När jag började fundera på dagens program, hade jag på känn att jag skulle tala med er om något positivt och optimistiskt för omväxlings skull, istället för att berätta för er om ännu fler fall av medias mörkläggningar av hatbrott begångna av svarta mot vita eller om clintonregeringens skurkaktiga förehavanden eller om judarnas försök att fördärva vårt samhälle ytterligare och stjäla till och med mer frihet ifrån oss. Olyckligtvis kunde jag inte komma på något verkligt positivt att berätta för er.

Vad jag menar är att när man ser allting omkring sig falla sönder, när man ser sitt hela samhälle gå åt pipan, när man får sitt ansikte gnuggat varje dag i utsikten till nära förestående raslig utplåning, när man ser Bill Clintons flinande plyte i varje nyhetsprogram på TV, är det ganska svårt — och orealistiskt, tror jag — att vara optimistisk. Men då kom jag ihåg en bok som jag läste medan jag flög tillbaka från en intervju i New York förra veckan. Det är en bok som någon hade skickat mig, och dess titel hade fångat min uppmärksamhet, så trots att jag normalt aldrig har tid att läsa böcker nuförtiden tog jag med den när jag satte kurs mot flygplatsen för att bege mig till New York förra veckan, och på vägen tillbaka läste jag den till och med. Boken heter The Rise of Selfishness in America, och dess författare är en gynnare vid namn James Collier som har skrivit ungefär 50 ytterligare böcker om vårt samhälle.

Så här har vi den optimistiska vinklingen på dagens program: Collier är en inbiten liberal, men han har inte desto mindre kommit fram till många av de slutsatser jag kommit fram till. Mannen vördar föreställningarna om demokrati och jämlikhet, och han har en hel del andra verkligt korkade föreställningar likväl, men han har undersökt världen omkring sig och förstår att den faller sönder. Han förstår att Amerika är i ett tillstånd av obotligt förfall och är på väg mot en katastrof från vilken det troligen inte kommer att återhämta sig. Och han tillskriver merparten av skulden för denna förestående katastrof den övergång som ägt rum under det senaste århundradet från en samhällsorienterad befolkning till en självcentrerad befolkning.

Han ser verkligen på världen annorlunda än jag gör. Han fokuserar på olika saker och beskriver saker olika. Han lyckas undvika att nämna judarna, till exempel, till och med när han skriver om TV:ns destruktiva roll i våra liv. Men inte desto mindre drar han många av de slutsatser jag dragit. Jag tvivlar på att det hade varit möjligt för en liberal att ha skrivit en sådan bok för 20 år sedan. Jag tror att det till och med måste ha varit mycket svårt för en liberal 1991, då The Rise of Selfishness skrevs, att ta av sig sina rosafärgade glasögon och bestämma sig för att alla dessa underbara “progressiva” program som drivs på av regeringen och media inte genererade framsteg i verkligheten.

Jag kommer ihåg att under 1960- och 1970-talen, då judarna höll på att vända uppochner på det amerikanska samhället, var alla liberaler som jag kände ifrån sig av glädje över förändringarna. Till och med idag ser de flesta liberaler tillbaka på den tiden som en period av underbara sociala framsteg. Men Collier har tagit en närmare titt än de flesta liberaler har på följderna av 1960- och 1970-talens förändringar. Det faktum att till och med några få liberaler börjar förstå att många av det gångna århundradets liberala program har haft djupt skadliga konsekvenser är hur som helst uppmuntrande för mig. Jag tror att vad som har skett är att dessa få liberaler slutligen insett att de sitter i samma båt som resten av oss, och att när båten sjunker som ett resultat av alla dessa hål som de så flitigt borrat i skrovet, kommer de att drunkna tillsammans med oss övriga.

Bland många saker kontrasterar Collier det viktorianska etoset — det vill säga de föreställningar, attityder och ideal som karakteriserade det amerikanska samhället under ungefär den senare delen av 1800-talet — med det etos som rådde under senare delen av 1900-talet, och i synnerhet 1900-talets sista fjärdedel. Jag bör erkänna att ordet “viktoriansk” brukat ha en negativ klang i mina öron, främst för att jag förknippat viktorianism med prydhet och hyckleri. Jag har alltid uppskattat kvinnlig skönhet och kvinnligt sällskap, och viktorianernas vägran att på ett rättframt sätt hantera livets sexuella sida föreföll mig onaturligt och ohälsosamt. Collier lyfter emellertid korrekt fram att det låg betydligt mer i det viktorianska etoset än prydhet.

Viktorianerna hade rötter; de hade förpliktelser; de hade ansvar. Kärnan i viktorianismen var självdisciplin och ansvar. Varje man hade ett ansvar gentemot sin hustru och barn, gentemot sina förfäder, gentemot sitt samhälle, gentemot sin nation och gentemot sin ras, och han förväntades ta alla dessa förpliktelser på allvar och sätta dem framför sitt personliga självintresse. Att han en stark känsla för nationell och raslig identitet i ett mycket homogenare Amerika hjälpte en man att acceptera sitt ansvar, men självdisciplin var också nödvändigt. Föräldrar uppfostrade sina barn med detta i åtanke och tvekade inte att tillämpa extern disciplin, inklusive fysisk bestraffning, när det behövdes.

Sparsamhet var en dygd och slösaktighet en last. Folk betalade för vad de ville köpa först, inte senare. Det fanns inga kreditkort. En man som befann sig kroniskt i skuld var en man vars heder stod på spel. Måttlighet och självbehärskning var också dygder. En man som av naturen var oförmögen eller ovillig att senarelägga självtillfredsställelse stod lågt i kurs.

Under merparten av den viktorianska eran fanns det naturligtvis praktiskt taget inga judar i Amerika. Det var inte förrän den stora flodvågen av judar började anlända från Östeuropa under de sista två årtiondena av 1800-talet som det viktorianska etoset började erodera. Collier tillskriver givetvis inte judarna förändringen; han framhäver helt enkelt att invandrarna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började förändra amerikanernas attityder och ideal. Tilltagande industrialisering och urbanisering undergrävde också viktorianska dygder.

Författaren spårar föränderliga attityder och beteenden i Amerika hela vägen fram till för ett årtionde sedan, och gör enormt bruk av statistik och sociologiska studier för att dokumentera sina iakttagelser. Vad han presenterar för oss är en gradvis uppluckring av sociala band, ett gradvist övergivande av ansvar, en gradvis ökning i släpphäntheten och förlusten av självdisciplin under de första två tredjedelarna av 1900-talet, följt av en snabb acceleration av dessa tendenser under 1970-talet. Trots att man skulle kunna ifrågasätta en del av Colliers statistik och objektiviteten i en del av de undersökningar han anför, finner jag mig för det mesta i samförstånd med hans iakttagelser. Det var för att jag hade gjort ungefär samma iakttagelser under 1960- och 1970-talen som jag skrev min roman The Turner Diaries 1975, i vilken jag i fiktionens form extrapolerade fram vart jag såg att dessa tendenser skulle leda 20 år fram i tiden.

På 1970-talet hånskrattade naturligtvis liberalerna som helhet åt mina förutsägelser. Ur deras perspektiv var de revolutionära förändringar som ägde rum i Amerika helt och hållet en positiv utveckling, och jag förmodar att Collier tillhörde dem på den tiden. Som jag nämnde tidigare har Collier och ett fåtal andra vänt om i och med att insikten har kommit till dem att de också är på väg ner med båten, och det snart.

Jag håller till och med delvis med Colliers analys av den amerikanska katastrofens orsaker. Han anför i synnerhet det ökande välståndet efter andra världskriget, som gav amerikaner mer fritid och mer disponibel inkomst än de någonsin haft tidigare: förvärv som de flesta amerikaner inte gjorde klokt bruk av. Han anför också TV:ns intåg på 1950-talet, men han fokuserar helt på TV-reklam, med dess propaganda till stöd för allt mer konsumtion. Han tillskriver också en del av förändringen hippiesens inflytande: den så kallade “motkulturella” rörelsen, med sitt ideal av total självtillfredsställelse: “Om det känns bra, så gör det.” Slutligen klandrar han amerikanernas förlust av respekten för sin regering på 1970-talet: konsekvensen av det impopulära vietnamkriget och watergateskandalen.

Och förvisso, alla dessa saker vägde in, men 1960- och 1970-talens revolutioners dynamik var i själva verket något annorlunda än som Collier såg dem. Liksom Collier upplevde jag den revolutionen direkt, men jag hämmades inte i min syn på saker och ting  av liberala skygglappar. Ändå spelade Madison Avenue-propagandan av köpgalenskap en roll i att göra amerikanerna mer njutningslystna, men det gjorde även hollywoodpropagandan i TV-underhållningen. Spendera-och-konsumerapropagandan drevs på av affärsmäns girighet, men den hollywoodpropaganda som genomsyrade TV-underhållningen drevs på av mörkare motiv.

Och hippiesens värderingar penetrerade det större samhället, men bara för att den judiska median avsiktligt möjliggjort den penetreringen. Som Collier riktigt framhäver, inbegrep den motkulturella rörelsen aldrig mer än en liten del av de unga människorna under den eran. Skälet till att den var i stånd att påverka det gängse samhället var för att mediajudarna var sympatiskt inställda till motkulturens judar, som besatt merparten av motkulturens ledarskapsposter, och också för att introduktionen av hippievärderingar i majoritetssamhället tjänade mediajudarnas rasligt destruktiva syfte.

Jerry Rubin, den troligen mest kända hippiepublicisten, lade fram hela den tanklöst destruktiva hippievärldsåskådningen i ljuset i sin bok Do It! från 1970. Boken är en ett verkligt stycke svineri som bara skulle ha kunnat produceras av en jude. Den glorifierar de Svarta pantrarna, Viet Cong, morden på vita poliser och det totala förkastandet av all självdisciplin och behärskning. Den rekommenderar till och med unga amerikaner att mörda sina föräldrar om deras föräldrar står i vägen för deras göromål, vilka de än kunde vara. En sådan bok skulle bara ha cirkulerat i hippiesens undergroundvärld och inte ha haft något inflytande alls på de flesta unga människor — bortsett från att den publicerades av Simon & Schuster, en av de största gängse publicisterna i New York, som var i stånd att få ut hundratusentals kopior av Rubins bok på college över hela Amerika. Simon & Schuster ägs av Sumner Redstones Viacom Corporation, samma judiska mediakonglomerat som äger MTV och CBS. Hippievärderingar spridde sig inte till majoritetsamerika genom osmos; de pumpades avsiktligt in av det mäktigaste opinionsbildande maskineri världen någonsin skådat.

Vietnamkriget och watergateskandalen under Nixons andra presidentperiod tillhandahåller en till och med bättre illustration av det faktum att den förändring i amerikanska värderingar och attityder som ägde rum under 1960- och 1970-talen inte bara skedde av en slump som en del av någon naturlig historisk utveckling. Förändringen var skickligt anstiftad; den var uttänkt; den var planerad och kallblodigt implementerad. Och liksom i fallet med ingjutandet av hippievärderingar var den judekontrollerade massmedian det instrument med vilket detta genomfördes.

Collier har definitivt rätt i att vietnamkriget var ett impopulärt krig och att en stor tillbakagång i respekten för den amerikanska regeringen ägde rum under den senare delen av kriget, men han har fel beträffande det tillfälliga sambandet mellan dessa två saker. Collier skriver, och jag citerar: “... [E]fter tetoffensiven i januari 1968 blev det uppenbart för majoriteten av amerikaner att presidenter, generaler — regeringen — hade ljugit om krigets genomförande. Allmänheten höll också på att komma fram till insikten att det var ett dåligt krig — ett orättfärdigt krig som utkämpades på fel sätt.” — slut citat —

Nåväl, det var definitivt den liberala synen på kriget vid den tiden, men allmänheten höll definitivt inte på att “komma fram till insikten att det var ett dåligt krig”. Allmänheten kommer aldrig fram till någonting av sig själv. Allmänheten har inte intelligens nog för det. Varje föreställning i sinnet på allmänheten placeras där av den kontrollerade massmedian. Min uppfattning om vietnamkriget vid den tiden var definitivt att det enda det var bra för var att utgöra testområde för nya vapen och militärtaktik. Men de hundratusentals universitetsstudenter som bussades till Washington för att marschera utmed Pennsylvania Avenue och mässa för Viet Cong fick lära sig att kriget var “dåligt” för att det utkämpades mot små bruna människor av vita imperialister. Det var liberaler som Collier på universitet över hela Amerika som hjälpte den judiska median att lära dem det.

Men vad som gjorde kriget verkligt impopulärt bland allmänheten var att regeringen uppenbarligen inte försökte vinna det. Och även det faktum att i en tid då regeringen kallade in unga amerikaner för kriget, och Viet Cong dödade dem i en takt om ungefär hundra om dagen, tillhandahöll regeringen polisbeskydd åt massiva demonstrationer i Washington till stöd för Viet Cong. Regeringen visste vilka som organiserade dessa demonstrationer, men gjorde inget för att stoppa dem. Det var verkligen demoraliserande för amerikaner som fick familjemedlemmar dödade eller skadade av Viet Cong att se dessa hundratusentals unga Bill Clinton-likar mässa och marschera i Washington med Viet Cong-flaggor medan politikerna skötte sina angelägenheter som vanligt.

För mig verkade hela denna uppvisning vansinnig. Det verkade som ett beräknat sätt att förgöra respekten för regeringen och för auktoritet. Slutligen insåg jag att det är exakt vad det var fråga om. Folket i Vita huste skulle ha älskat att befria sig från Vietnam, men de var livrädda för media. Närhelst de använde taktik som verkligen tillfogade fienden skada, skrek den judiska median i högan sky, så att Vita huset backade undan. Washington utkämpade kriget med ena handen bakbunden — avsiktligt. Liberaler, i regeringen och utanför, talade öppet om önskvärdheten i att inte vinna en militär seger i Vietnam. De hade denna knasiga feminist-liberala föreställning om att vi var tvungna att tala Viet Cong in i något slags tillförhandlad kompromissuppgörelse istället för att bara undanröja alla hinder för att döda dem rubb och stubb — och deras understödjare i Hanoi och New York och i Hollywood.

Militärledarna förstod att vietnamkriget var lättvunnet, och de var frustrerade för att de inte tilläts vinna det. De förstod också vilka som hindrade dem från att vinna det. Bara några få av dem hade emellertid mod att tala ut i detta hänseende. General William Westmoreland, krigets högste militäre befälhavare, betraktade New York Times och Washington Post som en femtekolonn som opererade effektivare mot Amerikas styrkor än hundra fiendedivisioner på slagfältet. När kriget väl var över var alla äcklade över regeringen, men det var inte för att, som Collier formulerade det, allmänheten “kom till insikt om att det var ett dåligt krig”. Det var för att vi alla hade fått nog av det pinsamma spektakel som media och det ryggradslösa anhanget politiker i Washington gjorde av vad som kunde ha varit ett kort, hett och framgångsrikt krig mot kommunisterna i Vietnam.

Watergateskandalen underminerade också allmänhetens respekt för regeringen och för auktoritet, men återigen var det främst för att media manipulerade skandalen i det syftet. Richard Nixon var en svårälskad och obeslutsam typ av människa, men de saker han gjorde i samband med watergateutredningen som verkligen var kriminella eller skadliga för landet förbleknar till fullständig obetydlighet i jämförelse med hans föregångare Lyndon Johnson eller dem som för närvarande bebor Vita huset. Så några republikanska klåpare beslutar sig för att bugga Demokratiska partiets kontor: är det mer skandalöst än en klåpare från Demokratiska partiet i Vita huset som tas på bar gärning med en stor hög av konfidentiella FBI-handlingar om republikaner som han inte borde ha haft?

Skillnaden är att de judiska mediamogulerna fattade det medvetna beslutet att koka ihop en jätteskandal av watergatehistorien och att använda denna skandal för att försvaga det amerikanska samhällets band. Och de gjorde det genom att hålla historien på förstasidorna i månad efter månad, släppa ut små rännilar av ny information varje dag och gradvist göra en höna av en fjäder. Watergate var Elian Gonzales-historien år 1973, bortsett från att motivet bakom Watergate var att störta regeringen, medan det i Elian Gonzales-fallet bara är att hålla de sentimentalare och enkelspårigare soffpotatisarna engagerade.

Det är hur som helst inte förvånande att beträffande vart många av de utvecklingar som ledde till 1960- och 1970-talens revolutioner, fattar Collier helt enkelt inte saken på grund av sin liberala snedvridning. I synnerhet förstår han ingenting om judiskt ränksmideri eller “mångfaldens” avigsida. Men för att återvända till den positiva sidan av denna sändning, så förstår han att konsekvenserna av den revolutionen är dubbelplusobra för oss alla. För en liberal är det en anmärkningsvärd bragd.

Den farligaste konsekvens Collier ser i den övergång från en samhällsorienterad befolkning till en fullständigt självcentrerad befolkning som har ägt rum under det gångna århundradet är förgörelsen av familjen. Han ser på trenderna — barn som växer upp utan fäder, arbetande mödrar som sätter konsumtion framför riktigt föräldraskap — och han är klart bekymrad: — citat — “... [V]i har i Amerika sett ett övergivande av föräldraansvar som saknar motstycke i mänsklighetens historia.”

Han noterar även den växande brist på respekt för lagar och det växande förakt för auktoritet som har sprungit ur trenden av mer och mer själviskhet. Men ändå är det familjens förgörelse som han är mest bekymrad över. Man skriver, och jag citerar: “Allt yngre människor förkastar äktenskap, skiljer sig lätt, överger sina barn, har färre vänner och besöker färre av dem... Hur förklarar vi detta? Delvis kan det ha att göra med intensiv konsumtion av media, som tillhandahåller ett substitut för mänsklig interaktion... Men i grund och botten tycks det mig som om den ökande fragmenteringen av det amerikanska folket är en konsekvens av den långsiktiga trenden av att betrakta sig själv som livets viktigaste bekymmer” — slut citat —

Vad Collier har att säga om den amerikanska familjen innebär en irreparabel brytning mellan honom och feministerna, som har spelat en betydande roll i den avsiktliga förgörelsen av familjen och utgör en mycket viktig del av den koalition som förgör vårt folk. Vad jag menar är att hur kan feministerna förlåta honom när han drar slutsatsen att, trots alla sina fel, var det viktorianska samhället ett hälsosammare och dugligare samhälle än vårt idag? Så låt oss åtminstone vara tacksamma för brytningen mellan en del liberaler och praktiskt taget alla feminister.

Tack för att ni varit med mig idag igen.

Vidare läsning:

James Lincoln Collier, The Rise of Selfishness in America (Oxford University Press, 1991)
Jerry Rubin, Do It!: Scenarios of the Revolution (Simon & Schuster, 1970)