Det är i själva verket på det sättet som systemet inte förväntas fungera. Det sätt som det förmodas fungera på är att de enda människor som blir valda ska vara dem som har vunnit godkännande av judarna, dem som har konstaterats vara “Politiskt Korrekta”. Sannerligen, det är värre än så: för att besitta en viktig politisk post i den amerikanska regeringen eller något annat större europeiskt lands regering, något annat större vitt land, förväntas man vara medlem av något som är liktydigt med en privat klubb — Klubben — i vilken man blivit noga kontrollerad och klassad som “säker”: vilket betyder att man befunnits vara villig att ta order från den Nya världsordningens hemliga stormästare. Man kan vara “konservativ”, à la Ronald Reagan eller George Bush, och beviljas medlemskap i Klubben, så länge som klubbledarna är säkra på att man kommer att göra vad man blir tillsagd att göra, eller så kan man vara en eldfängd vänstermänniska à la Bill Clinton eller Al Gore. Den enda förutsättningen är att man är korrumperad, att man är en förrädare mot sitt folk, att man säljer sin själ för att i gengäld erhålla klubbmedlemskap och den åtföljande utsikten till rikedom och status, samt åtminstone skenet av makt.
Om man accepterats i Klubben så kan man sträva efter offentliga ämbeten medan den kontrollerade median kommer att behandla en som en legitim kandidat. Om man inte är med i Klubben, så kommer man att behandlas som ett hot mot den allmänna säkerheten. Man kommer att behandlas som farlig, oansvarig och hatisk. Vilket innebär att man kommer att få den behandling som Jörg Haider har fått under de senaste åren, det slags behandling som Patrick Buchanan får närhelst han försöker inta ett offentligt ämbete. I nästan samtliga fall kommer denna hysteriskt fientliga behandling från den kontrollerade medians sida att skrämma bort tillräckligt många väljare från en för att hindra en från att väljas. Endast om man är medlem av Klubben och har svurit lydnad gentemot klubbmästarna och de tror på att man verkligen är korrumperad, kan man undvika denna hysteriska fiendskap.
Denna regel gäller naturligtvis bara för de verkliga maktpositionerna. Man kan fortfarande bli vald till distriktets hundfångare utan att ha varit rhodesstipendiat. Man kan -i själva verket till och med bli president i Lägre Slobbovien om den Nya världsordningens stormästare är för upptagna med ärenden annorstädes för att kontrollera valen i Lägre Slobbovien. Men om Lägre Slobboviens president någonsin sticker upp, så kan invånarna i Lägre Slobbovien komma att finna kryssningsrobotar och smarta bomber på väg åt deras håll som en del i något slags “humanitärt uppdrag” från Förenta nationernas sida, till synes för att hindra Lägre Slobboviens invånare från att etniskt rensa ut människor från Övre Slobbovien eller dylikt.
Eller så kan man väljas till guvernör i någon avlägsen bergsprovins i Österrike om den Nya världsordningens stormästare är ganska säkra på att de har resten av Österrike under strikt kontroll. Det var så det låg till med Jörg Haider. Genom att arbeta genom ett litet konservativt parti — Frihetspartiet — fick han sig själv vald till guvernör över provinsen Carinthia, eller Kärnten, som österrikarna kallar den. Det är en bergig och avsides del av landet vid gränsen mot Slovenien.
Till och med i en sådan till synes harmlös ställning tyckte inte judarna om Haider, och de började snart att resa sina röster mot honom. För att nämna en sak, så hade Haiders far varit SS-soldat under kriget, en medlem av Hitlers elitstridskraft, och Haider fällde obetänksamt ett offentligt uttalande med innebörden att SS-soldaterna egentligen inte var något dåligt gäng: — citat — “Våra soldater var inte brottslingar... De var anständiga människor av god karaktär”, sa han. Det fick judarna att flippa ur. Klubbmedlemmar står under strikt order att aldrig säga någonting som på minsta sätt skulle kunna betraktas som välvilligt mot Hitler. Det är OK att hylla Stalin, vars regim mördade 30 miljoner ryssar och ukrainare, eftersom Stalin arbetade hand i hand med judarna, men man måste behandla Hitler som värre än djävulen själv, eftersom Hitler var den ende man som verkligen lyckats skrämma upp judarna under detta århundrade.
Sedan fällde Haider andra offentliga uttalanden: han framhöll att Hitler hade haft en del mycket goda ekonomiska och arbetsmarknadsprogram innan och under andra världskriget och att österrikarna borde överväga att införa liknande program idag. Han gav även uttryck för den förbittring många österrikare och tyskar känner beträffande judarna, som alltid har sina händer utsträckta och kräver mer pengar — mer “krigsskadestånd” — för sina påstådda förluster under kriget. Han sa att de fortsatta betalningarna till Israel bara vore rättmätiga om de tyskar som fördrivits från sina ursprungsländer av de segrande demokratiska och kommunistiska allierade efter kriget, också kompenserades. Tolv miljoner tyska civila fördrevs brutalt från de territorier som de segerrika erövrarna beslöt skulle skänkas till Polen och Tjeckoslovakien, och nästan tre miljoner av dem mördades eller dog av köld och svält under fördrivningens förlopp. När Haider jämförde dessa fördrivna tyskars lidande med de judiska tvångsarbetarna och koncentrationslägerfångarna exploderade judarna i ett anfall av hat och raseri. De började skrika att Haider är en “nazist”.
Men Haider är naturligtvis inte något sådant, tyvärr. Han är bara konservativ. Liksom Atlanta Braves kastare John Rocker är han en konservativ med en vana att tillfälligtvis säga vad som faller honom in. Och när judarna började skrika åt honom och kalla honom för “nazist” började Haider, liksom Rocker, att kräla i stoftet och be om ursäkt. Men han blev dessutom allt populärare bland österrikarna. Trots all den judiska hatpropaganda som riktades mot honom fortsatte Haiders Frihetsparti att vinna fler och fler röster i Österrikes nationella val.
Den haiderpolitik som har gjort mest för att göra honom populär bland hans österrikiska landsmän är hans antiimmigrationspolitik. Judarna och de övriga medlemmarna av Klubben har öst in invandrare från tredje världen i Österrike sedan 1960-talet i linje med deras program för att aveuropeisera Europa. Haider har bedrivit kampanj mot denna policy och påkallat ett slut på invandringen och ett slut på de särskilda förmånerna åt invandrarna, och österrikare har svarat med att rösta på honom. Invandring från världens icke-vita delar blir allt mer impopulärt överallt i Europa, men med klubbmedlemmar på toppregeringsposter överallt har detta allmänna missnöje ignorerats av regeringar och fördömts av media som “rasism”. I länder som Frankrike, där Jean-Marie Le Pens National Front har bedrivit kampanj i antiimmigrationsfrågor, har den osvikliga fiendskapen från den kontrollerade medians sida och en enad front bland klubbmedlemmar i regeringen hållit nationalisterna under kontroll. Och det är så det har varit nästan överallt annars, inklusive Förenta staterna.
När Haider överraskade alla förra oktober genom att vinna tillräckligt många röster för att hans Frihetsparti skulle bli den näst största fraktionen i Österrikes parlament, släppte judarna och deras tjänare var som helst lös en aldrig sinande störtflod av skändligheter mot Haider och mot Österrike. “Hans parti kan vara det näst största nu”, förkunnade judarna, “men Haider får inte komma att spela någon roll i Österrikes regering. Han får inte ha någon kontroll över regeringens politik. Regeringen måste förbli helt i händerna på folk som lyder oss. Annars ska vi straffa Österrike hårt.” Judarna använde naturligtvis inte exakt de orden, men det är exakt vad de menade.
När det sedan blev uppenbart för några veckor sedan att Haiders Frihetsparti faktiskt skulle inta en betydande roll i Österrikes regering steg tonläget i de antiösterrikiska skändligheterna ytterligare. Vi hade det fascinerande spektaklet med ledande politiker överallt — Frankrike, Belgien, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Skandinavien, Spanien, Portugal — som krävde att Österrikes demokratiska val åsidosattes: vad som än var nödvändigt för att hålla Haiders parti utanför den österrikiska regeringen. Och dessa ledande politiker överallt är demokrater, män som förmodas vara hängivna föreställningen om att majoritetens vilja är helig. De är också samtliga medlemmar av Klubben; de är alla män som har träffat en hemlig pakt med judarna, och det är detta som verkligen räknas. Demokrati, folkets vilja, majoritetsstyre: dessa är bara ord, bara ideologiskt flugpapper för att hålla massorna av väljare förvirrade.
Detta är verkligen en viktig poäng, och jag vill betona den. Judarna och deras klubbmedlemmar driver alltid på för demokrati. De förkunnar att demokrati är den enda acceptabla regeringsformen var som helst, utom bland små bantustater i tredje världen, där det är OK att ha en häxdoktor tillsatt på livstid eller dylikt, eftersom det inte finns någon risk att ett sådant system kommer att slå rot någon annanstans. Överallt i den vita världen krävs det emellertid demokrati. Men skälet till att judarna älskar demokrati så mycket är bara för att det är det lättaste systemet för dem att kontrollera. Den som kontrollerar media kontrollerar majoriteten av rösterna. Demokrati fungerar precis som judarna villa att det ska fungera — utom när någon som inte är medlem av Klubben slinker igenom en spricka i fasaden och blir vald, som i Österrike. Då får vi tillfälle att se vad judarna och deras lakejer verkligen anser om demokrati. För att upprepa det uppenbara: vad som är viktigt för judarna och de övriga medlemmarna av Klubben är inte demokrati, utan deras egen fortsatta kontroll. När demokratin tjänar syftet av att hålla dem vid makten, så är de brinnande demokrater. Men när demokratin istället blir ett hot mot fortsatt judiskt styre, så är de precis lika brinnande antidemokrater.
Så när Haiders folk tog sig in i Österrikes regering förra veckan och tog över försvars, justitie- och finansdepartementets nyckelposter — och även socialdepartementet, som hanterar socialbidragsutbetalningarna och andra särskilda förmåner åt invandrare — lämnade Israels ambassadör surmulet landet och åtföljdes kort därefter av ambassadören för det alltid-så-villiga-att-vara-till-lags Förenta staterna, samtidigt som toppolitikerna i andra länder gormade och hotade med ekonomiska sanktioner, försämrade diplomatiska förbindelser med länder som tillhör den så kallade europeiska unionen, uteslutning ur NATO och så vidare. Media var full av förfärliga varningar för att det här med att låta österrikiska väljare sköta sitt eget land utgör ett betydande hot mot demokratin överallt.
Judar i Wien använde megafoner för att hetsa upp pöblar av arga invandrare som krossade skyltfönster och välte uppeldade polisbilar. Mer än 30 poliser skadades av upploppsmakarna. En judisk protesterande i Wien, Paul Rubinstein, sa till en reporter: “Detta är inte längre ett problem begränsat till Wien eller ens Österrike, utan omfattar hela världen.” Det tycks faktiskt inte finnas någon gräns för den judiska fräckheten. Kan ni föreställa er ett gäng österrikare som beger sig till Israel och hetsar upp en pöbel av palestinier i Tel Aviv, till exempel, för att bränna judiska polisbilar och sedan fälla arroganta uttalanden för pressen om vad som skulle och inte skulle tolereras beträffande den judiska regeringens sammansättning? Herr Rubinstein har naturligtvis rätt beträffande en sak: vad som händer nu är ett problem som omfattar hela världen. Det är inte bara österrikarna som har ett problem, utan även ryssarna och serberna och tyskarna och de folk i varje land — inklusive Amerika — som vill återvinna sin frihet och sin nationella suveränitet.
Det är verkligen olyckligt att Jörg Haider inte är den “Nye Hitler” som den judiska hatpropagandan försöker få honom att se ut som. Hans parti tilltar fortfarande i popularitet, vilket främst är resultatet av den österrikiska förbittringen över de haiderfientliga påtryckningar som judarna och andra klubbmedlemmar utövar. Om nyval hölls idag skulle Frihetspartiet vinna ytterligare 15 procent av rösterna och bli det största partiet i Österrike, enligt opinionsmätningarna. Men som konservativ kommer Haider att kompromissa med sitt folks fiender. Han kommer att bromsa Österrikes förfall under några år, men han kommer inte att vidta de fundamentala förändringar i det österrikiska samhället som behövs för förnyad hälsa; ej heller kommer han att antända den revolution som behövs för att rensa Europa. Det är emellertid värt att notera att merparten av Frihetspartiets stöd kommer från unga människor, inte äldre konservativa. Det är tänkbart att partiet kan komma att utvecklas i en mer radikal riktning, även om det inte är troligt.
De två huvudsakliga fördelarna för världen med Frihetspartis aktuella framgångar i Österrike är till att börja med att denna framgång säkerligen kommer att uppmuntra nationalister i andra länder genom att demonstrera att Klubben inte alltid är i stånd att få sin vilja igenom; och för det andra, att den judiska reaktionen och andra klubbmedlemmars reaktioner på Frihetspartiets framgångar, tillhandahåller en demonstration, som är så tydlig som vad som helst vi skulle ha kunnat hoppats på, av den fullkomligt korrumperade naturen hos den klick som nu styr världen: den Nya världsordningens klick. Att se alla dessa förmenta “demokrater” plötsligt vända på kappan efter kommando och börja fördöma den demokratiska processen i Österrike när den inte frambringar de resultat som de vill, är en verkligt upplysande erfarenhet.
Nu så vill jag ge er en fem minuters sammanfattning av vår världs historia. Denna sammanfattning kommer naturligtvis att vara starkt överförenklad, och den kommer definitivt att grunda sig på ofullständig kunskap om fakta. Jag har inte någon hemlig dörr till sanningen. Men jag observerar vad som händer i världen omkring mig, och jag försöker begripa det. Jag letar efter mönster. Jag letar efter gemensamma trådar. Jag försöker förstå vad som ytterst ligger bakom. Och detta är vad jag ser: Jag ser att för omkring 10.000 år sedan skötte vi i stort sett våra egna angelägenheter i Europa. Olika grupper av oss gjorde saker och ting på olika sätt. En del av oss styrde över sig själva med ett råd av äldre; andra hade en stamhövding; en del av oss hade kungar. Vid historiens gryning utgjorde aristokratin en allmän regel bland vårt folk, men här och där prövade vi på olika saker vid olika tidpunkter. I Grekland och i Rom utvecklade sig den monarkiska aristokratin till ett slags aristokratisk demokrati där adeln, landägarna, samlades i en senat och röstade i politiska frågor. Ibland blev dessa aristokratiska lagstiftare slarviga eller lata och fick allt för många människor inblandade i röstningsprocessen. Saker och ting blev för demokratiska, och sedan kom antingen folket att besegras av sina dugligare grannar, eller så tog en stark man, en diktator, en Caesar, ledningen och rättade till saker och ting under en tid, och en republik blev till ett imperium.
Vid varje godtyckligt vald tidpunkt tyckte en del människor om systemet, och en del gjorde det inte. Oavsett vilket system det än var, var en del av vårt folk mycket nöjda, emedan en del inte var det. Ibland var saker och ting stabila under en lång tid och ibland hade vi ett stort tumult med det ena kriget eller den ena revolutionen efter den andra. Men det viktiga — det viktigaste — är att vi skötte saker och ting själva. Vi skötte våra egna angelägenheter — till det bättre eller till det sämre. Och på det hela taget gjorde vi ett bättre jobb när vi skötte våra angelägenheter än icke-européerna överallt. Vi stred inbördes bland oss själva nästan oavbrutet, men inte desto mindre blomstrade vi. Vi avancerade. Vi gjorde framsteg. Ibland hade vi tillfälliga bakslag, som när morerna besegrade Spanien under 700-talet och mongolerna besegrade Ryssland på 1200-talet. Men vi sopade nästan alltid golvet med den som kom i vår väg. Vi styrde över världen och styrde den som vi behagade vid början av 1900-talet. Vi hade många olika slags regeringar och ledare med olika ideologier. Vi hade många rivaliteter och konflikter mellan oss själva. Men vi européer, vi vita människor, höll i tåtarna.
En del mycket ohälsosamma förändringar hade emellertid ägt rum i den vita världen under 1800-talet. Under napoleonkrigen under första delen av 1800-talet, tilläts judarna i Västeuropa att lämna sina ghetton och beviljades medborgarrättigheter. Fram till 1800-talet hade visa regenter skyddat folket från judarna genom att hålla judarna isolerade. Men på 1800-talet började de infiltrera europeiska politiska, kulturella och sociala institutioner. De började agitera bland de lägsta europeiska sociala klasserna, bland pöbeln och de förbittrade pseudointellektuella. En av dem, Karl Marx, kommunismens fader, påkallade det kommunistiska störtandet av det icke-judiska samhället. Vid början av 1900-talet hade judarna organiserat två starka rörelser inriktade på att förvärva makt åt sig själva: kommuniströrelsen, riktad utåt mot det icke-judiska samhället, och sioniströrelsen, riktad inåt.
Sedan följde två för alla parter förödande krig, vart och ett destruktivare än något tidigare krig i mänsklighetens historia, och i båda dessa krig spelade judarna en avgörande roll bakom kulisserna. Det första av dessa krig tjänade inte bara till att förstöra den sedan länge etablerade sociala och politiska ordningen i Europa, utan till att konsolidera de båda judiska rörelserna, kommunismen och sionismen. Förhandlandet bakom kulisserna, varvid judarna lovade brittiska politiker att dra in Amerika i första världskriget på Storbritanniens sida om Palestina gavs åt judarna, är särskilt belysande. Denna mörklagda uppgörelse mellan Storbritanniens politiker och världsjudendomen resulterade i att den amerikanske president Woodrow Wilson, en klubbmedlem som drivit på för icke-engagemang, plötsligt vände på kappan och krävde Förenta staternas intervention i kriget i Europa trots att inga vitala amerikanska intressen gynnades därigenom. Det förvandlade det europeiska kriget till ett världskrig och förlängde det med två år och lämnade den ryska monarkin så försvagad att den inte kunde motstå ett kommunistiskt maktövertagande.
Det andra kriget slutförde det arbete som det första inlett. Utan att några vitala amerikanska intressen gynnades förvandlade klubbmedlemmen Franklin Roosevelt återigen ett europeiskt krig till ett världskrig, vilket räddade både kommunismen och den judiska makten i Europa undan Hitler — och fullbordade förintelsen av Europas gamla maktstrukturer och institutioner och värden. Det etablerade Klubben — detta koschertrogna brödraskap av korrupta politiker — som den dolda med inte desto mindre allenarådande politiska institutionen; den homogeniserade politiska strukturer och ideologier överallt i Väst och gjorde massdemokratin och den Politiska Korrektheten obligatorisk; och den upphöjde judarna till en status av De Som Icke Kunna Fela. Och det är så det har varit ända sedan dess, i Österrike och annorstädes.