Jag sa att det verkliga skälet till kriget mot Jugoslavien är att serberna vägrar att låta den Nya världsordningen och Förenta staterna diktera för dem hur de ska sköta sitt land.
Den Nya världsordningen vill att världens länder ska vara mångetniska överallt där det är möjligt — givetvis utom Israel. Mångetniska länder är lättare att kontrollera, mindre troliga att sätta sig upp i enad front mot den Nya världsordningen. Men serberna vill inte vara en del av ett mångetniskt socialt experiment. De vill leva bland andra serber. Så ur den Nya världsordningens perspektiv måste serberna bestraffas. Ett exempel måste statueras av serberna så att andra länder inte frestas att trotsa den Nya världsordningen. Vi diskuterade allt detta förra veckan.
Nu ska vi diskutera det lite till. Vi ska kika lite på en del av detaljerna. Men låt oss till att börja med orientera oss själva så att vi kan förstå hur detaljerna passar ihop. Här är Orienteringsregel nummer ett: Om alla judar står på en sida i en fråga, så är chanserna ganska goda att det anstår oss att vara på den andra sidan. En följd av Orienteringsregel nummer ett är att om media är eniga om att en viss policy eller program är bra, så bör vi hysa misstanke om att det i själva verket är dåligt för oss.
Och det är ett faktum att judarna står enade på samma sida som Madeleine Albright och hennes mordiska policy i Jugoslavien. Framför mig har jag en rapport från den tredje april ur Jewish Telegraphic Agency. Jag citerar: “Det organiserade judiska samväldet har... förklarat sitt orubbliga stöd för den amerikanska interventionen i Kosovo.” — slut citat — Och om ni läser hela rapporten från Jewish Telegraphic Agency kommer ni att förstå att med “intervention” menar judarna alla medel som krävs för en judisk seger över serberna, alla medel som krävs för att försäkra att den Nya världsordningen piskar serberna till underlydnad, även om det betyder att bomba det 2.300 år gamla Belgrad, en av de vackraste städerna i Europa med historiska anor, till spillror och sedan skicka dit amerikanska markstyrkor för att döda den siste serben. En annan rapport från Jewish Telegraphic Agency från den tredje april berättar om hur judar med jugoslaviskt medborgarskap flyr, likt råttor som överger ett sjunkande skepp, från Belgrad, där nästan samtliga av dem funnits koncentrerade. I synnerhet judiska män i vapenför ålder flyr fältet med kursen inställd på Israel, så att de inte ska kunna värvas till den serbiska armén. Det låter välbekant, eller hur?
Så låt oss hålla den detaljen i åtanke medan vi tittar på alla de övriga detaljerna: judarna är alla gynnsamt inställda till det här kriget, och de har låtit alla i Washington få veta det — vilket är orsaken till att republikanerna bara sitter på händerna utan att uppbåda ens en viskning till protest mot Clintons krig. De är inte rädda för att motsätta sig Clinton, men de är alla livrädda för att inte behaga judarna.
Man behöver inte ens vända sig till Jewish Telegraphic Agency för att få kännedom om judarnas kompakta stöd för det här kriget; de säger samma sak på olika sätt i de tidningar de publicerar för att läsas av oss, och judarna i kongressen säger det med. Och de låter naturligtvis sin man i Vita huset rättfärdiga kriget på judiska villkor. Clinton har sagt att vi nu gör vad vi borde ha gjort redan före andra världskriget. Vi borde ha anfallit Tyskland tidigare, brukar Clinton säga, så hade vi kunnat rädda många fler liv.
Det är ett intressant sätt att se på saken: Man noterar någon i ett annat land vars politik eller föreställningar man inte gillar, och så dödar man honom innan han fått möjlighet att bli starkare och faktiskt göra något av sina föreställningar. Tanken är att om vi hade förklarat krig mot Tyskland 1933, så snart Hitler sagt åt judarna att de inte längre var välkomna i Tyskland — att de inte längre kunde äga tyska tidningar, tyska radiostationer eller tyska filmstudios — kunde vi ha räddat många judiska liv. Så varför anföll vi inte Sovjetunionen 1920 när kommunisterna började slakta ryska och ukrainska farmare? Varför dödade vi inte kommunisterna innan de hade möjlighet att döda 60 miljoner av de bästa européerna?
Ni kommer naturligtvis aldrig att få höra herr Clinton komma med det argumentet, och ni kommer aldrig att få läsa det argumentet i New York Times eller Washington Post. Och skälet till att ni inte kommer att få höra det är att det inte var judar som dödades i Sovjetunionen, bara vårt folk — och vårt folk räknas inte. Så låt oss inte bara stillatigande lyssna och låta dem komma undan med sitt falska påstående att vi lärde oss läxan när vi inte anföll Tyskland 1933 och många människor dog till följd och att det är därför som vi anfaller Jugoslavien nu. Säg bara åt dem: “Hallå där, vi borde ha anfallit Sovjetunionen 1920, innan Kaganovich och alla de andra judiska kommissarierna hade fått möjlighet att döda miljoner av ukrainska och ryska bönder. Det är därför som vi bör anfalla Israel nu, innan Netanyahu får möjlighet att skaffa fler massförstörelsevapen, döda fler palestinier och göra vadhelst annat för att destabilisera Mellanöstern.”
Ni förstår, livet blir betydligt knepigare när man bestämmer sig för att bekymra sig om alla andras affärer i världen istället för bara sina egna. Och om man ger sig i kast med andras angelägenheter, så bör man försäkra sig om att man verkligen vet vad man ger sig in på: man behöver vara välinformerad. Och om man bara får nyheter från den judiska median, så är det säkrast att man är mycket försiktig med hur man tolkar saker och ting. Nyheter om Jugoslaviens kosovoprovins som kommer till oss från den kontrollerade median här, försöker till exempel få oss att tro att albanerna är oskyldiga offer och serberna mordiska angripare, och det är det hela i ett nötskal, så därför är vi moraliskt rättfärdigade när vi beger oss dit för att döda serber.
Så lyder dagens nyheter i en tid då judarna enhälligt stöder ett krig mot serberna. Nu ska jag läsa en artikel för er ur New York Times från den första november 1987. Det var för nästan 12 år sedan, innan judarna hade beslutat sig för att förintelsen av Serbien låg i deras intresse. Här är vad New York Times skrev 1987: — citat —
“Delar av södra Jugoslavien har nått ett sådant tillstånd av etnisk friktion att Jugoslavien börjat tala om den ohyggliga utsikten till inbördeskrig... De rådande fientligheterna ställer etniskt sinnade albaner mot Jugoslaviens olika slaviska befolkningar och förekommer på alla samhällsnivåer, från de högsta ämbetsmän till de anspråkslösaste bönder. En ung värnpliktig av albanskt etniskt ursprung öppnade eld inne i barackerna, dödade fyra sovande slaviska logementskamrater och skadade sex ytterligare. Armén har upptäckt hundratals subversiva celler av albansk etnicitet bland sina led. En del vapenförråd har plundrats. Etniska albaner i regeringen har manipulerat tillgångar och föreskrifter i syfte att ta över mark som tillhör serber... Slaviska ortodoxa kyrkor har attackerats och flaggor rivits ned. Brunnar har förgiftats och grödor bränts. Slaviska pojkar har knivskurits och en del unga albaner har blivit tillsagda av sina äldre landsmän att våldta serbiska flickor.
Etniska albaner utgör den snabbast växande nationaliteten i Jugoslavien och förväntas snart bli den tredje största efter serberna och kroaterna. Målet för de radikala nationalisterna bland dem är ett etniskt Albanien som inkluderar västra Makedonien, södra Montenegro, delar av södra Serbien, Kosovo samt själva Albanien, sa en person i en intervju. Det inkluderar stora bitar av de republiker som utgör södra halvan av Jugoslavien.
Det huvudsakliga slagfältet är den region som kallas Kosovo, en högplatå omgiven av berg som är något mindre än New Jersey. Etniska albaner utgör 85 procent av befolkningen på 1,7 miljoner. Resten är serber och montenegriner. När slaver flyr det utdragna våldet blir Kosovo vad etniska albanska nationalister krävt i åratal, i synnerhet sedan de etniska albanernas blodiga upplopp i Pristina 1981: en etniskt ren albansk region... Våldet håller på att eskalera till det värsta sedan sju år tillbaka, sade en journalist i Kosovo.”
Kom ihåg att jag läst ur New York Times från den 1 november 1987, och att det våld jag läser om har varit albanskt våld riktat mot serber. Nu ska jag fortsätta att läsa ur nyhetsartikeln ur New York Times:
“Förra sommaren sa myndigheterna i Kosovo att de dokumenterat 40 albanska etniskt motiverade överfall på slaver under två månader... I ett fall skämtade Fadil Hoxha, en gång den ledande politikern av albanskt ursprung i Jugoslavien, vid en offentlig middag i Prizren förra året om att serbiska kvinnor borde användas för att tillfredsställa potentiella albanska våldtäktsmän... Emedan 200.000 serber och montenegriner fortfarande bor i provinsen, är de utspridda och saknar sammanhållning. Under de senaste sju åren har 20.000 av dem flytt provinsen och ofta lämnat bondgårdar och hem bakom sig i utbyte mot tryggheten i det slaviska norr.”
Nåväl, så slutar artikeln ur New York Times från 1987, och ni kan se att den kastar ett tämligen annorlunda ljus över saker och ting än den aktuella nyhetsrapporteringen. För tolv år sedan terroriserade albanerna i Kosovo serberna och hotade med ett inbördeskrig, inte bara för att rensa Kosovo etniskt genom att köra iväg alla serber, utan även för att ta stora markområden ifrån serberna i andra provinser. Det var då som Slobodan Milosevic kom in i bilden. Under de senaste 12 åren har han kastat om situationen i Kosovo. Han har återigen gjort Kosovo säkert för serber och knäckt ryggraden på en albansk rebellarmé om 25.000 beväpnade terrorister och gerillamän. Vad Milosevic företog var knappast den ensidiga serbiska aggression mot försvarslösa och fredsälskande albaner, som det judiska gänget kring Clinton och New York Times skulle vilja få er att tro på.
Det nummer av Newsweek som kom ut den 5 april kallar Milosevic för “Balkans tyrann”, men ett riktigare namn vore “Jugoslaviens räddare”. Hans mål är att skydda sitt folk, inte att förfölja albaner — även om han är villig att förfölja albaner om det är nödvändigt för att hålla Kosovo säkert för serber. De stora massor av frusna och hungriga albanska flyktingar som vi fått se på TV är nog så verkliga, men den primära skulden för deras lidande uppbärs av herr Clintons krig, inte herr Milosevics politik. Den serbiska arméns avverkande av de sista av de albanska terroristerna förorsakade förhållandevis få albanska flyktingar tills herr Clinton började bomba för nästan tre veckor sedan.
Och när den Nya världsordningens liga kring Clinton upptäckte att serberna är en hårdförare samling än de andra folk som de är vana att hunsa, och att de inte tänker låta sig skrämmas av några kryssningsrobotar och smarta bomber, började clintonisterna spränga historiska byggnader i Belgrad i luften. De har avsiktligt växlat om från militära till civila mål; de har bombat broar över Donau. Och nu låter de antyda att Förenta staterna kommer att skicka marktrupper till Serbien trots allt. Senatens ledande jude, Joseph Lieberman, har yrkat på att amerikanska marktrupper ska inta Kosovo, och de icke-judiska politiker som alltid följer den judiska partilinjen har sagt efter Lieberman. De bryr sig faktiskt inte om hur många amerikaner de låter dö, och definitivt inte hur många serber. Allt de bryr sig om är att påtvinga serberna den judiska partilinjen.
I alla sina partipublikationer, alla deras husorgan för den Nya världsordningen, ser vi samma hat gentemot serberna för att de trotsar dem, samma beslutsamhet att antingen få serberna att underkasta sig eller att döda dem. I New York Observer från den 5 april kan vi till exempel läsa, och jag citerar: “Även om Förenta staterna inte haft något humanitärt intresse i att stoppa förintelsen av kosovoalbanerna; även om NATO-alliansen inte befunnit sig i fara; och även om flyktingströmmen inte framkallat hotet om ett utvidgat krig, skulle vi fortfarande ha ett avgörande skäl att besegra den serbiska diktaturen. Det skälet är att avskräcka Milosevics potentiella sympatisörer som skulle kunna utgöra ett långt större hot i framtiden... Den farans natur är uppenbarast i Ryssland där utrikespolitiken påverkas av ultranationalister och före detta kommunister med en allt mer fascistisk anstrykning. Skulle dessa krafter någonsin få makten, så får de inte tro att NATO kommer att tolerera illdåd som dem som begåtts upprepade gånger på Balkan.” — slut citat — Ja sannerligen, det är vad allt handlar om: att statuera exempel av serberna för att skrämma alla andra in i ledet — och förbereda NATO för ett verkligt stort projekt: att anfalla Ryssland om ryssarna någonsin skulle göra en ansats att göra upp räkningen med den judiska minoriteten där som har vållat ryssarna så mycket smärta under hela detta århundrade.
De av er som har lyssnat på mina sändningar under de senaste åren kanske kommer ihåg min förutsägelse i mitt program den 21 december 1996, att den bunt judar som nyss hade tagit över alla militära och utrikespolitiska nyckelposter i clintonregeringen direkt efter Clintons omval, planerade att föra oss in i ett krig före slutet på Clintons andra valperiod. Jag hade bara fel beträffande en sak: Jag föreställde mig att de skulle starta sitt krig i Mellanöstern. Jag trodde att det skulle gälla Irak. Men det var istället Balkan. Jag visste att det skulle ske någonstans. Det var tvunget att finnas något skäl till att alla dessa judar trädde fram från bakom kulisserna och tog över makten från den snart handikappade presidenten. Och Balkan kommer givetvis att tjäna deras syfte precis lika bra som Mellanöstern — om vi låter dem komma undan med det.
Och vi är verkligen tvungna att fokusera på detta enskilda faktum — att detta är ett judiskt krig för att stärka den Nya världsordningens grepp — eftersom judarna rör upp en väldig massa damm för att förvirra folk som kan tänkas att ännu inte vara redo att ansluta sig till deras Nya världsordning. Och jag är i sanning glad över bevisen för att det finns en hel del sådana människor som vägrar att låta judarna föra dem bakom ljuset, till och med här i Amerika, lämmelns förlovade land. Jag har aldrig fått ett starkare eller positivare gensvar på någon av mina radiosändningar än jag fick på förra veckans sändning om Jugoslavien. Hundratals människor som jag aldrig hört av tidigare skrev för att uttrycka sitt instämmande. Jag ska bara läsa upp ett brev för er från en lyssnare med hemvist inom det militära.
Jag citerar:
“Ditt program ‘Håll tassarna borta från Jugoslavien’ var välgjort och slog som vanligt huvudet på spiken. Trots att det ligger en del sanning i stereotyper, tycker jag emellertid att dina ständiga hänvisningar till medlemmarna av VFW och American Legion som ‘tölpar’ är aningen skev. Denne medlem av American Legion och våra ärorika imperiebyggande militära styrkor försäkrar att i mina kretsar inom American Legion finns det inte mycket till stöd för herr Clintons rådande exempel på internationella ligismfasoner. Långt därifrån.
När jag vaknade den dagen då bombningarna började skämdes jag faktiskt då jag tog på mig min uniform och inställde mig till tjänst. Vad har denna nation blivit av? Alla de som gav sina liv och sitt blod för våra ideal måste vända sig i sina gravar över detta. Historien lär oss följande: Amerika kommer inte att för alltid förbli den dominanta ekonomiska och militära stormakten. Och när vi faller kommer de att slakta oss, och vi kommer att ha förtjänat det. Jag vill inte att detta ska ske med mitt land. Jag vill inte att det ska ske i något annat land. Jag vill ha fred i mitt land och i andras.” — slut citat —
Nåväl, jag har kanske varit orättvis mot VFW och American Legion. Jag hoppas åtminstone att jag varit det. Jag hoppas verkligen att det finns många många fler militärer i tjänst som håller med den soldat vars brev jag just läste. Newsweek från den 5 april hävdar att dess senaste opinionsundersökning visar att 53 procent av det amerikanska folket stöder Clintons oförklarade krig mot Jugoslavien och att 47 procent stöder användandet av amerikansk marktrupp för att invadera Jugoslavien. Jag förmodar att det inte rimmar allt för illa med herr Clintons popularitetsmätning under den nyligen aktuella Monica och Bill-cirkusen. Omkring hälften av den amerikanska allmänheten kommer att tanklöst stöda vad som helst som deras regering gör — förutsatt att bollsporterna och de ekonomiska allmosorna fortsätter att komma och herr Clinton fortsätter att säga till dem att han känner deras smärta.
Den uppmuntrande delen av Newsweeks mätning är att 36 procent av folket säger att de inte samtycker till bombningen av Jugoslavien. Newsweek och de övriga judiska medierna kommer att visa oss en hel del nödlidande albanska flyktingar under några dagar framåt i ett försök att pressa ner den senaste siffran. Vad bör samtidigt de av oss som är en del av de där 36 procenten göra? Vad kan vi göra?
Ni förstår, vi befinner oss i en ganska extrem situation. Vi har en fullkomligt ansvarslös brottsling till statsöverhuvud, ett judiskt kabinett fast beslutet att följa en judisk snarare än en amerikansk agenda, en judisk media för att stötta dem och en väljarkår som till stor del består av tölpar som aldrig borde ha tillåtits att rösta om någonting, inklusive om den lokale hundfångaren, och som kan förväntas samtycka till vadhelst clintonregeringen gör. Och denna kriminella koalition har världens starkaste militärmakt till sitt förfogande. Det är en situation som påkallar en väpnad revolution och en grundlig rening av befolkningen. Vad jag menar är att situationen inte är teoretisk: brottslingarna i Washington mördar vårt folk i Europa. Varje dag som clintonregeringen förblir intakt kommer brottslingarna att mörda hundratals ytterligare av vårt folk.
Vi är givetvis inte i stånd att iscensätta en väpnad revolution. I stort sett är allt vi kan göra vid den här tidpunkten att uttrycka vår moraliska vrede över vad brottslingarna gör. Att uttrycka moralisk vrede kan låta som ett ganska tafatt svar på kryssningsrobotar och B2-bombare, men det kan ha verkan. Trettiosex procent av den amerikanska befolkningen är en hel del människor. Så låt oss uttrycka oss själva. Ring in till varje radiosänd pratshow ni kan få in. Ring in upprepade gånger. Skriv brev till varje publikation som har en brevsektion. Skriv fem eller sex brev om dagen, och fortsätt att skriva dem. Låt oss göra oss själva hörda. Nu!