Demokratiska partiet har av tradition varit krigspartiet: Woodrow Wilson, Franklin Roosevelt, Harry Truman, Lyndon Johnson, Bill Clinton. Att starta krig och döda en bunt människor i något annat land tycks vara Demokratiska partiets favoritgrej för att avleda väljarnas uppmärksamhet från inhemska problem — eller för att betala en del av deras anhängare bakom kulisserna. Nu har vi spektaklet med de republikanska politikerna som försöker övertrumfa demokraternas krigshets genom att påkalla en invasion och militär ockupation av Serbien av amerikanska markstyrkor. Det är nästan som om de vore rädda för att betraktas som mesar av väljarna om de inte visar sig vara till och med blodtörstigare än demokraterna i sina uttalanden om Serbien.

Det är i själva verket inte väljarna som de är bekymrade över; det är judarna. Leta upp vilken publikation som helst tillhörande en judisk organisation — Anti-Defamation League of B'nai B'rith; American Jewish Committee; Simon Wiesenthal Center; Jewish Council for Public Affairs, som är en paraplyorganisation som omfattar hundratals andra judiska organisationer; ja vilken som helst — så kommer ni att få se judarna skrika efter serbiskt blod. Ni minns att jag i förra veckan rapporterade för er att American Legion, Amerikas största krigsveteranorganisation, hade kommit med en begäran om ett omedelbart stopp för kriget mot Serbien och tillbakadragande av alla amerikanska styrkor från Balkan. Kontrastera detta mot något uttalande framfört av Jewish War Veterans of America. Denna helt och hållet judiska grupp har intagit en ställning i diametral motsats till American Legions och krävt en intensifiering av bombningen.

Så vitt jag känner till har aldrig Slobodan Milosevic sagt eller gjort någonting mot judarna. Han råkar bara befinna sig i deras väg. Hans land är i vägen för deras program för en Ny världsordning. De har gjort det tämligen klart för varje politiker i Washington att de vill få Serbien ur vägen, och politikerna rusar till för att lyda, republikaner likväl som Demokratiska partiets anhängare. Arizonas republikanske senator John McCain är ett bra exempel på det slags republikanska politiker som längtar efter att få döda tillräckligt många serber för att tillfredsställa judarna, och att få göra det i det amerikanska folkets namn medan han dunkar sig själv i ryggen och låtsas vara en “patriot”. Senator McCain förefaller tro att eftersom han varit krigsfånge under vietnamkriget kommer ingen att ifrågasätta hans motiv. Om senator McCain säger att vi bör döda så många serber som möjligt, så måste det vara för att det kommer att vara bra för Amerika. Eller hur?

Fel. Det är för att varje gång judarna viskar i hans öra, “Hoppa!”, viskar senator McCain tillbaka, “Hur högt?”. Allt som skulle krävas nu för att göra honom till en pacifist beträffande Jugoslavien är att judarna beslutar att de trots allt inte behöver göra sig kvitt Milosevic. Men det är inte sannolikt. Det står ganska klart att deras långsiktiga strategi är att handikappa Serbien som ett förspel för att göra samma sak mot alla andra som kommer i deras väg. I slutändan vill de försätta Ryssland i en situation i vilken de inte kommer att kunna motsätta sig deras planer för det landet.

Ni förstår, det är möjligt för patrioter att inte samtycka i politiska frågor. Det är möjligt för en patriotisk lagstiftare att vara övertygad om att mer pengar borde spenderas på missiler och hangarfartyg, och för en annan att vara övertygad om att pengar borde spenderas på till exempel utbildning eller allmänna hälsofrämjande insatser istället för på militären, och för båda männen att ha Amerikas främsta intressen i själ och hjärta. Det är möjligt — om man lyckas finna två patriotiska lagstiftare i den amerikanska kongressen nuförtiden. Men ingen lagstiftare som låter sitt land ledas in i ett dåraktigt och onödigt krig som inte tjänar Amerikas intressen är någon patriot hur man än ser på saken. Ingen politiker som åser det här ske utan protest är någon patriot.

Men sannerligen, vad kan man förvänta sig i ett land där toppolitikern säljer Amerikas känsligaste militära hemligheter till Kina för en tillräckligt stor kontantdonation till hans omvalsfond? Med en sådan president i Vita huset — en president som politikerna är rädda att kasta ut eftersom hans popularitetssiffror är höga — bör vi inte bli förvånade att få se Amerikas väpnade styrkor användas för att främja en liten minoritets privata intressen på bekostnad av alla andra.

Det finns ett talesätt som går ut på att varje land har den regering som dess folk förtjänar, och jag förmodar att det är lika sant beträffande Förenta staterna som något annat land. Vi kan skylla det på den kontrollerade median, men faktum är att vi har en väljarkår som anser att Bill Clinton är en reko kille. Visst, det är vad mediamogulerna lärt dem, men vem som helst som kan fås att tycka att Bill Clinton inte helt enkelt borde släpas ut ur Vita huset och hängas har allvarliga problem som inte kan skyllas enbart på den kontrollerade median. Dessa är de 200 kilogram tunga hemmafruarna med hårspolar av plast som ni stöter på i snabbköpen med sina trögtalande och ölmageförsedda män som bunkrar upp tillräckligt med öl varje fredagskväll för att ta dem igenom ett helt veckoslut av TV-sänd bollsport. Och dessa är de korkade dumskallar som köper kändisfoton vid utgångskassan.

För femtio år sedan, då bara tio procent av den vita befolkningen var på det sättet, behövde vi inte bekymra oss över det. Men när 20 procent har blivit sådana, och judarna har organiserat dem till en majoritetsväljarkoalition tillsammans med icke-vita, har vi ett dödligt problem. För att uttrycka det i skarpa och enkla termer kommer Amerika inte att överleva: definitivt inte Amerika som vi känt det. I stort sett är det enda realistiska vi nu kan sträva efter endast en del vita amerikaners överlevnad — och mycket viktigare, efter vår ras överlevnad på den här planeten.

Om vi fortfarande hade en väljarkår som bestod av en vit majoritet av normal intelligens, normalt omdöme, anständiga normer och åtminstone viss ansvarskänsla, skulle vi ha kunnat hoppas att denna vita majoritet hade kunnat välja en del patriotiskt ledarskap som skulle beröva judarna på deras mediakontroll och få landet inslaget på en riktig kurs igen. Men det kommer helt enkelt inte att ske nu. Det är bara självbedrägeri att planera för att ta oss själva ut ur knipan genom röstningsprocessen så länge som judarna bibehåller kontrollen över massmedia och den stora massan av väljarkåren förblir vad den är. Och väljarkårens massa kommer verkligen inte att förbättras av sig själv; den kommer bara att bli allt mer fördärvad för varje år.

Om ansvarsfulla Amerikaner å andra sidan kontrollerade media, skulle vi kunna arbeta fram en långsiktig plan för att ta itu med en fördärvad väljarkår, och samtidigt skulle en patriotisk media kunna kontrollera sluskarna lika väl som den judiska median gör nu. Men att inbilla sig att vi kan ta televisionen ifrån judarna är lika mycket självbedrägeri som föreställningen att vi kan välja ledare som inte står under deras kontroll. Judarna förstår medias makt till fyllest, och de kommer definitivt inte att avstå från kontrollen frivilligt. Endast en revolution kan befria massmedia från deras strupgrepp.

Detta är viktiga slutsatser, och jag anser att det är värt vår tid att upprepa dem. Vi har två mycket fundamentala problem i Förenta staterna: den judiska kontrollen över massmedia och en degenererad och ansvarslös väljarkår som kan manipuleras fullständigt av massmedia. Båda dessa problem har smugit sig på oss under detta århundrade, men de är verkliga och de är avgörande. Det finns inget enkelt sätt att kringgå dem.

Jag har varnat för den judiska mediakontrollens fara under 30 år. När jag började mina varningar hade vi fortfarande en väljarkår vars majoritet var vit, som kunde ha lämnat mycket att önska, men som åtminstone inte hade tolererat det slags bedrägeri Bill Clinton serverat oss. Signalen att väljarkåren passerat punkten utan återvändo kom från Clintons popularitetsmätningar under hans riksrättsåtal och rättegång, då en majoritet av väljarna sade oss att de fortfarande tyckte om Clinton, till och med efter att hans lögner hade exponerats, och att de ville att han skulle förbli president. De tyckte om hans leende, och han kände deras smärta, och det är allt som var av verklig betydelse.

Så vi kommer inte att rösta oss ur vår knipa, och så länge som vi försöker göra det kommer vår situation att fortsätta att förvärras. Jag vet att det finns många anständiga människor som fortfarande inte är redo att acceptera denna slutsats. De säger: “Jovisst, vi vet att situationen är usel, men alla politiker är inte skurkar. Varje politiker befinner sig inte i judarnas ficka. Senator den-och-den är en bra karl, och kongressledamot den-eller-den har i själva verket talat ut mot Clintons krig. Vi kommer att rösta för senator den-och-den och kongressledamot den-eller-den, och de kommer att ta oss ur denna knipa.”

Nå, jag beklagar, men det kommer de inte att göra. Att rösta kommer inte att klara biffen. Ni skulle givetvis kunna säga till mig att prat heller inte kommer att klara biffen. Ni skulle kunna påminna mig om att jag hållit på att prata i 30 år och att situationen bara fortsatt att förvärras. Och ni har rätt: att tala kommer heller inte att klara biffen. Men det finns en skillnad mellan röstandets och talets verkan. Medan ni hållit på att rösta har politikermassan försämrats och försämrats. Det kan fortfarande finnas en eller två som säger en del av de rätta sakerna, men för 30 år sedan fanns det fler av dem. För trettio år sedan hade senaten fällt Clinton och avlägsnat honom från hans ämbete.

När jag började tala för 30 år sedan var det å andra sidan nästan ingen som lyssnade. Mitt budskap var för radikalt för nästan alla. Mitt prat har inte förändrat regeringen eller den judiska mediakontrollens faktum eller den amerikanska befolkningens dalande kvalitet — men många fler människor lyssnar åtminstone idag än som lyssnade för 30 år sedan. För trettio år sedan befann jag mig inte i etern. För trettio år sedan hade jag ingen världsomspännande publik på Internet. Och idag tycks mitt budskap inte längre vara allt för radikalt för många människor, trots att kärnan i det inte förändrats. Idag lyssnar många fler människor, och många fler människor håller med. Och trots att mitt ensamma talande inte kommer att klara biffen, så är talande en viktig del av vad som krävs för att klara biffen.

En annan viktig del är olyckligtvis det slags saker judarna gör mot serberna nu. Jag kan tala tills jag blir blå i ansiktet om judarnas planer för en Ny världsordning och farorna med den judiska mediakontrollen och korruptionen av vårt politiska system, och hundratusentals människor kan lyssna och hålla med mig, men det är fortfarande bara prat. Till och med för de människor som förstår och tror på vad jag säger till dem, är det inte riktigt verkligt. Men varje gång Madeleine Albright spränger ännu ett persontåg i Serbien och dödar 30 eller 40 kvinnor och barn — varje gång hon släpper ytterligare en omgång multipla bomber över ett sjukhus i Kosovo samtidigt som politikerna fortsätter att sitta på sina händer, rädda för att säga någonting eftersom judarna fortfarande slår på krigstrumman — tar verkligheten i vad jag hållit på att berätta skruv.

Varje gång general Wesley Kanne Clark, NATO:s judiske militäre överbefälhavare, bombar ytterligare en by och slaktar ytterligare runt 100 civila, försöker ljuga sig fri och skyller det på Slobodan Milosevic, minns folk mina förutsägelser om detta krig för mer än två år sedan vid den tidpunkt då Madeleine Albright blev utrikesminister; de minns vad jag berättat för dem om judiska krigsplaner och den judiska medians lögner och politikernas korruption i Washington. Mina ord kanske inte föreföll riktigt verkliga till en början, men blodet och bomberna och de lemlästade kropparna av våra vita bröder och systrar i Serbien tycks tillräckligt verkliga, och dessa ting skänker mina ord verkligehetsförankring och slagkraft.

Och som jag sade, är det olyckligt att det måste vara på det sättet, men det tycks ligga i människans natur att folks förståelse inte tas i fullt anspråk — folk kommer inte att agera utifrån sin förståelse — förrän de faktiskt börjar känna smärtan och inse att katastrofen drabbar dem: inte att den finns om hörnet eller är i annalkande, utan rakt över dem. De saker som jag varnade för under hela 1970-talet — icke-vit invandring, föränderliga demografiska förhållanden, den fallande utbildningsstandarden, rasliga trender — har träffat tillräckligt många människor i skallen nu och givit dem blodsmak, förorsakat verklig smärta, så att deras förståelse slutligen tas i fullt anspråk. Och det som händer i Jugoslavien nu bör också förorsaka lite smärta bland amerikaner som förstår de saker som jag berättat om under så lång tid. Det borde förorsaka en hel del amerikaner verklig bedrövelse att känna till att vad som görs mot serberna sker i vårt namn. Judar som general Clark och Madeleine Albright slaktar vårt folk och fäller självrättfärdiga kommentarer om det, men i världens ögon är det hela Amerika som klandras och hela Amerika som slutligen kommer att få betala straffet för slakten.

Om ni funderar på det en minut, tror jag att ni kommer att hålla med mig om att mitt tal har försatt oss i en mycket bättre situation än vad som hade varit fallet om jag inte hade talat. Katastrofen skulle fortfarande ha drabbat oss, men det skulle ha rått mycket mindre förståelse än det gör nu. Folk har fortfarande inte agerat i någon betydande skala som resultat av mina varningar, men det finns åtminstone mycket mer förståelse, och den förståelsen tillhandahåller den nödvändiga grunden för effektiv handling i framtiden. Den tillhandahåller en riktning åt oss, så att vi när vi verkligen agerar kommer att agera korrekt och effektivt.

En del av er kanske kommer ihåg en annan förutsägelse jag gjorde vid den tidpunkt då judarna iscensatte sitt krig mot Serbien för två månader sedan. Jag förutsåg att detta krig skulle visa sig vara ett stort misstag för dem. Det var närmare bestämt i marsnumret av National Alliance medlemsbulletin som jag skrev, och jag citerar: “...[J]udarna och clintonisterna... felbedömde rejält både serbernas karaktär och omvärldens reaktioner. Det minsta som kommer att ske är att de kommer att lägga det här blodiga äventyret bakom sig med betydligt mindre prestige och trovärdighet.” — slut citat —

Och i min radiosändning för två veckor sedan antydde jag åter att judarnas entusiasm för den Nya världsordningen fått dem att agera förhastat då de drog igång sitt senaste krig. Gammaldags amerikansk patriotism av det slag Bill Clinton och Jane Fonda hyste sådant förakt emot när de marscherade för Ho Chi Minh under vietnamkriget kan i praktiken vara död, men den är ännu inte fullständigt död, och den kan fortfarande komma att sätta tänderna i judarna som ett resultat av deras senaste mordorgie.

Dessutom håller vår nya patriotism, grundad på ras istället för på geografi eller språk eller religion, på att vinna mark. Vad som nu händer i Jugoslavien ger vår nya patriotism en kraftig skjuts framåt. Jag har talat i åratal om behovet av att vidga vår känsla för patriotism till att inkludera alla våra bröder och systrar i Europa, och när judarna faktiskt dödar vårt folk börjar en del av det jag sagt att falla på plats i folks medvetanden. Återigen är vikten av mitt tal att det tillåter fler människor att förstå dessa saker när de sker än som annars skulle vara fallet.

Judarna trodde att den här affären med att bomba Serbien in i ledet enligt deras plan skulle vara ett lätt och framgångsrikt företag för dem. De trodde att de garderat alla vinklar. Efter kongressens fåraktiga beteende under rättegången mot Clinton kom de underfund med att de inte skulle möta något motstånd från politikerna. De hade redan fått Clinton att befordra ett av deras egna kreatur, general Wesley Kanne Clark, framför alla de övriga generalerna och ge honom befälet över NATO. De hade redan fått sina egna kreatur på plats som utrikesminister och nationell säkerhetsrådgivare och försvarsminister. De hade redan använt sin massmedia under de senaste åren för att demonisera serberna och inge fördomar i det amerikanska folket mot dem i sin nyhetsrapportering om konflikten i Bosnien.

Nåväl, de räknade helt korrekt med att politikerna inte skulle motsätta sig dem, men det står klart att de hoppades på mer stöd från tölparna än vad de får nu. De räknade med att de skulle kunna släppa multipla bomber över serbiska sjukhus och spränga serbiska persontåg utan att de amerikanska väljarna skulle bry sig. Det är när allt kommer omkring inte judar som dödas, så vad spelar det hela för roll? Det är väl den lärdomen vi förmodas ha tagit till oss av 50 år av “holocaustpropaganda”?

Men du Hymie, en vacker dag kommer du att upptäcka vilken roll det spelar. Du och Abe kommer att bli förvånade när ni upptäcker hur många det är av oss som inte tillbringat all vår tid med att titta på bollsport. Jag är säker på at ni redan klagar bland er själva över hur många amerikaner det är som inte stöder er ansträngning att förinta Serbien. Jag är säker på att bland er själva tillskriver ni denna brist på stöd “antisemitism”. Nåväl, låt mig berätta för er, Abe och Hymie och Madeleine och Wesley, att uppblandat med antisemitismen finns det även en gnutta förståelse för vad ni håller på med. Innan ni är klara i Serbien kommer det att finnas mer till och med mer förståelse. Jag avser att göra allt jag kan för att öka den förståelsen.

Och vad oss beträffar, låt oss hålla i minnet att judarna kommer att fortsätta att göra det slags saker som de alltid gjort. De kommer att fortsätta att driva på och driva på och driva på. De kommer att fortsätta sina ansträngningar att förgöra vår värld, att omforma vår värld i deras avbild och att kontrollera den. Och de kommer att fortsätta att göra misstag, och förståelsen bland vårt folk är tvungen att fortsätta att växa. Jag kommer att tala, och judarna kommer att fortsätta att tillhandahålla den smärta som gör mitt tal verkligt och effektivt. Kombinationen av tal och smärta leder oss till förståelse. När judarna gör misstag som det de gjorde när de startade det här kriget mot Serbien, måste vårt folk förstå vad som händer och varför. De får inte vara vilseförda. De måste vara rasande, och deras raseri måste ha en riktning. Och sedan, en dag snart, kommer det att förekomma meningsfull handling, utrensande handling. Detta är värdet av att tala.