Vi arbetar i riktning mot vårt mål genom att utbilda allmänheten och rekrytera från den del av allmänheten som svarar positivt på våra bildande ansträngningar. Med de nya medlemmar vi vinner är vi i stånd att förstärka våra utbildningsansträngningar och nå fler människor. Men vi har verkligen ett problem som gör vår uppgift mycket svår. Jag ska berätta för er om ett av de problemen.
I våra rekryteringsansträngningar finner vi det vanligtvis enklare att rekrytera folk på botten av den socioekonomiska stegen än i toppen. En man som brukade arbeta som kycklingplockare på ett hönseri och precis blivit ersatt av en mexikan som är villig att arbeta för hälften så mycket, är ganska lätt att rekrytera. Han känner sig personligen skadad av regeringens immigrationspolitik. Han har förlorat sin anställning och bekymrar sig för framtiden. Han förstår att vi verkligen har ett problem i Amerika som behöver rättas till. Och vi rekryterar en del arbetslösa vita kycklingplockare, men inte så många som man skulle kunna tro. För det första riktar vi inte våra rekryteringsansträngningar främst på kycklingplockare. Mycket mer försöker vi att rekrytera lärare och ingenjörer och framgångsrika affärsmän, eftersom de har den förmåga och de karaktärsdrag vi behöver för att utföra vårt arbete framgångsrikt. Vidare utövar de redan mycket mer inflytande än den genomsnittlige kycklingplockaren, och vi behöver allt inflytande vi kan få.
En annan faktor som håller andelen kycklingplockare tämligen låg bland National Alliance medlemmar är att många kycklingplockare inte är så benägna att bekymra sig för långsiktiga problem som de bättre utbildade och framgångsrikare medlemmarna av vårt samhälle är. Vi är inte i stånd att erbjuda den outbildade kycklingplockaren någon möjlighet att få tillbaka sitt jobb inom kort, och det är hans största bekymmer; vi kan bara ge honom en möjlighet att arbeta för sitt folks långsiktiga intressen.
Och på grund av dessa skäl har vi många fler lärare och ingenjörer än arbetslösa kycklingplockare bland våra medlemmar — men det olyckliga faktumet är att vi har betydligt färre än vi behöver. Med den krissituation vårt folk står inför i åtanke, skulle man kunna tro att samtliga av de bästa och klipskaste skulle strömma till för att gå med i National Alliance, men vi finner att bara en minoritet av de intelligentaste och framgångsrikaste vita amerikanerna är mottagliga för våra rekryteringsansträngningar. Varför?
Nå, en del av problemet är definitivt moralisk fördärv. Att vara smart och framgångsrik gör inte vårt folk automatiskt ansvarskännande eller altruistiskt. Många av dem bryr sig bara om sig själva. Så länge som det rådande systemet matar dem väl bryr de sig inte om något annat. Men det handlar om mer än moraliskt fördärv. En del av vårt rekryteringsproblem består i att till och med många klipska personer inte är så rationella som vi hade hoppats. Deras tänkande begränsas av vissa psykologiska hinder.
Ett exempel: ett stycke av det rekryteringsmaterial som vi distribuerat mest är ett litet sju gånger tolv centimeter stort kort som bär det enkla budskapet, och jag citerar: “Världens mest utrotningshotade art — den vita rasen: hjälp till att bevara den.” Många människor har svarat gynnsamt på detta budskap, men många fler har inte gjort det på grund av att de inte kan föreställa sig vår ras som utrotningshotad. De tänker för sig själva “Vi behöver inte bevaras. Vi har alltid kunnat ta vara på oss själva. Vi är den mäktigaste rasen på jorden. Vi har vida mer rikedom och makt och prestige än någon annan ras. Vi är en gynnad ras, en privilegierad ras. Vi befinner oss högst upp. I Amerika är vi majoritetsrasen. Den rikaste mannen i Amerika är vit. De flesta av de stora företagsdirektörerna är vita. De flesta medlemmar i kongressen är vita. Alla våra presidenter har varit vita. Så varför slår ni larm om behovet för oss att bevara den vita rasen? Vi behöver inte bekymra oss över det. Det är ingen verklig fara.”
I själva verket är det inte så mycket det att de tänker detta; det är det att de känner det. Som jag sade är problemet mer psykologiskt än intellektuellt. Vita människor — vita amerikaner i synnerhet — har utvecklat ett speciellt vanetänkande, en viss psykologisk attityd grundad på, enligt vad jag tror, en lång tradition av överflödig bekvämlighet och lyx. De har känslan att det här med vita människor som bekymrar sig idag för icke-vita minoriteters växande inflytande lite grann påminner om en sydstatsplantageägare för 200 år sedan som bekymrade sig över att hans svarta plantageslavar fick för mycket att äta. En plantageägare borde inte vara så snål. Att slå larm om att icke-vita strömmar över våra gränser idag är ungefär som vita järnvägsarbetare för 125 år sedan som klagade över att järnvägsmagnaterna importerade kinesiska kulis för att ta deras jobb eftersom kulierna arbetade för lägre lön. För medelklassvita idag verkar det som en sådan petitess. Det är ovärdigt av oss att klaga, lumpet. Vi är cheferna, ägarna, godsherrarna. Det sänker vår status att missunna icke-vita ett bättre liv. Det får oss att verka mindre mäktiga, mindre värdiga — det får oss att verka svaga och försynta — att uttrycka bekymmer för det hot icke-vita utgör. Aristokrater har inte sådana bekymmer; bara bönder. Jag har en misstanke att många franska aristokrater hade en liknande attityd 1788 eller däromkring. Pöbeln ville ha bröd? Vi missunnar dem inte deras bröd; låt dem äta tårta!
Det är sannerligen ingen fullkomlig analogi. Vi är inte i första hand bekymrade över en våldsam revolution eller en våldsam politisk revolt anstiftad av svarta eller mexikaner. I själva verket skulle vi välkomna det. Det skulle få medelklassvita att skrota sin “låt dem äta tårta”-attityd. Vi är bekymrade över de långsiktiga effekterna av att ha icke-vita i vårt revir. vi är mycket mer bekymrade över de effekter de har på vår kultur och vår moral än den effekt de har på brottsstatistiken och arbetstillfällena för vita kycklingplockare. Vad vi mest av allt är bekymrade över är den effekt icke-vita kommer att ha på våra gener. Vi vill inte att de ska korsa sig med oss. Men återigen, för många medelklassvita är sådan omsorg under deras värdighet. Deras attityd grundar sig mer på en rädsla för att förlora status än på knäppa liberala föreställningar om jämlikhet.
Och som jag sade kommer detta delvis från föreställningen att verkligt överlägsna människor inte behöver vara rädda för människor med lägre status; att vi i själva verket borde vara särskilt välvilliga gentemot våra mindre fullkomliga: den gamla föreställningen om noblesse oblige. Med det handlar om mer. Judarna har använt sin kontroll över media för att skapa vissa bilder i allmänhetens sinne, och en av deras effektivaste skapelser är bilden av den vite rasisten. Han porträtteras som en neandertalare vars knogar släpar i marken, en våldsam och hatisk person som lever i en liten husvagn med en gårdsplan full av övergivna bilar, saknar utbildning, bara utför manuellt arbete och hatar svarta för att det får honom att känna sig mer tillfreds med sig själv. Vi har alla sett tusen karikatyrer av vita rasister porträtterade på just det sättet.
Och som med många lögner så finns det en bit halvsanning uppblandat i det. Det är de vita kycklingplockarna som är värst drabbade av svarta, mexikaner och andra icke-vita. Ingenjörerna och direktörerna står ovan allt detta för ögonblicket — det har inte kommit ifatt dem än, även om det kommer att göra det snart — men den vite kycklingplockaren saknar jobb nu, och han är arg över det. Det är de outbildade arbetarklassvita som är mest omedelbart hotade, både ekonomiskt och socialt, när regeringen driver igenom program för positiv särbehandling och bostadssubventioner och öppnar våra gränser för tredje världen.
På 1960- och 1970-talen, under den våldsammaste fasen av de så kallade “medborgarrättsdemonstrationerna”, fokuserade TV:s nyhetskameror alltid på den orakade och ölmageförsedde vite killen i skitig T-shirt med en cigarett som dinglade i ena mungipan, ansiktet förvridet av ilska, ståendes på trottoaren och skrikandes obsceniteter åt de svarta som marscherade på gatan. Detta var den vite kycklingplockaren som just hade förlorat sitt jobb. Han var en verklig person, även om folk i hans situation bara utgjorde en liten minoritet av dem som motsatte sig påtvingad rasblandning i Amerika på 1960- och 1970-talen. Poängen är att han var en lågstatusmänniska, en person av låg klass, och media valde honom som sin vite rasistiske affischpojke. Han var den ende som kamerorna alltid zoomade in på. De utmejslade sin bild av den vite rasisten medvetet och avsiktligt, och det fungerade. Denna bild — bilden av den arga arbetslösa vita kycklingplockaren som stod på trottoaren och skrek obsceniteter åt svarta demonstranter — har hamrats in i allmänhetens medvetande, och det är en bild av låg klass. Medelklassvita är livrädda för att betraktas som en del av den bilden. Det vore en säker förlust av status.
När Bill Gates ger hundratals miljoner dollar till olika svarta ändamål, kan han delvis vara motiverad av beräkningen att han kommer att vinna gunst hos clintonregeringen, hos judarna i justitiedepartementet som försöker montera ner hans företag, samt hos judarna i media. Jag råkar tro att det är en felberäkning från hans sida. Jag tror att de kommer att fortsätta sin ansträngning för att splittra Microsoft och vingklippa Bill Gates. Men den relevanta poängen här är att Gates kan ge så mycket pengar han vill till specifikt svarta syften — till och med till något så ytterst befängt som ett projekt för att reducera det svarta dödstalet i Afrika genom att vaccinera svarta barn — utan att förlora någon status. Om han emellertid skulle ge några pengar alls till ett specifikt vitt ändamål — till exempel till ett projekt för att höja det vita rasliga medvetandet i syfte att reducera graden av blandäktenskap — skulle han definitivt förlora status. Inte nog med att en specifikt vit ansträngning skulle betraktas av många av hans jämlikar som en kränkning av noblesse oblige, utan mediajudarna skulle utmåla honom som jämlik den arge och arbetslöse vite kycklingplockaren. De skulle använda sin bild av den vite rasisten mot honom.
Så hur bör vi hantera detta? Nåväl, en sak som vi definitivt kommer att göra är att fortsätta våra utbildningsansträngningar. Vi kommer att fortsätta att nå ut till alla av vårt folk, rika och fattiga, medelklass och arbetarklass. Vi kommer att fortsätta att hålla dem medvetna om clintonisternas och mediamogulernas destruktiva program. Vi kommer fortsätta att slå larm om invandringskatastrofen, om rasblandningens stigande takt, om förmörkningen av Amerika, om den avsiktliga förvrängningen av vår moral och vår kultur. Vi kommer att fortsätta att försöka få alla att fundera på dessa saker, att vara bekymrade över dem och att acceptera ansvar för vårt folks framtid.
Och en växande minoritet av vårt folk kommer att fortsätta att reagera för oss. Men så länge som vår räckvidd är begränsad till ett i grund och botten intellektuellt budskap — så länge som vi ber folk att reagera på fakta och föreställningar — kan vi bara förvänta oss ett positivt gensvar från en minoritet. För att sätta majoriteten i rörelse behöver vi kunna formge och använda känslomässiga bilder på det sätt som de judiska mediamogulerna gör. Vi behöver kunna få folk att känna — inte bara förstå, utan även att känna — att det verkligt underklassiga att göra är att fortsätta att ignorera vad regeringen och media gör mot vårt folk, att det underklassiga är att fortsätta att undfly ansvar för vår framtid och vårt folk.
Att formge och använda känslomässiga bilder är mycket lättare när man har Hollywood eller ett större TV-bolag till sitt förfogande. Vi har inte nått dithän ännu, men vi arbetar på det. Och det råder sannerligen ingen brist på tillfällen som väntar på oss. Till exempel fortsätter morden på vita människor i Rhodesia, och morden förövas nu i städerna såväl som på gårdarna i de lantliga områdena. På onsdagen i förra veckan attackerade ett gäng svarta anhängare av Robert Mugabe en vit man i ett fullsatt gathörn i Bylawayo, Rhodesias näst största stad. Medan kringstående såg på utan att försöka lägga sig i slog, sparkade och ströp de svarta den vite mannen. När han var död dansade de kring hans kropp, och en av dem ringde ett samtal från en mobiltelefon och skröt över att de nyss hade dödat ännu en vit. Incidenter av detta slag — mord på vita av svarta pöblar, ödeläggelsen och bränningen av vita gårdsbyggnader, tortyren och dödandet av vita farmarfamiljers husdjur — alla av dessa fruktansvärda saker har filmats av nyhetsteam, ty de svarta är ganska stolta över vad de gör och är glada över att få vara med på film. Dessa filmer är fulla av explosiva bilder: mycket känslomässigare stoff än någon vit underklasskille med skitig T-shirt som används som en negativ statussymbol för vita rasister. Låt mig ge full TV-bevakning åt dessa bilder från Rhodesia bland alla TV-bolag här under några få månader, så skulle jag kunna sätta en definitiv käpp i hjulet på den pågående rasblandningen här.
Här är ett annat exempel: handeln med vita sexslavar är inne i en högkonjunktur, och den judiska kontrollen över denna handel är öppnare än någonsin. Jag har talat i mina sändningar om den vita slavhandeln, och det förekom till och med en kort rapport på TV från ABC för några år sedan. Den TV-rapporten hade till och med intervjuer med en del av de judiska slavhandlarna i Israel. Det förekom naturligtvis inget försök från ABC:s sida att använda bilder som skulle få judarna att te sig i dålig dager, men potentialen finns definitivt där. Efter denna ABC-rapport beslöt sig israelerna för att försöka städa upp efter sig genom att olagligförklara köpandet och säljandet av slavar i Israel. Det var pinsamt för judarna att få det offentligt belyst att slavhandeln är skyddad av lagen i Israel. Nåväl, judarna har fortfarande inte olagligförklarat den vita slavhandeln i Israel, utan de debatterar nu frågan i Knesset, i den israeliska lagstiftningen. Faktum är att det finns så mycket pengar att tjäna för judarnas del i att kidnappa unga icke-judiska flickor från Ukraina och Ryssland och Polen och tvinga dem att bli sexslavar i Israel, att de är ovilliga att sätta några käppar i hjulet på sin industri. Och den vita slavhandeln har en mycket lång historia bland judarna, då den daterar sig tillbaka mer än 2.000 år. Så för ögonblicket är det fortfarande lagligt i Israel att köpa och sälja slavar — så länge som de inte är judar.
Istället för att rensa upp i detta försöker judarna helt enkelt att mörklägga saken. Det förekom en stor internationell kvinnorättskonferens i New York vid Columbia University denna vecka. Konferensen vände sig emot sådana problem som hustrubränningar i Indien, könsstympning av kvinnor i Afrika och våld mot kvinnor annorstädes. Jag såg nyhetsbevakningen av denna konferens på tre kanaler, och ingen av dem nämnde den judiska slavhandeln med kvinnor från Östeuropa. Ingen av dem nämnde köpandet och säljandet av kidnappade kvinnor i Israel. Ingen av dem nämnde den blomstrande affärsindustri med påtvingad prostitution som bedrivs av judiska organiserade brottssyndikat från det forna Sovjetunionen. Istället pekade de ut tre länder som de anklagade för att vara emot kvinnors rättigheter. Dessa länder var Pakistan, Afghanistan och Vatikanstaten. Så vad tycker ni? Är Vatikanstaten verkligen fientligare mot beskyddet av kvinnor än Israel? Försöker College of Cardinals rättfärdiga den vita slavhandeln på det sätt som Knesset försöker? Det tror jag inte, men ni skulle aldrig kunna få en uppfattning om det genom att titta på denna veckas nyhetsbevakning av kvinnorättskonferensen, i vilken Vatikanstaten namngavs som en fiende till kvinnors rättigheter och Israel inte nämndes alls.
Om ni skulle vilja se en del känsloladdade bilder, så låt mig regissera några få filmade intervjuer med en del av dessa vita sexslavar som kidnappats från en by i Östeuropa, förts till Israel och tvingats in i prostitution. En del av den är vackra unga flickor fortfarande i tonåren. Låt mig göra några få intervjuer med dessa tonåringar som knappt klarar att hålla tillbaka tårarna medan de beskriver vad som hänt dem: våldtäkterna och misshandeln och den israeliska polisen som skrattat åt dem när de sökt hjälp. Låt mig göra några få intervjuer med deras judiska ägare och exploatörer. Många av dessa judar skäms inte ens: “Nå, detta vara affärer. Vi vara affärsmän. Vad ni redan förvänta?” Låt mig formge några bilder från dessa intervjuer och fylla TV-rutorna i Amerika med dessa bilder under en tid, så garanterar jag att inte bara de miljarder dollar som årligen går till Israel från Förenta staternas finansdepartement kommer att upphöra, utan att även FBI plötsligt kommer att upptäcka de organiserade judiska brottssyndikat i Förenta staterna, som under det gångna årtiondet har blivit mäktigare och farligare än maffian någonsin varit. FBI kommer plötsligt att besluta sig för att de inte längre är tvungna att låtsas att dessa organiserade judiska brottssyndikat egentligen inte utgör något problem. FBI kommer att besluta sig för att det faktum att hälften av dessa judiska ligaledare är så kallade “Förintelseöverlevare” egentligen inte utgör någon ursäkt för att låta dem fortsätta att komma undan med mord.
Så här är poängen: den som är i stånd att kontrollera de bilder som företes för allmänheten — den som är i stånd att utforma och måla dessa känslomässiga bilder som talar till grundläggande instinkter och sedan är i stånd att framhålla bilderna i offentlighetens ljus — den som är i stånd att göra det kan kontrollera allmänhetens attityder — och det sätt på vilket folk röstar. I vilket land som helst innebär det stor makt. I en demokrati som Förenta staterna innebär det i praktiken total kontroll. Och olyckligtvis är det till stor del en dold kontroll, kontroll från bakom kulisserna. Det är därför som ni får höra mig ständigt återvända till detta ämne för den judiska mediakontrollen i Amerika.
Det är därför som ni hör mig säga om och om igen att vi måste bryta denna judiska mediakontroll. Det är därför som alla mina ansträngningar och min organisations ansträngningar, National Alliances, har satsat på att bygga upp en multimediaapparat för att nå den amerikanska allmänheten med en oberoende röst. Och det är därför som den mäktigaste judiska påtryckargruppen i Amerika, Anti-Defamation League of B’nai B’rith, höll en stor presskonferens denna vecka och återigen förklarade mig vara den farligaste mannen i Amerika. Jag är farlig för dem för att jag berättar för er och många tusen andra amerikaner om de enkla men mycket viktiga saker som vi talat om idag och som vi talar om varje vecka.
Och hör här! Ni kan också vara farliga för dessa fiender till vårt folk. Tala bara med era vänner och grannar om de saker jag talar med er om. Låt oss alla försöka vara så farliga som vi kan.