Vi skulle kunna tala om de aktuella avslöjandena att Förenta nationernas specialkommission av vapeninspektörsgrupper i Irak i själva verket användes för spionage och att de kanaliserade information till Israel och Förenta staterna som inte hade något att göra med sökandet efter massförstörelsevapen -- men allt att göra med Clinton och hans israeliska kontrollörers försök att underminera Saddam Husseins regering. När Saddam Hussein klagade över att vapeninspektörerna ägnade sig åt spionage innan han kastade ut dem ur Irak förra året, skrattade hela den kontrollerade median åt honom och avfärdade hans anklagelser. Sedan vapeninspektören Scott Ritter, en tidigare medlem av Förenta nationernas grupp i Irak, nyligen erkänt att, ja, hans vapeninspektörslag hade i hemlighet skickat vidare information som samlats in i Irak till Israels regering, började komplotten att ådagaläggas. Men det ser ut som om allt som kommer att förändras som ett resultat av detta blottställande av Israels korrumpering av Förenta nationerna och Förenta staterna är att specialkommissionens synnerligen lismande överhuvud, Richard Butler, kommer att förlora sitt jobb och att det kommer gå till någon annan lismande skurk avlönad av Israel och Förenta staterna. Men ni förstår, precis som i fallet med mutorna till Internationella olympiska kommittén, är det omöjligt för mig att hetsa upp mig över något avslöjande om hyckleri eller skurkaktighet i Förenta Nationerna. Det är vad jag kommit att förvänta mig av den skaran.
Olyckligtvis är det vad jag kommit att förvänta av alla på offentliga poster nuförtiden. Jag blir särskilt medveten om den förväntningen då jag ser hur den amerikanska senaten förfar med rättegången mot Bill Clinton. En sådan drös nervösa småflickor dessa senatorer är, alla halvt ihjälskrämda av Clintons popularitetsmätningar! En del av dem hyser uppenbarligen hopp om att roffa åt sig några minuters strålkastarljus under denna historiska rättsprocess för att sedan dra fördel av exponeringen under nästa val, men de är fortfarande rädda för att sticka fram sina huvuden allt för långt på grund av dessa mätningar. Andra myglar bakom kulisserna och säljer ut sitt samförstånd beträffande olika detaljer kring rättegångens genomförande för löften om framtida förmåner: det vill säga förmåner åt sig själva, inte åt Amerika -- nej, verkligen inte åt Amerika att döma av clintonlägrets uppenbara tillfredsställelse med hur saker och ting förlöper.
Det kanske låter en aning cyniskt, men jag är övertygad om att detta bara är realistiskt nuförtiden. Korruption, lögner och hyckleri är det politiska livets fundament i Amerika. Vägen till toppen går inte genom personlig integritet och patriotism och förmågan att tjänstgöra effektivt; den går genom en kandidats skicklighet i att charma väljare och ljuga utan att åka dit. Trots att Bill Clintons exceptionella slarv i samband med hans lögner har förorsakat hans rådande problem kan han inte klandras för den allmänna bristen på integritet i dagens politiska liv.
Bill Clinton är bara en lort som flyter omkring i den moraliska kloak som vårt samhälle har utvecklats till. Felet är vårt för att vi badar i denna kloak, för att vi inte bryr oss om stanken, för att vi tolererar varje slags korruption så länge som vi fortfarande kan spendera hur mycket vi vill på våra kreditkort.
Jag var gäst i en nyhetsorienterad pratshow i radio förra veckan, och jag påmindes ännu en gång om i vilken grad moralen i Amerika har förändrats och underminerats under de gångna cirka 50 åren. Jag diskuterade mångkultur med programledaren, en man vid namn Mike Gallagher, och jag framhöll att mångkultur oundvikligen leder till alienation, till förlusten av känslan av samhälleligt ansvar och slutligen till samhällets nedbrytning. Programledaren vägrade naturligtvis att komma fram till denna Politiskt Inkorrekta slutsats.
Därefter började vi få samtal från lyssnare. En av dem var en man som höll ett prudentligt litet föredrag om att ras inte är problemet idag -- det vill säga att mångkultur inte är problemet -- det är det dåliga beteendet hos vissa människor inom alla raser. Rensa ut de människor som uppför sig illa inom alla raser, så kan vi alla därefter leva tillsammans som lyckliga konsumenter i ett mångkulturellt samhälle, sa han. Jösses, det argumentet har jag ofta hört av folk som är livrädda för att bli kallade "rasister", och således vägrar de att ens överväga förklaringar till vårt samhälles sammanbrott som inbegriper rasfrågan. Vi har naturligtvis alltid haft en del människor som uppfört sig illa bland oss till och med när vi hade ett vitt samhälle. Men vi hade åtminstone ett samhälle, en gemenskap, en nation med att allmänt accepterat system av värderingar och normer. I det slags mångkulturella kaos som media och regeringen främjar idag är nästan ingenting allmänt accepterat.
En annan lyssnare, en kvinna, kom oavsiktligt in på detta. Hon gav uttryck för åsikten att det bästa sättet att undvika konflikt och våld i vårt samhälle vore om alla kunde vara mindre dömande. Detta är en kodbeteckning för de moraliska relativisterna. Kärnan i den moraliska relativismen är att allas tankar, allas livsstilar och allas sexuella läggningar är lika goda som någon annans. Det finns inga absoluta normer eller värderingar. Därför borde vi inte döma andra människor vars normer eller värderingar för närvarande skiljer sig från våra. Vi borde inte döma Bill Clinton. Vi borde inte döma homosexuella. Och så vidare. Och detta relativistiska sätt att betrakta världen gäller inte bara beteende: det gäller även konst, musik, litteratur och allting annat.
Den kontrollerade median har drivit på hårt för denna gör-vad-du-själv-känner-för-etik sedan 1960-talet, och den har haft en djupt destruktiv verkan på vårt samhälle. Det är ett mjukt, otydligt och feminint slags etik som är lätt att driva till det absurda, men logik är ingen stark sida hos de moraliska relativisterna, och de låter inte det avskräcka dem. Moraliskt driver de bara med och känner sig väl till rätta. Det är en etik som befriar dem och alla andra från ansvar. Ingen skuld, inga spänningar. Det är som en drog. Och den passar perfekt tillsammans med medias och regeringens strävan efter mångkultur, efter ökad mångfald.
För den icke-fördömande folkskaran är det samhälle som existerar på exempelvis Haiti inte av naturen underlägset vårt samhälle. Haitierna har verkligen en annorlunda livsstil, ett annat sätt att uppföra sig, men det betyder inte att vårt sätt är bättre, kommer de icke-fördömande människorna att berätta för er. För Guds skull, nej! Därför finns det ingen moralisk eller kulturell eller social anledning till att vi skulle motsätta oss det växande antalet haitiers närvaro i Förenta staterna -- eller jamaikaners eller vietnamesers eller vilka andras som helst.
Ni förstår, de moraliska relativisterna har rätt beträffande en sak. Allting bedöms i förhållande till en uppsättning normer. Och på den gamla onda tiden, innan mångkulturen blev Politiskt Korrekt, var de normer enligt vilka vi bedömde allting våra normer: vilket betyder att de var vita normer, de var europeiska normer, de var de normer som utvecklats tillsammans med vårt folk under tusentals år, normer som utvecklats och förändrats och anpassat sig själva för att göra oss till en mer duglig ras och tillåtit oss att överleva och blomstra och bli herrar över hela världen.
Men hallå där, det är rasistiskt, eller hur? Vad jag menar är att hur vågar vi förutsätta att våra värderingar och våra beteendenormer är överlägsna haitiernas eller vietnamesernas? Det var det budskapet som mångkulturalisterna, mångfaldsmånglarna, egalitärerna och de icke-fördömande människorna slängde efter oss efter andra världskriget. Det är givetvis ett nog så enkelt budskap att vederlägga. Våra värderingar och våra normer är bättre -- för oss. För femtio år sedan brydde vi oss inte om vilka värderingar och normer haitierna och vietnameserna hyste -- åtminstone inte de flesta av oss. De kristna missionärerna och ett fåtal andra kände att de var tvungna att lägga sig i haitiernas och vietnamesernas angelägenheter och få dem att byta ut sina värderingar, sin politik, sin religion och sin livsstil mot vår. Detta visar bara att våra värderingar och normer inte är fullkomliga; annars hade ingen av oss känt behov av att övertala haitierna och vietnameserna att förändra sina vanor. Vi skulle helt enkelt ha hållit dem borta från vårt revir, borta från vårt samhälle och inte bekymrat oss över deras beteende eller deras konst eller deras musik eller vad som helst annat.
Men som jag sade är det en rasistisk attityd. Så medan de kristna missionärerna rotade i haitiernas och vietnamesernas moral, rotade mediamogulerna i Amerika -- vilket betyder de judiska missionärerna -- i vår moral genom att använda televisionen för att övertyga oss om att rasism är fel och att det därför vore fel av oss att förutsätta att våra traditionella europeiska värderingar och normer skulle vara de bästa värderingarna och normerna -- ens för oss själva. De använde tvåloperor och komedishower för att övertala oss att inte vara fördömande, intala oss att vårt homogena vita samhälle borde ersättas av ett mångkulturellt samhälle, intala oss att vi behövde mer raslig och kulturell mångfald, intala oss att alla andras värderingar och föreställningar och livsstilar och beteenden och sexuella läggningar var lika goda som någon annans, och således var den skräpkonst och den skräplitteratur de och deras anhängare producerade lika god som någonting vi någonsin hade producerat. Med musiken gick de längre och intalade oss att andra rasers musikstilar var bättre än vår egen.
Men det är inte så att de judiska mediamogulerna försökte göra samma sak med oss som de kristna missionärerna försökte göra med vietnameserna och haitierna. Judarna lärde oss inte sina värderingar och sina normer. De lärde oss bara att överge våra egna. Målet var att förvirra oss, att koppla loss oss från våra rötter, att lämna oss moraliskt avväpnade. Om vi protesterade mot deras övertalningsprogram började de jämra sig över den så kallade "Förintelsen". "Ack, ve", tjöt de. "Se vart er europeiska moral ledde: till gasugnarna; till tvål och lampskärmar tillverkade av mördade judars kroppar. Skäms ni inte över er själva för att ni vill behålla en sådan moral?" Och ni förstår, många amerikaner skämdes. De var okunniga om vad som verkligen hade hänt i Europa och varför det hade hänt, och således visste de inte hur de skulle svara på den judiska versionen av händelseförloppet. Judarna hade med sin kontroll över media ett monopol på informationsflödet. Och många amerikaner var redan så förvirrade, så lösryckta från sina egna traditioner och värderingar, att de lät sig själva föras bakom ljuset av judarna. De lät sig själva intalas att det var bättre att inte vara fördömande.
Så här är vi nu, och en sådan röra det är! Majoriteten av amerikanerna tror på att Bill Clinton är en reko kille. De tror på att allas kulturer är lika goda som alla andras, och att ett mångkulturellt samhälle "berikar" våra liv genom att exponera oss för haitiska eller vietnamesiska värderingar och livsstilar. De anser att den Blade Runner-miljö som breder ut sig i många av våra större städer är normal och hälsosam. De tror på att det egentligen inte är någonting fel med homosexualitet. Och de störs inte av den politiska korruptionen överallt omkring dem: det är ändå bara advokater och politiker och affärsmän som "gör vad de känner för att göra".
Så jag förmodar att vad jag nu tänker säga kommer att låta väldigt gammalmodigt för många människor, men jag ska säga det i alla fall. De värderingar och normer som vi hade före andra världskriget, våra vita värderingar och normer, våra europeiska värderingar och normer, var oändligt mycket bättre för oss än dagens frånvaro av ett gemensamt värderingssystem, oändligt mycket bättre än dagens gör-vad-du-känner-för-etik. Det fanns många brister och svagheter i vårt gamla normsystem för att bedöma saker och ting och i vårt gamla sätt att bete oss; jag har redan nämnt missionärernas förehavanden, vår beklagansvärda benägenhet att försöka förändra andra människors värderingar för att överensstämma med våra snarare än att helt enkelt vidmakthålla vårt avstånd till människor som är fundamentalt annorlunda. Och det fanns många andra brister likväl. Vi var på tok för toleranta mot människor ibland oss vars värderingar var fullkomligt oförenliga med våra, och jag tänker särskilt på de människor som var upptagna med att ta över all vår media för masskommunikation, all vår nyhets- och underhållningsmedia. Men den så kallade "Förintelsen", ansträngningen hos en del av vårt folk i Europa att skydda sig själva mot judarna, var inte resultatet av någon brist i vårt system; det var snarare konsekvensen av en i grund och botten hälsosam tendens i vårt system.
Den verkliga svagheten i vårt värderingssystem är att det inte var i stånd att hantera främmande influenser väl. Det var för ömtåligt, för mottagligt för skada. Vad vi behövde var ytterligare ett årtusende för oss själva utan påverkan utifrån för att stärka och finjustera vårt system, för att anpassa det näst intill perfektion till vår egen natur och till vår omgivning. Problemet är att med vår teknologi förändrade vi vår omgivning för snabbt för att våra värderingar och normer skulle hinna anpassa sig på ett hälsosamt sätt. Vi fick världen vi levde i att krympa allt för snabbt. När alla våra förfäder bodde för i stort sett sig själva i Europa och upprätthöll en ostlig gräns mot mongolerna och turkarna och höll judarna på plats i ghetton, kunde våra värderingar framhärda.
När vi utvecklade nya rese- och navigationssätt och började utforska och erövra den icke-vita världen, utelämnade vi oss själva åt alla slags problem eftersom vi tidigare inte hade behövt ta itu med så många främmande influenser. Och sedan släppte vi ut judarna ur deras ghetton, vilket var ett stort misstag.
Och här står vi återigen; alla gör vad de känner för, och alla är icke-fördömande. Ni förstår, anledningen till att vi brukade ha en gemensam uppsättning värderingar, anledningen till att vi brukade vara fördömande, är att dessa saker var nödvändiga för vår överlevnad. Varje gång under vår dagliga tillvaro som ett beslut behövde fattas behövde vi inte tillbringa hela dagen med att fundera på det; vi behövde inte uppfinna hjulet på nytt gång efter annan. Vi gjorde bedömningar grundade på vår gemensamma uppsättning värderingar och normer. Dessa värderingar och normer utvecklades genom erfarenhet under tusentals år. De fungerade inte alltid -- de var inte fullkomliga -- men de fungerade mycket oftare än inte. De gav oss ett enormt övertag gentemot varje grupp människor utan gemensamma värderingar eller värderingar som inte var så väl anpassade till omgivningen, till livsvillkoren. De gjorde det möjligt för oss att överleva.
Om ni tror att vi överlever lika bra nu utan värderingar -- eller med ytterst onaturliga Politiskt Korrekta värderingar som har ersatt våra naturliga värderingar -- då lider ni av mycket allvarlig närsynthet. Ni fokuserar för mycket på ert kreditkorts aktuella limitbelopp och lyckas inte överblicka många andra saker som är mycket viktigare. Medan våra värderingar gav vika för Politisk Korrekthet och vi lärde oss att inte vara fördömande, minskade vårt folk -- vita människor -- i Förenta staterna från mer än 90 procent av befolkningen till strax över 70 procent idag. Och såsom herr Clinton är så förtjust att berätta för oss, kommer vi att bli en minoritet inom några årtionden. Det vill säga att vi kommer att bli det om vi förblir icke-förömande och fortsätter att sitta med armarna i kors.
Och om ni är en av dessa icke-fördömande individer som inte bekymrar sig över den framtidsutsikten på grund av att den civilisation som haitierna och vietnameserna kommer att ge oss efter att de fullbordat ödeläggelsen av vår, egentligen kommer att vara lika god som vår någonsin varit, då är ni uppenbarligen en person som tycker att Clinton är en reko kille, och ni har rattat in fel station. Jag talar inte till er.
Jag talar bara till de människor som är så Politiskt Inkorrekta att de fortfarande tycker att vi borde göra allt vi kan för att bevara vår civilisation, våra värderingar och normer, eftersom de är bättre för oss än någon annans skulle kunna vara. I ännu högre grad talar jag till de människor som vill att vi ska överleva som folk, som en ras, eftersom de förstår att vår civilisation är överlägsen för oss av det skälet att vi byggde den; våra förfäder byggde den, inte någon annans förfäder. Och jag vill berätta för alla er Politiskt Inkorrekta lyssnare, alla er fördömande lyssnare, att vi behöver lägga våra omdömen i öppen dager igen. Vi behöver försvara de värderingar och normer som tjänat oss förr.
Vi förstår att vårt system inte var fullkomligt. Vi förstår att vi behöver förbättra det. Vi behöver göra oss kvitt de svagheter som tillät den Politiska Korrekthetens befrämjare att förvirra oss och moraliskt avväpna oss. Vi behöver förstå att på 1960-talet, då vår civilisations fiender vände uppochner på vår moraliska föreställningsvärld och frambringade monster som Bill Clinton, var vår tolerans gentemot dessa människor ett misstag.
Tolerans -- i lagom mängd -- kan vara en dygd när vi har vår egen civilisation och vår egen värld, eftersom den tillåter våra värderingar att utvecklas och anpassa sig efter förändringar i vår omgivning. Den tillåter oss att finjustera vårt system. Och den tillåter oss att ha både individuell frihet och ett samhälle i stånd att försvara sig självt mot sina egna sociopater likväl som mot sina yttre fiender. Men det får inte förekomma någon tolerans för de saker som vi tillät ske under 1960-talet. Det får inte förekomma någon tolerans för Bill Clintons likar. Det får inte förekomma någon tolerans för mångkulturen eller dess förespråkare.