Om vi vill avgöra en nations hälsa letar vi på samma sätt efter tecken och gör mätningar. Och det är naturligtvis nödvändigt att förstå vilka tecken som är de viktiga. De flesta amerikaner idag tycks tro att de enda viktiga tecknen är ekonomiska. De tror att om aktiemarknaden stiger, arbetslösheten är låg och folk spenderar mycket pengar, så är allt bra. Vilket innebär att om de har det bra ekonomiskt, om de kan köpa de saker de vill, är de benägna att tro att nationen är frisk.

De oroar sig naturligtvis en aning över skolorna: över den ständigt sjunkande standarden, över allt fler Musse Pigg-kursers undanträngande av historia, matematik och grammatik. De känner ett tillfälligt styng av oro över att vi kan komma att uppfostra en mindre kompetent generation än den föregående. Men hallå där, ekonomin är OK, så oroa er inte. De tror att vi kan spendera mer pengar på skolorna och att det kommer att kompensera för den lägre standarden och de urvattnade läroplanerna.

De kan komma att bli en aning deprimerade när de tittar på den skara kandidater som konkurrerar om offentliga ämbeten. Opinionsmätningarna visar att ungefär hälften av väljarkåren är villig att rösta på en lojal medlem av det gäng som gav oss showen med Bill och Monica och som förra året med vett och vilja slaktade vita kvinnor och barn i Belgrad utan god anledning. Och den andra kandidaten är inte mycket bättre. Han skulle också ha släppt lös kryssningsrobotar över kvinnor och barn i Belgrad i syfte att lära den där liraren Slobodan en läxa om de-mo-kra-ti hellre än att riskera Madeleines och hennes stamfränders vrede, vilka var de som begärde kriget mot Serbien. Nåväl, att beskåda kandidaterna är deprimerande, men varuhusen är fortfarande fulla av glänsande nya saker som väntar på att bli köpta, och våra kreditkorts limitgräns har ännu inte nåtts, så landet måste fortfarande vara friskt.

Den genomsnittliga medborgaren har definitivt onda aningar när han funderar på Amerikas rasliga sammansättnings allt mörkare prägel: när han noterar, liksom Atlanta Braves kastare John Rocker gjorde, att färre och färre av de människor som han ser och hör på trottoarerna i våra städer talar engelska eller ser ut som det slags människor han växte upp med. Men alla mediamoguler och politiker och till och med hans präst eller församlingsledare försäkrar honom att mer mångfald är bra för Amerika, att det stärker vår ekonomi. Så landet måste vara friskare än någonsin. Riktigt?

Nej, inte riktigt. Att bedöma en nations hälsa utifrån hur mycket glänsande skrot som finns till salu i affärscentra och hur mycket den genomsnittlige medborgaren kan klämma ur sitt kreditkort är som att bedöma en mans hälsa på grundval av huruvida hans skor är putsade och hans fingernaglar rena. Det finns många saker som är viktiga för en nations hälsa, och dessa saker har förhållandevis lite att göra med affärscentra och kreditkort. Naturtillgångar är viktiga, naturligtvis. Ett land som är rikt på mineraler och mark och timmer och friskt vatten har ett bättre utgångsläge än ett med färre naturtillgångar — allt annat lika. Det är naturligtvis sällan som allt annat är lika. Länderna i det svarta Afrika har enormt rikliga naturtillgångar, men beträffande hälsan är de alla katastroffall. Utan det uppsving som européerna gav dem under kolonisationstiden, skulle deras folk fortfarande äta upp varandra. En del av dem gör det i själva verket fortfarande. Och sedan européerna övergav deras länder har afrikanerna glidit tillbaka ner och in i djungeln. De är oförmögna att ta hand om sig själva. Närhelst en naturkatastrof äger rum, som i fallet med översvämningen i Moçambique nyligen, är de beroende av hjälp från vita.

Japan, å andra sidan, är mycket fattigt beträffande naturtillgångar, men är inte desto mindre oändligt friskare än varje svart land. Japanerna ber aldrig om hjälp utifrån från någon. De tar hand om sig själva. Och trots sin brist på mineraler är de enormt rika. Så vilken är hemligheten? Varför är Japan så mycket friskare, så mycket dugligare, än Moçambique, trots att de har så mycket mindre land och tillgångar? Nå, ni känner givetvis redan till svaret. Det är skillnaden i kvalitet mellan folken. För varje nation är den enskilt viktigaste bestämningsfaktorn för nationell hälsa kvaliteten hos det folk som utgör nationen: dess genetiska kvalitet — vilket innebär dess rasliga kvalitet — och dess moraliska kvalitet. Allt annat, inklusive statsekonomin, beror ytterst på dessa två element. En nation vars befolkning är intelligent, kreativ, fyndig, energisk och i stånd att lösa problem och planera för framtiden, kommer i slutändan att vara en friskare nation än en vars folk är trögt, lat och bara i stånd att tänka på nuet, oavsett mineraltillgångar och andra fördelar. Gener är den avgörande bestämningsfaktorn. Och en nation vars folk är disciplinerat, rasligt medvetet och uppfyllt av en stark känsla av ansvar kommer att vara friskare än en nation vars folk har samma gener men som är vana vid undfallenhet och njutningslystnad och att bara tänka på sig själva, som inte känner någon känsla av tillhörighet till sin ras eller någon annan känsla av ansvar gentemot den. När generna är lika, är moralen den avgörande bestämningsfaktorn.

Med den introduktionen, så låt oss nu tala om invandringssituationen i det här landet. Låt oss tala om den på ett specifikt och personligt sätt. Roger Barnett är en ranchägare i Arizona. Han har en boskapsranch i Cochise County i sydöstra Arizona nära staden Douglas, som ligger mitt på den mexikanska gränsen. Förra månaden, på eftermiddagen den 19 februari, körde han sin pickup utmed U.S. Highway 80 öster om Douglas och körde upp jämsides med en skåpbil som innehöll 10 mexikaner. Med tjutande biltuta och blinkande billyktor tvingade Barnett skåpbilen att stanna. Efter att ha avgjort att alla 10 av skåpbilens invånare var illegala invandrare, utförde Barnett och hans bror en så kallad medborgarrarrestering av mexikanerna och eskorterade skåpbilen till gränskontrollstationen i Douglas där de lämnade över mexikanerna till gränskontrollen för deportation.

Nu så är inte Roger Barnett polis, och han är heller inte gränskontrollant. Han är bara en ranchägare, en enskild medborgare. Han skulle mycket hellre se om sin boskap än att fösa ihop illegala främlingar. Ändå uppskattar han att han under de senaste två åren arresterat mer än 1.000 — mer än 1.000 — illegala främlingar på eller i närheten av sin ranch. Det innebär nästan två om dagen, och det ger honom inte mycket tid över för rancharbete. Han får inte betalt för att gripa illegala främlingar, utan han gör det för att gränskontrollen i själva verket får betalt för att inte göra det. Och han gör det för att mexikanerna förstör hans ranch. På väg norrut över hans mark lämnar de efter sig ett spår av sopor och smuts och förstörd växtlighet. Där de slår läger blir marken översållad med avfall och mänsklig avföring. De hugger ner Barnetts träd till bränsle för lägereldar. Tomma plastflaskor, använda blöjor och andra sopor finns överallt och utgör en hälsofara för hans kor. Korna äter plastavfallet som blockerar dras matspjälkningskanal och dödar dem.

Det handlar inte bara om några få mexikaner som smyger sig över gränsen. Det är en aldrig sinande flodvåg, en invasion av en enorm armé. Och gränskontrollen, som står under order från clintonadministrationen, låter avsiktligt invadörerna komma över gränsen och låtsas bara försöka stoppa dem genom att arrestera några få om dagen. De få som grips straffas aldrig och fängslas inte heller; de skickas helt enkelt tillbaka över gränsen för att göra ett nytt försök. När Barnett arresterade de 10 illegala inkräktarna i skåpbilen den 19 februari försökte den mexikanska konsulen i Douglas, Miguel Escobar Vladez, få honom åtalad för övergrepp och olaga frihetsberövande. Och en hel del andra människor vred också sina händer och jämrade sig över att Barnett — citat — “tog lagen i sina egna händer”.

Lokala liberaler och kyrkotalesmän klagade över att han hade “skrämt” de illegala invandrarna och “kränkt deras medborgarrättigheter”. Den lokale åklagaren, Chris Roll, sade, och jag citerar: “Detta är ett uppförande som vi alla önskar aldrig ägt rum och inte ger vårt stöd åt, ändå kan vi inte gå vidare såvida det inte finns tillräckligt med bevis för en fällande dom inför en jury.” — slut citat — Vad detta betyder i klartext är att åklagaren skulle älska att få låsa in Barnett för att han försökt hålla de illegala inkräktarna borta från sin ranch, men han vet att han inte skulle kunna få en lokal jury att döma honom för någonting eftersom alla de övriga ranchägarna och affärsmännen och husägarna i området sympatiserar med Barnett, även om de inte har tillräckligt med mod för att göra samma sak själva. Liberalerna hoppas att en av Barnetts arresteringar kommer att sluta med skottlossning. Då kommer de att skrika efter Janet Reno, och Barnet kommer att åtalas för “hatbrott”.

Ni förstår, det här går långt bortom den vanliga liberala snedvridningen till förmån för de kriminella och mot alla som tar i med hårdhandskarna mot kriminella. Lagen är tydlig. De illegala invandrarna bryter mot amerikansk lag genom att helt enkelt ta sig in i vårt land, helt bortsett från de lagar de bryter mot när de väl är inne i landet genom att inkräkta på Barnetts ranch och förstöra hans egendom. Den amerikanska gränskontrollen har i uppgift hålla dem borta och arrestera dem om de tar sig in. Men den amerikanska gränskontrollen står under Immigrations- och naturaliseringsmyndighetens jurisdiktion, och Immigrations- och naturaliseringsmyndigheten leds av en kvinna vid namn Doris Meissner, som till och med om hon inte hade varit jude skulle ha verkställt clintonadministrationens policy, som är att låta vem som helst komma in i landet som kommer att stärka den feministiska, judiska, homosexuella, rasliga minoritets- och socialbidragskoalitionen mot de normala, friska, självförsörjande, heterosexuella vita män och kvinnor som brukade utgöra Amerika.

Ni kanske tror att Republikanerna skulle ställa till med rabalder över denna policy, men de är rädda för att göra det. Till att börja med är de rädda för att kallas “rasister” av media — och de är rädda för att de mexikaner som finns legalt i landet ska rösta mot dem om de blir betraktade som invandringsmotståndare. Nästan alla av dem röstar naturligtvis på Demokratiska partiet i vilket fall som helst, men Republikanerna tror att mexikanerna kommer att fortsätta att svärma in över landet för att de tror att amerikaner helt enkelt inte är tillräckligt härdade för att stöda den fasta politik som krävs för att stoppa flodvågen, och så istället för att försöka hålla dem utestängda försöker Republikanerna att överträffa Demokratiska partiet i att vara trevliga mot dem.

Faktum är att regeringen skulle kunna stoppa all illegal invandring omedelbart, och då menar jag idag, om den ville, genom att helt enkelt tillkännage att var och en som försöker ta sig över gränsen illegalt kommer att skjutas på fläcken och sedan demonstrera att vi menar det. Det skulle lösa problemet. Vi skulle kunna tillbringa de kommande tre månaderna med att bygga en fungerande uppsättning stängsel, installera rörelsedetektorer och så vidare. Men att bara skjuta några få hundra illegala den första dagen skulle vara nog för att stoppa flodvågen. Det skulle inte krävas några ytterligare resurser än vad gränskontrollen använder nu. Alla de ursäkter som vi får höra om att regeringen inte har råd med tillräckligt många gränskontrollanter för att patrullera gränsen, och att det är omöjligt att avhålla mexikanerna från att klättra över de stängsel vi bygger eller att skära sig igenom dem eller gräva sig under dem, är helt enkelt lögner. Vi skulle kunna stoppa dem alla på en dag utan nästan någon ansträngning.

Liberalerna och judarna i media och de kristna kyrkorna skulle naturligtvis gråta länge och högt om regeringen verkligen tog gränsskyddet på allvar. Regeringen skulle vara tvungen att vara förberedd på att ta itu med dem. Men regeringen står naturligtvis inte i begrepp att börja skydda våra gränser. Vårt verkliga problem är att vi inte har tillräckligt många Roger Barnetts. Och vi har inte tillräckligt många människor som verkligen förstår hur allvarligt problemet är. Ranchägarna längs gränsen förstår. De ser flodvågens storlek, och de ser även den förfärande bristen på mänsklig kvalitet bland dem som utgör flodvågen. I resten av landet är inte uppfattningen lika tydlig — men den blir allt tydligare i takt med att mestiser fortsätter att strömma in. Samhällen som för tio år sedan bara hade förhållandevis få mestisproblem — och som för 20 år sedan inte hade några mexikaner alls — finner sig själva överväldigade av dagens mexikanska invasion, och dessa samhällen som håller på att manglas av mestiser finns inte bara längsefter gränsen: de finns över hela landet. De stora jordbruksmagnaterna importerar dem i hundratusentals för lantarbete, för arbete på fjäderfäplantagerna och för andra låginkomstarbeten, och clintonregeringen låtsas inte märka något. En av de värsta förbrytarna är Bill Clintons hjärtevän och ekonomiska understödjare, Arkansas kycklingmiljardär Donald Tyson, på Tyson Foods.

Som jag sade sprider sig mestisproblemet över hela landet. Förra månaden organiserade min organisation, National Alliance, en offentlig demonstration i Siler City i North Carolina för att protestera mot regeringens vägran att arrestera och deportera illegala invandrare. För tio år sedan var Siler City, en liten stad med omkring 6.000 invånare, nästan helt vit. Idag är den 40 procent mexikansk, eftersom två fjäderfäindustrier i staden har fört in mestisarbetare, och Immigrations-- och naturaliseringsmyndigheten har inte gjort något för att stoppa dem. Regeringen ignorerar sina egna lagar, och på grund av detta har mestisbefolkningen i North Carolina dubblerats under det gångna årtiondet.

Och låt mig försäkra för er att folk inte tycker om detta. I samhällen som Siler City, som har drabbats särskilt hårt av mestisinvasionen, är folk arga. De tycker inte om att skolorna, som byggdes för deras skattepengar och brukade vara rena och trygga och vita, nu svämmas över av mexikaner. De tycker inte om att knarkproblemet och gängproblemet och brottsproblemet och ett dussin andra stora problem som åtföljde mexikanerna har förvandlat deras stad till ett betydligt mindre behagligt ställa att leva på. Liksom John Rocker föredrar de att deras grannskap är vita och talar engelska. Jordbruksmagnaterna — Donald Tyson-sorten — bryr sig naturligtvis inte om vad de föredrar. Och det står klart att regeringen inte gör det heller.

När National Alliance demonstrerade i Siler City förra månaden stod de vita medborgarna på vår sida, och media, politikerna och predikanterna stod på den mexikanska sidan. Media står på den mexikanska sidan eftersom mångkulturalisering av landet — förgörelsen av den vita majoriteten — är en avsiktlig policy bland mediamogulerna. Politikerna står på mexikanernas sida för att jordbruksmagnaterna och mediamogulerna gör det. Jordbruksfolket ger dem pengar på samma sätt som Donald Tyson brukade ge pengar till Bill Clinton i Arkansas, och de vet att om mediamogulerna vänder sig emot dem så kommer de aldrig att tillåtas vinna något mer val. Vidare tror de inte att vita medborgare har viljan att stoppa invasionen. Predikanterna står på mexikanernas sida eftersom en brun själ är lika god för dem som en vit själ. Kyrkorna hade ett fåtal motdemonstrationer i Siler City med plakat med slogans som “Gud ser inga gränser” och “Den enda rasen är den mänskliga rasen”.

För att nu återvända till ämnet om nationens hälsa: Förenta staternas mestisinvasion har en uppenbart djup inverkan på vår befolkningens genetiska uppbyggnad. Vår oförmåga att stoppa denna invasion är ett tydligt tecken på att vår moraliska hälsa redan har lidit djup skada. Vi behöver en miljon Roger Barnetts, men vi har bara en handfull. Resten av de människor som håller med honom är för skrämda av media för att tala ut. Nej, det är värre än så: de är för fega för att tala ut.

Silicon Valley kanske håller ekonomin i gång för fulla segel ett tag till, men det är bara ett ytligt tecken på hälsa, ett vilseledande tecken. Amerika är som en man vars kropp är uppslukad av cancer, men som fortfarande lyckas hålla sina skor skinande och sina fingernaglar rena. Genetiskt försämras vår hälsa snabbt. Regeringens statistiska centralbyrå uppskattar att mestiserna och de svarta tillsammans om mellan 30 och 50 år kommer att överträffa vita i antal. Det stör naturligtvis inte predikanterna. Och det stör inte jordbruksmagnaterna, som räknat ut att arbetskraftskonstnaden kommer att bli lägre än någonsin. Och det stör inte politikerna så länge som de fortfarande kan räkna med sin plats i det offentliga rampljuset. Och det tillfredsställer storligen de judiska mediamogulerna och deras liberala följeslagare, som har strävat efter detta mål hela tiden.

Men att få sina barnbarn uppvuxna i ett land där svarta och mestiser kommer att överträffa dem i antal, ett land med det slags samhälle som svarta och mestiser kommer att omvandla vårt samhälle till — ett samhälle av droger och brutalitet och allomfattande korruption — det borde bekymra anständiga, intelligenta vita människor. Och det bekymrar dem när de inte är för upptagna med att använda sina kreditkort i shoppingcentrumet eller se på bollsport på TV. Vad jag menar är att de vet att detta är vad framtiden har i sitt sköte för Amerika. De vet att vi kommer att få ett samhälle som är en korsning av Zambia och det som finns i Nicaragua, det slags samhälle som svarta och mestiser alltid skapar. Statistiska centralbyrån har tillkännagivit det. Judarna och liberalerna triumferar skadeglatt i sin förväntan.

Det faktum att de redan vet vad som görs med Amerika, att de vet vad deras barnbarn har att se fram emot och att de inte rest sig upp i rättmätig vrede och hängt varje politiker och mediamogul och varje jordbruksmagnat, är medicinskt bevis för att landet redan är dött moraliskt och håller på att ruttna. Kan en nation som är moraliskt död rädda sig själv från att även dö genetiskt? Finns det fortfarande tillräckligt många Roger Barnetts bland oss för att få tidvattnet att vända? Nåväl, om jag inte trodde att det kunde åstadkommas, så skulle jag inte tala med er idag. Men jag skulle uppskatta en del hjälp. Det skulle även herr Barnett.