I Österrike, där en politiker som inte godkänts av mediamogulerna på något sätt slunkit igenom en spricka och fått tillräckligt många röster för att vinna betydande inflytande i den österrikiska regeringen, organiserar judarna enorma demonstrationer med invandrare, kommunister, feminister, homofiler, demokrater och den sedvanliga pöbeln. Frihetspartiets ledare Jörg Haider har krälat i stoftet och bett om ursäkt inför judarna för att ha sagt Politiskt Inkorrekta saker i det förflutna, men det räckte inte för dem. Han var inte godkänd, han var inte konstaterad koscher, och de vill ha ut honom.
I Amerika har å andra sidan alla av de stora partikandidaterna godkänts. Vilken deprimerande tanke! Tänk på hur mycket bättre österrikarna har det jämfört med oss! Nåväl, situationen är egentligen inte så mycket bättre eftersom Haider inte är någonting annat konservativ. Han kan komma att bromsa Österrikes förfall under en tid, men han kommer definitivt inte att rensa upp i sitt land. Här hos oss har vi en godkänd konservativ, en koscherkonservativ, i George W. Bush, Jr:s, samt tre godkända liberaler i form av John McCain, Al Gore och Bill Bradley. Vilket val!
För mig är den mest deprimerande aspekten på denna situation det sätt på vilket det amerikanska folket har anpassat sig till den. Nu så är det sant att under det förra presidentvalet, 1996, röstade en majoritet av de röstberättigade — 51 procent — i praktiken för “ingen av ovanstående” genom att välja att inte rösta. Jag misstänker att jag borde betrakta det som ett gott tecken, men sannerligen, när valet stod mellan Bill Clinton och Viagras affischpojke Bob Dole, som genom hela sin politiska karriär varit en avskyvärt undergiven springpojke åt judarna, liksom John McCain är idag, kan man knappast klandra folk för att inte besvära sig med att bege sig till valurnorna. Vad jag är rädd för är att den procentuella andel av väljarkåren som kommer att rösta i år kommer att studsa tillbaka från sin låga notering om 49 procent 1996. De flesta amerikaner — eller åtminstone mer än hälften av dem — tar med andra ord farsen på allvar. Det är synd, men egentligen inte förvånande.
Jag tar alltid det jag ser på TV-rutan med en nypa salt, men trots den vinkling mediamogulerna ger nyheterna, finns det vanligtvis en del sanning i vad de visar oss. När de visar oss ett stickprov på den allmänna opinionen, en serie små gatuintervjuer, är de sannerligen i stånd att vinkla det intryck de ger oss av den allmänna meningen genom att i redigeringsrummet välja ut vilka intervjuer de ska behålla och vilka som ska kasseras, men för det mesta är de människor som vi får se intervjuas verkliga människor. Till skillnad från nyhetsankaret eller intervjuaren, är de inte betalda skådespelare. Och sålunda måste vi tro på att det verkligen finns sådana idioter i vår befolkning: en hel del sådana idioter faktiskt.
Jag använder naturligtvis ordet “idiot” i fri bemärkelse här. De flesta intervjuoffer är egentligen inte dumma; de är bara lämlar. De säger vad de tror förväntas av dem, vad de tror att andra människor skulle säga i deras ställe, vilket är skälet till att dessa gatuintervjuer är ett sådant användbart verktyg för mediamogulerna. De lämlar som ser på intervjuerna på sina skärmar tar efter de lämlar som intervjuas, och sålunda får varje vinkling som ges dessa intervjuer en reell verkan på den allmänna opinionen.
Det tillhandahåller emellertid inte en fullständig förklaring till den katastrof som drabbat oss. Jag tror att lämmelskapet är ett ärftligt betingat. Det vill säga, att antingen är man född till lämmel eller inte, och inte mycket kan göras för att ändra på det förhållandet efter födseln. Men det finns andra samhällselement som inte är lämlar, men som inte desto mindre har bidragit till katastrofen. Jag talade med en agent från hemliga polisen förra veckan, en man som jag talat med vid flera tillfällen i det förflutna. Han går i pension nu efter 32 år inom FBI, och således borde han inte längre vara tvungen att undvika att säga någonting Politiskt Inkorrekt. Han är en intelligent man, inte olik många andra med hans typ av arbete, tror jag. Förra veckan ställde jag honom återigen en fråga som jag ställt honom vid många tillfällen i det förgångna: Hur kan han rättfärdiga att han arbetar för Bill Clinton? Har han inte åtminstone vissa betänkligheter mot att arbeta för en regering ledd av Bill Clinton?
Nå, jag fick samma svar som jag fått från honom tidigare. Han arbetar inte för Bill Clinton, sa han till mig, eller för Janet Reno. Han arbetar för att upprätthålla konstitutionen, sa han. Han tror på det system vi har, berättade han för mig. Han tror på att systemet fortfarande fungerar. Och jag tror att i någon av ordets bemärkelser, på någon nivå, tror han verkligen på det. Jag tror inte att han är som lämmeln som dåraktigt och entusiastiskt hakar på varje trend han stöter på. Han undviker helt enkelt att komma fram till obekväma eller obehagliga slutsatser. Och det finns troligen en del auktoritetstro involverad, liksom är fallet med många poliser och militärer i karriären: en tendens att förutsätta att makt ger en rätt.
Jag tror att vi ser samma slags mentalitet i arbete när militärofficerare stödjer clintonadministrationens politik beträffande homosexuella och kvinnor i fält. Tidigare var de enhälligt emot denna politik. Men sedan kräver judarna att homosexuella ska accepteras i det militära och att kvinnor ska tillåtas ingå i ubåtsbesättningar, och då börjar de politiskt tillsatta i Pentagon ivra för utfärdande av nya föreskrifter i linje med dessa krav, och de militära karriäristerna börjar justera sitt tänkande för att bringa det i samma linje. Jag tror att de verkligen rättfärdigar sina förändrade åskådningar i dessa frågor inför sig själva. Inte en på hundra kommer gör det enda hedervärda och begära avsked i protest. Istället anpassar de sina åsikter efter vad som än krävs av dem — precis som den hemliga polisman som jag ibland talar med, och hans konstitutionsstödjande kolleger, utan tvekan skulle kränka varje grundlagsenlig rättighet jag har om de fick order från Washington att arrestera mig som en “fiende till demokratin” eller dylikt.
Ni förstår, det är inte allt för svårt för oss att lista ut vad som har hänt oss när man ser tillbaka. Det är inte allt för svårt för oss att förstå mekaniken i det sätt på vilket de människor som kontrollerar massmedia är i stånd att bestämma den offentliga politiken genom att manipulera befolkningens mottagligare elements psyken. Vad som verkar kusligt för mig är hur judarna instinktivt satsade på att ta kontroll över media i en tid då ingen hade möjlighet att vara efterklok. Hur visste de under sista fjärdedelen av förra århundradet, när spelfilmen befann sig i sin barndom och TV bara var en dröm i sinnet på ett litet fåtal visionära ingenjörer såsom Philo Farnsworth, att nyckeln till kontroll över världen låg i Hollywood?
När jag tänker på det blir jag hågad att tro att det handlade dels om instinkt och dels om tur. Judarna har alltid haft en instinkt för affärer. Den utvecklades tillsammans med dem under loppet av tusentals år då handel var deras huvudsakliga verksamhet. Och ett gott sinne för pladder, förmågan att få lantisarna att köa för en biljett till någon småattraktion, är definitivt en tillgång för den man som vill få en att köpa något av honom. Artisteri och försäljningsteknik är med andra ord förenliga särdrag, och sålunda kan judarna ha kommit att lockas till Hollywood — och till andra media — främst som ett resultat av deras fallenhet för affärer, utan någon långsiktig plan för att använda media för att förvärva fullständig kontroll över vårt samhälle. Kanske. Men det tog dem inte särskilt lång tid att förstå den potentialen och därefter dra fördel av den.
Lika nyttigt som det kan vara för oss att förstå hur de lyckades trä säcken över våra huvuden, är den mest trängande frågan nu: vad ska vi göra åt saken? Hur ska vi få av säcken? Det är en trängande fråga, eftersom vår tid håller på att ta slut. Judarna använder sitt rådande övertag över oss i ett försök att göra det omöjligt för oss att återhämta oss. De håller våra gränser öppna, dränker Amerika med varje typ av eländigt drägg från tredje världen som de kan lirka in i landet. De driver på för rasblandning genom all sin media så intensivt som de kan i sina försök att övertyga våra ack-så-angelägna-att-vara-trendmedvetna unga kvinnor att det här med att hoppa i säng med en svart eller någon annan icke-vit är det trendmedvetnaste man kan göra — och olyckligtvis har de en hel del framgång med sitt rasfördärvarprogram. Och de är absolut beslutna att avskaffa konstitutionens första och andra tillägg för att jag inte ska kunna varna er för vad som är på gång och ni inte försvara er själva när det sker.
Nu så får jag många förslag från lyssnare beträffande vad vi borde göra åt allt detta. En del människor säger åt mig att vi måste köpa ett TV-bolag — och jag håller med om detta, men ingen med ett sådant förslag har skickat mig en check på 20 miljarder dollar för att göra ett sådant köp möjligt. Andra lyssnare har sagt åt mig att vi måste ställa upp med kandidater till offentliga ämbeten och ta landet tillbaka genom att vinna de offentliga ämbetsposter som nu ockuperas av förrädiska politiker från det Demokratiska partiet och Republikanerna.
Jag tror i själva verket att det är fullt rimligt att ställa upp med kandidater till offentliga ämbeten, att använda den demokratiska processen — och varje annan process som vi kan använda för våra syften — så länge som vi går in för det realistiskt. Det vill säga att vi inte får lura oss själva till att tro på att vi verkligen kommer att lyckas ta tillbaka landet på det sättet. Problemet är att så länge som merparten av allmänheten består av lämlar och televisionen förblir i händerna på judarna, kommer allmänheten att rösta för en godkänd kandidat, en kandidat som i hemlighet svurit sin lojalitet gentemot vårt folks fiender och som har bekräftats vara koscher. Men valkampanjer tillhandahåller dock ett forum, de tillhandahåller ett annat verktyg för att kommunicera med allmänheten. Och de kan vara det bästa verktyget för att kommunicera med allmänhetens konventionellaste och konservativaste sektor, med dem som är auktoritetstroende men inte riktigt lämlar och som tror på att allting måste göras i överensstämmelse med systemet.
Men vi har verkligen inte mycket tid till godo för att försöka med saker som kan vara nyttiga på ett eller annat sätt men som inte kommer att få jobbet avklarat slutgiltigt. Vi måste göra det som vi kan göra effektivt — och som slutgiltigt kommer att vara framgångsrikt. Så låt mig säga det i klartext: Amerika kommer inte att återerövras av människor som tycker att Bill Bradley eller John McCain eller George Bush eller någon annan av TV godkänd politiker borde sitta i Vita huset istället för Bill Clinton. Amerika kommer inte att återerövras av lämlarna. Så länge som de som är fast beslutna att förgöra vår ras är i stånd att kontrollera väljarmajoritetens tänkande och beteende får vi inte slösa vår tid och våra resurser på majoritetsbaserade planer. Vårt folks massor kan bli delaktiga i Amerikas återerövrande endast efter att våra fienders grepp om deras sinnen brutits. Till dess måste vi ty oss till den minoritet av vårt folk som är i stånd att tänka självständigt. Vi måste ha en plan grundad på eliter, inte på massor.
Många av vårt folk som ser på sig själva som patrioter känner att vi har förråtts av våra eliter — och i en viss bemärkelse har vi det. När judarna efter andra världskriget började driva på sina olika program för att mångkulturalisera Amerika — det vill säga, för att krossa den vita majoritetens makt — slog dessa program hårdast mot de vita som fanns i botten av den socioekonomiska skalan. De vita professionella och näringsidkande klasserna, de vita med mer pengar och rörlighet, var bättre i stånd att skydda sig själva. När regeringsprogram började förstöra vita grannskap och vita skolor kunde de flytta till tryggare bostadsområden; de kunde skicka sina barn till privatskolor. Positiv särbehandling utgjorde inget hot mot dem, eftersom svarta inte kunde sköta det slags arbete de kunde. De verkliga förrädarna — kennedyklanen och deras anhang — bodde på privata och avspärrade områden med beväpnade vakter och kände att de skulle kunna leva gott och tryggt oavsett vad som hände alla andra.
Och idag har vi fortfarande en hög koncentration av förrädare bland de rikaste vita. Vi har det avskyvärda spektaklet med den rikaste vite mannen i världen som försöker köpa gunst hos judarna och de icke-vita genom att skänka hundratals miljoner dollar för att vaccinera svarta i Afrika och bekosta undervisning åt svarta i Amerika. Men vi har sannerligen inte många vita hjältar ur någon klass. Bill Gates vidriga beteende motsvaras mer än väl av det vidriga beteendet hos vita arbetare som jublar åt svarta basketspelare och låter sina döttrar ränna runt med undermänniskor, och av vita yuppies som tanklöst anammar varje judebefrämjad trend, oavsett hur degenererad den än är. Och när jag talar om vita eliter tänker jag inte i första hand på rika vita. Jag tänker på vita som är i stånd att tänka självständigt, oavsett inkomst. Att vara rik förlänar inte automatiskt förmågan att tänka oberoende, men att kunna tänka oberoende ger en person vissa övertag i kampen för överlevnad.
Och vi bör notera att kampen för överlevnad har förändrats under de gångna 50 åren. Lämlarna tror att de har det bättre än tidigare eftersom de kan köpa fler glänsande apparater i varuhusen än de kunde för 50 år sedan. För dem kompenserar detta för utsikten av barnbarn som kommer att vara mulatter. Men många tänkande vita inom den professionella klassen håller på att börja förstå att det finns gränser för vad deras pengar och rörlighet kan skänka dem i ett samhälle kontrollerat av judar. Flodvågen av invandrare från Asien har redan kolliderat med deras karriärmöjligheter på samma sätt som positiv särbehandling kolliderade med den vita arbetarklassens möjligheter för en generation sedan. Medicinskolor och högskolor i Amerika är fyllda av icke-vita från Indien och Pakistan och Kina och Korea och ett dussin andra länder. Dessa asiater är precis lika främmande som svarta, men de är betydligt dugligare. De är i stånd att konkurrera med utbildade vita om högre yrkesbefattningar på samma sätt som svarta började konkurrera om fabriksjobb och servicejobb med arbetarklassvita på 1960- och 1970-talen.
Vad som hänt i Amerika under bara det senaste årtiondet har inneburit en stor skillnad för många vita professionella yrkesmän, även om det definitivt inte gällt alla. Många vita professionella yrkesmän — och sådana som skulle ha varit det, som nu är tvungna att nöja sig med grovarbeten, eftersom det inte finns plats för dem på högskolorna eller i medicinskolorna eller i andra professionella skolor — har verkligen drabbats hårt. Många är förvirrade av förändringen. De flesta har inte listat ut det än, men de är mer öppna för sanningen nu än de varit någon gång tidigare. Det är därför som min organisation, National Alliance, är mer framgångsrik nu i rekryteringen av unga fakultetsmedlemmar, unga ingenjörer, unga medicinare, unga farmaceuter, unga biokemister, unga datavetenskapsmän och till och med unga advokater än någonsin tidigare trots det faktum att ekonomin håller de flesta människor välbeställda.
Och som jag antydde för ett ögonblick sedan, är det inte bara till de professionella vi måste vända oss. Det är den elitistiska minoritet av vårt folk som är i stånd att tänka själv, oavsett vad de gör för att försörja sig. Lämlarna kanske inte störs av utsikten att få mulattbarnbarn, och det kanske Bill Gates inte störs av heller, men bland den tänkande minoriteten finns det många vita människor som störs.
Vi har två faktorer som inverkar här. Vi har den materiella faktorn. Vi har insikten om att livsstilen och tryggheten, att karriärmöjligheterna, har skadats av Amerikas mångkulturalisering, och det har gjort en del av våra frisinnade människor, som för ett årtionde sedan skulle ha föredragit att inte tänka på saken, mottagliga för sanningen. Och vi har den estetiska faktorn, den andliga faktorn. Vi har insikten om att livet har förlorat en stor del av sin mening, en stor del av sitt värde, i en mörknande värld, oavsett materiella hänsyn. Denna insikt har öppnat sinnet på många av de konstnärligt lagda. Det faktum att motståndsmusiken blomstrar som aldrig förr är bara en konsekvens av detta.
Nu så kommer tänkande människor aldrig att kunna överrösta lämlarna. Och en tjutande mobb av fördrivna utanför stadsportarna, agerandes ensamma, kommer aldrig att inta staden, men med allierade innanför murarna som kan öppna portarna förbättras utsikterna för att inta staden dramatiskt. Vi lever idag i ett teknokratiskt samhälle. Pengar och media och politiken kan tyckas allsmäktiga vid ett första ögonkast, men alla av dessa maktelement är fullständigt beroende av en teknokratisk elit, en elit som förstår den mekanism som håller hjulen rullande och som har sina händer på de spakar som kontrollerar maskinen.
Vidare är mediakraterna inte bara beroende av ingenjörerna och programmerarna som håller deras illusoriska maskineri igång, utan även av en kreativ och konstnärlig minoritet som skapar deras illusioner åt dem, och det är inte alla av dessa arbetare i illusionsfabriken som är judar.
Och medan våra TV-skärmar således är fyllda med bilder på de av media godkända politikerna som svassar och flinar och kysser svarta spädbarn, kommer vi att fortsätta hjälpa den fritänkande delen av befolkningen att förstå vad som händer. Vi kommer att fortsätta att bygga en organisation
grundad på den elitistiska minoriteten av den vita befolkningen. Och vi kommer att fortsätta att bygga upp våra mediala förmågor, vår förmåga att kommunicera med alla i den vita befolkningen som är villiga att lyssna. Det skulle glädja mig mycket om ni förenade er med mig i denna ansträngning.