Nu så kan jag förstå att åtminstone en del av skälet till denna överdrivna bevakning av Elian Gonzales-situationen grundar sig på den genomsnittliga nyhetstittarens mentalitet. Soffpotatisarna har inget bättre för sig än att oroa sig över var Elian hamnar. De skulle hellre få veta det senaste om tvåloperan Elian än veta vad som verkligen händer i världen.
Jag hoppas emellertid att ni ursäktar mig för att jag misstänker att utöver den strikt kommersiella strävan från CNN:s och andra nyhetspresentatörers sida att tillgodose soffpotatisarnas feminina läggningar genom att späcka sina nyheter med denna “medmänskliga intressesmörja”, förekommer det en avsiktlig ansträngning från mediamogulernas sida att distrahera tittarna och avhålla dem från att tänka allt för mycket på den verkliga världen och de verkliga frågorna. Ge dem en stadig diet av bollsporter och Elian Gonzales-uppdateringar, så kommer de inte att ställa för många frågor om de viktiga sakerna.
Kontrastera bevakningen av Elian Gonzales med nyheterna om vad som händer i Serbiens kosovoprovins. Den senaste nyheten därifrån är våldtäkten och mordet på en 11-årig albansk flicka av en av Madeleine Albrights ockupationssoldater. Det är något fruktansvärt, men det är knappast det mest fruktansvärda som skett i Kosovo sedan Madeleine skickade dit trupper. Det förekommer praktiskt taget inget omnämnande i nyhetsprogrammen på TV i Amerika om den pågående etniska rensningen av serber utförd av albaner under våra ockupationstruppers beskydd. Serbiska kvinnor kidnappas, våldtas och mördas varje dag av albaner i Kosovo. Den förekommer en genomskinligt uppenbar ansträngning från albanernas sida att terrorisera serberna och driva ut dem ur provinsen med hjälp av Madeleines trupper. Och vi får nästan aldrig höra om dessa antiserbiska aktiviteter från den gängse median. Cynisk som jag är, får det mig att misstänka att nyheterna om våldtäkten och mordet på den albanska flickan av en av Albrights soldater presenteras för oss bara för att dämpa våra misstankar om att vad som händer i kosovoprovinsen döljs för oss. Mediamogulerna kan säga: “Se här, vi berättade för er om mordet på denna albanska flicka, och det låg definitivt inte i våra intressen att göra det. Det får vår judiska stamfrände Madeleine att ta sig illa ut. Så ni förstår att ni kan lita på oss. Vi berättar för er vad som händer, oavsett om det passar våra egna syften eller inte.”
Men som regel berättar de naturligtvis inte för oss om vad som händer när det inte passar deras syften. Och de verkar lyckas med att hålla soffpotatisarna distraherade. Vad de romerska kejsarna lärde sig för 2000 år sedan om att hindra storstadspöbeln från att bli nervös genom att förse dem med mängder av spektakel i Colosseum fungerar fortfarande. Jag får en hel del brev från lyssnare som är ganska goda exempel på detta.
Jag sympatiserar förvisso med allas önskan att bevara sitt arv eller hissa den fana vederbörande vill, men den här frågan kring sydstatsflaggan är en lika stor distraktion som frågan om Elian Gonzales. Den är helt enkelt oviktig. Och jag säger detta som en sann son av Södern. Min gammelfarfars far på morssidan av min familj var Thomas Hill Watts, chefsåklagare i konfederationen under Jefferson Davis och senare guvernör i Alabama. Hans foto sitter på konfederationens tiodollarssedel. Han hade också varit medlem i utträdesrådet, som röstade för ett utträde ur unionen, och sedan tjänstgjorde han som överste i sydstatsarmén där han förde befäl över Alabamas 17:e infanteriregemente i det blodiga slaget vid Corinth i Mississippi. Men huruvida hans flagga fortsätter att vaja på olika offentliga byggnader i Södern eller inte är fullständigt obetydligt i jämförelse med andra saker som händer i Södern varje dag. Och man behöver inte ens bo i Södern för att veta vilka dessa saker är; de sker över allt i Amerika. En vit man mördad av svarta, en vit kvinna våldtagen av svarta, ett vitt barn terroriserat i ett skolklassrum av svarta, samt en politiker i Washington som sluppit undan snaran om halsen är en större tragedi än nedtagandet av sydstatsflaggan från någon delstatsbyggnad.
Ni förstår, de olika organisationer som är upptagna med att försvara sydstatsflaggan idag hävdar alltid att flaggan inte är en rasistsymbol. Men naturligtvis är den det och har alltid varit det. Min gammelfarfars far, guvernör Watts, hade aldrig hört ordet “rasist”. Judarna hade ännu inte uppfunnit det som ett skymford. Men enligt varje norm av idag så var han en rasist. Även om det var långt ifrån alla, så var det många av hans sydstatsfränder som inte samtyckte till slaveriets institution. De skulle ha varit glada över att kunna olagligförklara institutionen och skeppa varje neger och varje mulatt och varje kvadron till Afrika och släppa dem fria. Men de var alla rasister enligt dagens mediala norm. De var rasister på grund av att de erkände de rasliga skillnadernas enkla faktum. De flesta av dem hade ingen fiendskap gentemot svarta innan kriget: innan de svarta släpptes lösa för att terrorisera vita sydstatare. Men om min gammelfarfars far eller någon annan sydstatsgentleman hade sett en svart man lägga sina händer på en vit kvinna eller fällt en laddad kommentar till en vit kvinna, så hade han dragit sitt vapen och kvickt släckt lyset för den svarte utan ett ögonblicks tvekan. Nordstatare kände naturligtvis ungefär på samma sätt beträffande saker och ting. De var lika mycket rasister som sydstatarna. Det fanns helt enkelt inte några sydstatsgentlemän i nordstaterna — eller många gentlemän över huvud taget — för att upprätthålla ordningen.
Om vi kunde använda en tidsmaskin och bege oss bakåt i tiden 140 eller 150 år och ta med oss en videobandspelare och en skärm och några videokassetter med aktuella hollywoodfilmer eller TV-shower eller till och med nyhetsprogram med gatuscener från Montgomery och Atlanta och Richmond idag och spela upp dem för min gammelfarfars far och något ytterligare hundratal av hans inflytelserikaste vänner och förklara för dem att detta är vad judarna skulle mata vita amerikaners medvetanden med i framtiden... nå, om vi kunde göra det så skulle de helt enkelt inte tro oss. De skulle inte tro på att deras avkomma skulle kunna bli så fördärvad på bara fyra eller fem generationer att de kunde tillåta sådana saker att ske: så fördärvade att de skulle finna sig i sådana saker. Men om vi på något sätt kunde övertyga dem om att våra videoband inte var falska skulle de ha förstått att mycket mer stod på spel än politiskt oberoende för Södern. De skulle ha förstått att rasens överlevnad stod på spel, och de skulle ha kämpat till och med hårdare och tapprare än de gjorde, eftersom det på den tiden inte fanns någon skam i att kämpa för sitt folk, för sin ras. Hur som helst tar jag upp detta bara som en påminnelse om att vi inte är de enda som inte har lyckats fokusera på de verkligt viktiga frågorna framför oss. Genom historien har vårt folk distraherats av oviktiga frågor och har försummat de avgörande.
Så vad är viktigare idag än den senaste bollsporten och vad som händer med Elian Gonzales? Det är faktiskt exakt det som var viktigt för 140 år sedan. Min gammelfarfars far och de övriga ledarna i Södern skulle ha varit bekymrade först och främst över rasfrågan — inte om ekonomiska frågor eller politiska frågor eller någonting annat. Det förekom naturligtvis en meningsskiljaktighet mellan nord och syd i frågan om slaveriet, men det fanns gott om samförstånd beträffande rasfrågan.
Före kriget ville varken nordstatare eller sydstatare ha rasblandning. Om det inte hade varit för slaveriets ekonomiska aspekter, skulle en överenskommelse mycket troligen kunna ha träffats för att skicka tillbaka alla svarta till Afrika. President Lincoln betraktade en sådan plan med gillande till och med efter kriget.
Utan slaverifrågan hade krigshetsarna troligen inte kunnat få kriget till stånd. Men sydstatare som ville behålla slaveriets institution av rent ekonomiska skäl satte dessa ekonomiska skäl framför sitt folks rasliga intressen. De förstod inte i vilken grad deras rasliga intressen var hotade. Och sålunda fick vi ett blodigt och destruktivt inbördeskrig, och vad som var till och med värre — mycket värre — var att vi inte lyckades lösa rasproblemet när det kunde ha lösts med förhållandevis lite trauma.
Så idag har vi en raskatastrof i både nord och syd, och judarna pumpar sina lögner och sin dynga i alla av oss varje dag. Och istället för att fokusera på dessa verkliga problem låter sig de flesta av oss distraheras av fullständigt oviktiga frågor såsom Elian Gonzales och var någonstans sydstatsflaggan kan hissas.
Jag ska gå igenom det en gång till: verkligheten är att vi håller på att snabbt knuffas mot raslig utplåning. Verkligheten är att judarna kontrollerar en majoritet av vårt folks sinnen i det speciella syftet att hålla vår kurs inställd mot utplåning. Detta är de verkliga problem som vi måste ta itu med. Glöm Elian Gonzales och Fidel Castro och sydstatsflaggan. Glöm bollsporter och ekonomi och huruvida en skurk från Demokratiska partiet eller Republikanerna borde väljas senare i år. Fundera på raslig överlevnad och raslig frihet; det är allt som spelar någon roll. Sannerligen, inget annat räknas i slutändan.
Detta är skälet till att ni får höra en del upprepningar om ni lyssnar på flera av mina sändningar. Jag fortsätter att komma tillbaka till de viktiga sakerna om och om igen. Jag talar naturligtvis om många mindre viktiga saker också. Jag använder dem som illustrationer, som exempel, som hjälper oss att bättre förstå de viktiga sakerna. Och jag talar också om oviktiga saker eftersom jag måste ta hänsyn till min publik. Jag måste tala om de saker som medlemmarna av min publik tror är viktiga så att jag kan fånga deras intresse och sedan leda dem till de verkligt viktiga sakerna.
Här är ett exempel som återigen har att göra med inbördeskriget. En hel del män — förvuxna barn, faktiskt — tycker om att leka soldater. De tycker om att återuppleva olika historiska slag, och inbördeskrigets slag hör till deras favoriter. De tycker om att ge sig ut på slagfältet och låtsas att de är medlemmar av verkliga militärförband ur det förgångna — såsom min gammelfarfars fars 17:e infanteriregemente — och sedan skjuter de lösplugg mot varandra och flyttar omkring såsom de föreställer sig att det verkligen skedde. De känner sig uppriktigt stolta över sina uniformers och sin utrustnings autenticitet. De spenderar tusentals dollar på olika uniformspersedlar, och de studerar noga gamla rapporter och biografier för att se till att de får alla detaljer att stämma — det vill säga alla detaljer utan en; sinnelaget hos de soldater som verkligen utkämpade de verkliga slagen. Prata med någon av dessa låtsassydstatssoldater någon gång. Det första han kommer att försäkra er kommer att vara att det faktum att han tycker om att leka soldat i en sydstatsuniform inte betyder att han är rasist. Nej, nej, nej! Absolut inte! I själva verket kommer han att försöka övertyga er om att de verkliga sydstatssoldaterna heller inte var rasister, utan istället var den Politiska Korrekthetens förebilder. Låtsasammunition och låtsasövertygelser. Ingen mer integritet eller uppriktighet än hos de flesta anhängare av sydstatsflaggan. De håller fast vid det triviala och förnekar det viktiga.
Jag får verkligen hålla tungan i styr när jag talar med dessa människor. Men jag talar verkligen med dem. Ett historiskt intresse är definitivt ett friskare tecken än inget historieintresse. Så jag talar med en del av dessa låtsassoldater om militärhistoria, och ibland kan konversationen styras in på viktigare frågor.
Jag tror att ett av våra största problem idag är att vår bekvämlighetsnivå inte motsvarar vår situation. Vi har det alldeles, alldeles för gott ställt än vad vi borde ha när man beaktar vår situation. Som en ras på randen till utplåning borde vi vara nakna, svälta, frysa och täckas av smärtsamma sår från topp till tå. Vi borde ha det eländigt, vara rädda och desperata. Då skulle vi kanske vara i bättre stånd att förstå vad som är viktigt och vad som inte är det. Men när vi tillbringar vår tid med att kallprata i mobiltelefon medan vi driver omkring i våra BMW-bilar, har vi svårt att bibehålla rätt prioriteringar.
Under den stora depressionen på 1930-talet hade många amerikaner det naturligtvis svårt. De hade förlorat sina bondgårdar, sina hem, sina företag. De kunde inte föda sina familjer. De stod i brödköerna. De var kalla och eländiga. Men de lät sig fortfarande luras att vända sig till Franklin Roosevelt och ledas in i det grymmaste, blodigaste och destruktivaste kriget i världshistorien, ett krig för att rädda kommunismen och judarna undan tyskarna. Så vad detta säger oss är att obehag inte är nog i sig självt. Vi behöver ledare vars prioriteter är de rätta, och dessa ledare måste ha öppna kommunikationsled till folkmassorna, och sedan behöver folket få det tillräckligt svårt för att fästa uppmärksamhet vid vad som sker. När det rätta budskapet kan förmedlas till folket är ögonblicket inne för att slå dem hårt i sidan av huvudet med en planka för att fånga deras uppmärksamhet.
Nåväl, obehagen kommer, tro mig, och det kommer att bli mycket smärtsammare än att träffas av en planka. Det är bra. Det är nödvändigt. Men kommer vi att vara redo att dra fördel av obehagen? I slutet av inbördeskriget fick min gammelfarfars far uppleva en hel del obehag. Han sparkades från sitt arbete som guvernör av en fiendearmé. Han behandlades som en krigsförbrytare eftersom han hade gjort misstaget att befinna sig på den förlorande sidan. Hans plantage brändes ner tillsammans med en lagerbyggnad full av bomull, vilken representerade merparten av hans verkliga rikedom. Han var inte längre en rik och mäktig man, inte längre en medlem av sydstatsaristokratin. Han var mogen för att få sitt tänkande på rätt köl. Men det var naturligtvis för sent för honom att dra fördel av en ny förståelse. Om han hade förstått innan kriget vad han förstod efter kriget, är jag säker på att han skulle ha försökt övertala sina sydstatsfränder att slå in på en klokare kurs än utträde. Eller om han inte lyckats med det, skulle han ha kämpat med mer desperation vid slaget vid Corinth och kanske ha vänt det till en sydstatsseger istället för ett sydstatsnederlag.
Vad som hände med Södern påminner mig om vad som hände nästan 130 år senare med Sydafrikas folk. Under 1970- och 1980-talen var de välgödda och lyckliga. De hade byggt ett rikt vitt land i den sydliga delen av Afrikas kontinent. De hade enormt produktiva bondgårdar, industrier och gruvor. De hade glänsande städer av glas och stål. Och de hade mängder av billig svart arbetskraft som gjorde de rikaste sydafrikanerna ännu rikare. Men till och med den vanlige sydafrikan med vilken jag talade med en gång hade svarta trädgårdsarbetare och svarta kockar och svarta städerskor och svarta barnvakter. Och de brydde sig inte ett dugg om framtiden. Svartas terrorism höll dem helt enkelt på vakt en aning och gav deras superba väpnade styrkor lite realistisk träning. De hade till och med kärnvapen.
Jag sa åt dem: gör er av med era svarta arbetare. Utför ert eget smutsgöra. Acceptera en lägre levnadsstandard under en tid genom att hålla till godo med enbart den vita arbetskraften. Lita inte på era kristna kyrkor och kristna präster: de kommer att vända sig mot er. Och inse att det inte är Sovjetunionen som är er dödliga fiende, utan Förenta staterna. Kommunismen har smittat era svarta massor, men vita sydafrikaner befinner sig inte i fara för att smittas av den. Det är den giriga kapitalismen som sätter profit och bekvämlighet ovan rasen, som ni måste vara på er vakt emot. Och se framför allt upp med judarna.
Och de var naturligtvis säkra på att de visste bäst. De tog anstöt av mina varningar för deras kyrka. Det fanns ett särskilt band mellan kyrkan och folket i Sydafrika, försäkrade de mig. Kyrkan stödde apartheid. Den Holländska reformerta kyrkan skulle alltid stå vid de vita sydafrikanernas sida. Vad judarna beträffar var de Guds utvalda folk — bibeln säger detta — och dessutom var deras intressen desamma som de vitas. De enda judar som var fientliga mot vita sydafrikaner var sådana som Harry Oppenheimer, Helen Suzman, Joe Slovo och ett fåtal ytterligare judekommunister, fick jag höra. Och det där med att göra sig kvitt sina svarta arbetare var löjligt. De kunde hålla sina svarta under kontroll, försäkrade de mig. Svarta är som barn. De behöver den vite mannen för att säga åt dem vad de skulle göra. De vet att de aldrig skulle kunna styra landet själva. Och så vidare.
Så nu har sydafrikanerna förlorat sitt land. Deras kyrka förrådde dem. Kort efter att beslutet att låta det vita styret upphöra röstats igenom, kom kyrkan med en uppenbarelse från ovan och tillkännagav att den hade haft fel som stött apartheid. Apartheid var inte det kristna sättet, tillkännagav kyrkan. Idag accepterar den Holländska reformerta kyrkan till och med svarta medlemmar. De vita sydafrikanerna hade emellertid rätt beträffande en sak. Svarta är som barn, och de kan inte styra landet. Det är därför som det förfaller hastigt i barbari och anarki under svart styre idag.
Den vita sydafrikanska befolkningen som helhet har undergått motsvarigheten till att bli slagna hårt i sidan av huvudet med en planka. Deras farmare mördas på reguljär basis. Deras kvinnor gruppvåldtas av svarta i en tidigare oöverträffad skala, och en gruppvåldtäkt utförd av svarta är nästan liktydig med en dödsdom på grund av utbredningen av HIV bland Sydafrikas svarta. Många vita sydafrikaner som tidigare varit garanterade en bra anställning och hög levnadsstandard är nu arbetslösa och utblottade utan ens tillräckligt med pengar för att lämna landet. De som fortfarande har välbetalda jobb gömmer sig inom kringmurade områden patrullerade av beväpnade vakter och skyddade med taggtråd. I en del områden lämnar de endast boningarna i konvojer. Johannesburg, som brukade vara en ren, anständig och trygg stad, har nu den högsta mordfrekvensen i världen.
Allt detta har gjort underverk för att göra vita sydafrikaner mottagliga för sanningen och öppna deras ögon för verkligheten. Men precis som i fallet med min gammelfarfars far och de övriga sydstatsgentlemännen på hans tid, är det verkligen för sent för sanningen att vara dem behjälplig.
Hur ligger det till med vita amerikaner? När kommer de att förstå att vad som händer med Elian Gonzales och sydstatsflaggan och att huruvida Demokratiska partiet eller Republikanerna vinner i år är totalt och fullständigt oviktigt? När kommer de att förstå att de enda saker som är viktiga nu är det faktum att Amerika håller på att översvämmas av icke-vita och det faktum att judarna kontrollerar den allmänna opinionens organ?
Jag vet inte om det kommer att vara för sent eller inte. I stort sett är allt vi kan göra nu att försöka träffa så många som möjligt av dem i sidan av huvudet med en träplanka.