För det mesta föredrar jag att behandla hårda nyheter i de här programmen: demografisk statistik som pockar på vår uppmärksamhet, kriminalfall som undertryckts av den kontrollerade median, ej rapporterade aspekter på regeringens gemena affärer i Washington, namnen på, och förehavandena bland, de mäktiga män som är ansvariga för en stor del av vad som är fel i världen idag. Jag tycker om att hantera fakta -- fakta som vi kan kontrollera själva, eftersom trovärdigheten är en sådan viktig aspekt på varje program, på allt vi talar om. Och skälet till att trovärdigheten är så viktig för oss är inte att det vi talar om skulle vara långsökt eller svårt att tro på -- det mesta av det är sunt förnuft understött av fakta -- utan att det jag berättar för er går tvärt emot det sätt på vilket allmänheten betingats att resonera nuförtiden. Mycket av vad jag säger är inte Politiskt Korrekt, och av den orsaken är en stor del av allmänheten rädda för det, skräckslagna för det. Så jag försöker göra mina slutsatser så svåra att undvika för lyssnarna som möjligt. Jag försöker tala om saker på ett sätt som gör att folk kommer att tvingas att tro på dem, vare sig de vill eller inte.
Det tog mig lång tid att acceptera det faktum att det verkligen finns folk som inte vill känna till sanningen. Det är i själva verket fallet med majoriteten av allmänheten. De flesta människor vill tro på det som får dem att känna sig trygga och väl till rätta. Huruvida det är sant eller inte är egentligen inte viktigt för dem. Jag vill inte stöta mig med kvinnorna när jag säger detta, men det har alltid tyckts mig vara en i grund och botten feminin attityd: att bekymra sig mer över en föreställnings sociala acceptans än över dess riktighet eller felaktighet. Ändå är det så de flesta människor är funtade nuförtiden, män såväl som kvinnor. Vi lever i en kastrerad tidsålder.
Ni förstår, när jag berättade för er att folk är skräckslagna inför Politiskt Inkorrekt information överdrev jag inte det minsta. Det här programmets sponsor, National Vanguard Books, skickar ut sina bokkataloger till tusentals människor varje månad. Katalogerna kostar pengar, så omsorg läggs vid att skicka dem till folk som kommer att vara intresserade av de böcker och kassetter som beskrivs i dem, men tillfälligtvis får personer som är allergiska mot Politiskt Inkorrekta tankar ta emot en katalog. Det som då ofta händer är att mottagaren, istället för att helt enkelt skumma igenom katalogen, notera att den inte innehåller något som en clintonförespråkare är intresserad av, slänga den i papperskorgen och glömma den -- istället för detta börjar hans hjärta att bulta och han börjar kallsvettas. Han tänker för sig själv: "Herregud, tänk om grannarna fick se det här sticka fram ur min brevlåda! De skulle kunna tro att jag inte älskar vår president. De skulle kunna tro att jag står på fel sida i hans popularitetsmätningar. De skulle till och med kunna tro att jag är något slags rasist eller antisemit, eftersom det finns böcker häri som inte alls är Politiskt Korrekta." Och sedan, med bultande hjärta och knappt i stånd att andas, ringer han sin advokat.
Jag driver inte med er: vi får ta emot rekommenderade brev, som måste kvitteras ut, från advokater som kräver att vi plockar bort den enes eller andres namn från vår utskickslista omedelbart och aldrig mer skickar honom något. Hur mycket tror ni att det kostade den stackars skräckslagne luns som mottog vår katalog i sin post? Jag vet inte hur det ligger till med er advokat, men min skulle begära hundra dollar för att skicka ut ett sådant rekommenderat brev åt mig. Men det finns massvis av amerikaner som är så skräckslagna över att andra människor skulle kunna betrakta dem som Politiskt Inkorrekta att de är redo att betala. Och trots det exempel som jag just gav på reaktionen hos en clintonförespråkare som mottagit en bokkatalog i posten, finns det clintonmotståndare som är precis lika rädda.
Det verkligt betydelsefulla beträffande den här sortens skrämda reaktioner från en del människor över National Vanguard Books katalog är inte att det finns människor där ute vars föreställningar och åsikter skiljer sig från mina. Det betydelsefulla är fruktan. Jag tror verkligen att många -- kanske till och med de flesta -- av dessa skrämda människor egentligen inte har några föreställningar eller åsikter alls. Föreställningar är inte viktiga för dem, inte verkliga. Det som är viktigt är att vara accepterad, att passa in, att godkännas. Jag tror att det alltid varit viktigt för de flesta människor. I synnerhet för kvinnor har det alltid varit viktigare att accepteras än att besitta en riktig förståelse för världen omkring sig. Idag beter sig fler män än vanligt som kvinnor i detta avseende. Och rädslan är verkligen starkare och mer utbredd än den brukade vara.
Låt mig berätta för er om en verkligt avskyvärd notis jag läste förra veckan. Den publicerades i 19 januarinumret av San Jose Mercury News. Det var alltså i San Jose i Kalifornien. Skribenten, Katherine Corcoran, är en fast redaktionsmedlem på tidningen, en vit kvinna, och hon redogör omskakande för den upplevelse hon genomgått efter att hennes sjuåriga dotter begivit sig till en leksaksaffär i San Jose med sin moster för att köpa en barbiedocka. Den lilla flickan ville plocka ner en vit barbiedocka från hyllan, men det stod en svart barbiedocka framför den vita dockan, så hon flyttade den svarta dockan ur vägen för att komma åt den vita dockan. Och då gick det upp för sjuåringen att hon just hade begått ett "hatbrott". Förvirrad och skrämd gick hon hem i tårar till sin mor och frågade henne huruvida det att hon skuffat den svarta dockan åt sidan visade att hon var -- citat -- "fördomsfull". Flickans mor beskrev allt detta i tidningsnotisen hon skrev. Hon citerar sin dotter: "I leksaksaffären idag fick jag välja vilken barbie jag ville av moster. Och jag flyttade undan en svart barbie på hyllan för att nå den vita barbien bakom henne. Gör det att jag är fördomsfull?" Och som jag sade var inte det här en fråga i förbigående. Den lilla flickan grät och var skräckslagen över att hon faktiskt kunde ha visat sig själv vara "fördomsfull".
Och när modern hörde denna fråga frös hennes eget blod till is. Hon visste inte hur hon skulle besvara frågan. Hon var rädd för att helt enkelt svara: "Nej, kära du, att välja den vita dockan istället för den svarta dockan betyder inte att du är fördomsfull." Hon kunde inte ge det svaret eftersom det inte skulle ha varit uppriktigt. Det svaret skulle ha tröstat hennes dotter för ögonblicket, men skulle ha kunnat leda till att den lilla flickan slappnade av i sin vaksamhet och till och med vandrade längre utmed den Politiska Inkorrekthetens väg. Det skulle -- Gud förbjude -- kunna förstärka hennes förkärlek för vitt framför svart.
Om modern å andra sidan besvarade flickans fråga uppriktigt -- om modern svarade: "Ja, din otäcka lilla vita rasist , genom att fösa undan den svarta dockan avslöjade du dina fruktansvärda rasistiska fördomar till förmån för din egen ras" -- om hennes mor hade svarat på det sättet är det inte säkert att hennes dotter hade klarat av att hantera det psykiska traumat. Moderns egna ord i tidningen var -- citat --: "Om jag hade svarat ja, så var jag rädd att jag skulle ha skadat hennes självbild för livet. Hennes ögon bad mig att inte bekräfta det värsta." -- slut citat -- Tro mig eller ej, det var exakt så den korkade kvinnan skrev i tidningen: "Om jag hade svarat ja, så var jag rädd att jag skulle ha skadat hennes självbild för livet." Men ändå var modern övertygad om att "ja" var det uppriktiga svaret, eftersom hon visste att alla vi vita bär på en rasistisk arvssynd inom oss, en synd som vi är tvungna att brottas med hela livet för att besegra och betala för under hela våra liv för att sona.
I återstoden av den långa jämmerliga artikeln våndades modern över hur man skulle hantera detta fruktansvärda dilemma. Hela saken är surrealistisk, likt dröm man skulle kunna få efter att ha somnat med en riktigt svår halsbränna. Men olyckligtvis är det så en hel del amerikaner resonerar nuförtiden. De blir verkligen uppslitna över sådana saker som exempelvis hur de ska vara säkra på att de uppfostrar sina barn till att bli både Politiskt Korrekta och tillfreds med sig själva.
Den mor som skrev i San Jose Mercury News redogör för flera andra föräldrar som mött problem liknande hennes eget. Inte en enda av dessa föräldrar uttrycker vrede mot dem som hjärntvättat deras barn till den grad att varje insikt om att de instinktivt föredrar sin egen sort skrämmer dem och får dem att känna skuld. Inte en enda förälder överväger att greppa en hagelbössa och ge sig ut på jakt efter de mediamoguler som gjort detta mot deras barn. Istället hukar de sig alla och krälar i stoftet. Den mor som skrev artikeln beslutade sig till sist för att vad hennes dotter behöver är ännu mer hjärntvätt -- fler barnböcker fulla av mångkultur och mångfald, mer Steven Spielberg-filmer et cetera. Hon manipulerar sin dotter till att tro att det enda skälet till att hon sträckte sig efter en vit docka istället för en svart docka inte var att den vita dockan var den som hon kunde identifiera sig med eftersom den såg ut som hon, utan för att hon gillade läppstiftet på den vita dockan mer än läppstiftet på den svarta dockan. Den efterrationaliseringen fick både modern och dottern att känna sig mycket bättre. Och innan dottern hann återfalla, begav sig modern iväg och köpte henne en svart barbiedocka, en mestisbarbiedocka, en indiansk barbiedocka etc. Modern sammanfattar: -- citat -- "Jag beslöt att om min dotter skulle leka med barbiedockor... skulle de åtminstone vara olika. Hennes lekar inkluderar numer arabiska, infödda amerikanska, latinamerikanska och afroamerikanska barbiedockor." -- slut citat -- Och den modern känner sig uppenbarligen ganska stolt över hur hon hanterat sin dotters problem. Jag mådde illa efter att ha läst hennes artikel.
Det är lätt att tänka ungefär åtta år framåt till då denna kvinnas dotter befinner sig i en rasligt integrerad skola och börjar gå ut med pojkar. När hon står i valet mellan att sällskapa med svarta pojkar eller vita pojkar kommer hon att komma ihåg sin mors svar på barbiedockedilemmat. Hennes mor kommer otvivelaktigt att vara stolt över henne när hon tar med sin förste svarte pojkvän hem på middag.
Ni förstår, det fanns en tid då jag trodde att vår enda möjlighet att rädda vår civilisation vore att få igång ett inbördeskrig och skjuta alla som resonerade på det sättet och sedan börja om från början med de överlevande. Vi behöver naturligtvis fortfarande ett inbördeskrig -- det går inte att komma ifrån -- men det kommer inte att vara nödvändigt att skjuta alla som känner smärta och skuld då hans eller hennes dotter väljer en vit barbiedocka. Dessa människor motsätter sig inte den vita civilisationens överlevnad på ideologiska grunder. Som jag nämnde tidigare saknar de en ideologi, bortsett från att vara Politiskt Korrekta, vad nu det råkar innebära för ögonblicket. De människor som behöver skjutas -- som måste skjutas -- är den Politiska Korrekthetens rådande smakdomare, de människor som planerat så att sjuåriga vita flickor ska känna skuld om de upptäcker en förkärlek för vita barbiedockor hos sig själva. Skjut dessa, och resten kommer att anpassa sig. De kommer att anamma vilka attityder och åsikter som än serveras dem. Det är så de flesta människor fungerar. Det är så de alltid har fungerat.
Och de människor som är funtade på det sättet är inte bara de med tvåsiffrigt IQ-tal. Många av dessa människor är tämligen klyftiga och kompetenta. De föddes antingen med skuldkänslor över något, eller så är de mottagliga för den implanterade skuld som den Politiska Korrekthetens smakdomare sedan kan manipulera. Det är något som jag antar att häxdoktorer och präster har förstått sedan förhistoriska tider och dragit fördel av, vilket är varför föreställningarna om skuld och försoning spelar en sådan framträdande roll inom många religioner. Olyckligtvis förstår det folk som slingrat sig in i vår masskommunikationsmedia och fattat strupgrepp på dem detta också.
Det är verkligen tragiskt att se hur media har manipulerat folk som den moder som skriver för San Jose Mercury News, men ibland är det nästan lustigt att åse hur somliga av de akademiska lämlarna i den Politiska Korrekthetens grepp våndas när de försätts i ett liknande dilemma. Ett aktuellt fall gäller fältmarskalk Bernard Montgomery. Han har varit en hjälte för det Politiskt Korrekta etablissemanget alltsedan hans seger under andra världskriget över tyskarna i Nordafrika. Efter kriget åkte han runt i Storbritanniens kolonier i Afrika och framlade en rapport hos regeringen som gick tvärt emot regeringens liberalers mål att demontera det brittiska imperiet, och således "hemligstämplades" hans rapport och arkiverades i 50 år.
De lagstadgade 50 åren löpte ut för några veckor sedan, och rapporten släpptes till nyhetsmedia av Storbritanniens Public Records Office. Montgomery ville inte bara se imperiet stärkt och kommunismen i Afrika motarbetad -- båda dessa mål var bannlysta av liberalerna -- utan han uttryckte sin uppriktiga åsikt om svarta, inklusive de förmodat "civiliserade" och deras förmågor. Den svarte afrikanen, skrev Montgomery, -- citat -- "är en total vilde som är tämligen oförmögen att själv utveckla landet." -- slut citat --
Nu så var Montgomerys åsikt om svarta inte alls ovanlig under 1940-talet då han skrev rapporten, och folk var inte rädda för att uttrycka denna åsikt i det belevade samhället. Det var i själva verket majoritetsuppfattningen bland britter som hade haft över huvudtaget någon erfarenhet av de brittiska kolonierna i Afrika. Under de gångna 50 åren har emellertid den kontrollerade median, kyrkorna och de andra främjarna av Politisk Korrekthet lyckats göra den åsikten Politiskt Inkorrekt, och således försökte alla som fortfarande var i livet och hade haft någon kontakt med honom desperat att distansera sig själva så mycket som möjligt från Montgomery när hans kommentarer om svarta nyligen blev offentliga. Hans överlevande släktingar uttryckte sin skam och förlägenhet. En av Montgomerys levnadstecknare intervjuades av The Guardian denna månad och snörvlade att -- citat -- "hans anseende har lidit obotlig skada." -- slut citat -- Montgomerys hela anseende är givetvis som militär ledare och strateg, men för den Politiskt Korrekte trosivraren är det fullkomligt otänkbart att man kan vara "rasist" och samtidigt en person med överlägsna förmågor av något slag.
Och den här sortens situationer har inträffat gång efter annan. När H. L. Menckens privata handlingar publicerades för några år sedan, förekom det samma slags hukande och sökande efter skydd bland alla dem som någonsin hade sagt något positivt om Mencken eller hans arbete. De var livrädda för Menckens uppriktiga åsikter beträffande rasfrågan och att judarna skulle få folk att tro att de själva var Politiskt Inkorrekta. De var livrädda för guilt by association.
Nästan varje offentlig profil eller författare av prominens före omkring 1950, utom kommunister eller präster, som hade något att säga i rasfrågan skulle skrämma brallorna av dagens Politiskt Korrekta lämlar. Läs vad den humanitäre doktor Albert Schweitzer hade att säga om svarta i Afrika som han bott tillsammans med och tillbringat sitt liv med att hjälpa. Läs vad president Teddy Roosevelt skrev i rasfrågan. Eller Abe Lincoln. Eller någon annan bland hundra ytterligare som jag skulle kunna namnge utan att behöva gräva särskilt djupt i mitt bibliotek. Detta har gjort historien till ett politiskt minfält för Politiskt Korrekta författare och lärare -- och det är det huvudsakliga skälet till varför historien avvecklas från läroplanen på high school och universiteten, utom vad gäller censurerade -- ordentligt falsifierade -- versioner som blivit noggrant minröjda. Vad jag menar är att hur ska en Politiskt Korrekt lärare kunna förklara för eleverna att nästan alla som de betraktat som stora innovatörer -- till exempel Thomas Edison -- eller stora industrimän -- till exempel Henry Ford -- eller stora pionjärer inom flygkonsten -- till exempel Charles Lindbergh -- eller stora militära ledare -- till exempel George Patton -- eller vem som helst, dessutom var fruktansvärda rasister? Hur ska detta kunna döljas för eleverna när de läser om detaljerna i dessa historiska profilers privatliv, när de läser om vad dessa personer verkligen ansåg i rasliga frågor? En historieprofessor skulle kunna finna sig själv i knipa på nolltid. Det är säkrast att inte studera något som hänt före omkring 1960. Vem behöver egentligen känna till allt det där gamla stoffet när allt kommer omkring? Det mesta av det är fruktansvärt Inkorrekt, politiskt uttryckt.
Den populäraste radioshow som någonsin sänts i Amerika började 1929, blev senare en TV-serie som sändes fram till 1960 -- 31 år allt som allt -- och hette Amos 'n Andy. Det var ett underhållningsprogram med vita manusförfattare och vita skådespelare som spelade rollerna som svarta och talade med svart dialekt. Det var inte på något sätt ett program med negativ attityd till svarta; det behandlade i själva verket sina svarta rollkaraktärer med tillgivenhet; men det var ett komediprogram, och det porträtterade inte svarta som förnäma statsmän eller hjärnkirurger eller raketbyggare, så under 1960-talet fördömdes det som rasistiskt och slutade sändas. Om Amos 'n Andy återupplivades idag, skulle varje företag som ställde sig bakom det som sponsor omedelbart utsättas för bojkotter och demonstrationer. Politiker och kyrkoledare skulle hålla vredgade tal på TV om hur "hatiskt" och "rasistiskt" det hela var. Och över hela Amerika skulle tiotusentals Katherine Corcorans -- kom ihåg att hon var den korkade kvinna som skrev i San Jose Mercury News förra veckan om sin sjuåriga dotters traumatiska erfarenhet av barbiedockor -- tiotusentals Katherine Corcorans och deras helt och hållet "sensitivitetstränade" äkta män skulle vrida sina händer och våndas över hur de skulle förklara för sina barn varför de inte fick se på Amos 'n Andy på TV, varför det skulle vara "fördomsfullt" av dem att skratta åt rollkaraktärerna.
Det är intressant att notera att trots att Amos 'n Andy tillbringade sina sista dagar i form av en TV-serie, var det främst TV som föranstaltade det stora hav av förändringar i Amerika på 1960-talet som gjorde det omöjligt för Amos 'n Andy eller någon annan Politiskt Inkorrekt programserie att fortleva i etern. Televisionen som ett medel för hjärntvätt blev först betydande kring 1950 -- eller kanske ett eller två år tidigare. Under 1950 fanns det redan tio miljoner svartvita TV-mottagare i Förenta staterna. Till och med under det tidiga 1950-talet trodde varje lämmelfamilj med självrespekt och som inte ville vara sämre än grannen att den var tvungen att ha en TV-mottagare i huset, så att de små lämlarna och deras föräldrar kunde samlas kring den lilla, flimrande och monokroma skärmen för att få sina attityder och åsikter anpassade. Men det var färg-TV:ns innovation i början av 1960-talet som gjorde televisionen till det mäktiga och universella medium för tankekontroll som den snabbt blev.
Utan televisionen skulle Katherine Corcorans lilla flicka kunna ha sträckt sig efter den vita barbiedockan utan ett spår av ångest. Utan televisionen skulle fältmarskalk Montgomerys beundrare inte vara tvungna att be om ursäkt för honom. Utan televisionen skulle Bill Clinton bara vara ännu en skurkaktig advokat i Little Rock där han skulle försvara obetydliga knarklangare.
Det är naturligtvis väldigt vilseledande att skylla den Politiska Korrektheten på televisionen som medium. Det vore som att klandra Smith and Wesson eller Colt för bilburna skottlossningsintermezzon. De som ska klandras är medlemmarna av den hollywoodska folkstam som lagt sina smutsiga händer på televisionen redan från början, armbågat undan alla andra och med en osviklig släktskapsinstinkt börjat använda det nya mediet för att injicera sitt andliga gift i vårt folk. Men ni förstår, det är ett ämne som vi redan talat tillräckligt ofta om i American Dissident Voices.
Vi borde avsluta vårt samtal idag med att besluta oss för att inte fortsätta sitta på våra händer medan denna smutsiga folkstam förgiftar själen för sjuåriga flickor: att vi kommer att göra vad vi än måste för att sätta punkt för deras kontroll över vårt folks sinnen och själar.