Personligen är clintonisterna irriterade över att vita ranchägare i Arizona har lagt sig i invasionen, och att en av dem, Roger Barnett, som äger en 22.000 tunnland stor boskapsranch i närheten av Douglas i Arizona vid den mexikanska gränsen, arresterat mer än 3.000 illegala invandrare under de gångna två åren och dragit uppmärksamhet till regeringens avsiktliga misslyckande att skydda gränsen. Clintonisterna — och med den termen menar jag alla de människor, både inom regeringen och utanför, vars linje stödjs av Bill Clinton och hans regering och som i sin tur ger regeringen sitt samtycke — clintonisterna vill att invasionen ska fortsätta, och de vill inte att någon annan lägger sig i den. De vill heller inte att någon ska dra uppmärksamhet till den, eftersom det skulle kunna uppväcka allmänhetens motstånd mot den. Den amerikanska allmänheten, eller åtminstone en avsevärd del av allmänheten, kanske inte tror på clintonregeringens försäkran om att den gör allt den kan för att skydda våra gränser, men på något sätt helt enkelt inte kan hindra mestiserna från att invadera Förenta staterna. De har hoppats under de senaste två åren på att antingen Roger Barnet skulle dödas av någon av de mestiser han arresterade eller att han skulle döda en mestis så att han kunde åtalas för mord och bli röjd ur vägen. Men herr Barnett är både en kompetent och försiktig man, och han fortsätter att vara ett horn i sidan på clintonisterna.
Så clintonisterna har nu intagit den officiella ståndpunkten att de bekymrar sig för kränkningar av “mänskliga rättigheter” begångna medborgargardister såsom Barnett. De vill skifta allmänhetens varseblivning från massinvasionen till individuella mexikaner som trakasseras av Barnett och andra ranchägare. Det är precis den sortens saker som lyckas distrahera fotbollsmorsorna och andra som fängslades av Elian Gonzales tvålopera. I händerna på de clintonistiska nyhetsfrisörerna har mestisinvasionen blivit ett “människorättsproblem”. Bill Clintons judiska utrikesminister, Madeleine Albright, träffade Mexikos utrikesminister Rosario Green — oi, veh!, sa jag Green? Det låter inte som ett mexikanskt namn, eller hur? Madeleine Albright träffade Rosario Green förra veckan för att planera en gemensam strategi mot de medborgargardister som arresterar de illegala främlingarna. De utfärdade ett gemensamt uttalande den 18 maj i vilket de fördömde de amerikanska ranchägarna. De överväger att be Förenta nationerna att sätta ut FN-observatörer utmed gränsen för att hålla utkik efter “människorättskränkningar”. Därtill tillkännagav Rosario Green att hon har anlitat advokater i Washington för att å de illegala främlingarnas vägnar stämma ranchägarna. — citat — “Mexikos regering kommer att använda alla legala och politiska resurser till sitt förfogande för att garantera att varje kränkning av mexikaners rättigheter och värdighet utreds och, om möjligt, bestraffas”, sade Green. Och justitieminister Janet Reno — det är vår justitieminister, inte Mexikos — Janet Reno har utfäst sig att hjälpa till att samla in bevis för att åtala ranchägarna.
Man måste nypa sig själv i armen för att vara säker på att man inte drömmer när uttalanden av det här slaget, som är som hämtade ur Alice i underlandet, kommer från Washington och rapporteras i en seriös ton av media. Det olyckliga faktumet är att Albright och Reno är ämbetspersoner i vår regering, och de konspirerar med en ämbetsperson från en utländsk regering för att åtala amerikanska medborgare för att skydda sin egendom mot utländska brottslingars skövlingar. Och mexikaner som träder över våra gränser illegalt är brottslingar, inget snack om det, trots medias och clintonregeringens förkärlek för eufemismen “odokumenterade migranter”. Så vi har dessa kvinnliga clintongangsters som gaddar ihop sig i Washington med Mexikos kvinnliga utrikesminister i syfte att inte belysa problemet med mestiser från Mexiko som invaderar vårt land och inkräktar på amerikanska medborgares egendom, utan istället fundera ut vad man ska göra åt amerikanska ranchägare som kränker illegala främlingars påhittade “mänskliga rättigheter” och “värdighet”. Albright och Reno och de övriga clintonisterna bryr sig inte det minsta om den amerikanska suveräniteten eller amerikanska medborgares rättigheter; det vore alldeles för manligt. De bekymrar sig enbart om att hålla strömmen av brottslingar flytande och inte såra deras känslor genom att få dem att känna sig ovälkomna. Hur galet det än låter, så är det vad som sker. Och snart kan vi komma att ha en “fredsbevarande” styrka från FN vid gränsen för att skjuta varje amerikan som försöker hindra en mestis från att utöva sina “mänskliga rättigheter” genom att träda över gränsen.
Nåväl, detta är ganska illa, men jag ska berätta något för er som är till och med värre, och det är det avsevärda element bland våra vanliga medborgare som inte ser någonting fel i invasionen eller i regeringens sätt att hantera den. Förra veckan satte en patriot boende i Arizona, som fått nog av clintonregeringens vägran att stoppa flodvågen av illegala invandrare, upp en affischtavla i Cochise County där Roger Barnett bor. Han uppmanade andra boende att ringa sin kongressledamot och klaga på invasionen. Delstatens största tidning, Arizona Republic, publicerade omedelbart ett uttalande av en trendmedveten affärsman i Bisbee, också i Cochise County, som fördömde affischtavlan som splittrande och rasistisk. Det förefaller finnas en tillräckligt stor tillgång på sådana affärsmän och predikanter och byråkrater för att media alltid ska kunna finna någon för att fälla ett uttalande av det slag de vill ha.
För två veckor sedan tog sig två illegala mestiser fram till bostaden tillhörande en amerikan som bor i Brackettville i Texas nära mexikanska gränsen. Området har härjats av brottslingar som brutit sig in i hemmen, stulit allt som inte varit fastspikat och överfallit de boende. Den amerikanska hemägaren, 74-årige Samuel Blackwood, sköt en av brottslingarna, som dog. Blackwood arresterades och åtalades för mord. Och jag försäkrar er att de lokala affärsmännen, politikerna, predikanterna och mediamänniskorna kommer att se till att han blir juridiskt lynchad, så att ingen ska kunna misstänka dem för att vara rasister. De kommer att bete sig precis som etablissemangets människor gjorde i Jasper i Texas efter att tre sydstatare på fyllan släpat en svart man bakom sin pickup för två år sedan. En lokal domare, Herb Senne, kommenterade vad han betraktade som Blackwoods överreaktion mot de två brottslingar som kom till hans hus, och jag citerar. “Ingen tycker om att få sin egendom stulen, men man lär sig helt enkelt att leva med det.” — slut citat — Sannerligen, det är ett exakt citat av vad domare sade förra veckan till en reporter för Houston Chronicle: “Man lär sig helt enkelt att leva med det.” Försök inte försvara dig själv eller din egendom. Det är rasistiskt. Det är manligt. Finn dig bara i att få din egendom stulen. Bara vänj dig vid inkräktandet. Bara vänj dig vid invasionen av ditt land av illegala mestiser. Det är den trygga feminina saken att göra. Det är den Politiskt Korrekta saken att göra.
Det är det slags reaktion som man kunde vänta sig i New York eller i Washington DC. Men TV har spridit sjukdomen överallt. Det finns människor som dansar efter medias pipa till och med i de områden som är hårdast drabbade av invasionen. Och det är vad jag verkligen vill tala om idag: inte om invasionen av vårt land utförd av mestiser, utan om vårt folks reaktion på invasionen — och på många andra saker som görs mot oss. Frågan är: ska vi klandra clintonregeringen för den katastrof som drabbat vårt land, eller ska vi klandra oss själva? När allt kommer omkring valde vi denna regering — två gånger. Även om vi inte röstade för det stycke avskräde som huserar i Vita huset, gjorde vi inget för att hindra honom från att göra det han gör.
Ni förstår, den stora massan av vårt folk har alltid saknat både omdöme och principer. De flesta amerikaner har ungefär lika mycket moral i sig som en dörrknopp i mässing. Och jag talar om era grannar och kolleger och vänner och släktingar — och mina. De har en instinkt för att anpassa sig; för att göra och säga vad de tror förväntas av dem; för att foga sig — eller som domare Herb Senne i Brackettville i Texas skulle ha formulerat det — för att lära sig att leva med det. Och som jag sade är det på det sättet det alltid varit. Vi har alltid varit beroende av en ganska liten minoritet för att avgöra vad som är rätt och vad som är fel, vad som är hedervärt och vad som inte är det, likväl som vad som kommer att gynna vår ras på lång sikt och vad som inte kommer att göra det. När vi hade visa och goda och hedervärda män som ledare, och när vi följde deras ledning, blomstrade vårt folk. Om vi för 225 år sedan hade det slags ledare vi har idag, skulle Patrick Henry och Thomas Paine ha låsts in och tvingats genomgå sensitivitetsträning, och vi skulle ha fått lära oss att leva med hur King George skötte saker och ting. Nåväl, på den ljusa sidan har vi åtminstone att Bill Clinton inte skulle sitta i Vita huset, eftersom det inte skulle ha funnits något Vita huset.
Så åter igen: bör vi klandra oss själva för att inte vara något annat än en värdelös hjord lämlar, en hjord som under de senaste generationerna har misslyckats att frambringa ens en liten minoritet lojala och ansvarstagande ledare för att visa oss vägen? Eller om ledarna fanns där och finns där, bör vi klandra oss själva för att inte ha lyckats följa dem? Eller bör vi söka annorstädes efter orsaken till vår katastrof?
När vi försöker besvara denna mycket viktiga fråga, låt oss först notera att självkritik ofta är något mycket välgörande. Endast genom att erkänna våra misstag och brister och studera dem, analysera dem, kan vi hoppas på framgång. Den person som är oförmögen att kritisera sig själv eller erkänna sina egna fel — den person som inte kan klandra sig själv för någonting, utan alltid skyller på andra för sina misstag eller misslyckanden — kommer aldrig att kunna förbättra sig själv, eftersom han inte ens kan medge behovet av förbättring. Han kommer alltid att vara en förlorare och ett misslyckande. Men framför allt måste vi vara objektiva när vi analyserar våra problem. Vi får inte vara rädda för att förlägga skulden där den hör hemma på grund av något konstlat tabu. Kanske är våra svårigheter helt och hållet vårt eget fel. Å andra sidan kanske någon annan borde dela skulden för vad som hänt oss. Om det är fallet, så låt oss inte vara rädda för att säga det. Vårt mål är att överleva, och vi måste bege oss vart det målet än för oss.
Detta sagt, bör jag också berätta för er att jag tror att det finns föga att vinna på att skälla ut oss själva för att vara en lämmelhjord. Det finns föga att vinna på att begråta den mänskliga naturen. Vi kan bara förändra den mänskliga naturen mycket långsamt — och med stor varsamhet — under loppet av generationer. Tills vidare måste vi acceptera vad vi är och försöka göra det bästa av det. Och om vi funderar på saken mycket noga så kanske vi till och med kommer att besluta oss för att Moder natur egentligen inte gjorde ett misstag när hon utformade oss som en ras bestående av 98% lämlar. Det har sina fördelar såväl som sina faror. Det låter oss till exempel arbeta tillsammans i ett gemensamt syfte istället för att alla ger sig iväg i skilda riktningar.
Så låt oss fråga vår fråga på det här sättet: Varför har vi inte haft ett bra ledarskap under detta århundrade? Varför har vi följt skurkar och lögnare utan någon hänsyn till vårt folks välgång, skurkar och lögnare och charlataner som har lett oss in i varje sorts last och förfall och falsk väg och nu driver på oss rakt utför den rasliga utplåningens stup? Varför? Vad gick snett? Utvecklade sig naturliga brister i vårt samhälle, i det system genom vilket vi regerat över oss själva, eller har någon yttre fiende hållit oss nere? Lider vårt samhälle av felaktig konstruktion eller av termiter?
Ett snabbt svar lyder: både och. Vårt samhälle har konstruktionsbrister som vi måste anstränga oss för att korrigera, och det är också drabbat av termiter som vi måste utrota. För att förstå detta svar och dess detaljer, så bara se er om. Se på andra saker som händer oss utöver mestisinvasionen och regeringens vägran att stoppa den invasionen. Och när vi tänker på vad som händer, låt oss inte fokusera helt på vad vårt folk gör som de inte borde göra; låt oss minnas att merparten av vårt folk bara gör vad de blir tillsagda att göra, bara vad de manipuleras till att göra, så låt oss inrikta vår förfrågan främst på vem som manipulerar dem och hur och varför.
Det är naturligtvis en mycket stor fråga. Om ni lyssnat till mina sändningar sedan en tid tillbaka, vet ni att de flesta av dem har handalt om en eller annan aspekt på denna fråga. Idag har vi bara tid för en aspekt utöver immigrationssituationen, och det är rasblandningen. Det är nyttigt att titta på den, eftersom den kvickt leder oss till termitproblemets hjärta — eftersom, som ni förstår, befrämjandet av rasblandning av den kontrollerade median ligger omedelbart bakom rasblandningsproblemet : den avsiktliga uppmuntran av rasblandning av Hollywood och Madison Avenue.
Närhelst man studerar allmänt beteende, närhelst man undersöker mode och trender, inser man snabbt att den grundläggande principen är “apa se, apa göra”. Om man vill uppmuntra en viss trend, ett visst mode, en viss typ av offentligt beteende, så försöker man inte resonera med allmänheten. Man föreläser inte för allmänheten. Istället företer man för allmänheten så många bilder som man kan av det slags beteende man vill uppmuntra, varvid lämmelinstinkten kommer att göra resten av jobbet. Har ni sett någon av de annonser som satts ut av en italiensk klädestillverkare under namnet “United Colors of Benetton”? Deras favorittema är rasblandning mellan vita och svarta: en liten rödhårig vit flicka med blå ögon som håller ett svart spädbarn, en svart bebis i blöjor som kysser en vit bebis och så vidare. De började på det temat för några år sedan, och de driver på det allt djärvare. Nåväl, klädesföretaget är italienskt, men deras reklambyrå, Saatchi & Saatchi med säte i London, är fullständigt judiskt uppifrån och ned.
Samma drift att avbilda rasblandningsscener är otyglad bland annonsbyråer på den här sidan av Atlanten. Madison Avenues judar älskar att använda modeller av korsad rastillhörighet för de annonser de utformar: kvadroner och oktoroner och allehanda europeiska blandningar. Och de tycks ha en regel att närhelst det förekommer en gruppbild, så måste det finnas svarta i den. Det har nått till den punkt att lämlarna känner sig illa till mods om de ser en annons som visar en helt vit scen. Om de ser en annons med en grupp vita barn som leker tillsammans eller en scen i ett helt vitt klassrum, så undrar lämlarna var det svarta barnet är som är så gott som obligatoriskt nuförtiden för annonser som visar barn. Och det gäller inte bara annonsering. Varje reporter med en kamera som bevakar en nyhetstilldragelse eller söker illustrera en artikel till en glättig tidning, letar efter svarta i massan när han komponerar sina bilder — och om han har tur nog att kunna fokusera på ett rasblandat par, så vet han att han kommer att få bonuspoäng från sin chef. Tanken bakom är att påminna läsarna om och om och om igen att vi lever i ett mångrasligt samhälle, och åhlala, är det inte underbart! Tanken är att få svarta och andra icke-vita att framstå som en del av det vita samhället och att få rasblandning att inte bara verka normalt utan trendmedvetet, moderiktigt. Till och med National Geographic Magazine har hoppat på mediatåget. Se på fotografierna på sidorna 7 och 14 i det aktuella juninumret.
Till och med de annonser på kartongerna med frukostflingor som vänder sig till barn har samma giftiga budskap. Annonserna avbildar inte bara svarta och vita barn tillsammans, de avbildar vita barn som klär sig och beter sig som svarta: bakåtvända baseballmössor, säckiga shorts, svart “jive”-prat och vuxna svarta rappare eller basketspelare som förebilder. Tanken bakom denna annonsering är inte att sälja mer frukostflingor till svarta; den är att få vita barn att känna att det är coolt att vara svart, att det är coolt att vara en del av hip-hopkulturen, att det är coolt att ha massor av svarta vänner, att det är coolt att vara whigger [övers. anm.: whigger = White Nigger].
Och ni förstår, denna rasgränsöverskridande annonsering har inte bara följt förändringarna i vårt samhälle; annonserandet har gått i spetsen för förändringarna. Traditionellt är syftet med annonsering att övertala allmänheten att köpa en produkt. Annonsören söker få konsumenten att inte bara vilja ha produkten utan att även känna sig väl till mods med den, att lita på tillverkaren, och av detta skäl söker annonsören undvika tabun, undvika att förarga eller alienera kunden. Med den rasgränsöverskridande annonseringen har detta definitivt inte varit fallet. Annonsörerna har varit ute på ett korståg. Syftet har inte bara varit att sälja produkter. Det har varit att förändra den vita allmänhetens föreställningar och attityder. De har gått till väga med ett visst mått av försiktighet, naturligtvis, men det står klart att den produkt de försökt sälja inte bara är frukostflingor eller Calvin Kleins blå jeans, utan rasblandning mellan vita och svarta.
Och skälet till att de försöker sälja det är exakt samma skäl som är orsaken till att de inte vill att Roger Barnett ska lägga sig i den flodvåg av mestiser som strömmar in i det vita Amerika från det bruna Mexiko. Förstår ni det? Det är verkligen mycket viktigt. Det är nyckeln till att förstå allt annat som händer idag. De judiska annonsörerna på Madison Avenue har exakt samma syfte som judarna i clintonregeringen — judar som utrikesminister Madeleine Albright och ledaren för Immigrations och naturaliseringsmyndigheten, Doris Meissner — som försöker se till att de illegala främlingarna fortsätter att komma in i landet.
Om ni ens haft det minsta tvivel om att detta är en avsiktlig judisk policy inriktad på att korrumpera och förgöra vårt folk, så titta på vad judarna i Hollywood gör med de nya filmer de producerar. Jag nämnde filmen Svart och vit i min sändning för tre veckor sedan. Ni borde verkligen se den. Sedan kommer ni inte att ha några tvivel beträffande vad termiterna har i görningen. Och jag behöver knappast berätta för er att den judiska kampanjen fungerar. Arizona och Texas och Kalifornien blir mörkare, mer främmande. Vita barn beter sig mer som svarta. Vita kvinnor hoppar i säng med svarta och producerar små bastarder i större antal än någonsin tidigare. Apa se, apa göra.
Ja, vi har ett termitproblem, och vi behöver koppla in en skadedjursbekämpare snart. Och vi har också ett problem med brister i vårt samhälle och i vår regering, brister som gav termiterna den huvudnyckel de behövde för att ta sig in och börja gnaga sönder Amerika och vårt folk. När skadedjursbekämparen har gjort sitt nödvändiga arbete och vi börjar återuppbygga vårt samhälle, så behöver vi rätta till dessa brister så att vi aldrig får ett termitproblem igen.