Efter förra veckans sändning kommenterade en lyssnare att människor som låtsas vara chockerade över Atlanta Braves kastare John Rockers uttryck för avsky gentemot Times Squares och New Yorks tunnelbanas invånare är samma människor som aldrig kommer att ge en uppriktig förklaring till varför de flytt från storstäderna till förorterna eller till mindre städer. Utflödet av vita familjer från städerna — den så kallade “vita flykten” — är den direkta konsekvensen av inflödet av icke-vita till städerna. De vita är desperata efter att komma undan från de icke-vita — men inte en på 20 kommer att erkänna det. De tror att alla omkring dem kommer att fördöma dem om de erkänner det. De är så förskräckta över tanken på att någon ska se dem som “rasister” att många av dem inte ens erkänner sanningen för sig själva. Istället fabricerar de ett Politiskt Acceptabelt skäl till sin flykt: skolorna är bättre i förorterna på grund av de högre lärarlönerna; förorterna har bättre tillgänglighet till shoppingcentra, eller vad som helst annat.
Hur upprätthålls denna illusion? Nästan helt och hållet genom den judiska kontrollen över massmedia för nyheter och underhållning. De flesta människor — åtminstone de flesta vita amerikaner — tycker om att tro att de ser på världen omkring sig och sedan drar objektiva slutsatser om saker och ting.
De tycker om att tro att de är rationella individer. De tycker om att tro att de tänker oberoende. Och naturligtvis gör ett fåtal av dem det också — men de flesta av dem, omkring 95 procent — gör det inte. De är konformister. De anpassar sina åsikter, sitt tänkande och sina attityder till vad de tror förväntas av dem.
Ta religionen, till exempel. Människor är inte baptister eller luteraner eller romerska katoliker eller muslimer för att de undersökt de olika religiösa doktrinerna, jämfört dem och sedan fattat ett rationellt beslut. I 98 procent av fallen är man luteran eller katolik eller muslim eller buddist på grund av att ens föräldrar och de övriga människorna i ens samhälle är det. En eftertänksam person som tar sin religion på allvar skulle kunna vara beredd att argumentera kring den och klyftigt försvara sin egen speciella sekts förtjänster mot andra sekters påståenden, men faktum kvarstår att hans trofasthet gentemot sin egen sekt inte grundar sig på ett oberoende beslut. Den grundade sig från början på att anpassa sina övertygelser till övertygelserna hos människorna omkring honom såsom han uppfattat dem. Alla hans argument är bara försök att rationalisera vad som till en början inte var rationellt. Fundera på det, så är jag säker på att ni kommer att hålla med mig.
Det fungerar en aning annorlunda med andra typer av övertygelser, men psykologin, det mänskliga elementet, förblir detsamma. I Amerika har inte regeringen och massmedia intagit en ståndpunkt av att förespråka en kristen sekt framför en annan eller ens att förespråka kristendomen framför buddismen eller islam, till exempel. Påtryckningarna för att anpassa sig i religiösa frågor måste komma från familjen och grannar. Men när det gäller politisk ideologi kommer påtryckningarna för att anpassa sig till stor del från regeringen och ännu mer från massmedia. Och när jag säger att påtryckningarna kommer från regeringen, menar jag alla regeringskontrollerade institutioner, i synnerhet skolorna. Hela media och regeringens alla institutioner befrämjar övertygelsen att massdemokrati i amerikansk tappning — TV-tappningen — är det bästa tänkbara styrelseskicket.
Utöver detta befrämjar de övertygelser att män och kvinnor är i grund och botten lika bortsett från deras genitaliers gestaltning, och att det är “orättvist” att behandla dem annorlunda på något sätt; att homosexuella är precis som heterosexuella bortsett från en annorlunda sexuell läggning, och att det är “trångsynt” att behandla dem annorlunda på något sätt; att judarna är smarta och kvicka människor, bra på affärer, men uppriktiga och även känslosamma och som bryr sig om, och att det är “hatiskt” att ha några andra tankar om dem; och att svarta och andra icke-vita kan se annorlunda ut, men under huden är de precis som oss — i synnerhet är de precis lika intelligenta, precis lika kreativa, precis lika bra på att lösa problem och precis lika benägna att acceptera personligt ansvar.
Vare sig man nu personligen tror på dessa saker eller inte, så tror jag att ni håller med mig om att regeringen och massmedia driver på ganska hårt för konformism beträffande dessa övertygelser. Har ni någonsin sett till exempel något nyhetsprogram på TV som visat människor som använt datorer — barn med datorer i ett klassrum, till exempel — där det inte visats en svart vid ett tangentbord? Vad jag menar är att det är som om det fanns en regel som alla nyhetsprogramansvariga måste följa: man får inte visa en dator såvida man inte visar en svart framför tangentbordet. Det är genomskinligt uppenbart att de driver på föreställningen om att datorer och svarta går hand i hand. Det är vad de vill att allmänheten ska tro.
Verkligheten är naturligtvis att datorer är en vit sak och alltid har varit det: uppfinningen, konstruktionen, programmeringen, ja ta vad som helst. Svarta har helt enkelt inget med saken att göra. Man kan naturligtvis lära en svart att använda en dator, precis som man kan lära en schimpans att cykla. Men datorer förblir i vit besittning, precis som cyklar förblir i människans besittning. Och det beror sannerligen inte på att någon håller svarta tillbaka. Det är en fråga om fallenhet och tendens. Kineser är definitivt i stånd att förstå den inbegripna vetenskapen, vilket är skälet till att under clintonpolicyn att globalisera ekonomin håller en stor del av den datorteknologi vi utvecklat på att flytta till Kina så att vi nu tvingas köpa en del datorprodukter från kineserna. Men om man någonsin ser datorprodukter som importeras från Ghana eller Zambia kommer det enbart att vara för att någon som inte är svart har byggt en fabrik där för att dra fördel av den billiga arbetskraften. Det kommer inte att vara för att ett svart datageni i Afrika utvecklat något eget.
Ni förstår, de flesta människor förstår detta på en viss nivå. De förstår att den här grejen med att alltid visa svarta framför datortangentbord är ett mediatrick, men de har svårt att motstå det. De känner sig tvingade att tro att illusionen är verklig.
Samma trick används på andra sätt. Om NASA har ett offentligt uttalande att fälla om en av sina vetenskapliga rymdsonder, så är chanserna ganska stora att man kommer att välja en svart för att stå framför TV-kamerorna, fälla uttalandet och förklara för oss den inbegripna vetenskapen — naturligtvis såvida det inte förekommit en blunder och rymdsonden inte lyckats göra vad den förväntades att göra. Då är det OK med en vit talesman. Eller om National Institutes of Health eller Food and Drug Administration har något viktigt att säga oss, kommer en svart i vit läkarrock att stoppas upp framför kamerorna. Tanken är att skapa en illusion av att teknologi och vetenskap och framsteg och intelligens på något sätt förknippas med svarta — eller åtminstone att svarta är precis lika bra på den sortens saker som vi.
Och som jag redan nämnde är det svårt att motstå den här sortens illusion. Man kan inte slå på en TV eller öppna en tidskrift nuförtiden utan att se svarta presenteras för oss i vita roller som om det vore det mest naturliga i världen. Växla mellan kanalerna, så kommer ni att få se svart ansikte efter svart ansikte, och de leende vita som finns omkring honom visar alltid sitt gillande. Svarta doktorer, svarta affärsmän, svarta lärare, svarta vetenskapsmän, svarta komiker, svarta sångare, svarta dansare, svarta hallåor, svarta bollspelare, svarta detektiver, svarta män som springer omkring med vita flickor och alla dessa vita omkring som ler och visar sitt gillande. Det är nästan hypnotiskt.
Men ni förstår, det är en illusion. De leende vita som visar sådant gillande över de svarta får betalt för att le. De vita i TV-publiken får naturligtvis inte betalt, men det är svårt för dem att låta bli att också le. Det är en väldigt primitiv men stark impuls, detta behov av att skratta när de som finns omkring en skrattar, att le när alla andra ler. TV-cheferna förstår denna impuls till fyllest, och den använder den effektivt.
Och det är inte bara i Förenta staterna som denna illusion befrämjas. Massmedia och de demokratiska politikerna i Tyskland har kollaborerat med judarna under de senaste 55 åren i en ansträngning att utveckla en liknande illusion i det tyska folkets allmänna medvetande. Tyskarna har alltid trott på att det varit något speciellt med att vara tysk, med att vara född av tyska föräldrar. Varje tysk ärvde genom sina gener en bit av sin nations, dess historias och dess väsens storhet.
Fransmännen, ryssarna, engelsmännen och irländarna har naturligtvis liknande övertygelser beträffande sina egna nationer. Det är någonting etniskt — men mycket odemokratiskt: någonting som judarna och deras kollaboratörer har försökt krossa. Så kort efter det här årets början, tidigt på nyårsdagen, valde tyska kollaboratörer ut ett turkiskt nyfött spädbarn till att bli “Millenniets tysk”. Och de valde naturligtvis inte ett tyskt spädbarn för denna distinktion; de valde ett turkiskt barn; fött på ett tyskt sjukhus och med två turkiska “gästarbetare” som föräldrar. Och under den gångna veckan har politiker och mediamänniskor hållit upp detta turkiska barn för TV-publiken i Tyskland som en typisk tysk av det nya millenniet, och alla av kollaboratörerna och de betalda mediamänniskorna har stolta lett tillsammans i rutan varje gång detta tillkännagivande gjorts. Och olyckligtvis har allt för många tyska TV-tittare lett tillsammans med dem. Det är på så sätt vårt folk är funtat. Och så håller den tyska allmänheten gradvis på att falla offer för denna noga iscensatta illusion att turkar och zigenare och pakistanare och zuluer födda i Tyskland verkligen är tyskar precis som alla andra tyskar.
Jag har talat om den judiska maktstruktur som skyddas av denna illusion som ett “korthus”. Det är förnuftig term, tycker jag, men låt oss nu försöka förstå den lite bättre. Om Washington och New York och Hollywood ödelades av stora jordbävningar i kväll — om merparten av de människor och de institutioner som genererar och upprätthåller illusionen i Amerika — plötsligt förgjordes, skulle korthuset inte rämna omedelbart. Faktum är att illusionen inte skulle ersättas omedelbart av en klar syn på verkligheten. Illusioner har en tendens att dröja kvar ett tag. Folk som bedrogs av illusionen skulle fortsätta att bedra sig själva under en tid; de skulle fortsätta att hålla fast vid illusionen. Många människor skulle behöva vägledning för att befria sig själva från illusionen och vinna ett fast grepp om verkligheten. Vägledning skulle emellertid vara en mycket enklare uppgift och fordra mycket mindre arbete än det arbete judarna och deras kollaboratörer lagt ned på att skapa illusionen. Sanningen har sina ljusa sidor. Men att rycka upp illusionen med rötterna och riva korthuset skulle fortfarande inte vara något som kunde åstadkommas över en natt.
Det finns ytterligare en viktig aspekt: den organisatoriska aspekten. Om en minoritet vill upprätthålla sin kontroll över en majoritet — i synnerhet om ett avsevärt antal av medlemmarna av den majoriteten inte vill kontrolleras — så behöver den kontrollerande minoriteten ha en effektiv organisatorisk struktur genom vilken den kan utöva sin kontroll. Den organisatoriska strukturen tillhandahåller det nödvändiga inflytande som en numerär minoritet behöver för att kontrollera en motvillig majoritet.
Nåväl, detta är ganska enkelt och uppenbart, förmodar jag, men det är fortfarande något att fundera på för att bilda en förståelse för vår situation. Regeln är denna: ju större skillnaden i antal är, desto mer organisatoriskt inflytande behövs; och ju större inflytande som behövs, desto lägre är stabiliteten. Vilket är skälet till att judarna driver på ett antal långsiktiga program för att reducera våra antal, både i absoluta termer och i förhållande till feministerna, de homosexuella, de icke-vita och de övriga i deras läger. För ögonblicket är deras situation fortfarande ganska oviss, då de utan regeringstvång inte skulle kunna upprätthålla sin kontroll; illusionen allena skulle inte hålla deras korthus samman.
För ögonblicket har de dock båda delarna: de har illusionens maskineri för sina händer, och de har organisatoriskt inflytande. Och de behöver båda. Om någon kunde sticka en tillräckligt stor käpp i illusionsmaskineriet för att få det att braka ihop under en lite längre tid, så skulle inflytandet sannerligen komma att vackla ordentligt. Politikerna och byråkraterna och de hemliga polismyndigheterna och militärmänniskorna utför inte judarnas vilja för att de älskar judar. De gör det för att de är en del av en organisation, en del av regeringsetablissemanget. Deras lönecheckar kommer från regeringen, och de hoppas att deras pensioner också kommer att komma från regeringen en dag. Men själva regeringen är fortfarande grundad på föreställningen om allmänhetens stöd, på föreställningen om val och röster. När illusionens maskineri inte längre förmår kontrollera rösterna, kommer politikerna att göra nya beräkningar, och det kommer även de ledande byråkraterna. I vilket fall som helst kommer det naturligtvis att vara sitt eget bästa de eftersträvar. Patriotism är något som hör till det förflutna.
Om å andra sidan en tillräckligt stor käpp kunde köras in i regeringens maskineri, så skulle till och med ett tämligen litet antal beslutsamma människor kunna förstöra illusionsmaskineriet, och jag tror inte att det är nödvändigt för mig att förklara hur det skulle kunna göras. Men nu stöder regeringen och illusionsmaskineriet varandra, och jag känner inte till någon som har en tillräckligt stor käpp för att sabotera varken den ena eller det andra. Det är en brist som vi måste ta itu med.
Hur som helst, kommer ni ihåg inbördeskriget i miniatyr i Ryssland i början av jeltsineran, i september och oktober 1993? Det var för bara sex år sedan. Boris Jeltsin var naturligtvis judarnas kandidat — Rysslands motsvarighet till Bill Clinton. Han hade bara kunnat väljas med massmedias totala stöd — i synnerhet TV-bolagens, som då liksom nu stod under judarnas stränga kontroll, varav de främsta är Boris Berezovsky och Vladimir Gussinsky. Progressiva ryska patrioter försökte tillsammans med konservativa element från den tidigare eran att ta det organisatoriska maskineriet ifrån Jeltsin — vilket betyder ifrån judarna. Den ryska lagstiftande församlingen — Duman — röstade för att avsätta Jeltsin, men utan någon som kunde ersätta honom omedelbart fortsatte armén och KGB att ta order från honom.
Patrioter stormade den ryska parlamentsbyggnaden i Moskva och även den största TV-stationen där. De bröt igenom trupperna kring parlamentsbyggnaden, det så kallade Vita huset, tog kontrollen över byggnaden och barrikaderade sig själva i den. De lyckades emellertid inte ta den största TV-stationen, för KGB hade sina hårdaste trupper där — sina elittrupper — för att vakta stället. De var mycket mer bekymrade över att beskydda televisionshögkvarteret — över att upprätthålla sitt grepp om illusionens maskineri — än de var över att hålla fast vid Vita huset och dess lagstiftande maskineri. När patrioterna försökte storma Berezovskys TV-station mejade helt enkelt KGB-trupperna ner dem med kulspruteeld, och de dog på gatorna. När man kunde hålla befolkningen klistrad vid den vanliga TV-sörjan var det en lätt match att skicka stridsvagnar mot Vita huset. Jeltsin lät Röda armén omringa Vita huset med stridsvagnar för att driva ut patrioterna. Och sålunda var Jeltsin och hans gäng — vilket betyder judarna — i stånd att hålla fast vid makten. Så annorlunda det kunde ha varit om de ryska patrioterna hade lyckats med att ta över illusionsmaskineriet samtidigt som de barrikaderade sig i Vita huset! En dag eller två med kontroll över rysk TV av en grupp intelligenta patrioter kunde ha varit nog för att få ut hundratusentals vanliga ryssar på gatorna och även för att få armé- och KGB-ledarna att göra nya beräkningar.
Vi bör också notera att organisatoriskt inflytande fungerar på den internationella nivån ungefär som det gör på den nationella nivån. Under krisen 1993 i Ryssland våndades judarna och deras kollaboratörer här över utgången. Jag vet inte vilka hot och löften som gavs bakom kulisserna, men jag kan föreställa mig dem. Det står klart att varje litet land utan kärnvapen som inte lyder order kommer att få samma behandling som Serbien fick. Det hade varit betydligt svårare för judarna om saker och ting hade gått bättre för patrioterna i Ryssland 1993. Och saker och ting kan vända till det bättre i Ryssland. Till och med ett kärnvapenkrig kommer definitivt att vara bättre än ett fortsättande av händelsernas rådande gång, förutsatt att det bryter inflytandet eller ödelägger illusionens maskineri. Den bästa möjligheten att undvika ett kärnvapenkrig, och dessutom bryta judarnas internationella inflytande, vore emellertid att sticka en tillräckligt stor käpp i det organisatoriska maskineriet här så att den amerikanska regeringen inte kan påtvinga något annat land judarnas vilja med hjälp av kryssningsrobotar på samma sätt som de gjorde med Irak och Serbien.
Nåväl, inget av mitt tal idag har tillhandahållit något i form av en konkret handlingsplan, men det kan kanske hjälpa oss att fokusera vårt tänkande lite bättre när vi väl arbetar fram en plan. Tills vidare är det vi måste göra att fortsätta att nå ut till vårt folk på alla sätt vi kan. Jag vore mycket glad om jag fick er hjälp i denna ansträngning.