Jag sympatiserar särskilt med människor som berättar för mig hur glada de är över att upptäcka att de inte är de enda som förstår vad som händer, eftersom det fanns en tid då jag också undrade huruvida jag var den enda människan vid sina sinnens fulla bruk i universum. Jag sprang runt och berättade för alla som ville lyssna: "Vid Gud, förstår ni inte vart detta program för raslig integration i skolorna kommer att leda? Det kommer att leda till att de drogproblem och den kriminalitet som är endemisk bland svarta sprider sig till vita pojkar och flickor. Det kommer att leda till en sänkning av prestationskraven för att tillmötesgå de svarta. Det kommer att leda till en kraftig ökning av antalet rasblandade äktenskap."

Och folk brukade titta på mig som vore jag tokig, och de sade åt mig att jag var en panikmakare. De brukade säga till mig: "Att bara ha några få svarta i skolan kommer inte att vara till någon skada. Nog kommer allt att fortsätta i stort sett som det alltid har gjort".

Sedan, efter att jag tittat närmare på ägarskapet och ledarskiktet inom nyhets- och underhållningsmedia som drev på för varje rasligt och socialt nedbrytande politiskt program och jag upptäckt att de flesta av dem var judar, listade jag ut att de bar på nyckeln till vad som händer med Amerika, och jag försökte berätta för folk om det. Jag brukade säga: "Hör här, visste ni att varje större hollywoodstudio drivs av judar?" På den tiden fanns det bara tre televisionsbolag, ABC, CBS och NBC. Och jag brukade sätta igång och räkna upp de judar som ledde de stora filmbolagen i Hollywood, de judar som drev stationsnäten, de judar som ägde New York Times och Washington Post och de tre veckovist utkommande nyhetstidningarna. Jag brukade säga: "Hör nu på, judarna utgör mindre än tre procent av befolkningen i Förenta staterna, men ändå kontrollerar de nästan varje medium för masskommunikation. Det är ingen tillfällighet." Och folk brukade säga till mig: "Ja, än sen då? De är helt enkelt goda affärsmän, det är allt. De är smarta beträffande den sortens ting. Det var så de uppnådde sin kontroll. Bry dig inte om det."

Och jag svarade: "Men begriper ni inte? Med sin monopolistiska kontroll av media är de i stånd att utöva ett enormt inflytande på den allmänna opinionen. Se vad de gör med de här serierna de kör, All in the Family, M*A*S*H och alla övriga. De är alla vinklade på samma sätt -- alla. Det är ingen tillfällighet. Och genom att kontrollera föreställningarna och åsikterna hos ett sådant stort segment av allmänheten, kan de kontrollera rösterna, de kan kontrollera politiska kandidater. Det är därför som vår regering driver på för samma politiska program som massmedia främjar. Det är ingen tillfällighet. Begriper ni inte?"

Och folk brukade säga till mig: "Prata inte så där. Det låter som antisemitism. Du kan inte säga något som är antisemitiskt, för om du gör det så kommer media att förgöra dig, de kommer att smutskasta dig, de kommer att få dig att förlora jobbet. Ge dig iväg; prata inte med mig."

Och jag brukade svara dem: "Se här, jag bryr mig inte om vad ni kallar det -- antisemitism eller patriotism eller panikspridning eller vad som helst -- poängen är att det är sanningen; det är vad som händer oss. Och det är vårt ansvar att sätta stopp för det." Men mina lyssnare brukade redan hålla på att springa därifrån så fort de bara kunde. Och jag brukade känna mig väldigt ensam. Och således kan jag sympatisera med lyssnare som skriver till mig idag och berättar för mig hur glada de är att ha upptäckt att de inte är ensamma med sin oro över vad vårt land, vår civilisation och vårt folk utsätts för.

Men låt mig berätta för er att det är betydligt lättare att hitta människor som håller med oss idag än det var för 25 år sedan. Det finns betydligt fler bekymrade människor där ute idag än det fanns då. Det finns betydligt fler människor som förstår vad som händer. Och om mina ansträngningar har haft något att göra med det, om jag har kunnat öka antalet människor som förstår, så är jag mycket glad över det. Det är min belöning för allt jag gör: att veta att jag bygger upp det antal människor som förstår vad som händer i världen idag.

Men ni förstår, vår uppgift omfattar mer än att bara hjälpa folk att förstå vad som händer. Den stora uppgiften är att få folk att acceptera ansvar -- personligt ansvar -- för att rätta till saker och ting. Till och med på den tiden då jag kände mig väldigt ensam insåg jag att uppgiften att få folk att acceptera ansvar var ett mycket svårare arbete än att få dem att förstå. När folk sa till mig: "Du kan inte prata om judarna; de kommer att förgöra dig" -- när de sa det och sedan sprang iväg från mig, stod det klart att de redan hade åtminstone en del förståelse för det judiska problemet. De förstod att judarna är extremt mäktiga och organiserade och inte vill att någon förklarar för allmänheten vad de har i kikaren. De här människorna förstod redan en hel del utan att jag behövde berätta det för dem. De ville helt enkelt inte göra något åt det. De var rädda. De ville inte acceptera personligt ansvar.

Det tog ett tag innan detta faktum sjunkit in. Jag kunde inte förstå denna ovilja att acceptera ansvar. Vad jag menar är att när våra förfäder kom över hit från England och Skottland och Skandinavien och Tyskland och tog den här marken ifrån indianerna och byggde ett land, var det inte fråga om en drös mesar eller fegisar eller folk som flydde utmaningar. De vara starka människor. De var krigare. Hur har deras avkomma i sjunde generationen kunnat bli en sådan bunt mesar, en sådan bunt soffpotatisar? Jag kunde inte förstå det.

Nåväl, sedan dess har jag gradvist kommit att förstå hur det gick till, hur Amerika förlorade sin ryggrad. Amerika är inte det enda land som råkat ut för det. Och varje amerikan har givetvis inte förlorat sin ryggrad. Det finns fortfarande många amerikaner som inte är rädda för sanningen. Det finns fortfarande amerikaner som är villiga att acceptera personligt ansvar: Amerikaner som när de förstår vad som är i görningen -- antingen för att jag förklarat det för dem eller för att de kommit på det själva -- inte springer undan. Istället säger de: "Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa till?" Det finns fortfarande amerikaner av det slaget. Problemet är att det inte finns tillräckligt av dem. Så jag vill dela mina tankar om den här föreställningen om personligt ansvar med er i förhoppningen att det kommer att hjälpa er att bli villiga att acceptera ert ansvar ni med.

Ni förstår, vi lever i en tidsålder av smitare, av slöfockar, av människor som faktiskt tror att de är smarta genom att aldrig ta ansvar för något. Det verkar som om den första regel som en hel del av våra soldater i Vietnam lärde sig för 25 år sedan var att "aldrig anmäla sig som frivillig till någonting." Det är vad jag får höra från en hel del vietnamveteraner. Men denna attityd har dessutom genomsyrat vårt hela samhälle och påverkat många amerikaner som är för unga för att ha varit i Vietnam. Folk som tillbringar en hel del tid på Internet med att diskutera politiska och sociala frågor med andra människor säger åt mig att nyckelordet där också är att "aldrig gå med i någonting; om man gör det kan regeringen ställa till med problem för en eller så kan man bli ombedd att göra något; så det smarta att göra -- det säkra att göra -- är att aldrig gå med i någonting."

Grejen med Internet är givetvis att det är anonymt. Folk kan uttrycka sina åsikter om vad de vill utan att någon får reda på vilka de är. Allihop använder de pseudonymer eller smeknamn. Det är den perfekta miljön för fegisar, för smitare. De kan säga sin uppriktiga mening och uppföra sig som riktiga män utan att behöva stå till svars. Och liksom smitare överallt, skulle de vilja se att alla andra också var smitare, så att de själva inte blir uppfattade för vad de är. De skulle vilja att deras feghet och ansvarslöshet betraktades som förståndighet. De vill betraktas som smarta lirare istället för smitare.

Men hur smart är det egentligen att aldrig acceptera något personligt ansvar? Vad det mynnar ut i är beslutet att vara åskådare i livet istället för deltagare. Livet är intressant. Livet kan vara kul. Det finns många fascinerande saker att observera, att tala om. Och jag gissar att dessa smarta lirare listat ut att de ska åse allt först. De tänker diskutera allt med sina vänner först. Sedan, när de känner till allt, kan de ta ett steg tillbaka och göra smarta val om vad de ska bli delaktiga i. De tänker inte göra några misstag.

Men ni förstår, det fungerar inte på det sättet. Man får inte möjlighet att stega tillbaka och börja om efter att man betraktat allt och listat ut allt. Man får bara en chans i livet, och man är tvungen att göra det mesta av det. Man är tvungen att lista ut det medan man håller på, även om det innebär att acceptera viss risk och att göra en del misstag. Det finns ingen återvändo. Om man bara betraktar det ända till slutet och berättar för alla hur smart man är för att man inte tar på sig några förpliktelser eller tar några risker, har man missat sin chans att leva. Och den chansen kommer aldrig att komma igen. De människor som lever är de människor som är delaktiga i livet, inte åskådarna som bara ser det flyta förbi.

Jag gissar att i televisionens tidsålder, när barn som växer upp tillbringar mycket mer tid med att se saker hända på TV-rutan än att faktiskt göra saker, kommer folk som är svaga och passiva till sin natur att glida in i åskådarmentaliteten och bli kvar där under återstoden av sina liv. Och vid det laget finns det inte mycket vi kan göra för dem. De har helt enkelt missat det. Men jag vet att det finns många män och kvinnor därute som fortfarande är i stånd att sträcka på sig och fatta tag i livet och levandet. Det är dem jag talar till. Och jag ber om ursäkt för om det jag säger låter pinsamt uppenbart, pinsamt självklart -- men det är så extremt viktigt att jag måste säga det.

Den här underbara livsgåvan som vi fått, vad betyder den? Vad är dess verkliga värde? Är den helt enkelt en samling förnimmelser och känslor som tillkommer oss som åskådare? Jag är säker på att för många människor är det vad livet är. Ju angenämare deras samling förnimmelser, ju angenämare deras känslor och ju njutbarare de saker de ser som åskådare är, desto bättre är deras liv. Och det är förståeligt. Det är så livet alltid har varit för djur -- och vi är djur. Vi är varelser med instinkter, och våra instinkter säger åt oss att överleva, att finna föda, finna skydd, fortplanta oss och undvika fara. I ett blomstrande och civiliserat samhälle uttrycker sig driften att tillfredsställa dessa grundläggande behov som en strävan efter rikedom, efter förnöjelse, efter bekvämlighet.

För tusen år sedan sökte även våra förfäder rikedom, förnöjelse och bekvämlighet. Men de trodde aldrig att dessa saker var fullt så viktiga som de flesta människor av idag tror att de är. I den tidseran före televisionen var folk kanske lite mer jordnära, och de var lite medvetnare om precis hur tillfälligt en individs liv är, och de sträckte sig efter saker och ting som besatt lite mer varaktighet, saker bortom rikedom och bekvämlighet och njutning, saker som verkade ha större verklig mening för dem. Jag kommer ihåg några få rader poesi som uttryckte denna känsla bland våra förfäder i Skandinavien -- och mer allmänt i de germanska delarna av Europa -- på vikingatiden. Dessa rader lyder:

Boskap dö, och fränder dö, och även själv måste man dö. Men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man.

För våra förfäder för tusen år sedan innebar naturligtvis boskap rikedom och fränder makt, och trots att de eftersträvade dessa saker precis som vi gör idag, förstod de att de var förgängliga; dessa tings värde var inte bestående. Det enda som är bestående är det spår man kvarlämnar i världen genom sina gärningar. Alla vill naturligtvis leva gott, men det är bättre att leva effektivt: att leva så att man blir ihågkommen för vad man har uträttat.

Och för att vässa skärpan på begreppet är det inte bara berömmelse i sig själv som är betydelsefullt. Vad som också räknas är slaget av berömmelse, slaget av ryktbarhet. Målet var att bli ihågkommen inte bara för att man kunde kasta ett spjut längre än andra eller svinga en stridsyxa hårdare eller traktera ett svärd skickligare; det var att bli ihågkommen för att ha levt ett meningsfullt liv, ett betydelsefullt liv. För en del betydde det ett liv av prestationer, av att ha förändrat världen; för andra betydde det ett liv i så nära samklang med de personliga hedersidealen och i sitt eget folks tjänst, att deras liv kunde företes som mönsterexempel och minnas som sådana.

I vilket fall som helst var det liv som hade ett varaktigt värde ett liv bestående av deltagande; aldrig ett liv bestående av att sitta på händerna och ta det säkra före det osäkra. Kanske har för mycket television och för mycket bekvämlighet fått oss att förlora denna mycket viktiga kunskap ur sikte som våra förfäder förstod. Jag tror att de såg sina individuella liv klarare i det större sammanhanget av rasens pågående liv än vi gör. De hade en mycket närmare upplevelse av födsel och av död än vi har och var inte lika benägna som vi att glida in i dårskapen att tro att de skulle leva för alltid. Och sålunda lade de, ständigt medvetna om dödens verklighet och oundviklighet, större omsorg än vi gör vid att bruka sina liv effektivt och förse dem med varaktig innebörd.

För de av oss idag som vill delta i livet, som vill leva betydelsefulla liv, finns det inte någon betydelsefullare aktivitet att delta i än att arbeta för att försäkra vårt folk, vår europeiska ras, en hälsosam framtid. Och det finns nästan inga gränser för hur ni kan delta i denna aktivitet. Vare sig ni är hemmafru eller datavetare eller maskiningenjör eller sekreterare eller bulldozerförare eller poliskonstapel eller lärare eller författare eller konstnär, så kan ni delta. Det enda skälet till att en pöbel av feminister och fikusar och judar och svarta och mestiser och liberaler och clintonanhängare driver Amerika i fördärvet idag är att anständiga människor sitter på sina händer. Om de anständiga människorna i Amerika kunde få loss sina händer och acceptera personligt ansvar för vad som görs mot deras värld, och om de kunde göra ett åtagande och börja arbeta tillsammans, så skulle vi kunna sopa ner hela clintonkoalitionen i historiens soptunna. Det spelar ingen roll att clintonpöbeln överträffar oss i antal. Det skulle ta oss en minut att sopa golvet med dem. Vi skulle få mediamogulerna att hoppa i havet utmed hela ostkusten för att simma mot Israel så fort de bara kan. Men först måste vi vara villiga att acceptera personligt ansvar.

Och således är mitt budskap idag till varje anständig person som lyssnar på detta: Var inte en smitare. Försök inte vara en smart lirare genom att fortsätta att ropa bravo från åskådarplatsen men vägra att förena er med laget och bege er ut på fältet. Stå upp och bli delaktig i livet. Gör ditt liv till en förebild som folk kommer att minnas och tala om långt efter att du är borta. Och visst kan byråkraterna i clintonregeringen komma att försöka sätta upp ditt namn på något slags "fiendelista" över Politiskt Inkorrekta människor, men du bör betrakta det som en hedersutmärkelse.

Och låt mig berätta något annat för er -- och detta är inte bara riktat till de anständiga männen och kvinnorna i min lyssnarkrets, utan även till dem som just nu betraktar sig själva som "smarta lirare" -- låt mig berätta för er: bekymra er inte ifall clintonregeringen avskyr er för att ni står upp och accepterar ert personliga ansvar. Bekymra er inte ifall Hillary Clinton fördömer er för att vara delaktiga i något slags "högerkonspiration". Bekymra er inte om Janet Reno säger åt sina stöveltrampande ligister att ni bör hållas under uppsikt. Bekymra er inte över någon av dessa människor. Var inte rädda för dem, för de kommer inte att bestå. Deras skepp tar snabbt in vatten, och de är på väg ner i djupet fortare än de anar, tro mig.

Hör upp, jag är inte en av dessa gammaldags moralister som tänker berätta för er att på grund av att varje större stad i Amerika förvandlats till det slags ställe som skulle få invånarna i Sodom och Gomorra att rodna, kommer vi att straffas med eld och svavel. Jag tror inte på att syndfullhet bestraffas automatiskt. Jag tror emellertid på att ondska kan frodas och blomstra under ganska lång tid. Herregud, se bara på hur framgångsrika judarna har varit.

Men jag tror även att när ett samhälle förlorar sin manlighet, när dess ledare förlorar all känsla för färdriktning och inte längre vägleds av någon princip eller något ideal, utan bara bryr sig om att se till sig själva, när ett land förlorar sin ryggrad och dess medborgare drar sig tillbaka från den offentliga scenen och vägrar att vara något annat än åskådare -- då kommer det samhället, det landet, inte att hålla sig flytande mycket längre till. Det är på väg ner i djupet.

Vad jag menar är att hur kan någon vara rädd för en regering som leds av Bill Clinton? Hur kan någon ta en kongress på allvar vars medlemmar är så rädda för opinionsundersökningarna att de låter bli att slänga ut den nollan? Janet Reno kanske fortfarande har en hel del stöveltrampande ligister till sitt förfogande, men genom att vara en del av clintonregeringen har hon förverkat anständiga medborgares respekt och aktning. Tidpunkten är verkligen inne för oss att förstå att denna regering av clowner och förbrytare i Washington fortfarande kan vara farlig, men att den inte kommer att finnas för alltid. Och jag talar inte bara om clintonadministrationen; jag talar om hela strukturen, hela systemet. När vi planerar våra strategier, när vi bestämmer hur vi bör leva, så bör helt enkelt inte vad regeringen tycker om oss vara av så fundamental betydelse som det hade varit om vi hade levt i ett sunt samhälle med en regering av principfasta män. Till och med de smarta lirarna borde tänka framåt på den tid när detta ruttna system och alla dess supporters, alla dess kollaboratörer, hamnat maskarna, och när folk som inte klarar av att acceptera personligt ansvar på grund av att de aldrig gjort det, folk som inte klarar av att delta i händelseförloppet för att de alltid bara varit åskådare, kan komma att finna tillvaron betydligt hårdare. De icke-deltagande kan komma att finna det vara mycket svårare att överleva.

Hur som helst så är det alltid bättre att vara deltagare än åskådare, och det har aldrig varit det mer än nu. Det är dags, mina vita bröder och systrar, för oss att sluta bekymra oss för någonting utöver att göra vad som är rätt. Det är dags för oss att acceptera vårt ansvar.

Tack för att ni varit med mig idag. Och förresten, om ni missade mitt radiotal förra veckan, så kan ni fortfarande lyssna på det via Internet. Det aktuella programmet och ett fåtal nyligen sända program -- både text och audio -- finns alltid tillgängliga på Internet.