I fallet med dessa aktuella rasmord är det emellertid inte helt uppenbart att fakta presenterats riktigt. Många människor frågade mig om huruvida den svarte bilkapare som släpade den sexåriga vita pojken till döds i Independence i Missouri den 22 februari var svart. De antog att han var svart, eftersom morden ägde rum under en bilkapning, vilket är ett nästan uteslutande svart brott, och också för att mördaren inte visades på TV. Amerikaner har lärt sig av erfarenhet att när media vägrar att visa dem en brottslings ansikte, beror det vanligtvis på att han inte är vit. Det fanns många bilder på offret, lilla Jake Robel, på TV, men inga på hans mördare.

Nåväl, antagandet var naturligtvis korrekt. Trots att merparten av rikstäckande media lyckades undvika att avslöja mördarens rastillhörighet, hade flera lokala tidningar i Missouri bilder på honom. Han var den 34-åriga Kim Davis från Kansas City, en svart brottsling som såg ut som om han just blivit nerdragen från ett träd i Afrika. Han slog dank på en parkeringsplats i Independence medan han väntade på ett tillfälle att stjäla en bil. När lilla Jakes mor körde upp på parkeringen och klev ur sin bil, varvid hennes sexårige son blev kvar i baksätet, tog den svarte tillfället i akt. Han knuffade ut Jake på trottoaren men lät det vita barnet förbli intrasslat i sitt säkerhetsbälte. Medan den svarte körde iväg försökte Jakes mor frenetiskt att befria sin son från säkerhetsbältet och skrek åt den svarte att stanna, men han struntade i henne och körde ut från parkeringen bakom ratten på hennes bil med barnet som studsade och skrapade mot asfalten. Han släpade barnet mer än en halvmil i hastigheter över 140 kilometer i timmen innan vita bilförare kunde blockera vägen för den stulna bilen, släpa ut den svarte, binda honom och sitta på honom tills polisen anlände. Det var naturligtvis alldeles för sent för att göra något för barnet utöver att täcka hans sargade kropp med en filt.

Polisen markerade och fotograferade naturligtvis fläckarna utmed släpningsrutten där det fanns blodpölar med lille Jakes blod och delar av hans kött, så att fotografierna skulle kunna användas senare som bevis i rättegången mot den svarte. Kommer ni ihåg när tre vita män släpade en dömd svart brottslig till döds i Jasper i Texas för två år sedan? Jag är säker på att ni gör det, eftersom mediamogulerna såg till att ni inte skulle kunna glömma det. Om och om igen såg vi på våra TV-rutor dessa små cirklar som polisen hade märkt ut utmed vägen där de hade funnit en del av offrets blod. Nu så lovar jag er att ni aldrig kommer att få se de fläckar som polisen i Missouri märkt ut där lille Jake Robels blod påträffades. Dessa blodiga fläckar kommer inte att visas, och ej heller kommer den svarte mördarens ansikte att visas, eftersom mediamogulerna vill att ni ska glömma mordet på lille Jake Robel så fort som möjligt.

Lille Jakes släpning till döds fick åtminstone viss nyhetsbevakning under en dag eller två. Det var mer än två vita kvinnor som släpades till döds under bilkapningar fick. Bara en vecka tidigare, den 14 februari, släpades den 41-åriga Sandra Roberts till döds i Kansas City. Jag slår vad om att ni inte hört ett ord om detta, och ni kommer inte att få höra om det av det vanliga skälet. Och sedan har vi mordet på Patricia Stansfield i augusti 1998. Den 46-åriga vita kvinnan släpades över tre kilometer till sin död utmed en väg i Streator i Illinois av en svart som stal hennes bil. Efter att den svarte mördaren, Christopher Coleman, hade släpat Patricia mer än tre kilometer medan hon skrek om nåd, stannade han till sist, skar loss hennes döda kropp och lämnade henne i diket vid vägkanten innan han fortsatte vidare med hennes bil. Och om ni inte hörde om detta mord från mig, så hörde ni inte om det. Mediamogulerna införde ett totalt nyhetsembargo beträffande dödssläpningen av en vit utförd av en svart i Stansfield, som ägde rum alldeles efter dödssläpningen av en svart utförd av vita i Jasper i Texas. De ville inte att nyheter om Patricia Stansfields mord skulle avleda uppmärksamheten från deras massiva publicitet kring släpningen i Jasper.

Mordet på lilla Kayla Rolland i Michigan förra veckan fick mer nyhetsbevakning än släpningen av Jake Robel, men det förekom den vanliga motvilligheten från medias sida att låta oss veta att den mördare som skjöt den sexåriga vita flickan till döds i hennes klassrum var svart. De flesta TV-tittare var tvungna att sluta sig till att han var svart genom att höra och läsa i nyhetsrapporterna att han hade bott i ett crackhus och att han hade en begagnad pistol som hade stulits från en lokal affärsrörelse av en av hans vuxna släktingar. Om vi hade tur fick vi en snabb glimt av en av hans mycket svarta släktingar som leddes in i en rättssal i bojor, även om vi aldrig fick se mördaren själv. Om vi var flitiga läsare av nyhetsrapporter på Internet skulle vi ha kunnat få reda på att han redan hade avstängts från skolan tre gånger i första klass, en gång för att ha stuckit ner en klasskamrat med kniv. Vi skulle också kunna få veta att han hade angripit lilla Kayla på skolgården dagen innan och att han då han drog fram en pistol och skjöt henne i nacken sa till henne: “Jag hatar dig.” Ingen av de nyhetsrapporter som jag kunde finna sade emellertid rakt ut att han var svart och handlade vanemässigt på ett sätt som så många andra unga svarta gör i rasligt integrerade skolor, där de ställer till med problem av proportioner långt bortom deras numerära antal. Ingen av nyhetskommentatorerna frågade varför inget hade gjorts för att skydda lilla Kayla från detta ungdomsmonster, som hade ett register av dokumenterade angrepp i garderoben, efter hans uppvisande av fientlighet och aggression mot henne dagen innan. De tycktes vara mycket mer bekymrade över att bortförklara mördarens beteende och behandla honom som ett offer för samhället.

I stort sett är den enda aktuella mordhistorien med en svart gärningsman och vita offer som fått nyhetsbevakning och som till och med nämnde det rasliga elementet, morden på tre vita män i Pittsburgh i förra veckan utförda av en svart mördare som blev rasande när ett vitt reparationslag inte lyckades reparera dörren till hans subventionerade lägenhet tillräckligt snabbt enligt hans tycke och som sa till alla som hörde på att han hatade vita och ville döda alla vita människor. Det var ganska svårt för media att hålla den rasliga vinklingen dold. Jag har emellertid en förutsägelse att komma med: media kommer att låta den här historien tyna bort betydligt snabbare än de lät en del andra historier om rasliga mord tyna bort: historien med Buford Furrow, till exempel, som skadade flera judar och dödade en filippinare i Los Angeles förra året, eller historien om Benjamin Smith som dödade en korean och en svart i Illinois.

Furrow- och smithhistorierna har i själva verket inte tillåtits att tyna bort ännu. De förblir mäld för Hollywoods vita-skuld-kvarn. Och jag är säker på att ni är bekanta med den teknik mediamogulerna använder för att hålla sådana historier vid liv. De använder den gamla watergatetekniken, den kinesiska vattendroppstekniken, enligt vilken de varje dag låter någon liten godbit knuten till historien sippra fram, eller om de inte har någon ny godbit, så repeterar de bara alla de gamla godbitarna. På ett eller annat sätt håller de historien vid liv i allmänhetens medvetanden tillräckligt länge för att den ska sjunka in. Efter att historien försvinner från förstasidorna påminner de allmänheten om den i TV-dokumentärer någon gång i månaden. Under förra året hade det redan förekommit flera TV-sända specialreportage om Buford Furrow och Benjamin Smith. Jag är ganska säker på att vi under de kommande åren kommer att få se ytterligare dussintals TV-specialare grundade på Furrows och Smiths eskapader. Jag förutspår också att vi inte kommer att få se några TV-specialare om förra veckans mord på tre vita män i Pittsburgh utförda av en hatförblindad svart mördare — inte ens en enda — eftersom de vill att vi ska glömma detta så fort som möjligt. Vi kommer heller inte att få se herr Clinton framträda på TV och ge oss alla en liten predikan om hat i samband med förra veckans mord i Pittsburgh på samma sätt som han gjorde i samband med både furrow- och smithincidenterna. Vad vi fick se på TV efter mordet på lilla Kayla Rolland var emellertid herr Clinton som drev på hårt för fler vapenkontrollslagar — i synnerhet en lag som kräver avtryckarlås på vapen i syfte att hindra barn från att använda dem. Förmodas vi tro på att en sådan lag skulle ha hindrat sexåriga Kayla från att mördas av sin svarte klasskamrat? Förmodas vi tro på att svarta cracklangare kommer att ränna iväg för att köpa avtryckarlås till sina vapen om herr Clinton och hans antivapenförespråkare lyckas få en sådan lag antagen? Vad vi behöver är minoritetskontroll, inte vapenkontroll.

Och det för oss in på det ämne som jag verkligen vill tala om idag. Ni förstår, jag skulle kunna fortsätta i evighet med svartas brott mot vita och den kontrollerade nyhetsmedians motvilja att rapportera det eftersom det inte passar deras agenda av att få vita amerikaner att känna skuld, att bibehålla vita amerikaner avväpnade och ur balans. Jag nämnde tre fruktansvärda brott mot vita människor som ägde rum inom de gångna två och en halv veckorna, men dessa brott begångna av svarta mot vita är inte poängen. På sätt och vis är de inte ens väsentliga. På ett sätt välkomnar jag sådana brott. Jag välkomnar dem för att de påminner oss om ett mycket större problem som vi har, och det är förgörelsen av vårt samhälle, förgörelsen av vår civilisation, förgörelsen av vår ras av dem som avsiktligt infört de förhållanden i Amerika under vilka sexåriga vita flickor mördas i klassrummet av undermänskliga djur; förhållanden där vita kvinnor och barn släpas till döds av undermänskliga djur med fallenhet för att stjäla bilar utan minsta respekt för livet på dem som kommer i deras väg; förhållanden där ett undermänskligt djur löper amok för att vita arbetare inte är snabba nog att reparera dörren till hans subventionerade lägenhet som han själv sparkat sönder efter att han tappat sin nyckel och sedan börjar mörda vita människor som han klandrar för alla sina egna brister.

Vad som är viktigt är att dessa förhållanden har påtvingats oss avsiktligt och att vi alla tvingas att leva under dem och att de blir värre och att de till sist kommer att förgöra vårt folk. Det är vad som är betydelsefullt. Och om det kräver skjutningen av lilla Kayla Rolland i sitt klassrum i Michigan för att få oss att tänka på det, så dog lilla Kayla för ett gott syfte. Om det kräver dödssläpningen av lilla Jake Robel utmed en motorväg i Missouri för att avleda oss från våra bollsporter under några minuter och ge bara några få av oss chansen att se helhetsbilden, så är det värt det.

Jag vet att det låter fruktansvärt och hjärtlöst för folk som är av naturen oförmögna att se helhetsbilden, för folk som är oförmögna att tänka på något annat sätt än i individuella och personliga termer. Allt de kan tänka på är stackars Kayla, stackars lille Jake, de stackars gynnare som mördades av en hatförblindad svart i Pittsburgh. Vad vi måste tänka på istället för vad som hände lilla Kayla är att andra små vita flickor som Kayla över hela Amerika, i de flesta av skolorna i Amerika, varje dag exponeras för svarta som den som mördade Kayla; att ondskefulla människor i Washington och Hollywood och New York avsiktligt påtvingat vårt land en politik som gör det omöjligt för små flickor som Kayla att undvika att exponeras för svarta.

De flesta vita små flickor som Kayla blir naturligtvis inte skjutna till döds av sexåriga primater som förklarats vara jämlikar och fått stolar i deras klassrum av onda män i Washington som vet bättre. Många fler våldtas än som skjuts. Till och med fler lockas in i hip-hoplivsstilen, in i den djungelkultur av rap och smuts och droger som befrämjas av judar i Hollywood och New York som kontrollerar den underhållningsmedia som miljoner av vita små flickor som Kayla blir beroende av, eftersom det är trendmedvetet att vara beroende. Och om 30 eller 40 år från nu kommer alla vita små flickor som Kayla — varje vit liten flicka i Amerika — att vara tvungen att leva i ett samhälle i vilket det inte finns något skydd alls på grund av att vita kommer att vara i minoritet: ett samhälle i vilket blandrasäktenskap kommer att vara normen, till och med mer uppmuntrade av Hollywood än idag. Det är vad judarna i Hollywood och New York och de förrädiska politikerna i Washington som tjänar dem planerar för Amerika. Det är därför som de alltid överbetonar sällsynta brottshistorier med vita förövare och svarta offer och bagatelliserar dem där svarta är förövare och vita är offer. Och det är därför som varje incident, oavsett hur fruktansvärd eller smärtsam den än är, som får oss att tänka på framtiden, som gör oss uppmärksamma på vad som väntar oss, borde vara välkommen.

När jag ser hur hollywoodjudarna presenterar ett blandraspar på TV i ett försök att övertala unga vita flickor att sällskapande med svarta är trendmedvetet och någonting som de borde testa själva, blir jag argare än när jag läser om mordet på en liten vit flicka av en svart skolkamrat. På lång sikt är det rasgränsöverskridande sex som är mest destruktivt. Och det är de onda män som medvetet påtvingat Amerika den politik som lett till mordet på lilla Kayla som är mer klandervärda, mer förtjänta av att hängas, än det primatbarn som skjöt henne.

Så tidigt som på 1920-talet befrämjade Amerikas judar öppet och aggressivt sitt program för att mångkulturalisera oss, för att söndra vårt homogena vita samhälle och istället göra oss till en kosmopolitisk gegga av olika rasliga minoriteter som de lättare kunde penetrera och kontrollera. Jag sa “så tidigt som på 1920-talet”; i själva verket är detta beteende från judarnas sida av att arbeta för att förstöra solidariteten och homogeniteten i ett samhälle de avser att penetrera och kontrollera tusentals år gammalt. Det sitter i deras gener. Men i Amerika låg det i öppen dager och var mycket tydligt på 1920-talet. Amerika var vid den tiden en blandning av keltiska, germanska, slaviska och mediterranska folk, delvis protestantiska och delvis katolska, men alla var européer, alla var vita. De frigivna svarta slavarna och deras avkomma hade sitt eget separata samhälle. Indianerna levde i reservat. Det var ett vitt land, och nästan alla utom judarna antog att det skulle förbli det. Vi ville att det skulle förbli det. De flesta av vårt folk kunde aldrig drömma om att någon skulle vilja tvinga vita amerikaner att acceptera sina tidigare afrikanska slavar som “jämlikar” och uppmuntra våra döttrar att hoppa i säng med dessa “jämlikar”. Vi kunde aldrig drömma om att någon smidde ränker för att förändra våra immigrationslagar så att de kunde hämma inflödet av vårt folk från Europa och istället föra in miljoner kineser och vietnameser och pakistanare och haitier och mexikanska mestiser och sovjetjudar och använda dem för att förgöra våra städer och våra grannskap och våra skolor och organisera dem till att blockrösta i syfte att ta makten ifrån oss och beröva oss på alla sätt. Vi kunde inte drömma om att något sådant kunde ske eller att någon skulle vilja att det skedde.

Vi visste att judarna för det mesta inte hade något gott i kikaren, och vi hade skyltar vid dörrarna till många av våra bättre hotell och restauranger och affärsinrättningar: “Inga judar tillåtna.” Men de flesta av oss kunde aldrig drömma om att denna smarta men föraktliga minoritet skulle lyckas med att vända uppochner på vårt samhälle, med att ta kontrollen över vår regering, med att förgöra våra institutioner, med att undertrycka våra traditioner och våra värderingar och våra beteendenormer och med att göra vårt land till en mångkulturell svinstia. Vi kunde aldrig drömma om att den dag skulle komma när vita föräldrar skulle tvingas av lagen att skicka iväg sina sexåriga döttrar till skolor med små svarta monster direkt nedstigna från deras afrikanska slavar. Och på 1920-talet var det naturligtvis ingen som kunde drömma om televisionen och ett judekontrollerat Hollywoods destruktiva makt.

En del av vårt folk försökte emellertid att varna oss. På 1920-talet hade ännu inte den politiska korrekthetens järnridå sänkt sig över våra universitet, och många historiker, biologer, antropologer och andra forskare var inte rädda för att skriva uppriktigt om rasliga och judiska frågor. Olyckligtvis gjordes allting väldigt artigt på ett mycket gentlemannamässigt sätt, och den genomsnittliga vita väljaren såg aldrig upp från sina skämttidningar. Med 300 års träning i bagaget, organiserade och propagerade judarna å andra sidan på alla nivåer. De rekryterade de mer korrumperade och skrupelfria elementen bland det kristna prästerskapet; de mest förbittrade, neurotiska och äregiriga elementen bland det kristna prästerskapet; de mest tomskalliga och trendmedvetna bland de så kallade “intellektuella”. De infiltrerade våra universitet och tog över hela institutioner. De köpte våra politiker i hundratal. Och de köpte givetvis upp massmedia så fort de kunde armbåga sina icke-judiska konkurrenter ur vägen. 1920- och 1930-talens “kulturkrig” var kort och avgörande. Vi tog aldrig ens av oss handskarna, och de gav oss rejält med stryk. Sedan var de i stånd att ljuga oss in i andra världskriget, och efter det hade de knäckt oss. De använde den oreda kriget medförde för att introducera långtgående förändringar i vårt samhälle, och inom 15 år efter kriget hade de bringat tumult i hela vårt samhälle. Och idag släpas vita barn och vita kvinnor till döds efter bilar stulna av svarta, och media håller locket på samtidigt som de dränker oss i bilder på några få vita som begår brott mot icke-vita. Och sexåriga vita flickor mördas i sina klassrum av små svarta monster som behandlas som offer för ett vitt rasistiskt samhälle. Och hela tiden hamrar de in i oss dag och natt med sin media den defaitistiska föreställningen att den mångkultur de påtvingat oss är här för att stanna, att det inte finns något vi kan göra åt det och att vi därför gör bäst i att vänja oss. De tror att de har slagit ner oss till den punkt nu där ingenting kan få oss att göra uppror.

Men hör här judegossar! Ni har fullkomligt fel. Låt bara några fler av våra kvinnor och barn slaktas av era mångkulturella husdjur, så kommer ni att få se vad vi kan göra åt saken. Kriget är inte över, och den här gången kommer vi att slåss med våra handskar avtagna. Återbetalningsdagen är i antågande. Vi kommer att börja med förrädarna bland vårt eget folk, med politikerna och journalisterna. Men det kommer att bli er tur. Tro mig, det kommer det att bli!