Det är så jag känner mig beträffande kriget mot Serbien. Bill Clinton och den uppenbart onda grupp judiska rådgivare och medhjälpare kring honom mördar serbiska män, kvinnor och barn i Jugoslavien varje dag. De mördar våra europeiska fränder. De mördar våra vita fränder, och de gör det i vårt namn. Madeleine Albright och James Rubin, William Cohen, Sandy Berger, Richard Holbrooke — allihop judar — framträder alla på TV varje kväll och säger åt oss att vi måste fortsätta att döda serber tills de kapitulerar. Vi måste stoppa Slobodan Milosevics aggression mot Kosovo, berättar de för oss.
Vi måste bomba serberna tills Milosevic kapitulerar. Och knappast någon ifrågasätter detta nonsens. Det vill säga att knappast någon i Washington ifrågasätter det. Inom media ifrågasätter sannerligen ingen det. Demonstranter världen över kastar tegelstenar och brandbomber mot amerikanska ambassader, men politikerna i Washington och media behandlar dessa protesterande som något slags irrelevant företeelse, och morden på serber fortsätter.
Och merparten av den amerikanska allmänheten fortsätter med sina förehavanden som om inget sker. De fortsätter att titta på sina bollsporter på TV och handla i shoppingcentra medan den regering de valt mördar deras fränder i Europa. Det bekymrar dem egentligen inte. Nu kanske de inte förstår att de människor kring Clinton som för detta oförklarade krig är onda. Kanske är det en för djup moralisk fråga för dem att befatta sig med. De kanske inte ens känner till att clintongänget består av idel judar.
Kanske har de varit för upptagna med att titta på sina bollsporter för att märka det. Men vi är tvungna att anta att en avsevärd del av dem är klipska nog för att förstå att regeringens hela motivering för det här kriget är en bunt lögner; den är nonsens. Slobodan Milosevic kallas för en “fascistdiktator”. I själva verket är Milosevic socialist. Han brukade vara kommunist. Och han är Jugoslaviens demokratiskt valde president. Han anklagas för “aggression” för att ha nedkämpat en albansk rebellarmé av terrorister och gerillamän i Serbiens kosovoprovins. Om en mexikansk rebellarmé försökte ta Texas eller Arizona eller Kalifornien ifrån Förenta staterna och den amerikanska regeringen kallade in armén för att nedkämpa upproret, borde då det ha kallats för “aggression”?
Jag har sagt det förr, men jag ska säga det igen: den enda aggression som äger rum i Jugoslavien nu är den oprovocerade bombningen av den suveräna nationen genomförd av en yttre kraft, nämligen Förenta staterna och dess kollaboratörer. Vad Förenta staterna gör mot Jugoslavien passar exakt in på vad ordet “aggression” betyder och alltid betytt, både inom allmänt språkbruk och inom internationell lag. Och den jugoslaviska regeringens ansträngning att nedkämpa de albanska rebellernas uppror är inte aggression. Nu kan det hända att soffpotatisarna inte kan lista ut det, men det finns hundratusentals amerikaner som kan det, och det inkluderar varje politiker i Washington och varje mediamogul, och det inkluderar även tusentals företagsledare, akademiska ledare och kulturella ledare. Varför talar inte de ut mot aggressionen mot Jugoslavien? Varför visar inte de sin vrede, sin fasa, sitt missnöje med vad clintonregeringen gör? Varför talar inte politikerna i kongressen ut? De åtalade Clinton för hans mened, men det han gör nu mot Jugoslavien är tusen gånger kriminellare, och de gör ingenting.
Ni förstår, det handlar inte om huruvida man sympatiserar mer med albaner eller med serber. Det handlar inte om huruvida man tycker att Kosovo borde förbli en del av Serbien eller bli en del av Albanien istället. Detta handlar om att vår regering i Washington står bortom all kontroll och begår illdåd och olagliga ting som varken Förenta staternas konstitution eller det amerikanska folkets historiskt uttryckta vilja ger den rätt att göra. Clintongänget mördar folk i massor, förintar europeiska kulturskatter och ger påtagligt förfalskade ursäkter för vad de gör, och politikerna och mediamogulerna har uttryckt sitt praktiskt taget enhälliga godkännande, emedan merparten av det amerikanska folket — inklusive de som är smarta och kunniga nog för att förstå klart vad som händer — förblir tysta eller till och med uttrycker sitt gillande. Så varför skulle jag låta mig själv framstå som en dåre genom att skrika “Det brinner!”?
Nåväl, skälet till att jag är villig att riskera att te mig dåraktig är att det finns en del folk utöver mig själv som faktiskt bryr sig: de människor som demonstrerar tillsammans med serberna i amerikanska städer, de människor som kastar tegelstenar mot amerikanska ambassader runtom i världen. Och det finns en hel del övriga människor som inte är blinda anhängare av vad Clinton och hans judar än gör, människor som åtminstone besväras av de mord som utförs i deras namn av deras regering, människor som skulle vilja förstå. Jag hoppas att jag genom att tala ut kan hjälpa en del av dem att förstå och ta ställning.
Och dessutom, även om ingen annan brydde sig, även om ingen ville förstå, är att tala ut mot ondskan det enda rätta att göra. Det är vad varje person med moral är tvungen att göra, oavsett huruvida det åstadkommer något eller inte.
Låt oss ta ett steg tillbaka och ännu en gång titta på en del av de frågor som är aktuella här. Den här vanan att beteckna andra länders inrikespolitik som vår regering inte gillar som “aggression” och sedan använda det som en ursäkt för att föra ett oförklarat krig mot det andra landet, borde verkligen störa varje patriotisk Amerikan, oavsett vilken hans religion eller politiska läggning än är. Det exempel som jag gav för en minut sedan om mexikanerna i Texas eller Kalifornien, som inom några få år kommer att överträffa vita människor i antal, och som förklarar att hädanefter kommer delstaten i fråga att vara en del av Mexiko — eller “Aztlan”, som de kallar det — inte är särskilt långsökt. Mexikanska organisationer i Förenta staterna smider redan planer på att göra exakt detta. Kommer vi att samtycka till att den amerikanska regeringen slår ner ett sådant försök till utträde, eller kommer vi att fördöma varje försök att bevara unionen som “aggression”?
Ni förstår, det är verkligen viktigt att vara konsekvent. Det är verkligen viktigt för en nations folk att känna att de har rätt och är rättfärdigade i sitt handlande. Och hur kan vi kalla den jugoslaviska regeringens ansträngning att slå ner ett albanskt uppror i Kosovo för “aggression” utan att fördöma vår egen regering när den agerar på liknande sätt i framtiden? Soffpotatisarna — de människor som röstade på Clinton — kanske inte bryr sig om sådana saker, men resten av oss borde göra det.
En av de mest hycklande aspekterna på Clintons krig mot Jugoslavien är förespeglingen att Belgrad bombas av “humanitära” skäl, att amerikaner dödar serber för att rädda albaners liv. Ni förstår, det som inledde konflikten i Kosovo för ett år sedan mellan albanska rebeller och den jugoslaviska regeringen var den amerikanska regeringens hemliga beväpning av albanerna. KLA, eller Kosovos befrielsearmé, är i själva verket en “kontraarmé” som finansierats och utrustats av clintonregeringen.
Kanske skulle serberna slutligen ha rensat Kosovo etniskt, eller stora delar av det, i vilket fall som helst, men det som faktiskt fick konflikten i Kosovo att kulminera förra året var uppbyggnaden av KLA. Denna uppbyggnad av KLA till en väpnad styrka om 25.000 gerillamän och terrorister tvingade Milosevic att agera mot dem. Det var när serberna började nedkämpa KLA — och möjligtvis begå en del illdåd samtidigt — som clintongänget började bomba. Och sedan bombandet började trappade serberna drastiskt upp sina ansträngningar mot KLA — ett fullkomligt förnuftigt svar från serbernas sida — och tvingade samtidigt albaner som förmodats vara sympatiskt inställda till KLA att bli flyktingar. Nu har serberna förgjort KLA, och således vill clintongänget skicka dit amerikanska marktrupper för att träda i KLA:s ställe.
Varför provocerade clintonregeringen fram problem i Kosovo till att börja med genom att beväpna KLA? Kan det ha haft något att göra med Kosovos enorma mineraltillgångar? Jag känner ännu inte till det fulla svaret på detta, men jag vet att bly-, kadmium-, zink-, guld- och silvergruvorna i Kosovos norra del gör det till en av de värdefullaste fasta egendomarna i världen. Och jag vet att det inte skulle ha förekommit någon större konflikt i Kosovo förra året om det inte hade varit för beväpningen och finansieringen av KLA. Och det skulle aldrig ha funnits runt en halv miljon kalla och hungriga albanska flyktingar idag om clintongänget inte hade startat kriget. Så låt oss skrota struntpratet om “humanitära” bombningar.
Den aspekt på Clintons krig mot Jugoslavien som inte kan överbetonas är den judiska aspekten. Jag vet att många människor inte tycker om att höra om den aspekten. Den skrämmer dem. Till och med en del serber vill inte att den aspekten på kriget ska nämnas. De tror att det kan vara till skada att föra “antisemitism” på tal i frågan. Det är att likna vid en samling medicinska forskare som letar efter ett botemedel mot syfilis, men som är rädda för att nämna spiroketer på grund av att de inte vill verka fördomsfulla gentemot just den typen av patogena organismer.
Fakta är tydliga. Det handlar inte bara om att alla medlemmar av Clintons utrikespolitiska och inrikespolitiska försvarsgrupp råkar vara judar. Det är inget sammanträffande. Som jag berättat för er i sändning och i skrift, högt och återkommande, vid den tidpunkt då denna drös intog sina poster i december 1996, tog de över i det speciella syftet att föra Amerika in i ett nytt krig. Och det är ingen tillfällighet att varje större judisk organisation stöder kriget. Judarna talar öppet om detta i sina egna publikationer. Hälften av de rapporter som kommit från Jewish Telegraphic Agency under de gångna tre veckorna har talat om det fasta judiska stödet för kriget mot Serbien. Och det är därför som alla de republikanska politikerna har fallit in i ledet med det Demokratiska partiets folk och stöttar kriget. Det handlar inte om att huruvida de tror på att “stötta våra grabbar”. Det bästa sättet att “stötta våra grabbar” är att ta hem dem nu och inte skicka iväg dem att utkämpa ett krig om det inte är för att försvara Amerika. Nej, politikerna står bakom kriget för att de är rädda för att stöta sig med judarna.
När clintonisterna började bomba för mer än tre veckor sedan sade en del av republikanerna i kongressen: “Hallå där! Stopp ett ögonblick! Vad har serberna gjort oss? Jag tycker inte att vi bör inleda krig mot dem.” Men så fort de sett att alla de mäktiga judiska organisationerna stödde kriget tystade republikanerna i all hast.
Och judarna ställer sig bakom kriget eftersom det tjänar deras intressen: inte våra intressen, inte Amerikas intressen, utan judiska intressen. Judarna står alla bakom ett begrepp de kallar för “den Nya världsordningen”. De stöder en Ny världsordning i vilken all makt finns koncentrerad i en ljusskygg superregering som alla i världen måste åtlyda — en superregering som ersätter alla nationella suveräniteter och alla individuella rättigheter var som helst — och som kontrolleras av.... gissa vilka?
Genom att dominera massmedia i Förenta staterna i denna kritiska tid, en tid då Förenta staterna fortfarande besitter den starkaste och mest förödande militärmakten i världen likväl som den starkaste ekonomin — och formellt leds av en fullkomligt korrumperad och oansvarig marionett under deras kontroll, en handikappad verkställande direktör som är fullkomligt beroende av sitt judiska kabinett och de judiska mediamogulerna och som kommer att göra vad de än säger åt honom utan minsta bekymmer för skadan åsamkad Amerika — genom att dominera massmedia i denna tid har judarna ett helt panorama av möjligheter. Med Clinton som sin marionett kan de påtvinga regeringen praktiskt taget vilken politik de vill, och en majoritet av soffpotatisarna samtycker till det.
Judarna besitter just nu en tidigare oöverträffad makt, och inte bara i Förenta staterna. Endast i Ryssland finns det någon betydande grad av medvetet motstånd mot dem. De är förståeligt angelägna att inte låta det ryska motståndet gå över styr och att inte låta motståndet mot dem utvecklas på annat håll, som till exempel i Jugoslavien. Deras främsta metod för att förhindra motstånd är att döda allas känsla av nationell eller etnisk medvetenhet genom program för mångkulturalisering, genom att blanda samman olika etniska grupper, genom att hindra alla någorlunda stora länder från att hysa en homogen befolkning. Serbien gör motstånd mot att bli mångkulturaliserade, och således statueras ett exempel av Serberna. Om Serbien kan krossas av clintongänget, så vem mer skulle våga motsätta sig dem?
Nu så är det inte på det sättet som Madeleine Albright eller William Cohen eller Sandy Berger eller Richard Holbrooke förklarar clintonregeringens aktuella krig mot Jugoslavien. De kommer att ger er mer nonsens om att “rädda liv” och “bekämpa aggression” och “försvara Amerikas intressen” och “detta är vad vi borde ha gjort innan Hitler startade det andra världskriget” et cetera. Men det är bara en dimridå för att dölja deras egna verkliga intresse av att främja detta krig. De är ett slugt och bedrägligt anhang.
Jag ska ge er ett exempel på precis hur sluga de kan vara, precis hur skamlöst de kan ljuga. Alla har hört — om och om igen — hur de stackars oskyldiga och försvarslösa judarna plundrades under andra världskriget: hur deras bankkonton och deras försäkringar och deras konstskatter stals från dem av onda schweizare och de onda tyskarna och de onda fransmännen och så vidare. Och de har byggt upp en enorm utpressningskampanj för att tvinga Schweiz och Tyskland och Frankrike och Förenta staterna och alla andra att ge dem krigsskadestånd, att kompensera dem för deras förlorade bankkonton, att ge dem tillbaka deras stulna konstverk och så vidare.
En av dessa stackars oskyldiga och fördrivna judar som var tvungna att fly från Tjeckoslovakien 1939 när tyskarna tog över, var den ledande krigshetsaren i clintonregeringen, Madeleine Albright. Vi har alla läst deltagande redogörelser i media för hur hennes familj tvingades fly från Prag när hon var ett barn på grund av att de var judar. Och hon har befunnit sig i täten bland dem som kräver skadestånd för judarna. Hon är alltid redo att använda sitt utrikesministerämbetes makt för att få den schweiziska regeringen eller någon bank i Frankrike eller något försäkringsbolag i Italien att hosta upp vad judarna än kräver i skadestånd.
Madeleine Albright är även den blodtörstigaste och aggressivaste juden i det judiska gäng som styr Amerikas utrikespolitik och väpnade styrkor. Hon är den ondskefulla judinna som offentligt rättfärdigat över en halv miljon irakiska barns död förorsakad av clintonregeringens bombningar och embargo mot Irak. Innan bombningen av Jugoslavien började förra månaden tuggade hon fradga i sin iver att börja döda serber på grund av att de inte lydde order. Hon säger att hon gör det av humanitära skäl och för att stoppa serbisk aggression mot Kosovo: aggression mot en av deras egna provinser. Och vad humanism beträffar, saknar denna judinna vartenda uns till humanism i sin kropp. Hon bryr sig inte mer om albaner än hon gör om iraker. Men hon tycker om att starta krig. Hon är den som längtat mer än någon annan i clintonregeringen efter att få skicka marktrupper till Serbien för att döda serber effektivare än kryssningsrobotar kan.
Låt mig nu berätta för er om denna stora humanist och offer för nazisterna, denna judiska hjältinna som kräver skadestånd åt sina judiska fränder. Hennes familj flydde från Prag 1939, men de kom tillbaka 1945 när hon var åtta år gammal. De tog över en tysk familjs hem i Prag, som hade varit tvungen att fly från kommunisterna i slutet av kriget. Madeleine Albrights familj flyttade in det hem på Hradsanke 11 i Prag som tillhörde Karl Nebrich, en välbärgad tysk industriman. Nebrichs familj hade varit tvungen att lämna alla sina konstverk, sina dyra möbler och andra rikedomar bakom sig. Albrights familj lade helt enkelt beslag på dem, och när de senare lämnade Tjeckoslovakien för grönare betesmarker tog de familjen Nebrichs alla tillhörigheter med sig. De tog de antika möblerna; de tog de fina kläderna och gobelängerna och ljuskronorna; de tog silversakerna; de tog målningarna från väggarna, inklusive en Tintoretto och andra ovärderliga verk av gamla mästare — familjen Nebrichs tillhörigheter värda miljontals dollar allt som allt. En dotter till Karl Nebrich, Doris Renner, beklagade sig för londonbaserade Sunday Times förra månaden över att Albrights familj “till och med stal spikarna i väggarna”.
Det tog Karl Nebrich ättlingar ett halvt århundrade att spåra upp tjuvarna och börja försöka få sin egendom återlämnad. 1996 upptäckte de till sist att den amerikanska utrikesministern, Madeleine Albright, hade deras familjs stulna egendom. Nebrichs arvtagare har försökt få den tillbaka ända sedan dess, men Albright har undvikit dem. I februari 1997 skickade Philip Harmer, Karl Nebrichs barnbarns barn, Albright en lista över sin familjs stulna målningar och bad om att de skulle återlämnas. I ett brev till Albright skrev Harmer, och jag citerar: “Ni bodde i vår lägenhet som åttaåring, och jag är säker på att ni kommer ihåg en del av de målningar som finns med på listan.” Albright lät en departementsadvokat avspisa honom och säga åt honom att söka upprättelse hos den tjeckiska regeringen. Harmer sade till Sunday Times förra månaden: “Jag kan inte tro på att den amerikanska utrikesministern uppskattar att äta med min familjs silver. Dessa saker måste lämnas tillbaka till min familj.”
Nåväl, herr Harmer, räkna inte med det. Inte så länge som det kan hållas borta från den amerikanska median. Även om Londons Sunday Times publicerade hela berättelsen i sitt nummer från den 28 mars, har den kontrollerade median i Förenta staterna visat en säregen brist på intresse för saken.
Detta är hur som helst Madeleine Albright, ledaren för clintongängets angreppskommando mot Serbien. Hon är det slags person som styr Clintons regering medan han tar av sig byxorna för kvinnliga interner och sekreterare. Hon är bara en av anledningarna till att ingen amerikan bör tro på det regeringen berättar för oss om sitt krig mot Jugoslavien eller om någonting annat viktigt.