemskt! Vad ska vi göra åt våldet i vårt land?” Men de förblir lugna medan deras regering avsiktligt mördar cirka 7.000 — det vill säga sju tusen — av våra folkfränder i Europa för att få dem att lyda de order som utfärdas av en bunt galna blivande kommissarier för den Nya världsordningen.

Det är stora nyheter i veckor när Timothy McVeigh spränger en byggnad i Oklahoma City i luften, men när vår regering, som använder våra väpnade styrkor och våra skattepengar, spränger dussintals byggnader i luften och dödar hundratals människor varje dag i Serbien, är nyheterna bara tillfällig förströelse; de är troliga att förekommas av en basketmatch. Kanske beror en del av denna lättjefulla attityd gentemot regeringens massmord i Serbien på den femininisering av det amerikanska samhället och den amerikanske mannen som jag klagat på. Mäns mentala horisonter har dragits samman till den punkt där mord bara är verkligt när det händer hos grannen mittemot; om det sker i ett annat land är det inte verkligt. Det är bara någonting som man ser på TV. Eller så kanske en del människor helt enkelt bara spelar för mycket TV-spel. Jag antar att det är fallet med vårt arméfolk. De tycks inte ha några problem med att döda folk en masse utan något gott skäl om det hela görs med “smarta” vapen och videoskärmar. Man trycker på en knapp, använder en joystick för att vägleda bomben mot sitt mål och sedan “boom!”, precis som i en spelhall. Det är inte som att behöva gå motståndaren in på livet och sticka kniven i offret och höra honom skrika eller skjuta honom i huvudet och bli nedstänkt av hans blod och hjärna.

Men ni förstår, den senare vägen är faktiskt mycket bättre — åtminstone ur moralisk synvinkel — eftersom när en normal människa, en moralisk människa, är tvungen att döda en annan person på nära håll, behöver han ett gott skäl för att göra det: i alla fall ett bättre skäl än vad han får betalt för. Allt för många av vårt militärfolk hyser den attityden att de bara får betalt för att spela ett spännande TV-spel då de vägleder sina “smarta” bomber mot sina mål, men i själva verket får de betalt för att mörda de män, kvinnor och barn som sprängs i bitar av dessa bomber.

Och ni förstår, det är inte bara morden på serber som folk borde bry sig om. De borde bry sig om att det är deras regering som begår morden, inte någon annans regering som inte angår dem. Vi har ett gäng mordlystna galningar som styr vårt land. Folk borde bekymra sig över det.

Tycker ni att jag missbrukar ordet “mord”? Hör här, jag förstår att ibland behöver människor dödas. Jag kan räkna upp en hel del människor i Washington och New York och Hollywood som behöver dödas, och ju förr desto bättre. Jag har inget emot att döda människor som försöker döda oss; jag har inget problem med självförsvar. Jag anser inte det vara mord. I den här eran av total korruption inom regeringen betraktar jag inte lönnmordet på en politiker eller byråkrat som mord. Jag anser inte att dödandet av någon inhemsk fiende till vårt folk är mord, eller av någon utländsk fiende, när dödandet sker i självförsvar för vårt folk i krigstid.

Men när ett judegäng och aspirerande kommissarier för den Nya världsordningen avsiktligt dödar människor som inte är våra fiender, som inte skadat eller hotat oss och med vilka vi inte befinner oss i krig; och när de människor som dödas är våra europeiska fränder; och vare sig ursäkten för att döda dem är att vi behöver stabilisera Europa så att det kommer att förbli en stabil marknad för amerikanska produkter, såsom herr Clinton gjort gällande, eller att vi gör det av humanitära skäl eftersom serberna var för hårdhänta när de knäckte ett KLA-uppror, såsom Madeleine Albright påstod, eller att vi behöver tvinga serberna att välja en annan president och lära sig tycka om mångkultur, såsom general Wesley Kanne Clark hävdat — oavsett ursäkten — är det mord. De människor som beordrade dödandet är mördare. De människor som utförde dödandet är mördare, även om de bara fick betalt för att göra det. De människor som på något sätt hjälpte till med dödandet eller gav stöd eller uppmuntran åt mördarna är medhjälpare till mord.

Det är mord vare sig människorna som dödas är soldater eller civila. Det är mord även om en bomb oavsiktligt missat sitt mål och träffat något annat istället. När någon dödas, oavsiktligt eller inte, under verkställandet av ett brott, är det mord. Man kommer inte undan med att säga: “Domare, jag avsåg inte att döda mannen. Jag avsåg bara att klyva hans frisyr och skrämma honom så att han skulle lämna över sin plånbok, men jag siktade dåligt och kulan träffade honom oavsiktligt mellan ögonen.” Den ursäkten fungerar inte när man oavsiktligt dödar en man på gatan i ett försök att övertala honom att lämna över plånboken, och det fungerar inte när man oavsiktligt dödar några tusen civila i ett försök att övertala en nation att överlämna territorium åt en.

Det faktum att man är en högt uppsatt regeringstjänsteman — till exempel president eller utrikesminister eller försvarsminister eller general — urskuldar inte mord. Det ger en inte fullmakt att begå mord. En hel del amerikaner tycks anse att det är okej för en regering att göra vad den än vill — inklusive att döda människor. Men ni förstår, de villkor under vilka vår regering tillåts döda människor är mycket hårt begränsade. En regeringstjänsteman kan inte lagligen döda människor bara för att han vill övertala dem att förändra sina vanor, även om de människorna råkar leva i ett annat land — om inte det landet befinner sig i krig mot oss.

Sannerligen, det faktum att dödandet i Serbien beordrats av ett gäng högt uppsatta regeringstjänstemän i Washington gör dessa mord långt mer anstötliga än om de hade utförts av ett gäng internationella juveltjuvar eller någon mentalsjuk muslimsk sekt. Det faktum att de utfördes av en regering — i själva verket vår regering — gör dem betydligt mer plågsamma för oss. Jag skulle sova betydligt bättre nattetid om mördarna i Washington helt enkelt tyckte om att glida ut genom Vita husets bakdörr nattetid med en yxa eller ishacka och döda några olyckliga medborgare på trottoaren för njutningens egen skull. Det vore betydligt mindre farligt för Amerika än att ha en regering som planerar massmord som statshandling och hävdar rätten att genomföra det.

Och sannerligen, det är till och med värre än så. Massmordet på serber av de offentligt tillsatta gangstrarna i Washington är bara en handling i ett program som slutligen kommer att inbegripa massmordet på en hel del övriga folk.

Dessa gangstrar har planerat under många år sitt agerande för att ersätta suveräna nationers regeringar överallt med sin Nya världsordning. De icke-judiska liberalerna i gänget är anhängare av den mycket trendmedvetna föreställningen att nationalstater är passé och borde avskaffas. Dessa rasligt neutraliserade liberaler avskyr föreställningen om en stam, en nation, en grupp av människor av gemensamt blod och gemensam kultur, gemensamma rötter, en gemensam religion, som har sitt eget territorium där de kan göra saker på sitt sätt utan att fråga någon annan om tillstånd och kan hålla andra folk utanför om de väljer att göra det. För dessa liberaler är det mycket illa, mycket bakåtsträvande. Det är exklusivt snarare än allomfattande. Det lämnar inte mycket utrymme för mångfald och mångkultur och de övriga saker som liberalerna är så förtjusta i. Värst av allt är att det inte låter liberalerna lägga sig i. Det låter inte liberalerna välja vad för slags regering folket ska ha. Det låter inte liberalerna påtvinga sina egna föreställningar på samhället. Och således är dessa icke-judiska liberaler i den Nya världsordningens liga ganska säkra på att allt kommer att bli mycket bättre, mycket modernare och progressivare, när alla nationella regeringar avskaffats och ersatts av en ensam världsregering — under deras kontroll, givetvis. Med en världsregering kan de lägga sig i för hjärtats lust. De kan planera ekonomin. De kan garantera att alla har den mest progressiva regeringsformen.

De kan garantera att det råder en passande raslig balans överallt. De kan garantera att alla är jämlika. De kan besluta vad barn överallt ska få lära sig i skolan. Ingen mer sexism, ingen mer rasism, ingen mer homofobi, ingen mer ojämlikhet, ingen mer trångsynthet eller intolerans: allt fullständigt kontrollerat av liberaler som vet vad som är bäst för oss alla. Kommer det inte att bli underbart?

Vad jag menar är att denna en-världsregeringstanke, denna föreställning om den Nya världsordningen, verkligen tilltalar dessa förryckta liberaler. Det betyder givetvis slutet på frihet, men för liberaler är det egentligen inte viktigt. Vad som är mycket viktigare än frihet, och det är de tämligen säkra på, är trygghet och komfort. Vi kommer inte ens att behöva bry oss om att fatta några stora beslut i framtiden. De kommer alla att fattas åt oss.

Det kommer inte att förekomma några fler krig, tror de, eftersom krig sker mellan nationalstater, och när nationalstater avskaffats, hur skulle det kunna förekomma krig? Nåväl, vad inbördeskrig beträffar planerar de att blanda samman alla tillräckligt, homogenisera befolkningen överallt till den grad att inbördeskrig inte kommer att vara möjliga heller: ingen möjlighet för den ena delen av världssamhället att vara tillräckligt olik en annan del för att de ska vilja bekämpa varandra. Och vad uppror beträffar, nå, de planerar att hålla ett vakande öga på alla som ser ut som om vederbörande skulle kunna tänka icke-godkända tankar, alla som vägrar att flyta med strömmen. Om vi måste dubblera eller tredubbla eller fyrdubbla den hemliga polisens storlek, nåväl, det kommer att vara ett ringa pris att betala för vetskapen om att FBI håller enstöringarna och fritänkarna under kontroll.

Hela begreppet av att avskaffa friheten så att alla ska vara tryggare och ha det komfortablare, denna föreställning om att fatta allas beslut åt dem själva, är mycket feminin, och den har vunnit fler anhängare i och med att vårt hela samhälle har förlorat sin maskulinitet och blivit mer femininiserat.

Och naturligtvis fungerar inte den föreställningen. Men liberalerna tycker om att låtsas att de tror att den kommer att göra det, och de har varit mycket förtjusta i denna förespegling under en lång tid. För det mesta har de varit ganska diskreta beträffande det här, eftersom de har insett att om allmänheten förstod vad de planerade skulle de kunna bli lynchade. Så de förklädde sina planer. De förledde allmänheten överallt att tro på att de verkligen inte avsåg att gå så mycket längre bortom Förenta nationerna, ett slags internationell och ömsesidig hjälporganisation — men inget inkräktande på den nationella suveräniteten. Men de tröttnade på dessa halvmesyrer, tröttnade på begränsningarna, tröttnade på att tygla sig själva. De beslöt sig för att köra hårt.

Så de sa åt regeringen i Jugoslavien att den inte fick knäcka det albanska upproret i Kosovo. Den sa åt serberna att de inte fick förtrycka KLA-terroristerna och arrangera om de demografiska förhållandena i kosovoprovinsen för att passa dem själva. Det skulle inte tillåtas. Serberna sa naturligtvis åt dem att dra åt helvete, att sköta sina egna angelägenheter. Och således började den Nya världsordningens gäng att döda serber med bomber och missiler. Liberalerna har börjat sitt storslagna program för att eliminera nationell suveränitet överallt och underkasta alla den Nya världsordningen. De har kommit ut ur garderoben.

Givetvis brydde de sig inte om att be om vårt godkännande för projektet. De visste att vi inte skulle samtycka. Vi är allt för bakåtsträvande och gammalmodiga och rasistiska för deras storslagna föreställning om en Ny världsordning. Så de satte bara igång. De har just mördat cirka 7.000 serber och tvingat serberna att underkasta sig. Och än så länge har de kommit undan med det.

Ett av skälen till att de kommit undan med det så här långt är att de planerat det väldigt noga och valt rätt ögonblick. Det rätta ögonblicket var när de lyckats få Bill Clinton omvald till en andra valperiod.

Om det amerikanska folket kunde acceptera Bill Clinton en andra valperiod — om det amerikanska folket kunde acceptera Bill Clinton igen, så skulle de acceptera vad som helst. Och det rätta ögonblicket var när de hade sitt eget fogliga verktyg, Boris Jeltsin, som överhuvud för Rysslands regering, det enda land i Europa som skulle kunna utgöra något allvarligt hinder för deras planer. Och som en bonus fick de även in sin egen man, Tony Blair, till att leda den brittiska regeringen. Så när Clinton omvaldes 1996 beslöt de att tiden var inne för att göra sitt drag, att komma fram ur garderoben.

Så omedelbart efter Clintons omval lät de honom placera judar på varje nyckelposition i den amerikanska regeringen som skulle komma att ha att göra med realiserandet av deras drag för att börja hävda den Nya världsordningens vilja. De lät honom välja en judisk försvarsminister och ett judiskt överhuvud för det nationella säkerhetsrådet. Dessa judiska utnämningar var det som förvarnade mig om att de avsåg att starta ett större krig någon gång innan slutet av Clintons andra valperiod, och jag förutsåg detta krig i min sändning den 21 december 1996 alldeles efter att Clintons nya kabinettsutnämningar tillkännagivits. Skälet till att jag blev övertygad vid den tidpunkten om att denna förhastade serie judiska utnämningar på högsta nivå signalerade att ett större krig höll på att planeras var att judar alltid befunnit sig i konspirationernas kärna för att undertrycka nationell suveränitet och etablera en diktatur i den Nya världsordningens namn. De trendmedvetna, liberala, jetsettar-icke-judarna, som har blivit grundligt rasligt neutraliserade och saknar alla spår av patriotism eller känsla av rasligt medvetande eller raslig plikt, utgör idealiska kollaboratörer för judarna — men de är bara kollaboratörer. Judarna har alltid varit den Nya världsordningens konspiratoriska ledare och planläggare. De har varit det i 3.000 år, emedan icke-judiska liberaler har hjälpt dem under bara omkring det senaste århundradet.

Föreställningen om en värld ägd och dominerad av judar har varit den judiska religionens hörnsten sedan Gamla testamentets dagar. Jag har tidigare citerat ur deras så kallade “profet” Jesajas bok i det här avseendet, men det är nu åter värt att åtminstone parafraseras. Jesaja, som påstås tala för judarnas stamgud Javhe, säger till sina judiska fränder att någon gång i framtiden ska allt av icke-judarnas rikedom överlämnas till judarna, och alla av icke-judarna kommer att bli judarnas trälar, och varje nation som vägrar att lämna över all sin rikedom till judarna och bli deras träl kommer att förgöras. Varje religiös jude har under de senaste 2.700 åren läst detta och betraktat det som den heliga skrift. Och denna profetia av Jesaja stämmer naturligtvis förträffligt överens med judarnas till och med äldre anspråk, såsom det nedtecknats i böckerna tillhörande deras profet nummer ett, Moses, på att vara gudomligt “utvalda” för att härska över världen, att vara ett “heligt folk” ovan alla de övriga jordens folk.

Nu är detta naturligtvis Bibeln, och den utgörs av tämligen gammalt och primitivt stoff. Det kan hända att ni tror att det helt enkelt inte är relevant idag och att det inte bevisar något. Men det är relevant att förstå judarnas tänkande och motivationer. Judarna skulle vilja få oss att tro att de helt enkelt är en religiös grupp, som till exempel metodisterna som går till sin egen kyrka men i övrigt är i stort sett som alla andra: lite smartare, kanske, lite mer moraliska och pålitliga, lite mer beundransvärda, lite mer hackade på och förföljda än någon annan — men annars bara ett normalt folk, inte mer konspiratoriskt eller girigt eller maktlystet än någon annan grupp. Det är på det sättet som de porträtterar sig själva för oss i den media de kontrollerar. Men de själva tror sannerligen inte på att de är i stort sett som alla andra. De är övertygade att de är speciella, att de är “utvalda”, och vare sig de är religiösa eller inte — religiösa eller inte — är Jesajas 2.700 år gamla profetia en av de saker som håller dem samman, en av de saker som definierar deras identitet. De är alla bekanta med den, och i en eller annan bemärkelse tror de på den.

Det är därför som det är relevant för de problem som vårt eget folk står inför idag. Det är därför som alla av mina lyssnare som är verkligt bekymrade om vad som händer i världen idag, som är verkligt bekymrade över vad den Nya världsordningens gäng har i kikaren, och som vill förstå judarnas roll i det gänget, måste läsa det som står i judarnas Bibel. Absolut: läs åtminstone de fem Moseböckerna och Jesajas bok. Det är bara cirka 300 sidor. Läs det. Fundera på det. Det är viktigt. Det kommer att hjälpa er att förstå. Och kom ihåg, det gäller för icke-religiösa judar, det gäller för de judiska mediamogulerna och Clintons kabinettsmedlemmar och de vita slavhandlarna i Israel och de judiska miljardärgangstrarna kring Boris Jeltsin precis lika mycket som det gör för de religiösa judar med lustigt utseende man kan se i New York med långa hårtofsar på sidorna och svarta kostymer och kalotter. Det gäller för alla som betraktar sig själva som medlemmar av det “utvalda” folket.

Ni förstår, det största problemet vårt folk har med att förstå dessa saker är inte bristen på intelligens, och det är inte det att informationen är svårfunnen. Problemet är att vårt folk är för godtroget, för lätt att bedra. Och bedrägeri är vad judarna är verkligt bra på. I Sovjetunionen byggde de upp den blodigaste, den mest mordiska förtryckarapparat som världen någonsin skådat, grundad på juden Karl Marx planer, med judiska kommissarier som Lazar Kaganovich som mördade miljoner av ukrainare och ryssar, och nu får de oss att tycka synd om dem för att ryssarna och ukrainarna inte tycker om dem. Nåväl, kanske förefaller kommunisternas brott i Sovjetunionen för avlägsna för att vara verkliga, men det blod vi utgjuter i Serbien för att befrämja ytterligare en judisk plan... det blodet är fortfarande varmt. De har gjort oss till mördare på samma sätt som de gjorde mördare av ryssarna. Det är dags för oss att känna blodsvittringen och sluta låta oss luras av deras lögner.

Tack för att ni varit med mig idag igen.