Jag vet inte vilken er bild av puertoricaner är. Jag tror att för de flesta amerikaner är det ett leende brunt ansikte som serverar dem  någon sorts kyld dryck med rom medan de slappnar av under strandparasollet. Det är den genomsnittliga fotbollsmorsans bild som hon fått från att ha tittat på dessa TV-annonser för karibiska kryssningar. Vita som bor i New York och är tvungna att ha att göra med puertoricaner på fortlöpande basis har en annorlunda bild: de kallar dem ”kackerlackor”,”cucarachas”.

De är det gräsliga resultatet av en korsning mellan karibiska indianer, svarta och en särskilt lågtstående typ av vitt slödder, som sedan lärt sig tala spanska -- av något slag. De är förmodligen den mest motbjudande etniska gruppen i den högst motbjudande gryta av etniska grupper som utgör staden New York.

Det i stort sett enda som kan sägas till puertoricanernas fördel är att de har detonerat en hel del bomber mot amerikanska regeringskontor under årens gång, och vid ett tillfälle iscensatte de ett angrepp mot den amerikanska kongressen och sköt ett halvdussin kongressledamöter. De gjorde även ett någorlunda trovärdigt -- men olyckligtvis misslyckat -- avrättningsförsök mot president Harry Truman 1950. Men dessa tappra handlingar utfördes av en nästan vit puertoricansk elit och uppväger knappast den genomsnittlige puertoricanens värdelöshet.

Efter att puertoricaner i New Yorks Central Park förgripit sig sexuellt på uppskattningsvis 50 vita kvinnor -- plus några icke-vita kvinnor -- alldeles efter Puertoricandagsparaden den 11 juni, sökte alla efter någon att skylla på. Det första media och politikerna hade att säga om det var: ”Skyll inte på puertoricanerna! Det var inte något rasligt! Offren var av alla raser.” Nåväl, medan det är tekniskt korrekt att inte varje enskilt offer var vitt, kan alla som ser på filmsekvenser av angreppen lätt se att nästan alla av dem var det -- medan alla av angriparna var icke-vita. Den härjande pöbeln var egentligen inte intresserade av svarta och puertoricanska kvinnor, och således lyckades icke-vita kvinnor som befann sig i området skynda sig utom fara, medan pöbeln av puertoricaner och svarta avsiktligt valde ut vita kvinnor -- och vita flickor så unga som 14 år -- och slet av dem kläderna, klämde deras bröst och körde sina fingrar djupt in i deras könsorgan. Vita män som hade sällskap med en del av kvinnorna hölls tillbaka och tvingades att se på medan de icke-vita förgrep sig på och förnedrade deras kvinnor. Trots faktum att nästan alla offren var vita, innehöll nyhetsrapporten om övergreppen i denna veckas utgåva av Gerald Levins Time magazine bilder på båda av de två svarta offren, inklusive ett med orangefärgat hår. Det uppenbara syftet var att skapa intrycket att åtminstone hälften av offren var svarta. Rapporten i denna veckas utgåva av Katherine Meyer Grahams Newsweek magazine hade ett foto på ett av de två svarta offren.

En del av kvinnorna klandrade polisen, som ignorerade offren när de bad om hjälp. Det förekom rykten om att politikerna hade beordrat polisen att inte arrestera eller trakassera puertoricanerna för att de inte skulle göra upplopp. Jag är benägen att säga att, nåväl, sådant är livet i Den Store Satan nuförtiden. Vad väntar ni er?

Men många människor spelar förvånade över de sexuella överfallen och rapporterna om att polisen vägrade att ingripa. Media och politikerna har berättat för dem att brottsfrekvensen i New York är på väg ner: de har skrutit om att det stora experimentet med mångkulturell samlevnad lyckas. Och nu detta! En sådan otrevlig överraskning! Det är som en familj som bor i en kackerlacksbesudlad lägenhet. Familjen är för lat eller för upptagen med andra saker för att städa upp lägenheten och göra sig kvitt kackerlackorna. De har hört rykten att kackerlackor sprider sjukdomar, men alla förefaller vara friska, så de bara avfärdar ryktena, ignorerar kackerlackorna och fortsätter att se på sina bollsporter på TV. Sedan börjar de bli sjuka. Jag är inte förvånad. Är ni förvånade?

Jag ska berätta för er vad som förvånar mig, och det är det faktum att överfall på Puertoricodagen får överhuvud taget någon uppmärksamhet. Detta är det slags saker som den kontrollerade median nästan alltid bemödar sig om att ignorera. De vill inte förbrylla lämlarna, som fått lära sig att mångkultur är den mest underbara uppfinningen sedan hjulet. Det får mig att misstänka att en av de kvinnor som fick sina genitalier sonderade av undermänniskorna i Central Park känner någon som var villig och i stånd att ställa till med förtret.

Dessa massövergrepp på vita kvinnor av våra färgade bröder blir i allmänhet framgångsrikt ignorerade. För två månader sedan, till exempel, hade svarta collegestudenter sitt så kallade ”Black Springbreak 2000”-firande i Biloxi i Mississippi. Ungefär 20.000 unga svarta samlades i området kring Biloxi och Gulfport och betedde sig såsom vi i allmänhet förväntar oss att 20.000 unga svarta ska bete sig när de lyckats överbelasta de lokala polismyndigheterna. De åt på restauranger och promenerade ut utan att betala. De slog sönder butiker när ägarna fick slut på ölet. En olycklig vit butiksägare klagade: ”Mina badrum är fördärvade. Jag trodde inte att människor kunde vara så elaka och vidriga.” Nåväl, jag hoppas att ni tror på det nu. Andra vita chockerades över att se svarta dra ner sina byxor och blotta sig själva på trottoarerna.

Det verkligt svarta beteendet manifesterade emellertid sig självt när vita kvinnor och flickor som inte hade förstånd att stanna inomhus -- eller i en del fall fångades på väg till eller från sina arbetsplatser -- kom inom synhåll för de svarta. Skallen brukade ljuda: ”Där är en vit flicka! Ta henne!” Sedan hände exakt samma sak som skulle hända i Central Park. Den olycksaliga vita flickan omringades av svarta, hennes kläder slets av henne och hon blev tafsad på och penetrerad medan andra svarta skadeglatt såg på och videofilmade hennes förnedring. Det förekom till och med fotografier i de lokala tidningarna av nakna vita flickor som flydde från pöbeln och försökte dölja sin nakenhet med sina händer medan de svarta kastade lömska blickar på dem och gjorde obscena gester. Men dessa mississippitidningar undvek noga, precis som de i New York, att beskriva vad som hände i rasliga termer.

Nåväl, det är sannerligen inte det Mississippi som jag kommer ihåg från den tid då jag var universitetsstuderande. Om en pöbel av svarta på den tiden hade angripit vita kvinnor på det sätt de gjorde för två månader sedan, skulle inte en enda ha lämnat Biloxi levande. Vägspärrar skulle ha rests för att hindra dem från att fly, och de skulle ha infångats och dödats till sista svart. Polisen skulle ha bemannat vägspärrarna och hjälpt till att tillhandahålla eldkraft. Men ni förstår, Mississippi är en del av den så kallade ”Nya södern” nuförtiden, där svarta inte bara kan komma undan med den sortens beteende, utan där politikerna och media dessutom urskuldar dem och håller dem om ryggen.

Nåväl, min poäng var hur som helst att ni inte fått höra om vad som hänt i Biloxi för två månader sedan om ni inte råkat bo där. Jag fick min information från Sun Herald i Gulfport i Mississippi, men det var sannerligen inte med i Washington Post eller New York Times. De flesta sådana incidenter mörkläggs framgångsrikt av rikstäckande media. Incidenterna denna månad i Central Park är de sällsynta undantagen från denna regel.

Så vem bär skuld för denna situation? Nå, fotbollsmorsorna kommer otvivelaktigt att finna någon liten brist i systemet att skylla på, något mindre sammanbrott i det system som förmodas låta dem leva i den mångkulturella djungel som Amerika blivit utan att bli överfallna av de djur som också lever i djungeln. De vill lägga förband på systemet -- kanske avskeda några politiska ämbetsmän på lägre nivå -- och sedan ha saker och ting som de var innan fast utan överfallen. De vill kunna ströva igenom Central Park på söndagseftermiddagar med undermänskliga djur överallt omkring sig och fortfarande vara fullständigt trygga. De har ingen kontakt med verkligheten. Verkligheten är att om man insisterar på att leva i djungeln, så bör man räkna med att bli uppäten.

Verkligheten är att vita och icke-vita är annorlunda. För svarta och puertoricaner är det här med att slita tag i en kvinna på offentlig plats och slita av henne kläderna inget speciellt. Våldtäkt är heller inget speciellt. Svarta förstår faktiskt inte varför vita tar våldtäkt på sådant allvar. I tredje världen är våldtäkt en machogrej. Unga män gör det och kommer undan med det. Och medan vi för hit fler och fler icke-vita till Förenta staterna, är vi naturligtvis tvungna att förvänta oss att få ser mer och mer av den sortens beteende som vi såg i Biloxi och i Central Park. Och det är inte bara de icke-vita. I själva verket håller redan det vita beteendet på att röra sig i den riktningen. Den judiska massmedian har redan trummat in föreställningen i huvudena på lämlarna och collegeflickor av båda könen att allt som är svart är bra, att svarta och puertoricaner och mexikaner kan ha kulturer och livsstilar som skiljer sig från vår, men som när allt kommer omkring är bättre än vår, renare och grönare och klokare och mindre anstötlig än vår, trevligare än vår. Samma slags destruktiva nonsens lärs ut i många av våra allmänna skolor och på våra college och universitet.

Jag är säker på att ni själva hört denna partilinje av ”svart är bättre” tillräckligt, men jag skal läsa upp ett par stycken för er ur ett brev som jag fick för några dagar sedan från en kvinna som tillhandahåller ett utmärkt exempel på precis vad jag talat om. Denna speciella fotbollsmorsa, som bär namnet Cherylynn Hoff, lyssnade uppenbarligen på en av mina sändningar, tyckte inte om den och beslöt sig för att berätta för mig hur missnöjd hon är med min Politiska Inkorrekthet. Fröken Hoff skriver, och jag citerar:

”Jag talar i egenskap av en utbildad, ’vit’, övre medelklasskvinna” -- och hon skriver ordet ’vit’ med ett ogillande hånleende genom att omge det med citationstecken -- ”Jag är en utbildad, ’vit’ övre medelklasskvinna av helt ’europeisk’ härkomst, det slags människa som du önskar rekrytera. Dina attityder och övertygelser, som står bortom det pinsamma, väcker stor anstöt hos mig. Jag skulle vilja veta vad det är som får dig att känna att du är, på något sätt, ’bättre’ än någon annan.”

Och ”bättre” tycks vara ett annat ord som fröken Hoff finner anstötligt, eftersom hon omger även det med citationstecken. Det finns i själva verket ett antal ord i hennes brev som står inom citationstecken -- ordet ”europeisk” till exempel -- och jag misstänker att dessa är ord som hon har betingats att känna sig obehaglig till mods inför. Fröken Hoff fortsätter, och jag citerar åter:

”Till att börja med måste du komma ihåg att, i termer av att skydda vårt territorium från icke-vita, ditt ’europeiska’ arv antyder att du är kulturellt och rasligen från Europa, inte från de amerikanska kontinenterna. Européerna kom och exploaterade och kränkte detta goda amerikanska land och dess infödda invånare, som traditionellt haft övertygelser och seder präglade av djup vördnad gentemot landet och Naturen, det slags kunskap och respekt som folk betalar dyrt för för att få lära sig på seminarier och alternativa utbildningsprogram. Varför? För att vita européer, då de haft sitt marknadstänkande inriktat på aggression, kontroll och manipulation, missat det tåget i termer av andliga värden som hedrar och respekterar den vackra världen och de vackra varelser som den Stora Moder jord har skapat åt oss...

”Det var vita som förda hit de svarta -- som slavar. De kom inte på eget bevåg. De stals med våld från sin stamstruktur, omständigheter som du uppenbarligen inte har någon kunskap om eller grund för förståelse för. Gå och utbilda dig, älskling, om värdet av äldre visdom som traderats till infödda ungdomar genom traditionella stamriter, så kommer du att finna att en struktur saknas och behövs förtvivlat i det vita Amerikas fördärv. Din okunnighet och brist på förmåga att uppskatta det man kan lära sig från ursprungliga kulturella strukturer är mer än pinsam, den är uppenbart extremt farlig. Krut, vapen, egoism och en strävan att kontrollera, manipulera och förstöra är inte kvaliteter att vara stolt över. Ja, de hjälpte vita att bli herre på täppan under en kort period av denna jords långa historia, men de är inte kvaliteter som kommer att göra det möjligt för vita att framhärda i sin vilseledda form av överhöghet. Den naturliga ordningen kommer att infinna sig, och människor som du kommer att förblekna under mångetnicitetens och korsningens lapptäcke, även om du kan komma att kämpa i ett oattraktivt dilemma av fruktan och hat. Du lever i fruktan och utkämpar sålunda en förlorad kamp. Jag kan slå vad om att många av dina medlemmar inte kan mäta sig med de många intelligenta, vackra, begåvade, välutbildade och älskvärda människor som jag är välsignad att ha i mitt liv och som kom från en mångfald av olika och kulturer... Uppriktigt sagt vill jag inte ha fler människor som du på denna jord. De bidrag som mina färgade vänner och mina vänner med sexuell läggning åt samma kön har lämnat till vårt samhälle är enorma...” Et cetera.

Nå, ni förstår, jag valde inte att läsa det brevet för er för dess talangfullhet, utan för att det är typiskt för ett sinnelag som olyckligtvis är mycket vanligt bland vita amerikaner, inte bara bland kvinnor utan även bland femininiserade män som tycker om att se på sig själva som välutbildade i och med att de passerat genom någon av de institutioner som låtsas vara universitet i Amerika nuförtiden. När Bill Clinton talar till universitetspublik om det faktum att vita snabbt närmar sig minoritetsstatus i Amerika, är det kvinnor som fröken Hoff -- och deras manliga motsvarigheter -- som applåderar. De har verkligen dresserats att hata sin egen ras, sin egen civilisation, sina egna traditioner.

Svart är bra, vitt är dåligt. Det låter ganska enkelspårigt, men i grund och botten är det vad människor som fröken Hoff har fått lära sig. En ironisk aspekt på denna situation är att dessa människor har en instinktiv insikt att det amerikanska samhället befinner sig i ett dödligt tillstånd av förfall -- fröken Hoff hänvisar till ”det vita Amerikas fördärv” -- men när de letar efter lösningar är det judarna, med sina ”New Age-guruhattar”, som väntar på dem vid biljettluckan, redo att ta deras pengar och proppa dem fulla med till och med mer humbug om ”ursprungliga kulturella strukturer” och den färgade broderns underverk på ”seminarier och alternativa utbildningsprogram” och resten av New Age-rörelsens hjärntvättsapparat.

Ett av standardinslagen på sådana seminarier och dylikt är anspråket att svarta och så kallade ”infödda amerikaner” är mycket känsligare för miljöproblem än vi är. Vita heterosexuella män är besatta av krut och förgörelse, medan kolorerade människor är födda miljömedvetna. Det är bland det mest flagrant falska som man kan finna bland New Age-rörelsens hokus pokus. Titta lite närmare någon gång på medlemskapet hos seriösa miljögrupper såsom Sierra Club. Ni kommer att få svårt att hitta något icke-vitt ansikte bland dem. Sannerligen, de skulle inte vilja något hellre än att få mer ”mångfald” i sina led, men de icke-vita är helt enkelt inte intresserade. För svarta och mexikaner är de miljöengagerade galna som bekymrar sig över saker som träd och valar.

Titta på förhållandena i vilket indianreservat som helst. De sprider inte sitt avfall omkring sig hur som helst på grund av att det skulle vara den vite mannen som tvingar dem till det. De gör det för att de inte förstår varför de skulle låta bli. När européer började anlända här i avsevärda antal för mer än 400 år sedan, var det enda skälet till att indianerna inte hade satt något större spår i naturen omkring sig att de bara hade en stenålderskultur. De var fortfarande jägare och samlare, utan kunskap om hur man försörjde mer än en mycket liten befolkning. Om indianerna hade haft stålverktyg och krut och maskiner, så skulle det inte ha funnits någon buffel eller något träd kvar vid tidpunkten för de vitas ankomst. Och det skulle inte ha funnits någon miljörörelse idag om det inte hade varit för de vita människor som bekymrar sig tillräckligt om miljön för att lägga ner sin tid och sina pengar på att försöka bevara den. Olyckligtvis delar inte varje vit människa den omsorgen -- många bryr sig lika lite om naturen som de svarta och indianerna gör -- men det är bara bland vita som det finns någon omsorg alls.

Hur som helst, åter till Biloxi och Central Park. Jag försöker alltid att vara fullständigt ärlig mot er, och sålunda bör jag berätta för er att jag fröjdas närhelst något sådant händer. Det får mig att må bra att se till och med ett mindre upplopp som det som ägde rum tidigare denna vecka i Los Angeles. Jag är naturligtvis mycket ledsen över att många av de vita kvinnor som våldtogs eller förnedrades är fullständigt oskyldiga. Det är en mycket hård utbildningsmässig erfarenhet för dem. Det är för synd att de kvinnor som blir offer när de svarta återfaller till sitt djungelbeteende inte samtliga kan vara som Cherylynn Hoff.

Ni förstår, jag brukade tro att en rejäl och brutal gruppvåldtäkt utförd av svarta eller puertoricaner skulle räta ut tänkandet hos någon som fröken Hoff på nolltid. Jag tror dock inte det längre. Jag har sett för många exempel på precis hur starkt grepp den Politiska Korrektheten har om sådana människor. De skulle hellre dö -- javisst, de skulle hellre dö -- än att vara Politiskt Inkorrekta, än att bli betraktade som hysandes impopulära åsikter. När Cherylynn kommit ut från sjukhuset skulle hon ha listat ut hur det som hade hänt henne helt och hållet var vita heterosexuella mäns fel. Sådana människor kan botas, men det kommer att krävas mer än en gruppvåldtäkt. Att få lämlarna att ändra sina tankemönster kommer att fordra ett vetenskapligt utformat program för massbetingning av det slag som judarna har använt för att få dem att röra sig i deras rådande riktning.

Jag välkomnar inte desto mindre dessa demonstrationer på ursprungliga stamexcesser såsom dem vi såg i Biloxi och Central Park. De kanske inte gör något med Cherylynn Hoff, som kommer att fortsätta att hoppas på den vita rasens utplåning så att hon inte ska behöva känna sig skyldig eller förlägen längre, men det finns många andra vita kvinnor -- och vita män med -- som är förmögna att lära sig något av dessa demonstrationer. De behöver lära sig en massa medan det fortfarande finns tillräckligt många av oss för att göra något åt de rådande händelsernas gång.