Jag var med i en kristen radiopratshow för några dagar sedan, och den allmänna meningen tycktes vara att vi borde läsa våra biblar och be. Jag tror faktiskt inte att det kommer att greja saken åt oss.

När jag talar med konservativa handlar det mesta jag får höra om om att rösta: om att välja de rätta politikerna till kongressen och Vita huset. En del av dem förordar Republikanerna, och en del förordar en tredje part. Och jag bör berätta för er att jag har ungefär lika mycket förtroende för det angreppssättet som jag har för böner. Om vi hade ett proportionellt representationssystem i det här landet, liksom de har i många europeiska länder, så att vi skulle kunna hoppas på att få in bara några få ansvarskännande människor i kongressen och få en röst där, så förmodar jag att jag skulle ha en aning mer tålamod med konservativa. Men så länge som vi dras med tvåpartisystemet i det här landet kommer inte röstning att hjälpa mer än böner.

När jag talar med en del av mina unga radikala vänner, i synnerhet av skinheadtypen, är de hågade att bomba, bränna, dräpa och skövla. De skulle tycka om att ödelägga hela denna onda tingest vårt samhälle blivit idag. En del av deras musik reflekterar definitivt denna attityd, och jag är benägen att tro att deras musik är ett uppriktigt uttryck för vad de känner. Och när jag undersöker mina egna känslor är de sannerligen desamma. Detta samhälle ber om att förgöras lika mycket som Sodom och Gomorra någonsin gjorde.

Närhelst jag ser det där leende och ljugande stycket avskräde som vi har i Vita huset uppträda på min TV-ruta och påminna oss alla om att han fortfarande är där, fortfarande är president, fortfarande är befälhavare över våra väpnade styrkor — och värre än så, fortfarande är accepterad av de flesta amerikaner som sin president — så måste jag fråga mig själv hur ansvarsfulla män kan tro på att samma system som satte Bill Clinton i Vita huset — det system som försatte oss i denna kloak — kan få ut oss ur den. Vad jag menar är att ungefär hälften av väljarkåren tycks vara entusiastiska över att som sin näste president få en man som har varit en trogen hjälpreda åt det rådande stycket avskräde. Och vad republikanerna beträffar är allt jag kan se en gradskillnad, inte en skillnad i slag. Republikanerna vädjar till ett aningen framgångsrikare samhällsskikt bland befolkningen, ett aningen mer sofistikerat samhällsskikt, och således är de själva tvungna att vara en aning mindre uppenbara i sin skurkaktighet och sitt förräderi. Men sannerligen, finns det tio rättfärdiga män i hela detta ruttna system för att rättfärdiga försök att bevara det? Det tror jag inte.

Jag var tvungen att besöka staden New York på onsdag och torsdag denna vecka för att ställa upp på en Mike Wallace-intervju för “60 Minutes”. Och ni förstår, att vid Gud, jag kände mig precis som John Rocker gjorde när han blickade ut över Times Square: den zoologiska staden. New York-judarna kallar det “mångfald”, och de älskar det. Jag kallar det fulheten och degenerationen förkroppsligad, och jag hatar det. Min instinktiva reaktion var att hela staden borde jämnas med marken och sedan plöjas upp med salt. När jag ser en av mitt folks kvinnor — en vit kvinna — promenera på en trottoar i New York arm i arm med någon mörkhyad invånare från den afrikanska djungeln för att hon fått lära sig det beteendet av TV-rutans överherrar, känner jag en vrede inom mig själv som är svår att undertrycka. Varför skulle jag inte göra vad som vore rätt och naturligt och döda dem som begår en sådan vederstyggelse likväl som dem som lär dem att begå sådana vederstyggligheter? Jag känner att det är min plikt som en rättskaffens man av min ras att göra allt i min makt för att krossa dem som besudlar mitt folk. Jag känner att det är min plikt att statuera exempel för andra.

Och det får mig att må illa när jag måste undertrycka denna vrede. Men ni förstår, det är vad jag ber unga människor att göra när de lyssnar på sin kampmusik. Jag säger åt dem att de behöver självdisciplin: det vill säga att det går utmärkt att lyssna på hur folk sjunger om att slakta vårt folks fiender, eftersom det hjälper oss att bygga upp medvetande och beslutsamhet, men de måste kontrollera sin vrede och inte låta den bli självdestruktiv. De får inte hänge sig åt vandalism eller huliganism eller tanklöst fylleslagsmål som leder till fängelse, utan istället måste de härda sig själva och träna sig själva för den tid då deras vrede kan användas konstruktivt. Så hur ligger det till med resten av oss? Vad borde vi göra nu?

När vi försöker besvara den frågan måste vi vara ständigt medvetna om den verkligt bisarra situation vi befinner oss i idag. Den är overklig. Ett utrotningskrig håller på att föras emot oss. Det skördar fruktansvärda offer, gör oss enorm skada, och ändå håller de flesta av oss på med våra vardagliga göromål som om ingenting händer. Våra städer invaderas och övertas. Våra förorter invaderas. Våra skolor har gjorts om till djungler.

Här är några få statistiska data som ni själva kan kontrollera i nästan vilken bra årsbok som helst: 1950 var 90 procent av Förenta staternas befolkning vit. Merparten av de övriga 10 procenten var svart, och de höll sig för sig själva; vi behövde inte se dem. Idag är vita nere i strax över 70 procent. Det är i själva verket mycket värre än så, eftersom landets totalbefolkning nästan dubblerats under de gångna 50 åren från 151 miljoner 1950 till mer än 280 miljoner idag, inklusive många illegala invandrare. Det betyder att vi har mer än fem gånger så många icke-vita i landet som vi hade för 50 år sedan och tre gånger så många icke-vita i förhållande till våra egna antal. Vidare blir vi gnuggade i ansiktet med dem; de håller sig inte för sig själva i sin del av staden, i sina skolor, som de brukade. Vi märker definitivt dessa saker, även om de ägt rum under en period av flera årtionden. Det påverkar våra dagliga liv.

Och ni förstår, invasionen i vårt livsutrymme av icke-vita minoriteter är inte något som bara skett, liksom den globala uppvärmningen. Den har planlagts av dem som siktar på att utradera vårt folk, förgöra vår ras. Våra fiender är så nära sitt mål nu och så säkra på att de kommer att uppnå det att de skryter öppet att de inom de kommande årtiondena kommer att ha fått den vita rasen i Amerika reducerad till minoritetsstatus; sedan kan de ta kål på oss genom den demokratiska processen. Bill Clinton har skrutit på detta sätt ett antal gånger under de senaste åren när han talat inför judiska eller liberala åhörare, och han får alltid en massa applåder. En del av dem som applåderar är bara trendmedvetna, flyter bara med den aktuella trenden av att hata vita människor och dyrka föreställningen om jämlikhet och mångkultur, men andra är tjänstgörande medlemmar av fiendearmén.

Vad dessa fiender gör mot oss är lika mycket en fientlig handling som om de skjöt med artilleri över våra gränser och släppte bomber över våra städer. Vi borde försvara oss själva aktivt. Vi borde skjuta tillbaka. Vi borde gå från dörr till dörr med en lista på namn och dräpa dem som planerat det här angreppet mot vårt folk. Och det är sannerligen ett uppgjort angrepp: förändringen av våra immigrationslagar för att föra in miljoner icke-vita från världen kring medan invandringen från Europa stryps; vägran att samla ihop och deportera illegala invandrare utom i en symbolisk omfattning; den påtvingade integrationen av vita med icke-vita i skolor, grannskap och på arbetsplatser; uppmuntran till rasblandning av den kontrollerade median. Dessa saker är avsiktliga. De har samtliga planerats.

Och vi vet vilka planläggarna är. De har inte planlagt detta krig mot vårt folk utan att visa sina händer. De är först och främst mediamogulerna och de övriga judiska ledarna. Judarna var de främsta upphovsmännen till förändringarna i våra immigrationslagar, de var de mäktigaste understödjarna av alla de så kallade medborgarrättslagar som har förstört våra skolor och grannskap; och viktigast av allt är de producenterna och spridarna av den giftiga propaganda om jämlikhet och rasblandning som kommer från Hollywood och New York som håller vårt folk uppmjukat och fogligt. Och judarna har enrollerat en armé av icke-judiska följeslagare: politiker, predikanter och kyrkoledare, feminister och homosexuella, medlemmar av det liberala utbildningsväsendet.

Politikerna är helt enkelt amoraliska opportunister som kommer att dansa efter den pipa som spelas av den kontrollerade median för ögonblicket. Och det är allt som var och en av dem är, åtminstone inom den politiska huvudfåran. Närhelst någon som helt enkelt inte är en amoralisk opportunist dyker upp på sidolinjerna och försöker delta, blir han behandlad som Pat Buchanan eller Jörg Haider. Predikanterna och kyrkoledarna ser en fördel åt sig själva i en fördummad befolkning, en mer godtrogen och vidskeplig befolkning, och de är precis lika opportunistiska som politikerna. Det kristna ledarskapet har verkligen förfallit snabbt under de gångna århundradena, och i synnerhet under 1900-talet. Bob Jones University brukade förbjuda rasblandning, och det var verkligen dess stora anspråk på rättfärdighet, men se hur fort det gav vika och övergav det anspråket för några veckor sedan bara för att undvika mediakritik. Jämför detta ryggradslösa och opportunistiska beteende med den principfasta ståndpunkten hos Martin Luther 480 år tidigare. Han var redo att brännas på bål för mycket mindre fundamentala trosfrågor.

Feministerna och de homosexuella har vänt sig emot sitt eget folk och blivit förkämpar åt judarna för att de ser det som den bästa möjligheten att hålla fast vid de onaturliga förmåner de nu har. De är rädda för att de om vita män någonsin återvinner kontrollen över situationen kan tvingas tillbaka till köket — eller de offentliga toaletterna, som fallet kan vara.

Och vad liberalerna beträffar, är många av dem helt enkelt opportunister liksom politikerna. De är ideologiska kameleonter utan någon verklig moral, utan själar. De är för allt som är Politiskt Korrekt för ögonblicket och emot allt som inte är det. Det är den Politiska Korrektheten själv som är viktig för dem, snarare än någon specifik doktrin. Och vad gäller resten av liberalerna, dem som faktiskt tror på de dåraktiga doktrinerna om jämlikhet och mångfald och mångkultur som de stödjer, är de helt enkelt galna och borde helt enkelt oskadliggöras som de sjuka byrackor de är.

Hur som helst så är det den situation vi står inför. Det är en farligare situation, en mer hotande situation, än någon som vi stått inför tidigare, inklusive invasionerna av morer och mongoler och turkar. Vi visste hur vi skulle slå tillbaka mot dessa övriga invadörer, och det gjorde vi. Man såg en turk, och antingen dödade man honom eller så blev man dödad av honom.

Det finns tre stora skillnader mellan våra tidigare krig för överlevnad och det krig som vi är inblandade i idag. Till att börja med hade de tidigare krigen ett element av plötslighet i sig vilket saknas i dagens krig. När ett band av mongoliska ryttare plötsligt dök upp vid horisonten och man kunde se röken från brinnande byar bakom dem, så återvände man inte till sin bollsport eller satte sig att vänta på vad som skulle hända härnäst.

För det andra är graden av förräderi bland vårt folk enormt mycket högre än den någonsin varit tidigare. När morerna invaderade Pyreneiska halvön på 700-talet, var de människor som i lönndom öppnade stadsportarna åt dem judar, men vårt eget folk stod enhälligt bakom oss mot fienden. när mongolerna invaderade Ryssland, och när turkarna försatte Konstantinopel under belägring fanns det förmodligen ett fåtal förrädare bland vårt folk som arbetade för fienden i lönndom, men det antalet var definitivt mycket litet. Idag är hela vårt samhälle besudlat med förrädare uppifrån och ner. I synnerhet befinner sig hela den politiska maktstrukturen och en stor del av resten av vårt samhälles ledarskap i fiendelägret. Döda en fiendesoldat, så kommer ens egen polis att gripa en och låsa in en. Som jag sade är det en bisarr form av krig.

Den tredje stora skillnaden är massmedias roll. Detta är det första verkliga raskrig vi varit inblandade i, i vilket det har funnits någon massmedia, och de är nästan helt i händerna på fienden. Fienden använder massmedia på två sätt. Han använder den för att kontrollera utgången i den demokratiska politiska processen: det är genom sin media som kandidaterna och frågorna presenteras för allmänheten. På så sätt faller politikerna automatiskt i hans ficka. Och han använder media för att förbrylla sin publik och förlama dess motståndsvilja.

Allt som sker i världen visas för allmänheten genom TV:ns förvrängande lins. De judiska mediamogulerna är i stånd att ge sin vinkling åt varje fråga och åt förklaringen till varje utveckling eller händelse. Om judarna beslutar sig för att vi behöver svälta ytterligare en miljon irakiska barn till döds med vårt embargo mot Irak, så att det landet inte kommer att kunna utgöra något hot mot Israel i framtiden, kommer Michael Eisners ABC-nyhetsprogram att förklara varför upprätthållandet av embargot är nödvändigt för Amerikas alla soffpotatisars komfort och trygghet. Om serberna framhärdar i sin beslutsamhet att återta sitt suveräna territorium som nu ockuperas av Madeleine Albrights NATO-soldater — om serberna fortsätter att klaga över att dessa soldater beskyddar KLA:s dödsskvardroner som rensar Serbiens kosovoprovins etniskt på dess återstående serber — kan Sumner Redstone låta sina CBS-kommentatorer förklara varför ytterligare en humanitär bombning över Belgrad är det rätta för vår regering att företa. Det kommer att vara nog för att hålla soffpotatisarna fridfullt koncentrerade framför sina bollsporter.

Media är olyckligtvis engagerade i aktiviteter som är mycket destruktivare än att bara hålla allmänheten förvirrad beträffande vad som händer. De intar en mycket aktiv roll i att förstöra allmänhetens vilja att göra motstånd, i att övertyga stora segment av allmänheten att träda över till den andra sidan. De omvänder en del och de skrämmer andra. Det är den judiska median som har övertalat vita barn i miljontals att imitera klädstilen, talet och uppförandet hos svarta och att lyssna på svartas moraliskt och kulturellt destruktiva musik, till och med att mässa antivita visor tillsammans med deras svarta favoritrappare — och som också har betingat vita vuxna att tillbringa hundratals timmar varje år med att jubla över svarta basketspelares krumsprång, att betrakta de skickligare svarta bollspelarna som celebriteter, som hjältar, som förebilder. Massmedia för nyheter och underhållning i händerna på judarna ger dem ett större militärt övertag över oss än ett tusen bepansrade divisioner på marken och en armada av tio tusen B2-bombare i luften, fullastade med kärnvapenbomber: en i sanning formidabel styrka.

Eftersom media är fiendens mäktigaste vapen nu, har jag intagit det godtrogna angreppssättet i form av att försöka slå tillbaka genom att bygga vår egen media. Jag vet inte om det jag gör kommer att vara nog, men jag vet att utan en röst med vilken vi kan nå hela vårt folk, informera alla av vårt folk och inspirera en del av vårt folk, är vi förlorade. Om våra fienders röster är de enda röster vårt folk hör, så är vi förlorade.

Man kan se bevisen för detta på tusen olika sätt. Betänk bara invandringsproblemet, till exempel: Mexikanska invandrare importeras i tusentals till ett tidigare vitt område för att arbeta i en fjäderfäindustri eller utföra lantarbete. Den vita lokalbefolkningen blir upprörd när deras skatter stiger, deras skolor börjar fyllas med unga mexikaner och deras kvinnor inte längre går säkra på gatorna. I det här läget börjar politikerna och predikanterna och socialarbetarna att försäkra folk att det här med att ha mexikaner i deras område bara är till det bättre; att det kommer att hjälpa ekonomin, att det kommer att förhöja “mångfalden” i deras skolor, och mer “mångfald” är alltid något underbart; att vi är en nation av invandrare och att det alltid förekommer några få anpassningsproblem när en ny våg av invandrare anländer, och således bör vi bara vara lite tålmodigare och tolerantare. Et cetera. Och dessutom är det något oundvikligt, det finns inget man kan göra åt det, och om man inte tycker om det är man en rasist eller en “hatbrottsling”.

Detta är budskapet i hela fiendens media: i tidningarna, på radio, på lokal-TV. Och när det är allt ett folk får höra blir de modfällda. De kämpar inte emot. De börjar inte skjuta politiker och predikanter och knäcka nackarna på socialarbetare och jaga mexikanerna tillbaka mot gränsen, eftersom de vet att fiendens polis och trupper skulle anlända för att beskydda mexikanerna och arrestera amerikanerna. Så de ger upp och överlämnar sig själva åt fiendens övertagande av deras samhällen, deras skolor, deras ekonomi. Det är på det sättet på de flesta platser i Amerika idag. Men på några få platser börjar vi få vår egen röst. På några få platser har min organisation, National Alliance, varit i stånd att säga emot fienden: när ett vitt samhälle i North Carolina överväldigades av mexikaner var vi i stånd att organisera offentliga protester och låta folket veta att de inte behöver överlämna sig själva inför invasionen, att de kan slå tillbaka; när Bill Clintons vän och understödjare Donald Tyson förde in tiotusentals mexikaner in i vita områden i Arkansas för att arbeta på hans Tyson Foods fjäderfäfabrik, var vi i stånd att sätta upp tillräckligt med klistermärken och distribuera tillräckligt med flygblad för att åtminstone låta ortsborna få höra en motstridig röst, låta dem veta att det finns en annan syn än politikernas och predikanternas och socialarbetarnas.

Vad vi är i stånd att göra nu för att motsätta oss fiendens massiva eldkraft är naturligtvis inte mycket. Det är som att använda en luftgevär för att besvara eldgivningen från en robotkryssare. Men vår röst växer högre och når fler människor. Tre eller fyra månader framåt i tiden kanske den motsvarar ett 0,22-kalibrigt gevär. Och en vacker dag kommer vi att spränga hela deras robotkryssare upp på land. Undertiden vore det inte så dumt om en hel del övriga människor kunde plocka fram sina luftgevär och hjälpa oss att besvara elden.