Jag mottog ett prudentligt brev från universitetsadministrationen som klagade över våra flygblad, och en radiostation i Austin, KVRX, intervjuade mig om affären. Radiointervjun gav mig ett tillfälle att bemöta en del av den desinformation som våra motståndare hade spritt på campus, vilken gick ut på att vårt uttalande att svarta är mycket troligare att vara HIV-bärare än vita är falsk. Antirasisterna ville att allmänheten skulle tro att det inte finns någon skillnad mellan vita och svarta vad AIDS beträffar. Vad jag menar är att vi är väl alla jämlika? Det är genant för dem när folk talar om den mycket högre HIV-infektionsfrekvensen bland svarta. Det har en anstrykning av rasism!

Den del av vårt budskap som förorsakade det största bekymret för de Politiskt Korrekta människorna vid University of Texas var vår varning riktad till vita kvinnor att hålla sig borta från svarta män. Det upprörde naturligtvis judarna och marxisterna, eftersom de har drivit på hårt för att uppmuntra rasgränsöverskridande sex. Det är det slutgiltiga botemedlet mot rasproblemet, hävdar de. När alla är mulatter, när vi alla har fått samma nyans av brunt några generationer fram i tiden, så kommer det inte att finnas någon mer rasism, och vi kommer alla att leva tillsammans i största lycka för alltid. Nåväl, vi förväntar oss naturligtvis den sortens giftiga propaganda från judarna och marxisterna. Vad som verkligen är deprimerande är den grad i vilken denna giftiga attityd slagit rot i universitetsgemenskapen i allmänhet, och även bland allmänheten.

Och ni förstår, det är värre än att bara ha fått tillgång till felaktig information om rasliga skillnader. Och det är värre än bara en förändrad åsikt i rasliga frågor. Det är en allmän uppmjukning, en allmän femininisering av allmänna attityder. Amerikanska universitet har inte bara fördummats i jämlikhetens namn; de har också förvekligats. De har kastrerats.

Jag har också varit student vid ett universitet i Texas — Rice University — för 45 år sedan. Till och med då, på 1950-talet, hade jag en känsla av att universitetssamväldet inte riktigt var i fas med verkligheten. Vi var 20-åringar med barns attityder. Fem hundra år tidigare — till och med ett århundrade tidigare — var 20-åriga män män, med mäns ansvar. I det förgångna hade även 20-åriga kvinnor förpliktelser, inklusive en man, ett hem och tre eller fyra barn. Och det allvarligaste bekymret som jag och mina medstudenter hade på 1950-talet var att se till att våra betyg var höga nog för att vi skulle undgå att värvas till koreakriget. Ändå var vi lite mognare än dagens studentgeneration.

Ni förstår, det finns en del typer av beteende som härrör från mode och en del typer av beteende som härrör från karaktär. Ett exempel på modebaserat beteende skulle till exempel kunna vara cigarettrökningens utbredning eller den typ av berusningsmedel som används. När jag var student betraktades rökning som kännetecknande för underklassen. Det hade varit mer utbrett i min militärskola där studenterna kom från ett vidare omfång av sociala bakgrunder. Vid universitetet fanns det emellertid ett arbetarstigma förknippat med rökning. Några få studenter rökte, främst för att de hade blivit beroende och inte var starka nog för att sluta, men det var definitivt inte på modet. Särskilt flickor rökte inte.

Drogmissbruk är troligen en mer slående beteendeförändring. För femtio år sedan var den enda drog som var accepterad bland studenter alkohol. Kanske var andra droger på modet i de väldigt judiska skolorna i nordost, men definitivt inte i Texas. Whisky och gin och öl, ja; marijuana och kokain och heroin, nej. Vi kände till dessa droger, men den som tog dem skulle ha blivit socialt utstött på campus. De var inte på modet.

Svaghet och misslyckande var heller inte på modet. Framgång var det. När studenternas terminsbetyg postades, så hade det en distinkt social betydelse. Att få A:n var givetvis ingen garanti för popularitet, men att få D:n och F var en garant för att man skulle betraktas som en förlorare, och ingen ville bli sedd i sällskap med en förlorare. Detta var tiden före fotbollsstipendier — och definitivt före basketstipendier — åtminstone vid min skola. Framgång är fortfarande på modet överallt, tror jag, men mitt intryck är att förlorare och veklingar skyddas mycket mer från konsekvenserna av sin svaghet än tidigare. De skyddas från misslyckandets sociala stigma. De ursäktas. De tolereras mer än tidigare. Jag tror emellertid att för många har det att göra med mer än mode. Det kan vara fråga om en karaktärsförändring.

Så är definitivt fallet med ras, även om det är svårt att separera alla involverade faktorer. Om det för femtio år sedan hade upptäckts att en vit kvinnlig student var involverad i ett sexuellt förhållande med en svart, så skulle det ha inneburit slutet för henne. Det skulle ha varit som om hon hade upptäckts med att ha sex med en hund: värre faktiskt. Och det var inte bara en fråga om att svarta var lågstatusmänniskor. Det fanns rika svarta underhållare på den tiden, men rikedom skulle inte ha varit någon förmildrande omständighet.

Det finns typer av beteende som vi skyr instinktivt: typer av beteende som nästan alla skyr i en naturlig omgivning och som de som har goda instinkter — eller god karaktär, skulle man kunna säga — fortsätter att på någon nivå avsky till och med i en onaturlig omgivning där naturliga reaktioner på avskyvärt beteende undertrycks. Homosexualitet är en typ av naturligt avskyvärt beteende. Rasblandning är en annan. Dessa är inte en fråga om mode. Män som betett sig som kvinnor har alltid föraktats. Kvinnor som sökt partners utanför sin ras har alltid föraktats. Män som inte finner sådant beteende avskyvärt reagerar inte enbart på modets förändringar; de avslöjar brister i sin karaktär. Ett samhälle eller samvälde som proklamerar sådant beteende vara acceptabelt är ett svagt och i moraliskt avseende bristfälligt samhälle, ett svagt och degenererat samhälle.

Ni förstår, jag är ingen samhällsvetare, och jag har heller inte tiden eller resurserna för att bedriva akademiska studier av korrelationen mellan olika förändringar som vi kan se i vårt samhälle och i vårt folks beteende — men jag är säker på att det i själva verket råder en stark korrelation mellan tre saker; för det första, den tilltagande isoleringen och skyddandet av våra unga män från den naturliga världen; för det andra, bristen på manlighet; bristen på självtillit, mognad och ansvarskännande; och för det tredje, villigheten att acceptera varje sorts perverst, onaturligt och destruktivt beteende som “normalt”. Det är som om en överdrivet skyddad livsstil först leder till förtvining av manlig dygd och moralisk styrka, såsom brist på motion leder till muskelförtvining, och sedan leder till avstängning av den normala omdömesförmågan, nästan såsom HIV förorsakar en avstängning av människans immunsystem. Man skulle nästan kunna säga att medan AIDS snabbt slår nya rötter bland den svarta befolkningen, hemsöker den moraliska motsvarigheten till AIDS den vita befolkningen.

Trots att denna moraliska sjukdom har infekterat hela vårt samhälle, tycks det mig som om den har gjort mer skada på våra universitet än någon annanstans. Det beror kanske på att universitetsstudenter är något mer skyddade från den verkliga världen än de flesta av den övriga befolkningen — eller så är det kanske för att leverantörerna av sjukdomen har fokuserat sina nedsmittningsansträngningar till universiteten. Min känsla är att trots senareläggandet av det accepterande av ansvar som är förknippat med att vara universitetsstudent, så behöver inte universitetslivet vara moraliskt nedbrytande.

Här är ett litet exempel: på många tyska universitet, i synnerhet före katastrofen 1945, var duellerande klubbar en viktig del av studentlivet. De tjänade inte bara till att upprätthålla medvetenhet om det manliga hedersbegreppet, utan de lärde även unga män att vara villiga att utsätts sig själva för fysisk fara och genomgå smärta. Jag förespråkar inte specifikt duellerande vid amerikanska universitet. Det finns mycket allvarligare problem på universiteten att ta itu med först. Jag säger bara att jag tror att våra universitet inte behöver vara de moraliskt försvagande institutioner de är idag. De behöver inte vara det slags plats där Politisk Korrekthet är starkare förankrat och striktare upprätthållet än någon annanstans i vårt samhälle och där genomsnittstudenten tror att toleransen av allting som är perverst och destruktivt är en dygd.

Ni förstår, huvudskälet till att vi behöver bekymra oss för våra universitet är att ledarna i nästan varje sektor av vårt samhälle passerar genom dem och påverkas av dem. När jag talar med olika människor som befinner sig på våra universitet idag eller som nyligen utexaminerats, får jag olika intryck av problemet. En del berättar för mig om de homosexuellas starka inflytande på campus, om hur hårt organiserade och mäktiga och militanta de är. Och detta är givetvis en slående förändring för min del. När jag var student fanns det inget homosexproblem alls. Det fanns förmodligen några få homosexuella här och där, men de märktes definitivt inte, och ingen visste vilka de var. Och det var inte det att de var förtryckta eller förföljda. Det fanns helt enkelt inget homosexproblem. De utgjorde inte någon fråga.

Andra människor fokuserar på feministerna, och deras inflytande på campus är också en slående förändring. Det var ett annat problem som vi inte hade när jag var student. Vi hade givetvis individuella kvinnor som utgjorde problem, precis som vi hade individuella män som utgjorde problem, men vi hade inget organiserat feministiskt vansinne och perversitet av det slag som utövar ett sådant ohälsosamt inflytande idag. Sedan har vi marxisterna. Den organiserade marxismens kollaps i världen utanför tycks ha gått obemärkt förbi på våra universitetscampus, som förblir den mötesplats i Amerika utanför New York City där denna särskilda ondska fortfarande finner sina hängivna anhängare. När jag var student hade vi några få — mycket få — individuella marxister på campus, men det var definitivt ingen som tog dem på allvar, inte ens i en sådan grad att de fick på käften. Jag antar att vi borde ha slagit dem på käften och avskräckt den speciella drösen missfoster innan de hade tillfälle att åsamka någon ytterligare skada.

När jag ser på de verkligt djupa förändringar som ägt rum på våra universitet under de gångna 50 åren, försöker jag att inte fixera mig vid någon speciell förändring. Jag försöker förstå hela mönstret av förändringar. Jag letar efter gemensamma element, och jag letar alltid efter orsaker. Vad — eller vilka — ligger bakom förändringarna?

Jag ser tre verkligt stora förändringar, tre mönster av förändring, och de är relaterade till varandra. En förändring är införandet av Politisk Korrekthet. Varje universitet i Amerika har nu vad som motsvarar ett orwellianskt Sanningsdepartement som bestämmer vilka föreställningar, vilka tankar, vilka uttryck — till och med vilka fakta — som är tillåtna. Visa ett tecken på att ni har en otillåten föreställning i ert huvud, så kommer Tankepolisen att kasta sig över er, och ni kommer att vara riktigt illa ute. Det är därför som människorna vid University of Texas hade så svårt för att hantera det faktum att HIV-infektioner är så mycket mer utbredda bland svarta än bland vita: åtta gånger så utbredda över lag, och 14 gånger så utbredda om man bara ser till heterosexuella män, vilket givetvis är vad som räknas om man varnar vita kvinnor för sexuella kontakter med svarta. Det är ett Politiskt Inkorrekt faktum. Och att antyda att rasgränsöverskridande sex inte är något gott, oavsett AIDS-faran, är också givetvis Politiskt Inkorrekt.

När jag var student stod det människor fritt att tänka tankar som en del människor ansåg var anstötliga eller att säga saker som väckte anstöt hos andra människor. Om man gjorde det ofta nog kunde man bli mycket impopulär, men det var ens ensak. Ingen sa till en att man inte fick göra det.

Samtidigt som våra universitet påtvingades den Politiska Korrekthetens mentala tvångströja infördes ett annat tvång som vid första anblick förefaller motsägelsefullt men som i själva verket bara var en annan sida av den Politiska Korrektheten, och det var föreställningen att tolerans är någonting underbart. Skälet till att denna föreställning inte står i strid mot den Politiska Korrektheten är att det inte handlar om tolerans i ordets vanliga bemärkelse. Den Politiska Korrekthetens “tolerans” är tolerans av alla de saker som skulle vara intolerabla i ett friskt samhälle, samt intolerans mot alla de saker som brukade vara accepterade av normala friska människor. “Tolerans” betyder idag att acceptera homosexuella och feminister och judar och marxister utan kritik eller ifrågasättande. Det betyder att le närhelst man ser ett rasblandat par. Det betyder att tolerera det slags beteende som människor som Bill Clinton uppvisade när han brukade skicka ut Arkansas delstatspolis för att samla ihop kvinnor åt honom. Det betyder att tolerera Janet Renos uppeldande av en kyrka fullpackad med kvinnor och barn i Waco i Texas. Det betyder att tolerera Madeleine Albrights mordlystna angrepp mot varje land i Europa eller Mellanöstern som vägrar att lyda den Nya världsordningens anhang. Men det betyder absolut inte att tolerera någonting som har en anstrykning av vit rasism eller sexism eller homofobi — eller mer allmänt, någonting Politiskt Inkorrekt. Den nya “toleransen” är bara den Politiska Korrekthetens glada fasad: den varma, luddiga och vänliga sidan hos den Politiska Korrektheten.

Det andra verkligt stora förändringsmönstret vid våra universitet har också ägt rum i hela vårt samhälle, men det har drabbat universiteten särskilt hårt, och det är “mångfalden”. När jag var student, inte bara universitetsstuderande i Texas utan även doktorand i Colorado och i Kalifornien, var universiteten vita. Den enda verkligt märkbara minoriteten var som helst var den judiska minoriteten. Vid Caltech fanns det en litet inslag av asiater. Jag kan inte dra mig till minnes några svarta. Jag kommer bara ihåg en handfull svarta vid University of Colorado. Och det var inte för att det fanns någon Jim Crow-lag som höll icke-vita utestängda. Ej heller var det någon ekonomisk barriär. Jag betalade aldrig för undervisningen. Jag var en fattig pojke. Jag hade antingen stipendier eller arbetade som elevassistent. Den stora fördelen på den tiden var att det fanns en verklig känsla av samhörighet. Universiteten var europeiska institutioner, vita institutioner, och som studenter var vi en del av dem.

Idag är det tämligen annorlunda. En del av universiteten är så fullpackade av asiater och andra icke-vita att det bokstavligen inte finns plats för vita studenter. Det finns definitivt ingen känsla av att man är en del av en europeisk institution. Vad mångfaldsmånglarna gjort är att de avariefierat våra universitet. Jag tror att målet inte var så mycket att få in fler svarta och filippinare och kineser och pakistanare på våra universitet för mångfaldens skull som det var för att försvaga den vita närvaron till den grad att vi inte lägre skulle uppleva någon känsla av ägande: vi skulle inte längre känna att det var våra universitet och därför inte motsätta oss de förändringar som genomfördes. Det är definitivt på det sättet saker och ting visat sig vara.

Och det är inte bara de icke-vita som har bidragit till den kulturella disharmonin vid våra universitet. Det är den Politiska Korrekthetens alla nyligen befullmäktigade hantlangare: feministerna, fikusarna och så vidare. Och nu ska jag verkligen sticka ut hakan och generalisera från vad som har hänt på våra universitet till vad som har hänt i hela vårt samhälle. Samma människor som har varit upptagna med att avariefiera våra universitet har avariefierat Amerika. Processen har gått lite längre på universiteten, men hela Amerika är på väg mot samma destination, och det är inte en särskilt angenäm destination.

Varför är vi på väg dit? Nåväl, det är på grund av den tredje förändringen — vilket är någonting som jag redan nämnt: nämligen förvekligandet av vårt folk och avstängningen av deras normala urskillningsförmåga. Kan ni föreställa er att en normal och frisk nations folk skulle låta sig själva berövas på det sätt vi berövas? Kan ni föreställa er att ett friskt vitt land tillåter mestiser med så hög fortplantningstakt att strömma över dess sydgräns i en takt om mer än en miljon om året utan att höja ett finger för att stoppa dem? Kan ni föreställa er att en moraliskt frisk nation tolererar den sortens beteende som vi sett i Washington under clintoneran? Hur lång tid har gått sedan vi lät avrätta en enda politiker? Gode Gud, vi är sjuka till döds!

Enligt mitt sätt att se är en vit nation som tillåter sina kvinnor att ränna ute med sina tidigare svarta slavar inte bara sjuk, utan förtjänar inte att leva. En arisk nation som tillåter judar att utbilda dess unga människor och som tillåter judar att kontrollera dess underhållningsmedia och bruket av dessa media för att befrämja rasblandning och varje annan form av självdestruktivt fördärv är inte bara sjuk, utan är mycket nära döden.

Tro mig, om vita amerikaner inte redan härjats av moralisk AIDS och deras regering hade betett sig såsom clintonadministrationen betett sig, skulle de ruttnande kropparna tillhörande politiker, domare och byråkrater dingla från varje gatlykta och elledningsstolpe i Washington.

Högkvartersbyggnaderna till varje större mediakorporation i New York och Hollywood skulle bli utbrända ruiner, och blodet från de människor som arbetat i dessa byggnader skulle flyta i rännstenarna kring ruinerna. Varje innerstad och varje icke-vitt grannskap i Amerika skulle spärras av medan beväpnade grupper gick från dörr till dörr och fick den etniska rensningen av Kosovo att verka som en söndagsskolepicknick i jämförelse. Det är vad som skulle ske om vi hade varit en frisk och moralisk nation istället för en dödligt sjuk nation bringad på fall av spridarna av moralisk AIDS.