Låt oss idag tala om liberalism. Låt oss titta på vad denna själens sjukdom gör med en grupp av vårt folk. Låt oss titta på liberalismens konsekvenser i ett land i sydöstra delen av Afrika, ett land som tills för 20 år sedan var känt som Rhodesia och idag kallas Zimbabwe.

Skälet till att Rhodesia är Zimbabwe idag är att år 1979 beslöt rhodesierna, som var under intensiva diplomatiska och ekonomiska påtryckningar som utövats mot dem av liberaler i Amerika och Europa — och för att vara helt uppriktig, som själva visade symptom på sjukdomen — att låta svarta rösta fram Rhodesias nästa regering. Eftersom det vid det laget fanns sex miljoner svarta som bodde i Rhodesia och bara 275.000 vita rhodesier, var detta i praktiken ett beslut av rhodesierna att begå kollektivt självmord. En del av dem insåg detta faktum redan då, men de flesta gjorde det inte, eftersom de, som jag just nämnde, visade en del tidiga symptom på liberalism. Idag inser de flesta av de få rhodesier som finns kvar att de gjorde ett fatalt misstag för 21 år sedan. Men innan vi ger oss i kast med den rhodesiska situationen idag, så låt oss bara dra oss till minnes lite historia.

Tidigt på 1800-talet började människor från de brittiska öarna företa jordbruks- och gruvdriftsprojekt i den del av Afrika som ligger norr om Limpopofloden och söder om Zambesifloden: ett område som senare blev Rhodesia. Mordlystna plundringståg utförda av svarta var ett problem under 1800-talet, trots att de oftare hade för avsikt att mörda och äta varandra än att döda de vita nybyggarna, men till sist lärde de vita de svarta att uppföra sig. Vid början av 1900-talet var de rhodesiska högländerna brukade i en betydande omfattning av vita nybyggare.

De rhodesiska högländerna, med sitt nästan europeiska klimat och bördiga jord, var inte särskilt intressanta för de djungelanpassade svarta, men de vita fann området idealiskt, och i perioden mellan de två världskrigen byggde de ett blomstrande land, inte bara av jordbruk och gruvdrift, utan även med skimrande städer och ett antal industrier. Efter andra världskriget utvandrade många veteraner från England till Rhodesia. Den rhodesiska befolkningen var definitivt ett steg ovan den i Europa: längre, ljusare, smalare, företagsammare och energiskare än genomsnittet. Titta på fotografier tagna i Salisbury eller på rhodesiska gårdar. I synnerhet var de rhodesiska kvinnorna långa och blonda och vackra. Rhodesia var en bra plats att leva på, ett bra ställe att uppfostra vita barn på.

Men det fanns naturligtvis en mask i äpplet.  En våg av liberalism drog över Europa efter kriget. Liberalismen hade besegrat fascismen. Kropparna tillhörande miljoner av liberalismens motståndare ruttnade i massgravar över hela Europa efter att de hade skjutits med maskingevär, hängts och svultits till döds i slutet av kriget. Ytterligare miljoner av liberalismens motståndare arbetade till döds i slavarbetsläger bakom järnridån. Liberalismen triumferade. Och till och med i det lyckliga och soliga Rhodesia gjorde sig liberalismens ondskefulla inflytande sig till känna. Liberalerna i Europa skrek över den vita kolonisationens och den vita imperialismens onda ting. Den vite mannen förtryckte och exploaterade den brune mannen i Indien och den svarte mannen i Afrika, och det var tvunget att få ett slut. När allt kommer omkring var vi alla jämlika. Ras var en obetydlig detalj, bara en fråga om hudfärg och inget annat. Att tro annorlunda var att vara “fascist”, en “rasist”. Vi hade precis vunnit ett fruktansvärt blodigt krig för att utrota “fascisterna” och “rasisterna”. Det var intolerabelt att vi skulle tillåta “rasistiska” handlingsprogram att gälla i våra afrikanska kolonier. De svarta måste få rösträtt. Vi måste kliva ner och lämna över allting till våra svarta “jämlikar”.

Denna dårskap hade till och med sina förespråkare i Rhodesia, i synnerhet i de kristna kyrkorna där. De flesta rhodesier vid den tiden var inte på humör för att ge bort sitt land, trots alla liberal propaganda. När allt kom omkring var det deras land. De och deras förfäder hade byggt det. Trots inflödet av invandrare som fortfarande anlände från England hade de flesta rhodesier blivit födda i Rhodesia och bott hela sina liv där. Och de visste hur de svarta var. De visste att skillnaderna mellan vita och svarta inbegrep oändligt mer än hudfärg. Vidare visste de att de inte förtryckte de svarta, som i själva verket hade det mycket bättre ställt sedan de vitas ankomst. De svarta föredrog starkt att bli tillfälligtvis pryglade av en vit farmare när de inte arbetade hårt nog framför att bli uppätna av sina svarta fränder när de förlorade ett stamkrig.

Det var åtminstone vad som var fallet med de flesta svarta i Rhodesia, där de arbetade främst som lantbruksarbetare. Men det förekom en del förbittring och en del avund mot den vite mannen. Och det fanns vita, infekterade av liberalismens sjukdom, som var ivriga  att ge bränsle åt den förbittringen och vända den avundsjukan i aktivt hat. En del av dessa infekterade vita fanns i media. Till och med fler av dem fanns i de kristna kyrkorna. En av de kristna kyrkornas främsta verksamheter i Rhodesia var att utbilda svarta. De grundade missionärsskolor över hela landet där de inte bara tillhandahöll fri sjukvård för svarta och lärde dem att läsa och skriva, utan pumpade dem även fulla med propaganda om jämlikhet och hat mot deras vita arbetsgivare. De predikade en revolutionär teologi. Varje enskild svart terroristledare som senare trädde fram när krigföringen mellan svarta och vita i Rhodesia bröt ut — varje — hade tränats i kristna missionsskolor. Det inkluderar den rådande svarte diktatorn i Rhodesia — förlåt mig, Zimbabwe — före detta terroristledaren, nu presidenten, Robert Gabriel Mugabe. Det inkluderar även fader Ndabaningi Sithole, som 1979 ledde Zimbabwe African National Union (ZANU), en av de ledande terroristgrupperna. Och det inkluderar biskop Abel Muzorewa, den förste svarte att bli ledare för Rhodesia efter att de vita hade abdikerat.

När svarta terrorister blev aktiva i en betydande skala på 1960-talet, kämpade Rhodesierna hårt tillbaka. Medan andra europeiska kolonier i Afrika övergavs, var rhodesierna, tillsammans med sydafrikanerna, fast beslutna att försvara sitt land och sina hem. Och liberalerna i Europa och Amerika var enhälligt på de svarta terroristernas sida. Liberalerna jublade närhelst de svarta mördade en vit lantbrukarfamilj eller detonerade en terroristbomb i Salisbury. Och när terroristerna mördade eller stympade svarta arbetare på vita gårdar höll liberalerna tyst. De hade inte riktigt önskat det, men när allt kommer omkring så kan man inte laga till en omelett utan att knäcka några få ägg.

En ironisk poäng är att Rhodesias kristna missioner också var vanliga måltavlor. De vita farmarna lärde sig snabbt hur man tar itu med terrorister. Deras bondgårdar var tungt bestyckade, och de riggade upp ett mycket effektivt ömsesidigt försvars- och förvarningsnätverk. När de tog en terrorist levande, hängde de honom. Den rhodesiska armén hade de bästa terroristbekämparna i världen. Att spåra, fånga och döda svarta terrorister blev en sport som de briljerade i. I sin frustration vände sig de svarta mot de kristna missioner som hade tränat dem. Missionerna var obeväpnade och ofta avsides belägna och var därmed lätta mål. De svarta brukade gruppvåldta vita nunnor och sjuksystrar och skära av deras halsar. De brukade skära upp magarna på vita barn och spädbarn och slita ut deras inälvor. De brukade spetsa präster på pålar och trycka ut deras ögon. Liberalerna i Amerika brukade flina. De skulle mycket hellre ha sett att det varit en vit lantbrukarfamilj än den vita personalen på kristna missionsstationer — men offren var åtminstone vita.

Rhodesierna som helhet klarade av den svarta terrorismen ganska väl, så liberalerna började tillämpa ekonomisk terrorism. Rhodesia utsattes för ett embargo av Förenta nationerna. Avsikten var att svälta de rhodesiska “rasisterna” till underkastelse, att strypa tillförseln av de förnödenheter de behövde för att försvara sig själva mot de svarta terroristerna. Nåväl, embargot var ineffektivt på grund av att Rhodesierna fick allt de behövde från sydafrikanerna på andra sidan Limpopofloden i syd. Detta gjorde liberalerna rasande. Kristna kyrkogrupper i Amerika samlade in pengar för att skicka till de svarta terroristerna i Rhodesia så att de kunde köpa effektivare vapen. Närhelst rhodesier hängde en grupp av terrorister, brukade kyrkgrupper och andra liberala grupper i Amerika hålla ljusvakor, vilket tycktes vara en av de favoritsaker liberalerna ägnade sig åt.

Den judiska median var emellertid liberalernas effektivaste vapen mot Rhodesia. Media i Amerika piskade upp ett ursinne av blodtörstigt hat mot rhodesierna. De såg till att studenter demonstrerade på universitetscampus. De bjöd in terroristledare för att tala till studentgrupper och hjälpte till att samla in pengar åt terroristerna. Förgörelsen av det vita Rhodesia var ett av högprioritetsprojekten bland amerikanska liberaler på 1970-talet. Men de vita rhodesierna var inte särskilt bekymrade. De hade förklarat sitt oberoende från Storbritannien 1965 när liberalerna i Storbritannien försökt påtvinga dem svart styre, och så länge som de kunde sälja sina jordbruksprodukter och sina mineraler till Sydafrika i utbyte mot militärhelikoptrar och petrokemiska produkter, visste de att de kunde slå tillbaka mot svart terrorism i all oändlighet.

Så liberalerna trappade upp de ekonomiska sanktionerna mot Sydafrika. Och det gör mig förlägen att behöva säga att sydafrikanerna slutligen gav vika. De avbröt sin handel med Rhodesia och lämnade rhodesierna isolerade. Och jag kan inte skylla detta förräderi helt på liberalerna. Det berodde delvis på själviskhet och korkad kortsynthet från de icke-liberala sydafrikanernas sida. Sydafrikanska affärsmän och politiker trodde att om de kastade rhodesierna åt vargarna så kunde de förskona sig från en del av de ekonomiska påtryckningar som liberalerna utövade mot Sydafrika. Till och med utan Sydafrikas hjälp kunde rhodesierna ta itu med terroristerna. men liberalismen hade också smittat många rhodesier och försvagat både deras självförtroende och deras omdöme. De beslöt 1979 att det inte skulle vara så illa att leva under en svart regering när allt kom omkring. Svarta var också mänskliga varelser, menade de. Säkert skulle de svarta förstå att deras egen välfärd kom an på de vita. De vita utgjorde bara 4,5 procent av befolkningen, men de producerade 92 procent av Rhodesias agrikulturella produktion. Svarta farmare ägnade sig bara åt lantbruk för sitt eget knappa uppehälle, och deras egna familjer konsumerade nästan allt de producerade. Utan de vita farmarna och deras stora och effektiva gårdar skulle allt sjunka tillbaka i djungeln. Så med alla slags överenskommelser och garantier och försäkranden från den brittiska regeringen och Förenta nationerna lämnade rhodesierna över sin regering till den svarta majoriteten i tron att världen därefter skulle älska dem, att deras levnadsstandard skulle öka till följd av att embargot skulle hävas, samt att allt skulle bli fridfullt och blomstrande igen.

Nåväl, det dröjde inte länge förrän den kalla och hårda verkligheten åter trängde sig på. Det första som hände var deras lands namnändring från Rhodesia till Zimbabwe. Deras huvudstad fick sitt namn utbytt från Salisbury till Harare. Och deras demokratiska regering, med alla sina kontrollfunktioner för att garantera den vita minoritetens trygghet, återgick snabbt till normen för det svarta Afrika: en enpartidiktatur med en allt instabilare och mer oförutsebar svart diktator. Robert Mugabes parti kontrollerar 147 av de 150 stolarna i Zimbabwes parlament. Det finns svarta oppositionella grupper i Zimbabwe, men när de försöker hålla offentliga möten eller valkampanjer, blir de föremål för angrepp av beväpnade ligister från Mugabes parti, och deras ledare tenderar att försvinna eller råka ut för dödliga olyckor.

Under en fredlig marsch i Harare den första dagen i denna månad av 3.000 medlemmar av en oppositionell grupp, inklusive 200 vita, attackerade Mugabes supporters, som var beväpnade med klubbor och macheteknivar, marschdeltagarna medan den svarta polisen tittade på utan att ingripa. Angriparna valde särskilt ut de vita i processionen. Jag ska läsa upp några få rader från en ögonvittnesrapport. Jag citerar:

“När polisen kvickt klev åt sidan gick de till attack. Demonstranter flydde i panik när stenar kastades mot dem. Där jag satt hopkrupen i en dörröppning såg jag hur en vanlig affärsgata överväldigats av anarki. Ligister rusade utmed trottoarerna och slog åskådare till marken och stal handväskor... Affärer barrikaderade kvickt sina ingångar och utelämnade folk desperata och fångade på gatan. En vit man i femtioårsåldern träffades av stenar och föll till marken. Hans följeslagare, en vit kvinna i fyrtioårsåldern, föll bredvid honom. Sekunder senare attackerade tre ungdomar dem med klubbor, och blod stänkte över trottoaren där de låg.”

Framför mig har jag dussintals av andra ögonvittnesrapporter om misshandel, uppskärningar och nedstickningar av vita som deltagit i denna fredliga protest mot Mugabes regering för två veckor sedan. Jag tvivlar på att ni fått läsa någon av dessa rapporter i New York Times eller Washington Post. De tycker verkligen inte om att rapportera sådana nyheter.

En stor del av det aktuella tumultet i Zimbabwe är knutet till Mugabes hot under det gångna året att ta gårdarna ifrån vita farmare och ge dem till sina svarta anhängare. Förra veckan, den 6 april, tillkännagav han till sist att han kommer att konfiskera vita gårdar utan kompensation. Till och med före hans tillkännagivande hade svarta gäng redan invaderat mer än 800 vita gårdar och blivit illegala ockupanter, och Mugabe hade vägrat att ingripa.

Det finns bara 75.000 vita kvar i Zimbabwe idag. Av de 275.000 rhodesierna i landet 1979 vid införandet av svart styre, har redan 200.000 lämnat landet. De som finns kvar äger ungefär 4.500 gårdar, som fortfarande producerar mer än 90 procent av Zimbabwes agrikulturella produktion. Mugabe grundar sin popularitet bland svarta på ett löfte att ta gårdarna ifrån vita och omfördela landet till svarta.

I en hänvisning till sin vägran att avlägsna de illegala ockupanterna från de vita gårdarna, tillkännagav Mugabe förra veckan, och jag citerar: “Vi kommer inte att avlägsna människorna från gårdarna. Vi kommer att dela upp gårdarna. Vi är alla jämlika. Vi är alla tvungna att dela jämlikt.” De återstående vita i Zimbabwe är desperata. Deras gårdar är allt de har. När dessa tas ifrån dem kommer de flesta av dem inte att ha något kvar eller någonstans att ta vägen. En minoritet av dem med brittiska pass kan resa till Storbritannien, men allt de äger, allt de lagt ned sina liv på att bygga, kommer att efterlämnas.

Här kommer historiens slutkläm: det är inte en historia i Amerika. Den judiska massmedian här har varit allt för upptagen med att ge oss de senaste uppdateringarna i fallet Elian Gonzales för att berätta för oss om vad som händer i Zimbabwe. För fyra dagar sedan, på tisdag kväll denna vecka, såg jag ett enminutsfragment om det berövande de vita farmarna i Zimbabwe utsätts för på CNN Headline News. Jag förväntar mig inte att få se mycket mer. Vad de judiska mediamogulerna anbelangar är det inte viktiga nyheter. Offren är vårt folk, inte judar eller svarta eller andra icke-vita, och sålunda finns det inget behov av att ställa till med en affär av det. Och liberalerna är naturligtvis inte intresserade.

De var mycket intresserade på 1970-talet när de var upptagna med att förgöra Rhodesia. Men nu när förstörelsearbetet är genomfört har de fullständigt tappat intresset. De bryr sig inte. Deras senaste projekt är att övertyga Internationella valutafonden att de inte får vara knussliga med att ge våra pengar till afrikanska länder som behöver det. De demonstrerar på Washingtons gator just nu i en kampanj för att få mer pengar till stöd för bankrutta länder — länder som Robert Mugabes Zimbabwe. Sedan de vita, som var de huvudsakliga arbetsgivarna åt svarta arbetare i Zimbabwe, började lämna landet för några få år sedan, har arbetslösheten i Zimbabwe nått 50 procent. När Mugabe börjar konfiskera fler vita gårdar, såsom han tillkännagav förra veckan att han skulle, kommer det att bli en total kollaps i ekonomin. Ovanpå detta har vi att var femte svart i Zimbabwe är HIV-smittad.

Ja sannerligen, en ny generation av mycket allvarliga collegeflickor och långhåriga missfoster och hymnsjungande kristna kommer snart att ha en underbar ny sak att hänge sig själva åt: att tillhandahålla pengar och mat och medicinsk hjälp till de svältande och AIDS-fördärvade svarta i Zimbabwe. De kommer att demonstrera precis lika självrättfärdigt för denna sak som den tidigare generationen demonstrerade för svart styre i Rhodesia.

Ni förstår, jag började vårt tal idag med liberalismens sjukdom. Vad jag talat om hittills är bara om en av liberalismens konsekvenser, en av den här sjukdomens själsliga effekter.

De mycket allvarliga collegeflickor och de långhåriga missfoster och de hymnsjungande kristna som var så stolta över sig själva när de lyckades förgöra Rhodesia är också bara en av liberalismens effekter. De är inte liberaler. De har ingen ideologi. De vill bara vara trendmedvetna. De kommer att anamma varje sak, med det största allvar, så länge som den är trendriktig. De har inte förstånd att förstå deras missriktade ivers katastrofala konsekvenser. Och de bryr sig faktiskt inte.

Jag brukade vilja döda alla dessa människor. Jag ville fösa ihop varje allvarlig collegeflicka och långhårigt missfoster och varje handklappande hymnsjungare som hade demonstrerat för svart styre i Rhodesia, eller för en bojkott mot Sydafrika, eller för svartas rösträtt i södern, eller vad som helst, få dem att gräva en enorm grop och sedan skjuta ner dem alla. Jag ville få tag i alla gamla medlemsregister till organisationer som dessa individer tillhört, så att de alla kunde fösas ihop och göras av med. De har gjort så mycket skada i denna värld, och sedan kommit undan med det utan minsta ånger för vad de gjort, utan minsta förståelse för den skada de förorsakat, att det föreföll mig som att det rätta att göra var att helt enkelt döda dem.

Nåväl, jag förstår nu att det faktiskt inte är nödvändigt. Det finns bara allt för många trendmedvetna idioter i världen. De är inte medfött onda. De saknar förmågan att skilja gott från ont. De har ingen mer medfödd moral än djur. De har inga själar. De har bara förmågan att känna igen vad som är trendmedvetet för ögonblicket. De människor som behöver dödas är dem som slår fast de destruktiva trenderna åt idioterna. De är de verkliga liberalerna, de som är verkligt sjuka och behöver göras av med.

Jag ska tala mer om dem senare. Nu måste jag bara berätta för er att det verkligen skär i mitt hjärta när jag funderar på vad de destruktiva idioter som de manipulerar har gjort mot de vita människorna i Rhodesia, som nu i sanning emotser en mycket bister framtid.