Ni förstår, vad Madeleine Albright och resten av clintongänget gör i Jugoslavien är verkligen något nytt, och det tar tid för mig att vänja mig vid det. Det här är första gången jag någonsin hoppats att amerikanska bombplan skulle komma att skjutas ner eller amerikanska fartyg att sänkas. Det är en besynnerlig känsla, och jag tycker egentligen inte om den.
Jag kommer ihåg hur jag under vietnamkrigets dagar föraktade människor som Jane Fonda och Bill Clinton, som bar Viet congflaggor och demonstrerade till förmån för Amerikas fiender i en tid då Viet cong och nordvietnameserna dödade i genomsnitt 100 unga amerikaner varje dag. Jag var aldrig entusiastisk beträffande den amerikanska inblandningen i Vietnam, men eftersom vi var inblandade ansåg jag att vi borde vinna så fort som möjligt och sedan ge oss av. Och på den tiden var våra motståndare naturligtvis kommunister och icke-vita; jag hade inga invändningar alls mot att döda dem.
Och förespeglingen att kriget var en patriotisk insats, en insats för att skydda Amerikas nationella intressen, rådde fortfarande. Det var definitivt på det sättet som de flesta av våra trupper kände det. De kände att de stred å Amerikas vägnar, de kände sig patriotiska, och de blev definitivt förbittrade över det förakt som riktades mot dem av demonstranter för Viet cong här hemma hos oss.
Hur annorlunda är inte Madeleine Albrights krig mot Serbien! Det finns inte ens någon förespegling att dödandet av serber främjar Amerikas intressen. Kriget mot Serbien är det tjugoförsta århundradets första krig, proklamerar den Nya världsordningens anhang. Att försvara nationella intressen är inte längre på modet. Det moderiktiga nu är att använda multinationella legokommandon för att tvinga andra länder att anpassa sin inrikespolitik efter den Nya världsordningens folks önskningar eller att arrangera om gränsdragningar för att passa den Nya världsordningens ränker. De människor som styr detta krig — formellt Clinton, men i själva verket den judesvärm han utsett till att leda Amerikas utrikespolitik och det nationella säkerhetsrådet efter sitt omval 1996 — accepterade aldrig patriotism i vilket fall som helst. De hånlog alltid åt den. De är det gäng som hurrade för Viet cong på 1960- och 1970-talen. Nu hurrar de för NATO.
De var aldrig patriotiska amerikaner själva, ens efter att de varit här i fem eller sex generationer, men i det förgångna försökte de åtminstone utnyttja våra patriotiska känslor för att få oss att utföra deras dödande åt dem: till exempel under andra världskriget. Nu har de bestämt sig för att de kan skippa alla patriotiska förespeglingar. Nu tror de att vi helt enkelt kommer att slåss mot vem de än betalar oss för att slåss mot. Och som jag sade, är detta någonting som jag har svårt att vänja mig vid.
Tölparna i VFW-klubbarna kommer sannerligen inte att förstå detta, men Madeleine Albrights krig mot Jugoslavien har i själva verket djupgående konsekvenser för förhållandet mellan en modern stats medborgare och dess regering, och för förhållandet mellan civilister och soldater. Före 1900-talet betraktade man i allmänhet begreppet patriotism som den “familjekänsla” — en blandning av tillgivenhet och lojalitet — man hyste för sitt fädernesland, sina förfäders land. Ett närbesläktat begrepp var nationalism, den familjekänsla man hyste för sin nation: för sitt folk, med andra ord. Ordets etymologi antydde att ens nation var ens utvidgade biologiska familj: alla inom nationen var besläktade genom börd. Om en nation hade besuttit ett visst geografiskt territorium under en längre tid, så var de två begreppen praktiskt taget utbytbara.
Patriotism var mycket mer än en intellektuell konstruktion; den var mer som en instinkt. Den avlades in i ett folk eftersom den hade ett överlevnadsvärde. En stam som kunde sätta tillit till sina medlemmars lojalitet var mycket troligare att överleva än en som inte kunde göra det. Därav även det starka tabut mot förräderi.
När Nordamerika koloniserades av européer under 1600-, 1800- och 1900-talen, forcerades innebörden av patriotism och nationalism en aning. Rätt snart utvecklade emellertid ättlingarna till immigranter från Tyskland, Irland, Skottland, England, Norge, Polen, Italien och andra europeiska länder ett nytt patriotiskt begrepp. Det fanns tillräcklig likhet bland de europeiska immigranterna till Nordamerika för att man till och med skulle kunna påstå att en ny nation tog sin form, och med den en känsla av tillgivenhet och lojalitet gentemot Amerika och det amerikanska folket.
Det fanns givetvis undantag. Emedan de flesta svenskar, fransmän och andra europeiska immigranter snart överförde sina lojaliteter från sina förfäders länder i Europa till det nya landet i Amerika, gjorde icke-europeiska grupper det som regel inte. Zigenare betraktade sig fortfarande först och främst som zigenare. Och judar förblev judar, lojala endast mot det judiska folket var de än kunde tänkas bo.
Denna lojalitetsöverflyttning från de europeiska immigranternas sida gav Amerika den sammanhållning det behövde för att växa och blomstra. Olyckligtvis tillhandahöll den också en hävstång åt judarna och deras kollaboratörer för att manipulera den allmänna opinionen i Amerika och vända Amerika mot Europa i två för alla parter förödande och fruktansvärt destruktiva världskrig under detta århundrade. Patriotism är en mäktig kraft till och med när den vilseleds. Regeringar kan utnyttja den för syften som inte ligger i folkets intressen. Till och med när judarna inte har sitt finger med i spelet kan det fortfarande förekomma dåliga regeringar och onödiga krig, men ingen regering är trolig att avsiktligt och konsekvent arbeta mot sitt eget folks intressen under en långvarig period. Den judiska närvaron i Amerika under 1900-talet har emellertid resulterat i att patriotism kommit att användas mot det amerikanska folkets intressen på ett systematiskt sätt, åtminstone under vietnamkriget.
Apropå detta tillhandahåller nyligen publicerad statistik från vietnamkriget starkt stöd för den misstanke som alltid funnits att judarna själva bibehåller sin egen judiska patriotism och inte delar vår patriotism, även om de kan manipulera de patriotiska känslorna hos oss andra. Om man räknar davidsstjärnorna på krigskyrkogårdar från andra världskriget, finner man dem iögonfallande underrepresenterade på träkorsens fält.
I en bok som publicerades så sent som förra året, Stolen Valor, en studie av vietnamkriget och dess veteraner, anför B. G. Burkett och Glenna Whitley en undersökning från 1992 av försvarsdepartementets register genomförd av professor Arnold Barnett vid Massachusetts Institute of Technology och kapten Timothy Stanley vid West Point, som tillhandahåller mycket noggrannare data i frågan om judisk patriotism. Judar i vapenför ålder i Amerika led förluster i Vietnam i en takt som var mindre än en femtedel av deras andel av befolkningen, visade det sig. Det var helt enkelt inte en fråga om att rika pojkar undvek krigstjänst emedan fattiga pojkar dödades: unga vita män — det vill säga vita icke-judar — från högavlönade familjer led ungefär samma genomsnittliga förluster som lågavlönade vita. Även om en del högavlönade vita undvek inkallelse i egenskap av universitetsstudenter, utgjorde vita från högavlönade familjer merparten av officerskåren, som led oproportionerligt höga förluster, och de genomsnittliga förlusterna för högavlönade vita var nästan samma som för lågavlönade vita.
För judar är emellertid skillnaden slående: emedan de utgjorde drygt 2,5 procent av befolkningen, svarade de endast för 0,46 procent av de omkomna värnpliktiga i Vietnam. Denna anmärkningsvärda skillnad återspeglar en anmärkningsvärd skillnad i attityd mellan judar och vita.
Till och med så sent som i slutet av vietnamkriget, med Bill Clinton och hans judiska och vänstervridna vänner demonstrerandes för Viet cong, förblev traditionell amerikansk patriotism en mäktig kraft att räkna med. De flest unga vita män betraktade fortfarande militärtjänstgöring i krigstid som en patriotisk plikt. Uttryck som “att tjäna sitt land” togs fortfarande på allvar. Det fanns stor respekt för militärt hjältemod och militär uppoffring. Och trots att många vietnamveteraner tog anstöt av att bli kallade “barnamördare” och dylikt av vänsterdemonstranter i Förenta staterna, förblev den allmänna känslan hos den vita befolkningen att de män som “tjänstgjorde” i det militära förtjänade stödet från alla på hemmafronten. Man hade fortfarande känslan av att Amerikas väpnade styrkor “försvarade Amerika”.
Nu har vi en helt annorlunda situation, även om tölparna ännu inte kommer att inse det på ett tag. I Madeleine Albrights krig mot Serbien förekommer inte ens en förespegling om att Amerikas väpnade styrkor “försvarar Amerika” eller utför något annat slags “tjänst” åt det amerikanska folket som förtjänar hemmafrontens moraliska stöd. Politikerna kan fortfarande deklamera hycklande slogans om att “stödja våra pojkar” i syfte att bibehålla tölparnas röster, men ingen med en fungerande hjärna tar sådana slogans på allvar längre. Det står klart att Amerikas väpnade styrkor har blivit en genuin legoknektsverksamhet. Att ta värvning i de väpnade styrkorna nuförtiden är ett yrkesval öppet för vem som helst, inte en patriotisk handling. Soldater får betalt för att upprätthålla den Nya världsordningens anhangs vilja, inte för att försvara det amerikanska folket, och de förtjänar inget större stöd eller respekt från civilister än medlemmarna av någon annan yrkesgrupp: till exempel busschaufförer eller byggnadsarbetare. Om en F-117 skjuts ner kommer dess ersättare från våra skattedollar, men det gäller även regeringens satsningar på motorvägsunderhåll eller nya fängelser. Det finns helt enkelt ingen känslomässig dimension i det hela.
Och när det gäller en konflikt mellan amerikansk armépersonal som strider under NATO:s eller Förenta nationernas befäl på den ena sidan och serbisk armépersonal på den andra sidan, så finns det inte längre någon moralisk skyldighet att hurra för amerikanarna. De försvarar inte oss; vi behöver inte stöda dem. De står inte ens på “vår” sida mer än serberna gör. Serberna har åtminstone en helt vit armé.
Som jag sade är detta verkligen en stor och viktig förändring i saker och tings natur. Judarna har alltid varit otåliga beträffande vår gammalmodiga känsla av patriotism. Den gav dem en hävstång för att manipulera oss, men de var alltid en aning rädda för den, alltid lite oroliga att den skulle kunna vändas mot dem en vacker dag. Så nu har de förändrat patriotismens ekvation. Nu har de skrotat alla falska förespeglingar. Det är ytterligare ett steg på vägen för att omforma Amerika till den judiska avbilden, och att döma av vad en del av de obetänksammare judarna sagt nyligen, känner de sig ganska väl till mods med det. De behöver åtminstone inte längre be om ursäkt för det slags statistik som jag citerade beträffande de omkomna i Vietnam. Nu kan de helt enkelt åberopa sitt framgångsrika undvikande av militärtjänstgöring som ett bevis på att de är smartare än vad vi är.
Min syn på saken är att de har agerat en aning förhastat beträffande detta och slutligen kommer att få ångra det bittert. Då den är grundad på instinkt kan man inte göra sig kvitt patriotismen så lättvindigt. De har lyckats upphäva det moraliska kontrakt som brukade råda mellan Amerikas soldater och hennes civilbefolkning, liksom de upphävde föreställningen om folkdemokrati när de satte samman en majoritetskoalition av socialbidragsslödder, icke-vita, homosexuella, feminister och bollsportsdyrkare under sin kontroll som kunde välja ett stycke som Bill Clinton till Vita huset två gånger i rad, trots att allt som har med den mannen att göra väcker anstöt hos ansvarsfulla amerikaner.
Ni förstår, det är inte alla som är beskedliga nog för att acceptera denna nya situation. Det finns en stark konservativ tendens i de flesta människor som motsätter sig förändring. Det är endast för att någonting som demokrati blivit institutionaliserat i vårt samhälle som de kommer att fortsätta att acceptera det och respektera det till och med efter att det har förvrängts och vänts emot dem. De kommer att fortsätta att salutera demokratiföreställningen reflexmässigt till och med då våra dödligaste fiender använder den föreställningen för att förinta oss. När judarna satt samman en koalition röstberättigade som de kan räkna med kommer att välja offentliga ämbetsmän under judisk kontroll, kommer många anständiga amerikaner helt enkelt att låta sig själva röstas in i slaveri eller röstas in i slakthuset hellre än att överge den institutionaliserade och vördade demokratiföreställningen.
Jag anser att den sanne patrioten är en som sätter sitt folks överlevnad och frihet och framåtskridande framför varje statsskicksteori, vare sig den är institutionaliserad eller inte. Den sanne patrioten är en som, när han konfronteras med clintonkoalitionens verklighet, helt enkelt inte kommer att böja sitt huvud och acceptera majoritetsviljan, utan istället kommer att planera för att göra vad som än krävs för att få den patriotiska minoritetsviljan att segra över clintonmajoriteten. Om det betyder att förvandla den majoriteten till en minoritet genom att tunna ut en del av dess komponenter, låt det så ske. Och om det betyder ett övergivande av själva demokratiföreställningen, åtminstone tillfälligt, låt det så ske.
Och precis som många konservativa kommer att låta institutionaliserad demokrati förinta vårt folk hellre än att motsätta sig den, så kommer även många konservativa att vara ovilliga att komma underfund med den omstörtning av Amerikans väpnade styrkor som ägt rum. På grund av att respekten och stödet för de väpnade styrkorna blivit institutionaliserat, kommer varje erkännande av att respekt och stöd inte längre är på sin plats att motsättas av konservativa. Till exempel, i slutet av min sändning förra veckan sa jag att vad anständiga människor var som helst kan hoppas på är att serberna kommer att använda en av sina ubåtar för att sänka ett amerikanskt hangarfartyg i Adriatiska havet, och jag fick en del chockerade och förargade gensvar på detta uttalande — precis som jag väntade mig att få. En eller två lyssnare menade att jag “hetsade upp mig” till följd av mitt hat mot clintonregeringen. För dessa lyssnare gäller fortfarande det gamla tabut. Vi måste fortfarande “stöda våra pojkar”, till och med när de får sina order från Madeleine Albright.
Nåväl, låt mig försäkra er att jag aldrig hetsar upp mig. Jag menade vad jag sa — men det var svårt för mig att säga det. Jag har alltid haft en starkare än genomsnittlig beundran för militära traditioner och dygder. Jag har alltid varit mycket medveten om det moraliska kontraktet mellan de väpnade styrkorna och civilbefolkningen, vilket är orsaken till att jag blev så rasande under vietnamkriget över Bill Clintons, Jane Fondas och deras likars beteende. Och således förstår jag att det är väldigt svårt för konservativa att acceptera det jag sa.
Låt mig hursomhelst utveckla mina tankar i det här ämnet lite ytterligare. De amerikanska väpnade styrkorna har hjärntvättats och tränats under en tid nu för att användas mot upproriska amerikanska medborgare. Bekymra er inte över legaliteterna i fråga; de kommer att användas av judarna och deras allierade mot amerikaner närhelst judarna känner sig hotade. De används nu för att döda människor som är ganska lika oss, människor vars tänkande är betydligt sundare och står betydligt närmare det hos den genomsnittlige vite amerikanen för 50 år sedan än tänkandet hos de människor som röstade på Clinton för tre år sedan. De är verkligen en legoknektsstyrka, och deras ledare är lika benägna att använda dem emot vita amerikaner eller européer som emot haitier eller somalier.
Mer än så, i själva verket. Ni kanske minns att jag i min sändning för två veckor sedan citerade för er vad general Wesley Clark hade berättat för reportrar om sin egen motivation för att döda serber. Kom ihåg att general Clark är NATO:s militäre befälhavare, den man som dirigerar den Nya världsordningens mordlystna bombkampanj mot Serbien. Clark sade, och jag citerar: “Det finns inget utrymme i det moderna Europa för etniskt rena stater. Det är en 1800-talsföreställning, och vi försöker träda in i det tjugoförsta århundradet, och vi kommer att göra det med mångetniska stater.” I den sändningen kommenterade jag politiseringen av Amerikas väpnade styrkor, med general Clark som ett exempel på den nya generationens politiska generaler, militära ledare som deklamerar den Nya världsordningens slogans och är lika redo att offra Amerikas intressen för att tjäna vad den brittiske premiärministern Tony Blair kallar “den nya internationalismen”, som Albright, Cohen, Berger och resten av judegänget kring Clinton är.
Nåväl, för två veckor sedan insåg jag inte riktigt hur starka general Clarks band till just det gänget är. Jag insåg inte att han själv är en blodsmedlem av det gänget. Ni förstår, judarna är så sällsynta i våra väpnade styrkor att jag helt enkelt antog att ingen av våra högsta militära ledare är jude. Jag antog helt enkelt att de alla är politiker, amoraliska karriärister som kommer att göra vad de än blir tillsagda att göra av judarna kring Clinton. Men jag har just fått reda på att Clark är mer än en politiker som deklamerar judiska slogans för att främja sin karriär. Clarks biologiske far var en rysk jude med namnet Benjamin Jacob Kanne. Clarks farfar lämnade Ryssland under namnet Jacob Nemerovsky och smet in i Förenta staterna med förfalskat pass under namnet “Kanne”. Clarks far dog när pojken var fem år gammal, och hans mor gifte sig med en icke-jude, Victor Clark. Hans mor och styvfader uppfostrade honom som kristen i Little Rock i Arkansas.
Hans judiska blodsförvanter höll emellertid kontakten och började för mer än 30 år sedan införliva honom i det judiska nätverket. Detta var när Clark befann sig på universitetet i Oxford i egenskap av Rhodes-stipendiat, ungefär samtidigt som Clinton var där. Rhodes-stipendier tycks nästan vara ett inträdeskrav för den Nya världsordningens liga, liksom vissa sorters tatueringar är för fängelsegäng eller avhuggna fingertoppar för den japanska maffian, yakuza.
Clark välkomnade sina nya kontakter, och de kan ha hjälpt honom uppför den politiska stegen till hans nuvarande ställning. Annars torde det ha varit lite för mycket av ett sammanträffande. Jag hyser en misstanke om att när Clark avslutat sina NATO-plikter kommer han att få spela en ledande roll inom militären i Förenta staterna. Han vore det ideala valet för att använda armén för att politiskt rena Förenta staterna, fösa ihop alla återstående patrioter och göra sig av med dem så att de aldrig kan utgöra ett hot mot clintonkoalitionen.
Och detta är verkligen på gång. Jag vet inte vilka metoder eller vilka förespeglingar de kommer att använda. Jag vet inte hur tidsschemat kommer att se ut. Men jag vet att det är på gång. Det är vad den Nya världsordningens liga har använt 50 år för att förbereda våra väpnade styrkor på. Det är vad general Wesley Kanne Clark förberetts inför.
Ni förstår, oavsett vad ni tycker efter att ha hört politikerna i Washington, oavsett vad ni tycker efter att ha sett vad våra väpnade styrkor har blivit, oavsett allt judarna gjort för att hjärntvätta amerikaner, finns det fortfarande en hel del patrioter kvar här. Den patriotiska instinkten är här och väntar på ett nytt sätt att komma till uttryck. Men om den ska komma till uttryck effektivt — om patrioter ska kunna ta överhanden över dem som tror att bara mångetniska stater ska tillåtas att existera under det tjugoförsta århundradet — blir en av de första saker vi måste göra att förstå klart och tydligt att det gamla kontraktet mellan soldater och civilbefolkningen är brutet. Vi måste förstå att de människor som nu dödar serber i vårt namn, de människor som senare kommer att användas i en ansträngning att döda oss — att dessa militärmänniskor inte längre är “våra pojkar”.
Tack för att ni varit med mig idag igen.
Ytterligare läsning:
Stolen Valor, B.G. Burkett and Glenna Whitley (Verity Press, 1998)