Jag rapporterade även för er förra veckan att jag hade sett ett en minut långt nyhetsfragment på CNN Headline News om berövandet av de rhodesiska farmarna. Det var i tisdags förra veckan. Under tisdagen och onsdagen denna vecka såg jag ytterligare enminutsfragment. Korta nyhetsfragment har även börjat dyka upp på andra kanaler — men de är samtliga kortfattade och lågmälda, alla är förringade och känslobefriade och förmedlar ingen känsla av angelägenhet eller tragedi. Jag förmodar att mediamänniskornas ursäkt för de sparsamma nyheterna om Rhodesia är att den överdådiga nyhetsbevakningen av Elian Gonzales tvålopera håller alla journalister för upptagna för att ha tid med något annat.

Det är inte det att nyheterna inte är tillgängliga. Det finns journalister stationerade i Salisbury, numer känt som “Harare”. De lägger ut rapporter på Internet varje dag. Vem som helst som är intresserad kan läsa dussintals av aktuella rapporter om händelser i Rhodesia, detaljerade rapporter. De flesta av dessa rapporter är mycket angelägna, mycket tragiska, mycket gripande: fullkomligt annorlunda de mycket korta och försiktiga rapporter som nu börjar dyka upp i TV-bolagens nyhetsprogram. Man får det distinkta intrycket att mediamogulerna inte vill att de verkliga nyheterna från Rhodesia ska dyka upp där soffpotatisarna kan råka snava över dem. Det slags nyheter skulle inte vara bra för rasrelationerna i Amerika, eller hur? Det skulle kunna väcka vita amerikaner. Det skulle kunna få en del av dem att fundera på vad som ligger på lut för Amerikas räkning om rådande mångkulturaliseringsprocess fortsätter.

Nåväl, låt mig försöka stimulera en del tänkande. Jag ska läsa upp för er ur en av dessa rapporter på Internet. Den handlar om vad som hände på onsdag i förra veckan vid Lonley Park Farm drygt tre mil öster om Salisbury. Lonley Park Farm tillhör Paul och Liz Retzlaff. Under dagen stannade en vagnslast svarta vid infarten till deras farm och angrep en av deras svarta lantbrukare som klippte gräs med en skära. De tog ifrån honom hans skära och hackade honom sedan i bitar med den. Senare på dagen samlades ungefär 70 svarta utanför porten till farmen och började mässa och skrika hotelser. Retzlaffs kallade på polis, men polisen vägrade att komma. Polisen i Rhodesia är nuförtiden helt svart. Deras chef, Robert Mugabe, låter inte polisen ingripa mot dessa attacker mot vita gårdar.

Rhodesiska farmare har rest elektrifierade stängsel och portar runt sina gårdar sedan problemet med de svarta började, och det är vanligtvis nog för att hålla de svarta utanför. Vid Lonley Park Farm var det inte nog. Efter mörkret drack och skanderade de svarta tills de hade byggt upp sitt mod, och sedan körde de igenom det elektrifierade stängslet med en lastbil. Retzlaffs hörde dem vråla efter blod när de kom körandes utmed infarten mot huset. I mörkret flydde de till en närliggande stuga och barrikaderade sig själva inuti. Liz Retzlaff rapporterade: “När man hör dem komma knyter sig magen på en, och man känner sig försvarslös.” Hon och hennes man och son kröp ihop bakom stugdörren och lyssnade på hur de härjande svarta ödelade deras hus, krossade fönster, hade sönder möbler och stal allt de kunde bära bort.

I mörkret använde de en kortvågsradio för att kalla på sina grannar för hjälp. De svarta stormade sedan mot stugan samtidigt som de tjöt stridsrop och svingade yxor, knivar, klubbor och järnrör. De slog in dörren till stugan i samma ögonblick som de hörde Retzlaffs grannar anlända med lastbil. Till och med medan den svarta pöbeln flydde in i mörkret öppnade de eld med maskingevär mot undsättarna.

Nu städar familjen Retzlaff upp bland det krossade glaset och de förstörda möblerna och försöker reparera sitt ödelagda hem. Och de lever i skräck, rädda för att sova på natten, då de aldrig kan veta när en till pöbel av svarta kommer att anfalla — och dessutom i vetskapen om att de inte kan vänta sig någon hjälp av polisen. Vidare kommer polisen att anlända — för att arrestera dem — om de försvarar sig själva med våld och dödar sina angripare. Men familjen Retzlaff har ingen annanstans att ta vägen, och de vet inte vad de skulle kunna göra utöver att reparera och hålla fast vid vad de har. Paul Retzlaff berättade för en reporter, och jag citerar. “Vi föddes och växte upp här. Mina barnbarn är femtegenerationens zimbabwer. Vi kommer naturligtvis inte att ge oss av. Vi började tomhänta, och vi byggde denna farm. Det är inte möjligt för oss att överge den.” — slut citat — Föreställ er själva i Retzlaffs situation. Föreställ er hopplösheten och misströstan.

I slutändan kommer de naturligtvis att tvingas överge sin farm, för annars kommer de att mördas. Saker kommer inte att förbättras i Zimbabwe; de kan bara bli värre. Det är inte bara det att Zimbabwes svarte diktator lovat sina anhängare att ge de vitas gårdar till dem och att han kommer att få det hett om öronen om han inte håller sitt löfte. Det är det att en process av allmän försämring började när de vita rhodesierna lämnade över det land de byggt till svart styre år 1979, och den processen accelererar. Den kommer inte att stoppas. Arbetslösheten är hög och stigande; inflationen är hög och stigande; brottsligheten är hög och stigande; produktionen är låg och fallande. I takt med att förhållandena i Zimbabwe förvärras kommer de svarta att klandra de vita för det, precis som de i Amerika klandrar vita för alla sina problem, och kravet på konfiskering av vit egendom kommer att växa. Mugabe förstår att i takt med att fler vita fördrivs, kommer ekonomin att kollapsa, men han är i viss utsträckning fångad av sin egen politik. Om han försöker dra sig tillbaka från avgrundens rand, kommer andra svarta, som har till och med mindre bekymmer för de långsiktiga konsekvenserna av att fortsätta att konfiskera vita gårdar, att tvinga saker att drivas till sin spets.

En svart som nu är en av Mugabes anhängare men som skulle kunna bli en rival är Chenjerai Hunzvi. Han leder den största gruppen av tidigare svarta terrorister, National Liberation War Veterans Association, och han driver på hårt för en fullskalig etnisk rensning av Zimbabwe. Varje gång han talar i media påkallar han ett påskyndande av processen av landkonfiskering från de vita farmarna. “Landet har varit i deras händer allt för länge”, sade han till reportrar i Salisbury förra veckan. Den här sortens uppmuntran från deras ledare, i förening med bristen på varje inskränkning från Storbritanniens eller Förenta nationernas sida, har uppmuntrat de svarta pöblar som tar vita gårdar i besittning. Förra helgen mördade de en vit farmare bara 13 mil från Retzlaffs gård. Svarta ockupanter invaderade David Stevens farm, åtta mil öster om Salisbury. De förde bort Stevens — far till fyra barn, inklusive tvååriga tvillingar — och fem av hans grannar som hade kommit till hans undsättning när han påkallat hjälp via radion. Stevens, som av sina grannar betraktades som en ultraliberal, hade varit fast besluten att upprätthålla goda rasrelationer med sina svarta arbetare. Han hade alltid fördelat tio procent av sin gårds bruttoförtjänst till sina svarta arbetare ovanpå deras löner, och han ägnade deras problem personligt intresse.

När en pöbel av mugabesupporters — så kallade “krigsveteraner” — dök upp vid hans gård förra lördagen och började attackera hans svarta arbetare med macheteknivar, försökte Stevens skydda dem. Han försökte resonera med pöbeln. Precis när hans grannar körde fram för att hjälpa honom, satte de svarta handfängsel på Stevens och kastade honom i baksätet på hans egen bil och körde iväg med honom. Trettio ytterligare veteraner följde efter i en buss tillhörande en kristen missionärsstation. De kristna missionärerna i Rhodesia har vanligtvis ställt sig på de svartas sida mot de vita.

Stevens grannar följde efter i sin egen bil tills de svarta i missionärsbussen började skrika åt dem. Då sökte de vita farmarna sin tillflykt i en polisstation. De svarta följde dem in i polisstationen och grep dem medan de svarta polismännen på stationen vägrade att ingripa på något sätt. De svarta körde sedan iväg med Stevens och hans grannar, alla med handfängsel, in i bushen och började slå och tortera dem. Benen i deras händer krossades med järnrör. Deras kroppar piskades med fläktremmar från bilar. Deras fötter brändes med cigaretter. De slogs hänsynslöst med klubbor. Sedan ställde de svarta David Stevens vid sidan av vägen och dödade honom med salvor från hagelgevär mot hans huvud och rygg. En av grannarna, John Osborne, som fördes bort och torterades med honom, beskrev förloppet från sin sjukhussäng. Alla hans grannar är övertygade om att Stevens valdes ut till att dö — inte trots sina goda relationer med sina svarta arbetare, utan på grund av dem. Tack gode gud för det! Efter dödandet, återvände den svarta pöbeln till Stevens gård och förstörde hans gårdsbyggnad och brände hans svarta arbetares hem. Tre dagar senare — det var förra torsdagen — mördades en annan vit farmare, boskapsuppfödaren Martin Olds, på sin gård nära Bylawayo.

Och ni har givetvis inte hört något om detta, utöver en lugn nyhetsrapport här och där om att ytterligare en vit farmare dödats — en rapport utan detaljer, utan någonting för att göra den verklig — eftersom, och kom ihåg det, mediamogulerna är allt för upptagna med Elian Gonzalez för att tillbringa så mycket tid med det avlägsna Rhodesia.

I takt med att ekonomiska förhållanden fortsätter att förvärras, kommer påtryckningarna för att konfiskera till och med fler vita farmar att öka, och ju fler vita farmar som konfiskeras, desto värre kommer förhållandena att bli. Det första som de svarta gör när de tar över en vit farm är att “afrikanisera” den. Trots att de vita rhodesierna har haft svarta arbetare på sina gårdar i mer än ett århundrade, tycks de svarta inte har lärt någonting av den erfarenheten. De är inte i stånd eller villiga att ändra på sig från ett svart sätt att bedriva lantbruk till det vita sättet. Det svarta sättet är en mycket primitiv form av odlande för husbehov. När en pöbel svarta tar över en vit farm, förstör de gårdsbyggnaden och delar upp vad som var en effektiv farm i ineffektiva jordbitar. De misslyckas att underhålla jordbruksmaskinerna ordentligt, vilka snart slutar att fungera. De äter upp boskapen. De sliter ut marken.

Grazley Farm, 21 mil från Salisbury, var en gång i tiden den mest produktiva mjölkfarmen i Rhodesia. Dess ägare, Ben Harding, anställde 100 svarta arbetare till sina 2.400 tunnland. När de svarta ockuperade Grazley Farm var det första de gjorde att slakta den produktivaste mjölkkon på gården. De åt upp henne till sin julfest. Sedan slet de upp bevattningssystemet för att tillverka köksredskap. Idag växer det ogräs bland gårdsbyggnadens ruiner, och utbrända bilvrak belamrar vad som en gång var trädgården. Tjugo svarta klarar nätt och jämnt sitt uppehälle mitt ibland ödeläggelsen och förfallet. Omkring dem finns områden av obrukad och igenvuxen mark och vandaliserade lagerlokaler som reducerats till tomma skal.

Trots familjen Retzlaffs och andra vita farmares tappra ord, vilka uttrycker sin beslutsamhet att stanna kvar på sina gårdar, kan de flesta av dem tyda tidens tecken korrekt. Omkring 20.000 av de 75.000 vita som finns kvar i Rhodesia är berättigade att göra anspråk på brittiskt medborgarskap, och tusentals av dem skyndar sig nu för att förnya sina pass. Problemet är att den brittiska regeringen inte vill ha dem. Om de flyttar till Storbritannien är de knappast troliga att bli anhängare av Blairs regering. Istället kommer de otvivelaktigt att bli inbitna motståndare till alla av Tony Blairs mycket progressiva program för att integrera Storbritannien i den Nya världsordningen.

Det är inte det att Blair och hans regering inte vill ha fler invandrare. Åh, herre gud, nej! De älskar invandrare. Det är bara är det att de rhodesiska farmarna har fel hudfärg. En del av dem som blivit exponerade under så lång tid för Afrikas rasliga realiteter skulle till och med kunna vara rasister! Därför är blairregeringen inte alls glad över tanken på deras ankomst till Storbritannien. Och de cirka 55.000 vita rhodesier som inte är berättigade brittiska pass är inte ens att tänka på! Det finns inte en chans att de kommer att släppas in i Storbritannien, inte ens som flyktingar. Vart ska de ta vägen? Nåväl, det är inte Tony Blairs problem, eller hur? Det är deras problem. Tony Blair vill inte höra talas om det.

Och för det mesta hjälper merparten av den kontrollerade median i Storbritannien honom med att inte höra talas om det genom att inte rapportera om händelser i Zimbabwe mer än de är tvungna. Storbritanniens tillgjorda, kråmande och flinande lille premiärminister, som var en av de blodtörstigaste förespråkarna av bombningen av Belgrad till protest mot Serbiens program för etnisk rensning i sin kosovoprovins, är fast besluten att ignorera den etniska rensning som nu äger rum i Rhodesia. När serberna slog ner ett terroristuppror från KLA:s sida i kosovoprovinsen för två år sedan, var Tony Blair fylld av rättfärdighetens vrede. Den lille mannens ögon blixtrade medan han tillkännagav för världen att etnisk rensning inte skulle tolereras.

Och det är precis samma visa i Förenta staterna. Kommer ni ihåg den predikan som herr Clinton och hans koschergäng i Washington gav oss om Serbien förra året? Serbiens president Slobodan Milosevic utmålades som ett monster, en krigsförbrytare, för att ha släppt lös sin armé och sin polis mot KLA och givit en hård behandling åt albaner i Kosovo som misstänktes kollaborera med KLA. Har ni hört herr Clinton säga något hårt om Robert Mugabe? Har ni hört det lilla judiska troll som leder hans utrikesdepartement, Madeleine Albright, tala ut mot den etniska rensning som pågår i Zimbabwe? Har ni hört henne kräva att Mugabe ställs inför rätta som krigsförbrytare?

Naturligtvis inte. Och det står ganska klart att de västerländska regeringarnas vägran att kritisera honom har gjort Mugabe djärvare. Han ser Blairs och Clintons tystnad som ett klartecken för att göra vad han än vill göra mot den vita minoriteten i Zimbabwe. Dagen efter mordet på David Stevens och misshandeln och tortyren av hans grannar, tillkännagav Mugabe offentligt till specifikt svar på klagomål från andra vita angående hans regerings misslyckande att vidta handling mot mördarna, och jag citerar: “Vi varnade de vita farmarna. Vi kan inte skydda er om ni provocerar krigsveteranerna. Ni måste vara redo för konsekvenserna.”

Om nu detta inte är ett påkallande av ytterligare etnisk rensning från hans anhängares sida, så vet jag inte vad det är. Och än så länge har varken herr Blair eller herr Clinton sagt ett ord. Fru Albright har inte vaggat framför kamerorna och tillkännagivit att den civiliserade världen inte kommer att tolerera någon mer etnisk rensning.

Jag borde berätta för er nu att jag inte har något emot etnisk rensning av princip. Det är något naturligt som tjänar ett nyttigt syfte. Jag ser fram emot en massiv och genomgripande etnisk rensning av Amerika och Europa. Jag planerar för det; jag arbetar i riktning mot det. Jag drömmer om det. Och det är ett faktum att varken herr Blair eller herr Clinton har något emot etnisk rensning av princip heller. De två skillnaderna mellan dem och mig i denna fråga är, först och främst, att jag kommer att berätta för er uppriktigt vad jag anser om det, och det kommer de inte att göra; och för det andra så stödjer jag etnisk rensning endast när det ligger i mitt folks intresse, när det tjänar till att skydda eller rena dem, och mot det när det skadar mitt folk, och herr Clinton och herr Blair är för det eller mot det enligt huruvida eller inte det tjänar intressena hos det folk som betalar dem och skyddar dem och ser till att de får behålla sina ämbeten. I det här avseendet skiljer de sig inte alls från deras föregångare under den senaste stora våg av etnisk rensning som drabbade vårt folk; nämligen den som ägde rum i Europa för 55 år sedan.

Franklin Roosevelt i Förenta staterna och Winston Churchill i Storbritannien låtsades båda vara förfasade och vredgade över att det tyska folket vågade försöka att etniskt rensa Tyskland på dess judiska hemsökelse. Men de själva skissade upp efterkrigsplaner för att etniskt rensa stora delar av Europa på tyskar. Roosevelt fick sin belöning i helvetet innan planerna kunde drivas igenom, men hans efterträdare, Harry Truman, genomförde dem gladeligen. De judetjänande politikerna i Storbritannien och Amerika såg på med inte alls med oblida ögon när deras gynnare genomförde vad som visade sig vara ett massivt etniskt rensningsprogram i Polen, då 25.000 av Polens intellektuella, sociala och militära elit slaktades för att straffa Polen för dess traditionella motstånd mot judisk omstörtning och också för att göra det landet mer redo för marxistiskt styre. De brittiska och amerikanska politikerna blinkade helt enkelt med ena ögat, skyllde det på tyskarna och förblev allierade med dem som hade utfört slaktandet.

Den etniska rensningen av de vita farmarna i Rhodesia tjänar egentligen inte judarnas eller Storbritanniens eller Amerikas politikers syften. De hade redan förstört Rhodesia grundligt 1979, och Mugabe gör det helt enkelt mer uppenbart. Det dödande och berövande av vita farmare som pågår nu är mer ett bekymmer och en förlägenhet för judarna och politikerna än något annat. De skulle föredra att det skedde i det tysta, utan att allmänheten uppmärksammade det. För oss är det ytterligare en större katastrof i en lång serie av stora katastrofer. Rhodesierna representerar vår ras bästa element.

Vi borde verkligen lära oss något av skillnaden mellan hur media — vilket betyder judarna — har svarat på den etniska rensning som pågår i Rhodesia idag och den etniska rensningen i Serbien för ett år sedan. Judarna var verkligen beslutna att ödelägga Serbien, att tvinga in serberna i ledet, att få dem att acceptera den Nya världsordningen. Och sålunda rapporterade de om rensningen i Kosovo med känslosamhet, med detaljer utformade för att uppväcka tittares känslor mot serberna. Jag är säker på att ni kan komma ihåg det; det var bara för ett år sedan. Jämför det med bevakningen av mordet på och konfiskeringen riktad mot vita farmare av pöblar av svarta vildar i Rhodesia idag. Skillnaden är som den mellan dag och natt. Och sannerligen, Elian Gonzales har inget att göra med det. Skillnaden ligger i mediamogulernas attityder, judarnas attityder. De vill inte att vi ska bli upphetsade över de rhodesiska farmarna. Det tjänar inte deras intressen att vi blir upphetsade och upprörda över vita som mördas av svarta. Det skulle tvärtom kunna störa deras rasliga plan för Amerika.

Om det någonsin funnits ett övertygande skäl för oss att ta tillbaka vår massmedia, om det någonsin funnits ett övertygande skäl för oss att göra vad som än är nödvändigt för att ta massmedia ur judarnas händer, så är det den etniska rensningen av Rhodesia. Om ni har någon känsla av rasmedvetande, någon känsla av vrede över vad som händer nu i Rhodesia, så förena er med mig i denna ansträngning.