Vad som emellertid gör Thomas bok särskilt intressant och relevant för ögonblicket är att han beskriver i detalj en del av Mossads spionage inom Vita clintonhuset. Han avslöjar i synnerhet att Clinton kände till att hans erotiska telefonsexsessioner med sin judiska bimbo/intern Monica Lewinsky avlyssnades av Mossad. Vi vet att Clinton kände till det, eftersom han berättade det för Monica efter en oralsexsession i Ovala rummet, och hon berättade för den särskilt tillförordnade åklagaren Ken Starr i ett edsvuret vittnesmål om vad Clinton hade berättat för henne. Clinton visste, eftersom hans kontraspionage inom FBI visste och hade varnat honom.
Nu så är det här egentligen inga nyheter, eftersom det publicerats i Starrs rapport. Kongressen kände till allt om det under riksrättsåtalsprocessen och rättegången i senaten. Nytt är att det äntligen börjat få lite uppmärksamhet i media, resultatet av publiceringen av Thomas bok. Det stod över hela förstasidan av New York Post för tio dagar sedan. Varför fick det inte en massa medial uppmärksamhet tidigare? Nå, det uppenbara svaret är för att telefonavlyssningen utfördes av vår tappra lilla demokratiska allierade i Mellanöstern, och varken mediafolket eller politikerna i Kongressen vill säga något ont om Israel; det är inte bra för ens karriär.
Varför är det betydelsefullt? Jo, fundera bara på vad det säger oss om herr Clintons karaktär. Han visste att hans telefonsexsessioner med Monica spelades in av israelerna, eftersom FBI berättat det för honom, men han brydde sig inte. Och han brydde sig heller inte om att FBI avlyssnade Monicas telefon också. Han varnade Monica för det så att de skulle kunna förbereda en historia i händelse av att pressen fick reda på det, men han fortsatte utan vidare bekymmer att ha telefonsex med Monica. Sådan ansvarslöshet är svår att begripa. För Clinton är presidentskapet en lek. Tanken bakom leken är att ha så mycket skoj som möjligt medan man låtsas vara en allvarlig världsledare. Om man är en tillräckligt skicklig lögnare och god skådespelare så kan man komma undan med det, i synnerhet om ens vänner inom media stöttar en -- och om de människor som gillar en för att man känner deras smärta fortsätter att ge en "tummen upp" i popularitetsmätningarna. Nå, som jag sade er för länge sedan är Clinton en konstitutionell psykopat, och detta är bara ytterligare ett tecken på detta faktum.
Ännu viktigare än det som denna telefonavlyssning säger oss om Clintons karaktär och attityd, är vad den säger oss om vårt förhållande till vår tappra lilla demokratiska allierade i Mellanöstern. Israelerna har naturligtvis alltid bedrivit ett spionkrig mot Amerika. Varje gång de åker fast -- som till exempel i fallet med Jonathan Pollard -- lovar de att de aldrig ska göra det igen, och deras urskuldsmakare inom media och i kongressen förklarar att de verkligen inte borde klandras, eftersom de bara spionerar på oss så att Israel ska vara säkert. De är omgivna av fiender i Mellanöstern, och de behöver varje uns av nationell säkerhetsinformation de kan komma över. De kan inte lita på någon utom sig själva beträffande sin säkerhet, eftersom alla andra svek dem under "Förintelsen", får vi höra.
Nå, i själva verket vet vi av tidigare erfarenhet att Israelerna inte bara stjäl våra hemligheter; de stjäl dessa hemligheter åt våra fiender. Att stjäla amerikanska militära och diplomatiska hemligheter till Sovjetunionen under det kalla krigets dagar var standardförfarande för israelerna. Nuförtiden har de en villig köpare av stulna hemligheter i form av Kina. Utöver att sälja hemligheter har det israeliska spionaget ett mycket ondskefullare syfte, som den före detta CIA-chefen William Casey angav för Thomas i en intervju. De flesta länder spionerar av säkerhetsskäl. Israel spionerar i syfte att kontrollera det land på vilket det spionerar, främst genom utpressning mot politiker. I fallet med telefonavlyssningen i Lewinskyfallet finns det starka indicier som antyder att israelerna använde den information de samlat in för att bedriva utpressning mot Clinton. De ville att han skulle avbryta en FBI-jakt på en israelisk agent bland Vita husets personal, annars skulle de läcka ut sina inspelningar av hans telefonsex med Monica till pressen.
Vita huset förnekar att det förekom någon utpressning, och givetvis förnekar israelerna det. Gordon Thomas säger att han inte har några bevis för direkt israelisk utpressning och antyder att det förmodligen skedde mer diskret och indirekt. Allt han kan vara säker på är att Mossad spelade in Bills och Monicas telefonsexsessioner, och att FBI letade efter en israelisk spion i Vita huset. Bortom detta är det ren spekulation. Men sökandet efter den israeliska spionen i Vita huset avbröts, och sedan satte herr Clinton direkt igång med att ha telefonsex med Monica i full vetskap om att det spelades in och med misstanke därtill att någon jude i hans personal arbetade i lönndom för Mossad -- men han brydde sig inte. Kan ni föreställa er hur frustrerande en sådan sak måste vara för FBI och andra kontraspionageorgan?
Nåväl, sådant är livet under clintoneran. Och när senaten röstade angående Clintons åtalsvillkor förra månaden, röstade naturligtvis varenda jude i senaten, republikan likväl som demokrat, för frikännande. Det finns 11 judar i den amerikanska senaten -- vilket förresten är mer än fyra gånger deras andel av den amerikanska befolkningen. Under riksrättsåtalsutfrågningarna och rättegången sa en del av dessa judar att de var för Clinton, och en del sa att de var emot honom. New Yorks judiske senator Charles Schumer, tillhörande det Demokratiska partiet, stödde högljutt Clinton under processen. Connecticuts judiske senator Joseph Liebermann, tillhörande det Demokratiska partiet, och Pennsylvanias judiske republikanske senator Arlen Specter fördömde Clinton offentligt. Men när det blev dags att lägga korten på bordet röstade alla 11 judar i tysthet för att låta Clinton fortsätta sitt ämbete. Det får en att undra över äktheten i deras fördömanden av Clinton under rättegången. Det som räknades i slutändan var att Bill Clinton inte kan säga "nej" till Israel och att han utnämnt fler judar till sin administration än vilka tre andra presidenter som helst tillsammans, och alla judar i senaten och inom media uppskattar detta. Det är detta som har betydelse för dem.
FBI är inte det enda amerikanska rättsuppehållande organ som frustreras av Bill Clintons ovilja att säga "nej" till israelerna. Israel fortsätter att utgöra favoritgömställe för judiska brottslingar av alla slag som flyr undan rättvisan. En jude begår ett mord eller en våldtäkt eller något annat allvarligt brott i Förenta staterna, och om han bekymrar sig över att åka fast och straffas så hoppar han bara på nästa flygtur till Israel. Det landet har för vana att vägra att utlämna judiska brottslingar som är efterlysta för brott mot icke-judar i andra länder. Så fort en judisk brottsling når Israel går han säker från åtal och kan räcka näsan åt värden, oavsett hur ohyggliga brott han begått.
Ett aktuellt exempel på detta är fallet i Maryland med juden Samuel Sheinbein. I september 1997 dödade Sheinbein och en annan jude, Aaron Needle, en icke-judisk tonårig granne, Alfredo Tello, i ett bråk om droger. Efter att de två judarna hade klubbat, stuckit och strypt Tello, skar de halsen av honom. Sedan styckade de Tellos kropp med en elektrisk såg och eldade upp en del av kroppsdelarna. När polisen i Maryland kom och letade efter honom, fick Sheinbein lite pengar av sina välbärgade föräldrar och hoppade på nästa flygtur till Israel. Han har varit där ända sedan dess. Israelerna anser det vara omoraliskt att lämna ut judar till icke-judar för att straffas, och de har avslagit all begäran från Marylands myndigheter om hans utlämnande. För bara två veckor sedan, den 25 februari, fällde Israels Högsta domstol sitt slutgiltiga avgörande i frågan om Sheinbeins utlämnande. Israelerna säger att de kommer att ställa Sheinbein inför rätta i Israel för mordet på Alfredo Tello. Än så länge har de inte kommit dithän. Och om de någonsin gör det, räkna inte med fällande dom.
Ett annat aktuellt fall av det här slaget gäller Dror Goldberg, en jude som begick ett särskilt ondskefullt mord i Houston i Texas. Den 27 november förra året promenerade den 20-årige Goldberg in i en perukaffär i närheten av hans lägenhet i Houston, drog fram en kniv och började hugga och skära de två ägarna och ett biträde. Ägarna överlevde angreppet, men det 54-åriga kvinnliga biträdet dog av sina skador. De poliser som var bekanta med Goldbergs tidigare aktiviteter misstänker att det var ett lustmord: han ville helt enkelt mörda någon med kniv för att se hur det kändes. Goldberg arresterades, men liksom Sheinbein hade han välbärgade föräldrar. Hans föräldrar betalade borgen för att få ut honom ur fängelset, och nu säger polisen i Houston att de har anledning att tro att Goldberg har flytt till Israel för att undgå åtal.
Låt mig ni berätta för er att om det handlat om något annat land än Israel så skulle den amerikanska regeringen inte tolerera detta beskydd av brottslingar som mördat amerikanska medborgare. Det minsta som skulle hända skulle vara att de diplomatiska förbindelserna bröts och ekonomiska sanktioner infördes. Men Israel får naturligtvis särbehandling. Israel kan inte fela, inte bara i clintonregeringens ögon, utan enligt praktiskt taget varje regering som Förenta staterna haft under de senaste 50 åren. När judar i Förenta staterna samarbetade om stölden av kärnvapenmateriel från en amerikansk anläggning för framställning av kärnbränsle och smugglingen av materialet till Israel 1962, var president John Kennedy och media här endast intresserade av att mörklägga saken, inte att ställa Israel och dess kollaboratörer till svars.
När israelerna avsiktligt attackerade och försökte sänka ett amerikanskt flottfartyg, U.S.S. Liberty, i Medelhavet 1967 och mördade 35 amerikanska medborgare medan de höll på, ägnade president Lyndon Johnson och den kontrollerade nyhetsmedian i Förenta staterna inte en tanke åt att straffa eller ens kritisera Israel för det mordiska angreppet. Deras enda bekymmer var att hålla affären mörklagd, att hålla den amerikanska allmänheten förd bakom ljuset och skydda Israel från all skuld. Liberty skickade ut ett nödrop efter hjälp medan hon befann sig under anfall av israelerna, och Amerikas sjätte flotta i Medelhavet skickade ut jetplan som skyndade till undsättning. Så fort Lyndon Johnson fått veta att det var israelerna som försökte sänka Liberty, beordrade han emellertid att de amerikanska jetplanen skulle återkallas och lämna Liberty åt sitt eget öde. Han var vettskrämd över den potentiella politiska vedergällningen mot honom själv om israeler skulle komma att dödas av amerikanska jetplan. Det var bättre att låta israelerna sänka Liberty och döda hela hennes besättning. Än idag är regeringens officiella version att attacken mot Liberty var ett "misstag", och därutöver: "inga kommentarer".
Och som det var med Lyndon Johnson 1967 och med andra amerikanska presidenter både före och sedan dess, så är det likadant med Bill Clinton idag. Den amerikanska regeringens policy är att judar inte kan fela; Israel kan inte fela. Denna policy ursäktas på grundval av att Israel är vår tappra lilla demokratiska allierade i Mellanöstern, och det är därför som vi ger henne särbehandling beträffande allting. Men det är i själva verket ingen ursäkt. Israel är ingen allierad; Israel är inte och har aldrig varit något annat än en stor belastning för Amerika.
Och det är inte bara Israel som får särbehandling. Det är judar i allmänhet, vare sig de skyndar till Israel för beskydd eller inte. Jag ska ge er ett exempel på särbehandling som reserverats för judar som fått väldigt ytlig uppmärksamhet i nyhetsmedia nyligen, och som noterats av dem av oss som märker sådana saker: det handlar om fallet med Ira Einhorn. Einhorn var en ledare i philadelphiaområdet för den så kallade "motkulturella revolutionen" på 1960- och 1970-talen, en revolution som judar gillar att skryta om och som vände uppochner på Amerika och förändrade unga människors värderingar. Bill Clinton var en del av den revolutionen i egenskap av hejaklacksledare för Viet Cong och Ho Chi Minh, samt i form av entusiastisk missbrukare av illegala droger.
Ira Einhorn var en smart, snabbpratande judisk lurendrejare som rörde sig i samma cirklar som andra judar av hans anhang under den eran: Jerry Rubin, Abbie Hoffman och Allen Ginsberg. Einhorn var mycket mer än bara en hejaklacksledare för Viet Cong. Han var en fullfjädrad new age-guru. Han lyckades med framgång lansera sig själv som en talesman för allt som var trendigt: de underbara effekterna av LSD och andra psykedeliska droger, pyramidkraft, diverse orientaliska religiösa kulter, transcendental meditation, UFO:n och utomjordingar, CIA-konspirationer: ja, vad som helst; Einhorn var i stånd att lansera sig själv som en auktoritet på området. Han var även knarklangare.
Men mest av allt var han en väldigt mångordig och mycket självsäker judepojke, som var i stånd att hypnotisera icke-judiska unga och gamla och underkasta dem sin makt -- särskilt icke-judiska kvinnor. Han lyckades övertyga dem att allt strunt han spydde fram i vilket ämne som helst var djupsinnig visdom. Detta var fallet trots det faktum att han var fet, luden, såg allmänt slemmig ut och i övrigt var helt och hållet oattraktiv: nästan en stereotyp för den jude för vilken benämningen "kike" myntats. Den judiska median och judarna i Philadelphias etablissemang hjälpte naturligtvis Einhorn att upprätthålla sin "guruimage" genom att ta honom på allvar och ge honom god publicitet.
En av de unga icke-judiska kvinnor som Einhorn hypnotiserat var en vacker blond flicka från den lilla staden Tyler i östra Texas, Holly Maddux. Holly var inte bara vacker, hon var väldigt begåvad och charmig. Hon var hejaklacksledare i high school och avskedstalare vid sin examen. Sedan, under 1965, begav hon sig till Bryn Mawr University i Philadelphia. Bryn Mawr hade grundats av kväkarna, och under 1960-talet var det en grogrund för allt liberalt, trendigt och destruktivt för de gammalmodiga värderingar som Holly fått lära sig i Texas. Holly började ligga med judar medan hon befann sig på Bryn Mawr. Hon fascinerades av deras mångordighet och deras självsäkerhet, som hon förväxlade med äkta intellektuella kvaliteter, liksom så många andra naiva icke-judiska flickor gjort.
Till slut mötte hon Ira Einhorn, som hade stigit till den ledande judiske hippien i Philadelphia, och hon trollbands av honom. Einhorn övertalade Holly att flytta till hans lägenhet, och hon bodde med honom i fem år, lagade mat och städade åt honom och "tjänade" honom sexuellt och lät sig själv förnedras då han visade upp sin blonda shiksa- slavinna för sina judiska vänner. Sedan mördade Einhorn Holly och stoppade hennes kropp i en koffert på en veranda i anslutning till hans lägenhet. Stanken lockade slutligen till sig polisen, som skaffade en husrannsakningsorder och upptäckte flickans förmultnande kropp. Einhorn arresterades och anklagades för mordet på Holly 1979. Einhorn anlitade den judiske advokaten Arlen Specter från Philadelphia, som nu är en republikansk senator, för att få sin borgenssumma reducerad från 500.000 dollar till 40.000 dollar. Einhorn lade ut de fordrade 4.000 dollarna kontant och drog iväg. Han begav sig till Kanada och sedan till Europa för att undvika åtal för mordet på Holly Maddux. I Europa fortsatte han sin roll som new age-guru, och han fortsatte att dra till sig och utnyttja icke-judiska kvinnor. Nåväl... judiska kvinnor också: hans största ekonomiska understödjare har varit Barbara Bronfman, som tillhör den ökända mediala och spritmånglande familjen Bronfman, som har förekommit en hel del på nyheterna nyligen med krav på miljarder dollar i skadestånd från resten av världen eftersom vi inte har behandlat judarna på rätt sätt. Och i 20 år har denne judiske hippieguru levt gott i Europa, försörjd av olika kvinnor, och ingen verkar villig att ställa honom till svars för mordet på Holly Maddux. Den franska regeringen beslöt till sist för några veckor sedan att han skulle deporteras, men de har givit honom två år på sig att överklaga deras beslut. Jag har en misstanke om att om två år kommer Ira Einhorn att vara i Israel.
Nåväl, det här är bara några allehanda exempel på det slags särbehandling judarna åtnjuter rutinmässigt. En del av skälet till att de får den är en konsekvens av den judiska mediakontrollen, som får politiker och byråkrater att traktera judiska brottslingar med silkesvantar för att ingen ska tro att de är "antisemitiska". En del av skälet är otvivelaktigt en konsekvens av israeliskt spionage och utpressning av det slag vi sett i clintonadministrationen. Men en del av det är även att allt för många vanliga amerikaner låter sig själva duperas av judar. Vi låter oss själva bringas ur fattning av judarnas snabba prat och aura av självsäkerhet. När en arier möter en jude är det som ett möte mellan en trögtalande lantortstölp och en hal och snabbpratande tivoliskojare.
Våra förfäder utvecklades i skogar och på fält och på bondgårdar, kämpandes och arbetandes; deras förfäder har tillbringat de senaste 10.000 åren på marknadsplatser och basarer i Mellanöstern, köpandes och säljandes, trixandes, kacklandes och svindlandes. För oss är ord till för kommunikation, för att utbyta information; för judar är ord till för att avväpna, att hypnotisera, att vilseleda, att bedra.
Nu så är det senaste påståendet en lite väl långt driven förenkling, en övergeneralisering. Men den är inte desto mindre sann i all väsentlighet. Trots alla individuella undantag som var och en av oss kan dra oss till minnes, trots alla individuella judar vi mött som inte är särskilt bedrägliga och alla icke-judar vi mött som är det, förblir den generella sanningen den att som ras har vi låtit en stam av väldigt bedrägliga skojare utnyttja oss. Vi låter judarna som helhet göra mot oss, mot vårt samhälle och vår civilisation, vad Holly Maddux lät Ira Einhorn göra mot sig. Och vi måste sätta stopp för den här situationen mycket snart. Vi måste sätta stopp för den särbehandling vi givit åt judarna, ty annars kommer vi med säkerhet att sluta våra dagar på samma sätt som Holly Maddux gjorde.
Och för de amerikaner som verkligen vill få bort Israel från våra axlar och befria våra liv från judiskt inflytande, kommer vi verkligen att vara tvungna att förändra våra vanor. Vi kommer att bli tvungna att slå undantagen ur hågen. Vi kommer att vara tvungna att se allt i svart och vitt, utan några gråskalor. Vår situation liknar Perseus i hans försök att hugga huvudet av Medusa: en felriktad blick för Perseus del och spelet hade varit förlorat. Om vi låter dem ge oss råd om hur vi ska hantera deras sluga stammedlemmar, blir det återigen som mötet mellan lantortstölpen och tivoliskojaren. Så det kommer att bli en hård och obehaglig framtid för oss under en tid framöver.