Och det handlar inte bara om att Albright mördar fler människor i Serbien för var dag än som dödas varje år i skolgårdsskjutningar i Amerika. Det handlar om de fundamentala lärdomar vi har att lära, de fundamentala varningar som uttrycks så tydligt av NATO:s mordkampanj mot serberna. En fördel som ibland följer av studien av utrikeshändelser istället för inhemska angelägenheter är att avståndet skänker lärdomarna klarhet. När vi ser på händelser som sker tusen mil borta i Serbien, kan vi se hela skogen utan att träden skymmer sikten.
Jag sticker i själva verket ut hakan en bit när jag nu talar om kriget på Balkan. Kriget kan vara över då det här sänds i etern. Medan jag förbereder mina kommentarer idag, talas det om att en rysk delegation snart kan komma att vara på väg till Belgrad för att pressa serberna till att kapitulera inför NATO. Albrightligan i Amerika hånflinar och vrider sina händer och skrattar för sig själva medan de försäkrar varandra att det är ett erbjudande som Milosevic inte kan motstå.
Det här är tanken: Ryssland förväntas vara Serbiens enda allierade. Det är inte så att den ryska regeringen har givit serberna någon handgriplig hjälp, men bland det ryska folket finns det ett nästan enhälligt stöd för serberna, så Ryssland sägs vara Serbiens “allierade”. Den ryska regeringens formelle överhuvud är naturligtvis en kroniskt sjuk och alkoholiserad clown, Boris Jeltsin, som i stort sett spelar samma roll i Ryssland som Bill Clinton gör här: han är helt enkelt en rysk galjonsfigur för de judiska miljardärer och judiska maffialedare som suger ut Ryssland till sista blodsdroppen. Och bredvid Jeltsin hade vi, fram tills i onsdags, Rysslands premiärminister, Yevgeny Primakov — som föddes med namnet Pinchas Finkelstein. Så i spetsen för den ryska regeringen vid den tidpunkt då den kom överens med NATO förra veckan om de krav som skulle ställas på Serbien, hade vi en galjonsfigur åt judarna och en jude — vilket betydde att allt stöd, diplomatiskt eller annat, som serberna skulle kunna få från Ryssland var troligt att vara fullkomligt falskt.
I och med Primakovs/Finkelsteins bortgång för några dagar sedan är saker och ting lite förvirrade för ögonblicket, men om kremldelegationen går vidare och presenterar Albrights krav för Milosevic kommer han att befinna sig under stark press att kapitulera. Om han inte kapitulerar, så kan den ryska regeringen — som inte är någon verkligt rysk regering mer än clintonregeringen är en amerikansk regering — ta sin hand ifrån Serbien och säga: “Vi försökte hjälpa, men han tillbakavisade oss.” Det kommer att utelämna Serbien helt ensamt, och Albright och hennes liga kommer att kunna fortsätta sin folkmordskampanj mot serberna och låtsas att de försökte förhandla, men att serberna vägrade ta reson. Och om Milosevic accepterar Kremls erbjudande kommer det att vara samma sak som att kapitulera inför NATO. Det kommer att vara liktydigt med att ge upp hans lands rätt till sitt eget territorium och lämna över det till de internationella brottslingar som bombat och mördat hans folk.
Varför är nu detta viktigt för amerikaner? Varför bör vi bry oss om huruvida albaner eller serber eller NATO styr Serbiens kosovoprovins? Vi bryr oss verkligen inte om ifall någon drös svarta i Afrika slåss mot en annan drös om vem som ska styra över någon bantustam. Vad spelar en liten stöld av territorium på Balkan för roll för oss?
Jag har förklarat det förut, och jag ska förklara det igen: utgången av det här kriget för att ta Kosovo ifrån Serbien är betydelsefull på grund av att det är ett nytt slags krig, som om det lyckas kommer att bidra till att fastställa en ny princip. Den nya principen är att den Nya världsordningen, såsom förkroppsligad av NATO eller Förenta nationerna eller vilken annan överstatlig gestaltning den Nya världsordningens styrelse än väljer, kan säga åt vilket land som helst i världen hur det ska regera sig självt och sedan förinta den som inte lyder. Det kommer att betyda slutet för nationell suveränitet. Det kommer att betyda ett slut för nationellt oberoende. Det kommer att betyda slutet för friheten.
Nu så vet jag att det finns en hel del liberala fårskallar därute som tror att allt detta kommer att bli underbart. Suveränitet och oberoende är illaklingande ord för liberaler. De är övertygade om att ömsesidigt beroende är mycket bättre än oberoende. De är övertygade om att allt kommer att bli mycket trevligare när det inte längre finns några suveräna nationer och hela världen styrs av en kommitté: inga fler rika och mäktiga nationer, inga fler fattiga och svaga nationer, alla jämlika. Och ingen kommer att behandlas illa; regeringar kommer att vara tvingade att vara trevliga mot sina medborgare. Vi kan givetvis behöva knäcka några få ägg — Serbien till exempel — för att laga till denna underbara omelett, men det kommer absolut att vara värt det i slutändan, är liberalerna övertygade om. I slutändan kommer vi att få sann demokrati och jämlikhet överallt.
Ni förstår, det liberala sinnet är en märklig företeelse. Jag är säker på att de verkligen vill ha sin omelett, och att de verkligen är villiga att knäcka så många ägg som det kräver, begå så mycket folkmord som de behöver. Men de tror sannerligen inte på demokrati eller jämlikhet. Ingen med någon som helst sans tror på jämlikhet. Och vad demokrati beträffar, se vad som pågått i en del av de länder som de fått att ställa upp på deras aktuella äggknäckarräd på Balkan. Detta är inte ett krig som NATO-ländernas folk röstat för eller som de önskar fortsätta. Det är enormt impopulärt bland de flesta av dem, men politikerna i ledningen är säkra på att de vet bättre än de röstberättigade om vad som är bäst för dem — det vill säga, vad som är bäst för de politiker som Madeleine Albright mutat för att stöda hennes krig mot Serbien. Till och med de röstberättigade i världens största hönsfarm, Amerikas förenta stater, håller på att omvärdera visdomen i att fara runt i världen och sparka sand i allas ansikten bara för att vi är tillräckligt stora för att komma undan med det. Inte ens herr Clintons koalition av hjärndött slödder, som tidigare givit honom hans höga popularitetssiffror, står längre enade bakom hans folkmord mot Serbien. Förra lördagen var väljarnas stöd för det fortsatta bombandet nere på 43 procent och fallande. Till och med de flaggviftande stollarna från American Legion är trötta på den vettlösa slakten. Förra veckan vädjade legionens nationella exekutiva kommitté till clintonregeringen att stoppa bombningen och dra tillbaka alla amerikanska styrkor från området omedelbart.
Men det är i sin ordning: Judarna och deras alltid så andäktiga och elitliberala anhängare vet vad som är bäst och står fast beslutna att fortsätta sin mordkampanj tills den siste serben strukit med om Milosevic inte kapitulerar, oavsett vad väljarna anser om det.
De har redan kommit undan med så mycket att de faktiskt tror att de kan göra vad de vill utan att ställas till svars. Hörde ni nyheterna förra veckan när clintonregeringen i praktiken erkände inför domstol att den inte hade någon trovärdig bevisning för att rättfärdiga sprängningen av en läkemedelsfabrik i Sudan förra året? Då berättade jag för er att Clinton inte hade något rättfärdigande för att avfyra sina kryssningsrobotar den 20 augusti förra året mot en läkemedelsfabrik i Khartoum i Sudan, som han påstod var en nervgasfabrik. Jag berättade för er att han förstörde denna fabrik enbart för att han kände att han behövde göra något för att bevisa att Förenta staterna inte står maktlösa inför terrorister av det slag som sprängde två amerikanska ambassader i Afrika i luften. Det han i själva verket gjorde var att bevisa att Förenta staterna själva blivit en terroriststat som kommer att avlossa sina missiler närhelst det behagar utan att bry sig om något slags rättsligt eller moraliskt rättfärdigande.
Herr Clinton bevisade att Förenta staterna kommer att sparka sand i ansiktet på vem de vill. Sudan råkade bara ha oturen att ligga i Osama bin Ladens del av världen. Nåväl, den bombade läkemedelsfabrikens ägare stämde den amerikanska regeringen, och regeringen gav vika i förra veckan då den inte kunde förete någon bevisning till stöd för sitt påstående att fabriken var något annat än en läkemedelsfabrik. Ägarna kommer att vinna sin sak, och clintonregeringen kommer att hoppas att alla glömmer det hela så fort som möjligt.
Att låta en regering komma undan med denna sorts laglösa aktivitet är ingen bra policy. Den attityd som låg bakom attacken mot läkemedelsfabriken är samma attityd som ligger bakom attacken mot Serbien. Clintonregeringen kom undan med det i Sudan. Ingen skickades ens i fängelse för den fullkomligt ansvarslösa terroristhandlingen. Om clintonregeringen vinner i Serbien, kommer det folk som gör den här sortens saker att bli övertygade om att inget kan stoppa dem. De kommer att tro att närhelst de vill förändra något lands gränser eller tvinga något land att förändra sin inrikespolitik, är allt de behöver göra att avfyra några kryssningsrobotar.
Det är därför som jag innerligt hoppas att Slobodan Milosevic inte kommer att kapitulera inför Madeleine Albright. Det är därför som jag hoppas att han kommer att säga åt Jeltsin och vem som än träder i Primakovs ställe att: “Tack för er hjälp, men nej tack. Vi kommer att fortsätta att försvara vårt land mot aggression, även om vi måste göra det ensamma. Vi kommer inte att tillåta främmande trupp på vår mark.” Jag hoppas att det är vad han kommer att säga, trots att de mordlystna ligister som leder NATO säkerligen kommer att fortsätta sitt bombande och döda fler serber — för en tid framåt.
Jag vill inte att fler serber ska dödas, men jag vill ännu mindre att Albright och hennes liga ska komma undan med sin aggression. Jag tror att om Milosevic och hans serber klarar att hålla stånd mot NATO-gangstrarna några veckor till, så kommer det internationella trycket mot NATO att fortsätta att tillta, och slutligen kommer de att slinka iväg med svansen mellan benen. Vi behöver ett sådant bakslag för NATO:s del. Världen behöver det. Världen kommer att stå i djup skuld till Serbien om Serbien håller stånd mot NATO nu.
Ni förstår, när jag i förra veckan bekräftade ett uttalande jag gjort veckan innan som gick ut på att det vore bra om serberna lyckades sänka ett amerikanskt krigsfartyg i Adriatiska havet, var det en del lyssnare som inte höll med mig. En lyssnare sa till mig att han hade en brorson på hangarfartyget USS Roosevelt i Adriatiska havet, och det smärtade honom att jag ville att hans brorson skulle komma till skada. När allt kommer omkring, sa han, har de flesta militärer ingen aning om de verkliga frågorna här. Allt de känner till är den officiella propagandalinje som lärs ut till dem av deras ledare i Pentagon. De ska inte klandras för vad som händer, och de borde inte straffas. Hatet mot amerikanska militärer växer överallt i världen, och jag borde inte bidra till det hatet, sa han.
Nå, jag vill naturligtvis inte att denne lyssnares brorson ska drunkna i Adriatiska havet om USS Roosevelt sänks — eller någon annans brorson heller. Men faktum är att vårt folk — det vill säga européer, vita människor — dödas varje dag av Madeleine Albrights raketer och bomber på grund av att USS Roosevelt och andra amerikanska örloggsfartyg befinner sig i Adriatiska havet. Jag är villig att acceptera att denne lyssnares brorson inte förstår frågorna och i själva verket inte är någon ond människa. Jag är villig att acceptera att han bara är en intet ont anande kugge i Albrights mördarmaskin, och jag önskar honom intet ont. Men maskinen används för att döda vårt folk i Serbien.
Och tvivelsutan finns det en del brottslingar och en del fyllon och en del advokater och en del socialbidragsfall bland de serber som dödas i Belgrad och i Kosovo. Och nog finns det många serber som inte har någon bättre förståelse för de verkliga frågorna här än matroserna på USS Roosevelt. Men serberna är inte en del av Madeleine Albrights mördarmaskin, emedan min lyssnares brorson är det. Det är den verkliga skillnaden här.
Faktum är att vi befinner oss i en olycklig situation nu — vi befinner oss alla i en olycklig situation: jag och serberna och min lyssnare och hans brorson, hela vår ras — på grund av att vi låtit Madeleine och hennes mordlystna folkstam få övertag över oss. Det är det problemet som vi måste ta itu med. Tills vi fått bort Madeleine och resten av hela hennes stam från våra axlar, kommer man att ljuga för vårt folk, exploatera vårt folk och döda vårt folk. Så vi behöver koncentrera oss på att få bort Madeleine och hennes stam från våra axlar. Allt som för oss närmare det målet är gott, och allt som avleder oss från det målet är illa. Låt oss hålla blicken på skogen, inte bara på träden.
Jag hoppas att jag gjort mig själv tydlig nog. Det specifika resultat vi vill se av detta krig är ett nederlag för NATO, oavsett på vilket sätt det sker. Vi skulle vilja se att det nederlaget infann sig utan några fler förluster för vårt folk, vare sig amerikaner eller serber. Men det kommer nästan säkert att förekomma fler förluster, åtminstone bland serberna, eftersom de gangsters som för detta krig inte ger upp så lätt.
De kommer att fortsätta att döda så länge de kan. I takt med att allmänhetens ogillande av detta krig växer, både i Amerika och annorstädes; i takt med att fler amerikanska ambassader runtom i världen bränns ner; i takt med att fler organisationer såsom American Legion, Gud välsigne dessa stollar, höjer rösten mot kriget; och i takt med att fler politiker här hos oss följer opinionsmätningarna och blir mer bekymrade över sina väljares önskningar än över att tillfredsställa judarna, kommer ett nederlag för NATO — och för Madeleine Albright och för den Nya världsordningen — att bli allt sannolikare. Men serberna måste hålla ut tills det inträffar, och om sänkningen av USS Roosevelt kommer att hjälpa dem att hålla moralen uppe, så låt gå för det.
Men ni förstår, om vi vill få bort Madeleine och hennes stam från våra axlar, om vi en dag vill göra slut på dem och deras plan för en Ny världsordning med oss som deras trälar — behöver vi göra mer än att hoppas på ett nederlag för NATO i Serbien. Vi behöver göra allt vi kan. Vi behöver tala ut. Om vi tillhör någon organisation, behöver vi göra vad vi kan för att få den organisationen att följa American Legions exempel. Vi behöver skriva brev till varje tidning som har en insändarsida. Vi behöver lyfta telefonen och göra oss själva hörda i varje radiosänd pratshow. Och när det förekommer demonstrationer mot kriget behöver vi delta i dem, även om vi inte håller med alla andra i demonstrationståget i alla frågor.
Och jag bör även säga detta: När vi reagerar mot detta krig, kommer det att anstå oss att tänka på det i dess större sammanhang. Att få NATO att backa undan den här gången kommer inte att hindra Madeleine och hennes liga från att försöka något annat precis lika blodigt och destruktivt nästa gång de ser en möjlighet. För dem är det inte bara NATO mot Serbien. De ser alltid kampen i dess större sammanhang. Och som jag sade, behöver vi göra samma sak.
För Madeleine Albright och James Rubin och William Cohen och Sandy Berger och general Wesley Kanne Clark, är det här inte ett krig som handlar om Amerika mot Serbien eller om NATO mot Serbien; det är ett krig som handlar om deras folk mot vårt folk. NATO mot Serbien är bara en liten episod i ett större krig som de fört mot oss under tusentals år och som de är övertygade om att de nu en gång för alla står på randen till att vinna. De har fullkomligt korrumperade icke-judar som sina galjonsfigurer i Förenta staterna, i Storbritannien och i Ryssland. De har ett fast grepp om massmedia.
De har Förenta staternas rikedomar och militärmakt till sitt förfogande. De har mutat och skrämt 20 nationers politiker till att ställa upp på deras krig mot Serbien. Det kan förefalla vara ett tämligen osäkert korthus som de byggt, men om de kan hålla det samman tillräckligt länge för att segra över Serbien, kommer de att ha stärkt sin ställning avsevärt och vara mycket mer troliga att segra över sitt nästa offer.
De kanske besegrar oss i det här slaget i vilket NATO står mot Serbien, eller så kanske de inte gör det, men om vi ska ha något hopp om att besegra dem på lång sikt — om vi ska ha något hopp om att vinna det större kriget och inte bara det här slaget — så måste vi förstå kriget på samma sätt de gör. Vi måste lära oss att tänka i det större sammanhanget på samma sätt som de gör. Vi måste tänka i termer av vad som är bra för vårt folk, för vår ras, på lång sikt — inte vad som kommer att hjälpa Demokratiska partiet eller Republikanerna att vinna nästa val, inte vad som kommer att ge protestanterna ett övertag över katolikerna eller vice versa, inte vad som kommer att ge dem av vårt folk som talar franska ett övertag över dem av vårt folk som talar engelska, inte vad som kommer att tillåta amerikaner att visa serber att vi har fler kryssningsrobotar och B-2-bombare än de har, inte vad som kommer att tillåta någon del av vårt folk som definierats enbart utifrån geografi eller språk eller religion eller politik att ta överhanden över någon annan del av vårt folk. Vi måste först och främst tänka i termer av blod, av familj, av ras. Vi måste förstå att vi och serberna tillhör samma familj, samma blod, samma ras — och att Madeleine Albright och James Rubin och William Cohen och Sandy Berger och Richard Holbrooke och general Wesley Kanne Clark och alla de övriga stora mediamogulerna som står bakom detta krig mot Serbien tillhör en annorlunda familj, en annorlunda ras, en ras som alltid varit fientlig mot vår.
Allt för länge har vi låtit dem manipulera oss, vända någon del av oss mot någon annan del i krig som de kokat ihop till sin egen fördel. Det har aldrig varit mer sant än under detta krig mot Serbien. Det är ett judiskt krig, och bara judar kan vinna på det. Vi borde inte vara inblandade i det. Vi borde göra allt vi kan för att försäkra att judarna förlorar det. Men oavsett vad som händer på Balkan under de följande månaderna, behöver vi fortsätta att bygga vidare på vårt nya sätt att se på världen och bedöma saker och ting, vårt sätt grundat på familj och blod och ras. Det är det enda sätt på vilket vi kan besegra dessa den Nya världsordningens ligister på lång sikt. Det är det enda sätt på vilket vi kan hindra judarna från att använda sitt urgamla trick att vända någon del av vårt folk mot en annan del.
Och ni förstår, vad gäller dem av oss som bara tycker om att strida, dem som tycker om att käbbla inom familjen, kan vi återigen börja strida inbördes i framtiden om vi verkligen måste — men endast efter att vi besegrat allas vår fiende, världsfienden.