Istället för att anpassa sig till mångkulturen som goda små lämlar bör, har emellertid dessa unga människor gjort uppror. De mångkulturella planläggarna, mediamogulerna, har lyckats alienera dem, rycka upp dem från sina rötter, men mediamogulerna har inte lyckats få dem att tycka om att vara rotlösa; judarna i Hollywood och New York har inte lyckats få barnen att tycka om eller acceptera mångkultur. Barnen har gjort uppror på olika sätt som Amerikas förgörelses planläggare helt enkelt inte räknat med.
De friskaste elementen bland dessa unga människor har reagerat för sin staminstinkt och sökt återetablera sina rasliga rötter på ett eller annat sätt. Motståndsmusik har spelat en viktig roll i detta sökande efter rötter och samhörighet och mening. En del av musiken uttrycker mycket explicit trots mot dem som har försökt tvinga barnen in i en mångkulturell livsstil. Den uttrycker vrede mot regeringen. Den uttrycker förbittring mot de judiska planläggarna bakom regeringens mångkulturella program. Den uttrycker fientlighet mot icke-vita och alla som är allierade med icke-vita; det är kampmusik. All denna musik som uttrycker vrede och förbittring och upproriskhet kallas rättmätigt för ”motståndsmusik”, och merparten -- dock inte allt -- av den tillhör ”rockgenren”.
På mitten av 1950-talet började judarna införa många av sina program för att mångkulturalisera Amerika. Ett av dessa program inbegrep att förflytta unga vita bort från traditionellt vita musikformer och ersätta dessa vita musikformer med svarta musikformer. Den mest anmärkningsvärda aspekten av detta program var bruket av sångaren Elvis Presley för att popularisera rock ’n’ roll bland unga vita människor. Innan Elvis var rock ’n’ roll huvudsakligen en svart musikform med svarta rötter, svarta artister och svarta åhörare. Med sin kontroll över populärmusikindustrin och etermedia var judarna framgångsrika i sin ansträngning att baxa rock ’n’ roll över rasgränsen, precis som de nu lyckas med att popularisera en annan svart musikform -- rap -- bland unga vita.
Judarna var i själva verket så framgångsrika i att popularisera rock bland unga vita att ungarna till sist började betrakta den som sin musik: som vit musik. Sedan fick unga vita musiker övertaget över judarna genom att skriva sina egna rocklåtstexter, och deras texter var upproriska texter, arga texter, trotsiga texter, texter som i praktiken sade åt judarna att dra åt helvete, att unga vita inte längre skulle tillåta judarna att tvinga vita att mångkulturaliseras. Judarna svarade med att stämpla musiken med dessa trotsiga texter som ”hatmusik”.
Trots stämpeln och trots judarnas ansträngningar att undertrycka den genom att förvägra den tillgång till massmedia, fortsatte motståndsmusiken att attrahera nya fans bland unga vita. Och musiken utvecklade sig. Genren breddades. Motståndstexter skrevs för en del countrymusik. Mitt företag, Resistance Records, säljer denna countrymusik under märket ”Johnny Rebel”. Resistance Records säljer till exempel även marschmusik och annan patriotisk musik från det mycket rasmedvetna Tredje riket. På Internet kan ni se en lista över all motståndsmusik som jag distribuerar via resistance.com.
Och all denna musik, antingen rock eller country eller tysk marschmusik, fördöms av massmedia som ”hatmusik” så länge som den visar något spår av raslig medvetenhet eller motstånd mot mångkultur. Men som jag sade för ett ögonblick sedan var det de friskaste elementen bland vårt unga folk som gav uttryck åt sin stamkänsla i sin musik. Andra har uttryckt sin alienation på annorlunda sätt -- på mindre hälsosamma sätt. En del har gjort uppror mot mångkulturens onaturliga miljö utan att egentligen förstå till fullo vad de gör uppror mot. Istället för att ha ett positivt alternativ till judarnas program, har de helt enkelt förkastat allting -- eller åtminstone allt traditionellt. De har blivit nihilister.
En del har vänt sig till satanismen som ett sätt att uttrycka sin vrede mot den traditionella värld som de känner har svikit dem, en mångkulturell värld i vilken de känner att de inte har någon plats. Deras musik är full av satanistiskt bildspråk och fikonspråk. Det förekommer pentagram och gethuvuden och kabbalistiska tecken från det hebreiska alfabetet i den grafik som åtföljer deras musik. Satanism är nästan en parodi på traditionell judeo-kristendom, med mässande och ritualer och prästerligt hokus-pokus och så vidare.
Satanistmusiken ska inte förväxlas med hednisk musik. Hednisk musik är mycket seriösare, och dess syfte är inte så mycket att uttrycka förbittring mot kristendomen som det är att ge uttryck åt de sunda religiösa känslostämningarna i det förkristna Europa och att uttrycka en medvetenhet om blodsband och jord och mycket djupa rasliga rötter. Den är inte nihilistisk, och den hör faktiskt ihop med de övriga positiva formerna av motståndsmusik: det vill säga det som judarna fördömer som ”hatmusik”.
Nihilistmusiken å andra sidan, ligger judarna väl i smaken. Jag tror att de skulle föredra att alla var små goda mångkulturella lämlar, men om någon måste göra uppror mot det, så borde det upproret ta sig en nihilistisk form. Och satanism är givetvis inte den enda formen av nihilism. Det finns till exempel en hel kategori av rockmusik som kallas ”dödsmetall”, och låt mig berätta för er att det är verkligen sjuka saker. Den är fullkomligt hedonistisk, liksom satanistmusiken -- ni förstår, allting går för sig; om det känns bra, så gör det; man har inte något ansvar gentemot någon eller någonting utom sig själv; ingenting är heligt; ingenting är värt att respekteras; ingenting spelar någon roll utom ens personliga njutning. Men dödsmetall går bortom hedonism: långt bortom det. Det är musik som är stolt över perversitet, musik som söker besudla, musik som upphöjer sjukhet och det onaturliga och smärta och dekadans och förgörelse och död. Dess texter handlar om kannibalism, om nekrofili, om tidelag och om varje annan upptänklig perversion. Tortyr och stympning är mycket vanliga teman. Det är morbida och förvridna saker.
De konserter dessa nihilistmusikgrupper uppför är tämligen extrema. De kan inbegripa människor som urinerar och har avföring på varandra på scen. Samlag av olika typer kan förekomma i bakgrunden. Och verklig eller simulerad könstortyr och stympning kan vara en del av föreställningen. Jag känner till en gök som spelar i ett rockband kallat ”Genitorturers”. Och det är vad de gör: könstortyr direkt på scen.
Nu så kanske ni undrar varför jag berättar för er om dessa saker. Till att börja med vill jag att ni ska förstå att jag inte distribuerar sådan musik och inte har någon avsikt att göra det. Allt som produceras eller distribueras av mitt företag, Resistance Records, är positiv, frisk och rasligt orienterad motståndsmusik: det som judarna kallar ”hatmusik”. Om judarna hatar det, så producerar och distribuerar jag det; om judarna tycker om det, så har jag inget att göra med det. Men det finns dock två saker som intresserar mig i nihilistmusiken. Mitt första intresse är varför denna sjuka musik, denna satanistmusik och dödsmetallmusik, blir alltmer populär bland unga vita människor i Amerika och Europa. Varför är den tilltalande för så många unga människor? Jag har en del tankar kring detta, och jag ska dela med mig av dem till er om ett ögonblick.
Mitt andra intresse i denna sjuka musik är den judiska anknytningen. Jag nämnde att jag känner en filur som spelar i ett dödsmetallband. Han skickade mig en CD som han hade producerat, komplett med satanistsymboler i den medföljande grafiska inlagan i CD-fodralet. Jag förvånades över att märka att CD:n hade en Time Warner copyrightstämpel. Marilyn Manson är förmodligen den mest kända artisten i satanistmusikgenren. Hans skivor distribueras av Interscope, som ägs av Universal Studios, som ägs av den judiske sprit- och mediamiljardären Edgar Bronfman Jr. Ett uppenbart skäl till att judarna producerar och lanserar och distribuerar denna sjuka musik är helt enkelt girighet. De betalar för att få den producerad, de sätter sina varumärken på den och de säljer den i sina stora varuhus i New York och Los Angeles och San Francisco eftersom de gör stora pengar på den. Ett förfärande stort antal vita tonåringar dras till materialet.
Nåväl, girighet är bara ett skäl. Det är inte förvånande att där det finns en marknad för någonting, kommer judarna att flockas och armbåga alla andra åt sidan i sin iver att själva lägga vantarna på profiten. Men varför inte försöka göra pengar på verklig motståndsmusik också? Det finns en stor, och till stor del outvecklad, marknad för den musiken med. Varför lämnar de den marknaden åt mig och fokuserar sina egna ansträngningar på nekrofilin och satanismen och könstortyren? De tillåter aldrig att någon verklig motståndsmusik säljs i de stora skivvaruhus där de säljer sin sjuka musik.
Ni förstår, både motståndsmusik och nihilistisk musik, dödsmetallmusik, är på sätt och vis rebellmusik, musik som uttrycker ett förkastande av det som vi skulle kunna kalla för den ”gängse” världen. Motståndsmusikfans förkastar den gängse världen för att den har mångkulturaliserats, för att den inte längre är en vit värld, och de vill göra den vit igen. Dödsmetallfans förkastar den gängse världen helt enkelt för att de har blivit alienerade och inte längre känner någon anknytning till något annat än sig själva. Judarna försöker undertrycka den förstnämnda musiken och befrämja den senare. Och det passar perfekt in i den allmänna judiska benägenheten: att alltid befrämja det som är destruktivt och förgöra det som är friskt.
Och om ni tvivlar på att dödsmetallmusiken verkligen är destruktiv, så har ni helt enkelt inte exponerats för den. Ni har levt ett allt för skyddat liv för att förstå hur mycket verkligt otäckt material det finns därute. Gå till en dödsmetallkonsert någon gång. Läs texten till några dödsmetallåtar. I själva verket, lyssna; jag ska läsa upp några få rader av ett av de populärare satanistbanden, Deicide. Detta är från en Deicide-låt kallad ”Sacrifical Suicide”:
Lust into reality / Satan angel of the black abyss, / Satan lord I hail / Insane blasphemous -- Satan / Sacrificial suicide, / Ritual to end my life / Wrath of God -- Satan / Sin my soul, blesses with fire / Throne of stone -- Satan / I must die, in my wake / Seventh gate -- Satan / Suicide, end my life / I must die -- Satan / Suicide sacrifice, thrust of evil deep inside / Lucifer never lies, take away thee mortal life / Demigod, Satan son, commend to body to the ground / Father Satan, I’ll find peace when I am God.
Nåväl, mycket av detta är naturligtvis helt enkelt rappakalja och godtyckliga ord, men anstrykningen är ganska tydlig. Begripligt nog drar sig judarna lite för att tillkännage sin inblandning i detta material där medelklassföräldrar skulle kunna få reda på den och bli förskräckta. De ser helst att ni inte funderar för mycket på Time Warners chef Gerald Levins eller Universal Studios chef Edgar Bronfmans inblandning i produktionen och lanseringen av satanistmusik. Men de drar sig sannerligen inte för att gnugga era barns ansikten i den. Judarna torgför denna smuts till förvirrade vita tonåringar lika skamlöst som vilken svart knarklangare som helst som säljer sina giftiga varor på en skolgård.
Jag vill betona denna poäng: de människor som befrämjar denna smuts är inte bara slemmiga och orepresentativa judar i trenchcoats som just klivit av båten från Ryssland. De är stenrika judiska mediamiljardärer, respektabla judar, ledarna för det judiska samväldet, judar som äger filmstudios i Hollywood och anländer i långa limousiner till Vita huset för statsmiddagar och har varje politiker i kongressen i sin ficka. De är judarna bakom mångkulturaliseringen av Amerika, de judar som planerat den påtvingade integrationen och de öppna gränserna och den positiva särbehandlingen. De är de judar vars program har gjort miljoner unga vita amerikaner rotlösa och alienerade. De är de judar som nu, till svar på den alienation och den vrede de själva förorsakat, säljer satanist- och dödsmetallmusik till amerikanska tonåringar. Det är ett exempel på vad de stolt kallar chutzpah.
Och nu den andra frågan: varför tolererar överhuvudtaget några vita barn denna smuts? Varför finns det en marknad för den? Varför lyssnar 15-åriga vita pojkar och flickor från bra familjer på texter med mycket uttryckliga beskrivningar av sex med döda kroppar? Varför betalar de för att besöka konserter där de får se en kvinna på scen få sina könsdelar ihopsydda med nål och tråd till gnisslandet och dundrandet från ett rockband?
En del av svaret är uppenbart. Barn kommer att göra vad som helst -- och jag menar absolut vad som helst -- som är trendmedvetet. De kommer att sticka säkerhetsnålar genom sina bröstvårtor eller nitar genom sina tungor utan att ha någon aning om vad det hela handlar om utöver det faktum att andra barn i deras kamratkrets gör samma sak. Om de judiska mediamogulerna befrämjar det, kommer en avsevärd del av barnen att göra det utan att ägna det en tanke. Och sannerligen, dödsmetall är inte värre än den rapmusik som judarna också lanserar bland unga vita. De unga vita lämlar som är mer eller mindre acklimatiserade till mångkulturen söker sig till rap. Alienerade och förvirrade unga vita tenderar åt dödsmetallen. En fördel som den senare musiken har är att den kommer att chockera deras föräldrar, till och med liberala föräldrar, medan liberala föräldrar knappt kan chockeras av rapmusik utan att löpa risk att förefalla vara rasister.
Det finns emellertid mer än aningslöshet och en önskan att chockera föräldrar bakom dödsmetallens växande popularitet. Musiken återspeglar en växande morbiditet i åskådningen hos unga vita människor. Den stigande självmordsfrekvensen bland unga vita återspeglar också detta. Alienation är inte ett normalt och friskt tillstånd. När ett stort antal unga människor rycks upp med rötterna och inte längre har någon tydlig identitetskänsla eller tydlig känsla av samhörighet till ett naturligt samvälde, till ett rasligt samvälde, bör man inte förvånas över utvecklingen av olika patologier, såsom hedonism och fascinationen inför döden. Man bör heller inte förvånas över de olika former av destruktivt beteende -- i synnerhet självdestruktivt beteende -- som blir allt vanligare bland unga vita människor.
Man bör emellertid inte göra misstaget att klandra dåligt uppförande på musiken. De barn som lyssnar på denna musik hade redan problem. Musiken är ett symptom på deras patologi, inte orsaken till den. Judarna har förstört deras värld, har ryckt upp dem från deras rötter, och det är vad barnen reagerar negativt på, inte musiken. När ett barn som lyssnar på satanistisk musik eller dödsmetall skär upp sin grannes husdjur -- eller sin egen lillasyster -- i något slags satanistisk ritual, var det inte musiken som fick honom att göra det; det var de judiska mediamogulerna och politikerna i regeringen som förstörde hans värld med sina mångkulturella program som fick honom att göra det. Och exakt samma sak kan sägas om vita tonåringar som planerar och genomför skolgårdsmassakrer i sina skolor. Columbine High School-mördarna var beundrare av Marilyn Manson, men Marilyn Manson fick dem inte att slakta 13 människor. Edgar Bronfman Jr. som säljer Marilyn Mansons musik fick dem att göra det: Edgar Bronfman Jr. och hans stenrika judefränder, som avsiktligt och medvetet, med uppsåtlig beräkning, planerat förgörelsen av den vita värld vi brukade ha i Amerika, där vita tonåringar kunde växa upp med rötter på ett friskt och naturligt sätt.
Ni kanske förstår nu varför jag tyckte att det var värt att prata med er om det tämligen osmakliga ämnet för satanistmusik och dödsmetall. Det är inte något dunkelt litet undergroundfenomen. Det är en jätteindustri för de judar som driver på det. Time Warner och Universal Studios slösar inte bort sin tid med små undergroundfenomen. Och det är en i stort sett så pass tydlig och otvetydig indikator som man över huvudtaget skulle kunna finna på vad som sker mot vårt folk, på den sjukdom som håller på att överväldiga oss. Jag vill gnugga era ansikten i den. Jag vill att ni ska känna stanken av död som finns in den. Och jag vill att ni ska förstå vilka som ligger bakom och varför de ligger bakom den.
Ni förstår, det finns en massa kristna predikanter som rasat mot satanistmusiken då och då, men inte en enda av dem har andats ett ord om den judiska kopplingen. Åh herregud nej! Det vore antisemitiskt! De skulle vilja få er att tro att denna sjukdom bara ploppade upp av sig själv, från ingenstans, av ingen speciell anledning. Och om man har den infallsvinkeln så verkar det naturligtvis obegripligt. Det tycks inte verkligt. Man måste förstå den judiska kopplingen innan man kan ta denna sjukdom på allvar.
Jag säger er att det är bäst att ni tar det på allvar. Jag säger er att det är bäst att ni förstår vad det hela handlar om och hur det passar in i allt annat som händer oss nuförtiden.
Och jag vill ge er en del positiva nyheter också. Antalet människor som lyssnar på verklig motståndsmusik -- den positiva sunda sortens motståndsmusik som jag producerar och distribuerar -- den sort som judarna kallar ”hatmusik”, växer snabbt. Någon gång snart kommer det att finnas tillräckligt många av oss för att göra en del förändringar i världen. Och vid Gud, när den dagen kommer ska vi ha föga tålamod med de förvekligade och bortklemade medelklassmänniskor som inte fäste någon uppmärksamhet vid vad som skedde på grund av att de var för upptagna i shoppingvaruhusen eller för upptagna med att titta på bollsport eller för rädda för att stämplas som ”hatare” av judarna och deras allierade. Vreden tilltar, raseriet tilltar, och den kommer att släppas lös.