Jag förmodar att jag har ett besynnerligt sinne för humor, men jag skrattar ofta åt saker som faktiskt är mycket mer groteska än roliga. Så är verkligen fallet när herr Clinton håller en presskonferens, lägger sig an med ett bistert anlete och börjar hytta med sitt finger och tala om moral. Under de senaste veckorna har måltavlan för Clintons fingerhyttande varit Jugoslavien och dess president Slobodan Milosevic. President Milosevic är en amoralisk man, säger Clinton, eftersom han inte går med på att Vita husets bofasta krigshetsare, Madeleine Albright, skickar 28.000 NATO-soldater till Jugoslavien för att ta befälet över saker och ting där. President Milosevic tror att han är förmögen att styra sitt eget land utan hjälp från en främmande ockupationsarmé. President Milosevic säger att han och hans serbiska fränder kommer att kämpa till döds för att försvara sitt land mot utländsk aggression. Herr Clinton säger att det är en “amoralisk” attityd, och han kommer att bomba Jugoslavien tillbaka till stenåldern om Milosevic inte låter fru Albright och herr Cohen och herr Berger och herr Holbrooke och resten av koscherligan i Washington skicka dit sina trupper för att styra hans land åt honom.
Vad som gör denna situation ännu mer grotesk är mediamänniskornas attityd. De talar alla seriöst om herr Clinton, utan ens minsta antydan till leende när han börjar föreläsa för herr Milosevic om “moral”. Det står ganska klart att mediamogulerna är helt i maskopi med den judiska ligan kring Clinton i hans senaste krigsansträngning. Så jag skrattade de första gånger jag såg Clinton hytta med sitt finger och tala om moral medan alla mediakommentatorer uppvisade en lämpligt allvarsam uppsyn. Men sannerligen, att avsiktligt starta ett krig mot ett annat land är ett allvarligt förehavande — även om det i det här fallet också är groteskt.
Vad jag menar är att amerikanska väpnade styrkor dödar serbiska kvinnor och barn med missiler och så kallade “smarta” bomber, och Clinton och hans mediala befrämjare berättar för oss att vi gör det för att rädda liv. Sannerligen, det är vad dessa ligister säger till oss: Vi måste bomba Belgrad för att rädda liv. Om vi inte dödar de här serberna nu, säger clintonisterna till oss, kommer det att kosta långt fler liv senare. Vi måste göra det för att hålla Europa stabilt så att vi kommer att ha en marknad för amerikanska produkter där senare. Bombningarna är nödvändiga för att trygga Amerikas ekonomi och bevara amerikanska jobb, tillkännagav herr Clinton på TV. Sannerligen! Det oursäktliga stycket avskräde i Vita huset, som är lika redo att starta krig som han är att låta byxorna falla inför en kvinnlig intern — och med så föga tanke på konsekvenserna — har försökt att rättfärdiga bombningen av Belgrad genom att påstå att den är nödvändig för att rädda amerikanska jobb. Och dessa tölpar i American Legion och VFW-klubbarna ser avskrädet på sina TV-rutor och nickar instämmande i samtycke med honom: “Japp, japp. Han är vår överbefälhavare. Han har banne oss rätt. Vi är tvungna att stödja våra grabbar där borta och rädda vår ekonomi.” Och judegänget kring Clinton flinar bakom sina handryggar åt hur lätt de kommer undan med det, åt hur lätt det är att använda vita amerikaner till att döda vita européer i syfte att främja judarnas planer.
Vid gud! Om det någonsin funnits ett land som bett om att träffas av blixten, så är det dagens Amerika.
Låt oss se lite på bakgrunden till den här historien. Serbien har funnits mycket länge. Serberna var bosatta i det område där de befinner sig nu så tidigt som på 600-talet, och de anammade kristendomen mot slutet av 800-talet. Och under de följande fem århundradena byggde de sin egen nation, en storslagen och stolt nation som gränsade mot Bulgarien i öster, mot Grekland i söder, mot Adriatiska havet i väster och mot Ungern i norr. Serbiens största stad, Belgrad — den Vita staten, den Vita fästningen, som är den slaviska betydelsen av ordet — grundades för mer än 2.300 år sedan.
Serbien har liksom det övriga Balkan haft en turbulent historia med många invasioner och krig. Men serberna är ett hårdfört och oberoende folk, och de har för det mesta hållit stånd. Så drabbades Serbien av en stor katastrof 1389. De ottomanska turkarna, som trängde sig in i Europa från Asien, möttes i Kosovo Polje av den serbiska armén. Serberna kämpade med stort mod mot turkarna. En serbisk adelsman, Milosh Obelic, red ensam in i det turkiska lägret, slog sig fram till sultanens tält och dödade ensam turkarnas ledare med en dolk. Trots sitt mod led serberna emellertid ett förkrossande nederlag i Kosovo. Detta utelämnade Balkan i Turkarnas våld, och 64 år senare, 1453, föll även Konstantinopel i deras händer.
Efter mer än 400 år av turkiskt styre, återvann serberna slutligen sin frihet — åtminstone från turkarna — på 1860-talet. I Berlinfördraget från 1878 legitimerades i praktiken den serbiska situationen, även om det inte skedde med serbiska patrioters fulla gillande: även om turkarna avlägsnats från deras axlar, gjorde imperiet Österrike-Ungern anspråk på området, och detta anspråk utgjorde till slut gnistan som startade första världskriget. Den 28 juni 1914, på den 525:e årsdagen av slaget i Kosovo Polje — en årsdag som serberna fortfarande firar med stor glöd till minne av deras nationalhjälte Milosh Obelic, som avrättade den turkiske sultanen på dagen för slaget — på denna årsdag 1914 gjorde den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand misstaget att besöka Sarajevo, där han och hans hustru avrättades av en serbisk patriot.
Efter första världskriget befann sig den Nya världsordningens liga i Washington och London på den vinnande sidan och fick tillfälle att pröva en del av sina sociala experiment, av vilka ett var att ignorera flera hundra år gamla etniska gränser och bylta alla samman i en konstgjord “mångkulturell” enhet som de kallade för Jugoslavien. I Jugoslavien förutsattes alla strunta i historia och tradition och religion och andra etniska realiteter, samt svära trohet gentemot den nya konstgjorda enheten. Nåväl, det fungerade naturligtvis inte, även om ligan i Washington och London efter andra världskriget överlämnat Jugoslavien i händerna på blodtörstiga kommunistdiktatorer i ett fruktlöst försök att tvinga det att fungera. Så snart som kommunismen kollapsade började folk i området reda ut saker och ting på sitt invanda sätt och återupprätta etniska gränsdragningar.
Jag förmodar att detta är svårt för den Nya världsordningens liga att förstå — eller åtminstone för icke-judarna i ligan. Judarna förstår naturligtvis raslig nationalism; de får den med modersmjölken, och de förstår att den är källan till deras styrka. Men icke-judarna har i praktiken blivit uppryckta med rötterna. De har vuxit upp i de mångkulturella träsk som våra städer förvandlats till. De har uppfostrats med judisk television och de destruktiva ideal den propagerar för. De betraktar sig själva som individuella medborgare i den mångkulturella Nya världsordningen, och de kan inte föreställa sig människor som motiveras av rasbaserad patriotism av det slag serberna känner.
Det är ett av de skäl till att clintonisterna hatar serberna. Om ni läser spalterna och ledarartiklarna i New York Times och deras övriga publikationer, så kommer ni att finna att de bokstavligen svämmat över av hat gentemot serberna till och med åratal före herr Clintons aktuella krig utbröt. De kallar regelbundet serberna för “fascister”: ett av deras favoritpejorativ.
Och hatet fortsätter idag: jag har ett nummer av Newsweek från den 29 mars framför mig nu, med två större artiklar som försöker rättfärdiga ett krig mot serberna — som vid tidpunkten för tidningens tryckning ännu inte brutit ut. I båda artiklarna finns det ett antal hänvisningar till Jugoslaviens president Slobodan Milosevic, men inte en enda gång hänvisas han till som “president” Milosevic. Han kallas “diktator” Milosevic och “starke man” Milosevic, men aldrig “president” Milosevic. Tror ni att det bara är en tillfällighet? Inte jag. Jag tror att redaktörerna på Newsweek försöker avlegitimera Milosevic i det amerikanska folkets ögon.
Den nya världsordningens liga, både judar och icke-judar, hatar serberna av två skäl, och inget av skälen är att serberna behandlar albaner i kosovoprovinsen hårt. Till att börja med hatar clintonisterna serberna för att de vill ha en serbisk nation åt sig själva igen. Serberna tror inte på mångkultur och maktdelning och alla de övriga liberal-feminist-judiska klyschorna som hyllas så högt av den Nya världsordningens entusiaster. Och clintonisterna är rädda för att om serberna får ett serbiskt land, så kan andra etniska grupper på annat håll också komma att vilja hoppa av den stora mångkulturella planen.
Det andra skälet till att den Nya världsordningens folk hatar serberna är att serberna vägrar att lyda order, vägrar att erkänna den Nya världsordningens överhöghet. Serberna tror på att de kan hantera sina egna angelägenheter utan hjälp från den Nya världsordningen eller NATO eller Förenta nationerna eller Madeleine Albright. De vill inte bli en bunt lyckliga trälar på den globala plantagen, hålla varandra i handen och sjunga “We Are the World” tillsammans med alla andra. De vill bara bli lämnade i fred. Och för clintonisterna kan detta inte tolereras.
Och jag bör framhäva här att dessa två skäl att hata serberna ytterst inskränker sig till ett skäl. Den Nya världsordningens gängs strävan är världsdominans. Den är total kontroll. För en del av icke-judarna i ligan kan denna strävan vara helt sammanbunden med jämlikhetens och mångkulturens ideologi och att göra stridspiloter av kvinnor, men för judarna är det helt enkelt dominans. De vill styra världen, och de kommer att försöka att förgöra alla som kommer i deras väg.
Ett av de huvudsakliga elementen i den judiska planen för dominans är mångkultur; det är att döda allas känsla av att ha rötter, allas känsla av nationstillhörighet — utom sin egen, givetvis. De kontrollerar ett land genom att försäkra att det inte finns någon enskild dominant etnisk grupp med potential att motsätta sig dem. Det är därför som de är så angelägna att exempelvis bibehålla flödet av immigranter från tredje världen till Förenta staterna, så att den vita majoriteten här kommer att bli en minoritet inom några få år.
Och det är därför som de är fientliga gentemot serbernas önskan att exkludera icke-serber från sitt livsutrymme. Judarna och de övriga elementen i den Nya världsordningens liga hatar serberna eftersom serber inte lyder order och inte låter sig själva mångkulturaliseras och ryckas upp med rötterna. Så serberna måste straffas. Ett exempel måste statueras av dem. Varje land i världen måste förstå att det måste lyda order från Förenta nationerna — annars kommer de smarta bomberna att börja falla och kryssningsmissilerna att explodera.
Clintongänget kan givetvis inte förklara för det amerikanska folket — inte ens för tölparna och lämlarna som dricker sitt öl kring TV-apparaterna i VFW-klubbarna — att vi måste döda serbiska kvinnor och barn för att upprätthålla den Nya världsordningens vilja. Till och med tölparna kan få svårt att finna en tillräckligt god anledning för att hylla sin degenererade överbefälhavare. Så vi får höra att vi gör det av humanitära skäl, att vi gör det för att rädda liv — och amerikanska jobb. Och som jag sa tidigare, så Gud hjälpe oss om det är till den nivån vi sjunkit som nation. Vi står sedan länge på tur för gudomlig vedergällning á la Sodom och Gomorra.
En sak att hålla i tankarna när ni ser vår tappre överbefälhavare förklara i TV varför det här nya kriget är nödvändigt, är att han ljuger precis lika mycket som när han gick ut på TV förra året och sa åt oss att han aldrig hade haft sex med en viss kvinnlig intern i Vita huset. Clinton saknar inte bara moral, utan han saknar även ideologi och nationell policy. Han förtäljer helt enkelt de lögner han får order att förtälja från koscherligan omkring honom: från hans slemmige nationelle säkerhetsrådgivare Sandy Berger och från det vidriga lilla judiska trollet Madeleine Albright.
Om han verkligen trodde att Amerika är rättfärdigat då det släpper smarta bomber över varje land som behandlar sina minoriteter illa, så varför bombar vi inte Tel Aviv istället för Belgrad? Ni är kanske medvetna om att Israel är ett land som har en officiell policy att bruka tortyr för att pressa information ur palestinska fångar. Israel är även den främsta utövaren av etnisk rensning i Mellanöstern. Israel befinner sig i en pågående process av expropriering av palestinsk mark i och med att de fortsätter att skapa nya bosättningar efter nya bosättningar för judar. När ett palestinskt hem står i vägen, behandlas det med dynamit. När en palestinsk by står i vägen, kallar judarna helt enkelt in bulldozers.
Jag vill göra en sak klar: Jag samtycker inte till våldtäkt, tortyr och avskurna halsar som medel för att lösa etniska konflikter på Balkan, vare sig det är serberna eller albanerna eller någon annan grupp som begår illdåden. Jag är övertygad om att etnisk rensning kan utföras utan illdåd. Jag är säker på att en del illdåd har ägt rum i kosovoprovinsen, eftersom det är på det sättet saker och ting alltid hanterats på Balkan. Jag är också säker på att mediamogulerna i Amerika har överdrivit illdåd begångna av serber och ignorerat illdåd begångna mot serberna. De judiska mediamogulerna hanterar konflikter på Balkan på samma sätt som de hanterar rasgränsöverskridande brottslighet i Amerika: de rapporterar det som ligger i deras intresse att rapportera. En grupp vita dödar en svart, och det blir rikstäckande huvudnyheter i veckor; en grupp svarta dödar en vit, och ingen utanför det samhälle där mordet ägde rum får någonsin höra om det. Men jag ska säga det en gång till: jag samtycker inte till det slags brutalitet som serberna har anklagats för att utsätta albanerna för eller kroaterna eller bosnienmuslimerna. Om det pågår illdåd i Kosovo nu, måste emellertid en avsevärd del av skulden tillskrivas clintonisterna i Washington. När amerikanska väpnade styrkor dödar serber, tillsynes å albanernas vägnar, bör man inte bli förvånad över att serberna tar ut sin ilska på albanerna.
Men sannerligen, det är inte konflikten mellan serber och albaner som borde vara vårt huvudbekymmer här. Vad vi borde vara bekymrade över är Amerikas policy att döda folk som vägrar att lyda den Nya världsordningens liga. Vi borde inte låta våra väpnade styrkor användas som en privat dödsskvadron av Madeleine Albright.
Vi borde bekymra oss över clintonregeringens policy att ignorera andra länders suveränitet och beordra robotangrepp närhelst vi inte uppskattar det sätt på vilket de sköter sina interna angelägenheter. Och meningsskiljaktigheten mellan albaner och serber i Jugoslaviens kosovoprovins är en rent intern angelägenhet i det suveräna landet Jugoslavien. När vi anföll Jugoslavien förra veckan utövade vi rå och öppen aggression mot ett suveränt land. Att ränna omkring i världen och göra sådana ting främjar inte stabilitet eller världsfred, oavsett herr Clintons försök att rättfärdiga det. Amerika är uppenbarligen den felande parten i det aktuella kriget mot Jugoslavien.
Och vi borde även bekymra oss över vår regerings hyckleri- och lögnpolicy. Vi borde inte låtsas ha principer när vi inte har det. Hur mycket en del gröthjärnor till liberaler än skulle vilja tro att vi handlar i överensstämmelse med något slags högre moral, enligt vilken vi rycker ut för att straffa varje regering som behandlar någon minoritet i sitt land illa, står det klart att så inte är fallet. Jag har redan nämnt judarnas dåliga behandling av palestinier i Israel, men jag skulle även kunna nämna ett antal ytterligare länder. Turkiet är till exempel betydligt hårdare mot den kurdiska minoriteten i Turkiet än serberna är mot albanerna i Kosovo. Turkisk förföljelse av kurderna pågår nu, och den har pågått under årtionden, men vi har aldrig sett något behov av att släppa smarta bomber över Istanbul och kräva att turkarna låter oss skicka dit trupper för att styra deras land åt dem.
Och apropå hyckleri och lögner, så låt oss inte gå på lögnen om att när vi skickar iväg så kallade “fredsbevarande” styrkor är deras syfte att bevara freden, trygga demokratin och liknande. Det är helt enkelt för att upprätthålla den Nya världsordningens vilja. Ett bra exempel på detta tillhandahölls i Bosnien så sent som i förra månaden, när den Nya världsordningens liga, som antas föra befälet över “fredsbevarandet” där, helt enkelt sparkade den demokratiskt valde presidenten i den serbiska delen av Bosnien, Nikola Poplasen. Albrights ligister i Bosnien uttryckte sitt missnöje med Poplasen så snart han valts för sex månader sedan och besegrat Albrights kandidat. Nyhetsmedia har ända sedan valet hänvisat till Poplasen som en “fascist”, och slutligen beslöt de sig för att helt enkelt sparka honom. Vad den Nya världsordningens folk menar med “demokrati” är ett system där deras kandidat får flest röster. De är för det mesta i stånd att arrangera detta genom sin kontroll över massmedia och genom att tillhandahålla bröd och skådespel. Men när något går snett och deras kandidat inte vinner, så släcker de ner ljusen och famlar efter pengarna.
Det här slags ting besvärar uppenbarligen inte tölparna i VFW-klubbarna — främst för att de inte är i stånd att tänka bortom de klichéer om “att stödja våra pojkar” och “trygga friheten” och “ställa sig bakom överbefälhavaren” som de har fått lära sig av media. Men det besvärar mig, och det besvärar en hel del andra amerikaner. Vad vi gör mot Jugoslavien är helt enkelt inte ett acceptabelt sätt att hantera Amerikas relationer till resten av världen, även om vi har fler kryssningsmissiler än någon annan.
Och jag säger inte detta på grund av att jag skulle vara något slags vänsterfeministisk motståndare till att använda militärmakt när det behövs. Jag är inte ens emot militär aggression då det tjänar Amerikas nationella intressen. Men jag motsätter mig clintonadministrationens principlösa och laglösa policy att använda Amerikas väpnade styrkor för att tvinga den Nya världsordningens vilja på andra länder. Låt oss skrota klichéerna om att “stödja våra pojkar” när “våra pojkar” inte används för att främja Amerikas intressen utan helt enkelt för att mörda människor som den Nya världsordningen vill se mördade.
Amerika är fortfarande militärt och ekonomiskt starkare än varje annat land. Vi är fortfarande stora nog för att sparka sand i en hel del människors ansikten och komma undan med det — åtminstone för ögonblicket. Men vi är inte så stora och så starka att vi inte behöver bry oss om en förnuftig utrikespolitik och inte behöver fundera på var våra nationella intressen kommer att ligga i framtiden. Vi är inte så mäktiga att vi aldrig behöver bry oss om att vara moraliskt rättfärdigade i våra relationer till andra länder. Om vi tillåter att vi själva används som världstyrann kommer vi på lång sikt att göra oss själva lika mycket skada som vi gör mot Jugoslavien nu.
Tack för att ni varit med mig idag igen.
Ytterligare läsning:
R.G.D. Laffan, The Serbs: The Guardians of the Gate (Dorset Press, 1989)
Francis Dvornik, The Slavs in European History and Civilization (Rutgers University Press, 1962)
L.S. Stavrianos, The Balkans Since 1453 (Holt, Rinehart and Winston, 1958)