Det är ungefär så det har legat till med judarna nyligen. För två år sedan satte de en pistol mot det schweiziska folkets huvud kollektivt och krävde miljarder dollar i ersättning för schweiziska bankkonton som de påstod hade innehafts av judar som försvunnit under andra världskriget. Schweizarna bedyrade till en början att judiska bankkonton från 1930- och 1940-talen som inte tagits i anspråk, högst uppgick till några få miljoner dollar, inte till miljarder, och dessutom slutade kriget för mer än 50 år sedan, och anspråk borde ha lämnats in för länge sedan. Judarna hotade att skjuta, bildligt talat, genom att låta sina köpta politiker i Förenta staterna hindra schweiziska banker från att göra affärer i Amerika. Slutligen promenerade de ut med 1,25 miljarder dollar i plundrat byte medan schweizarna bad om ursäkt för att inte ha hostat upp det fortare.

Efter den sortens framgång med schweizarna kunde man knappast förvänta sig att judarna skulle sluta med utpressning och bli hederliga. Så hur som helst var de snart tillbaka igen med anspråk riktade mot Volkswagen Company för att de skulle ha använt judiska arbetare under andra världskriget och endast ha tillhandahållit dem mat och husrum utan att betala dem avtalsmässiga löner. Man skulle kunna tro att dessa judiska arbetare borde ha varit tacksamma mot Volkswagen för att hållit dem vid liv under kriget, matat dem och givit dem tak över huvudet medan så många tyska civila bara hade sönderbombade ruiner att bo i. Nå, om ni trodde det så förstår ni er inte på judar. Judarna sa till Volkswagen Company att om de någonsin ville sälja fler bilar i Amerika så var det bäst att de hostade upp -- och det fort. Och de köpta politikerna och mediamogulerna i Amerika började skramla med sina svärd och tala högt om sanktioner av allehanda slag mot Volkswagen. Och således hostade Volkswagen, liksom de schweiziska bankerna, upp pengarna.

Sedan började plundringståget precis som jag berättade för er att det skulle för två år sedan när jag förutsåg att judarna skulle ge sig ut efter andra offer på en lång lista efter att de barskrapat schweizarna. Volkswagen var inte det enda företaget som hade använt ofrivillig arbetskraft under kriget. Judarna satte av efter Daimler-Benz och BMW och Siemens.

Och Schweiz var inte det enda land där judarna kunde hävda att farbror Abe hade gömt undan en del av sitt plundringsgods för sextio år sedan före kriget. Så de stämde banker i Frankrike och i Storbritannien och började jämra sig och gnälla i media över att bankerna var "okänsliga" inför stackars förtjänstfulla "Förintelseöverlevare" som plötsligt hade kommit ihåg farbror Abes miljoner och behövde dem -- nu! Och sedan kom de ihåg försäkringsbolagen i Italien och Schweiz och Storbritannien och annorstädes för vilka de kunde göra gällande att farbror Abe en gång skulle ha haft en livförsäkring. Sedan mindes de att svenskarna var skyldiga dem guld, liksom danskarna och norrmännen. Till och med polackerna, som judarna hade härskat över som bolsjevikkommissarier under nästan 50 år efter kriget, var skyldiga dem, hävdade de.

Utpressningsverksamheten har fungerat likadant i samtliga fall: betala oss, annars kommer vi att låta våra köpta icke-judiska politiker stifta lagar som gör det omöjligt för er att fortsätta att göra affärer, och vårt folk inom media kommer att måla upp er som monster som vill hålla fast vid de vinster ni förvärvat medan stackars farbror Abe och tant Sara motats in i gaskammaren, och sedan kommer de lättlurade icke-judiska lämlarna inte att köpa era produkter. Om ni ger oss problem eller motsätter er våra krav kommer vi att statuera ett exempel av er på samma sätt som vi gjorde med de schweiziska bankerna. Betala oss de futtiga hundratal miljoner dollar som vi kräver nu, och vi kommer att lämna er i fred. Annars kommer det att kosta er mycket mer.

Och det har fungerat varje gång. Inte en bankir eller affärsman har stått upp emot dem och blankt vägrat betala. Inte en president eller premiärminister har sagt åt dem: "Allright, judepojkar! Försök ni att bojkotta vårt land, och vi kommer att organisera en bojkott mot Israel. Vi kommer att driva ihop alla judar i vårt land och skicka iväg dem med pick och pack." Inte en enda har synat judarnas bluff. De har alla räknat ut att det är billigare att betala gangstrarna än att slåss mot dem, så de betalar. Heder betyder ingenting för dessa affärsmän och politiker. Principer betyder inget för dem. Allt de bryr sig om är att fortsätta att tjäna pengar, att behålla jobben.

Med detta slags attityder förhärskande bland icke-judarna, kan man knappast klandra judarna för att hemfalla åt utpressning i större skala än någonsin tidigare. De är framgångsrika i det; därför fortsätter de med det. Och de begränsar sig inte till Europa eller till de som påstås ha samarbetat med Tyskland i sina krav på krigsskadestånd. För några månader sedan ingav de ett anspråk till Storbritannien på 600 miljoner dollar som de menar att den brittiska regeringen konfiskerat från judar mellan 1940 och 1942 medan britterna regerade i Palestina. Kom ihåg att judarna förde ett gerillakrig mot britterna under tiden före 1948, då britterna slutligen gav upp och drog sig tillbaka, lät judarna slakta palestinierna och grunda den judiska staten Israel på palestinsk mark. Judarna kidnappade och mördade brittiska soldater i Palestina och lönnmördade diplomater. 1946 använde judarna en terroristbomb föra att spränga King David Hotel i Jerusalem, som var den brittiska regeringens högkvarter. Denna judiska föregångare till bombningen av Oklahoma City dödade ett större antal brittiska civila och militära personer. Och nu kräver judarna 600 miljoner dollar i krigsskadestånd från britterna!

Och judarna förväntar sig naturligtvis även utdelning från amerikanska företag. Både Ford och General Motors hade dotterbolag i Tyskland när andra världskriget utbröt. Fordfabriken i Tyskland tillverkade militära fordon åt tyskarna under kriget, och General Motors dotterbolag Opel gjorde detsamma. Och således hävdar judarna nu att både Ford och General Motors är skyldiga dem en hel del pengar på grund av det. Judarna har redan ingivit en kollektiv stämning mot Ford i en federal domstol i New Jersey och kräver hundratals miljoner dollar i löner plus ränta för de judar som arbetade i Fords tyska fabrik under kriget. Och på grund av att de affärsmän som nu leder Ford och General Motors idag är av samma slag som de som leder Volkswagen Company, kommer de otvivelaktigt att betala judarna snarare än att riskera att media porträtterar dem som "okänsliga" typer som profiterat på den så kallade "Förintelsen" och nu vägrar att dela sitt byte med de stackars förtjänstfulla judiska "överlevarna". För två hundra år sedan var det amerikanska mottot: "Miljoner till försvar, men inte en cent i skatt." Men på den tiden var amerikaner gjorda av ett hårdare virke -- och jag förmodar att vårt folk i Europa var det med.

Kontanter är inte det enda judarna är ute efter. De har beslutat sig för att även en avsevärd del av Europas konstskatter faktiskt tillhörde farbror Abe för 60 år sedan och borde återlämnas till judarna nu. Det är naturligtvis sant att under kriget hade den tyska regeringen ett starkt intresse av att föra så mycket tysk konst som möjligt tillbaka till tyskt beskydd. De köpte alla Vermeer och Rembrandt och Holbein och Dürer och Halse och andra tyska konstverk som de kunde från ägare i de besegrade länderna och förde dem tillbaka till Tyskland. Och när de verk tyskarna var intresserade av befann sig i judiska händer, utövade de ofta påtryckningar och kom över verken till låga priser. Tyskarna var emellertid i allmänhet inte intresserade av modern konst -- absolut inte judiska målningar av Chagall eller Modigliani, till exempel -- och en hel del sådan modern konst hamnade i händerna på judiska konsthandlare. I själva verket hade tyskarna ofta överenskommelser med judiska konsthandlare om att byta moderna målningar som de inte var intresserade av mot de tyska målningar de var intresserade av. Den störste av dessa judiska konsthandlare, Georges Wildenstein, fanns i Paris, och han kom över ett enormt antal moderna målningar under kriget. Efter kriget tog han dem till New York och sålde senare hundratals av dem till museer och privata samlare runtom i världen. Judarna är för närvarande sysselsatta med en enorm skattjakt på dessa målningar som nu befinner sig i icke-judiska händer men som tidigare tillhört judar. Det faktum att de flesta av dessa målningar förvärvats av deras nuvarande ägare från judiska konsthandlare såsom Wildensteins och att många av dem köpts på laglig väg från judiska ägare under kriget, skyles över. Alla av dessa målningar beskrivs av judarna som -- citat -- "konst stulen av nazisterna från Förintelsens offer" -- slut citat -- och nu vill de ha allt tillbaka.

Det råder en intressant dubbelmoral här. En uppslitande skilsmässa inom wildensteinfamiljen ådrog allmänhetens uppmärksamhet förra året till den judiska familjens affärsförehavanden i Paris under kriget, och en annan judisk familj hävdade att Wildensteins hade konstverk som i själva verket borde återlämnas till dem, eftersom de var tvungna att sälja dem till vrakpris under kriget. Wildensteins sa åt dem att dra åt fanders: preskriptionstiden för sådana anspråk hade gått ut för länge sedan, menade Wildensteins. Naturligtvis skulle ingen icke-judisk ägare våga göra något sådant gällande. Men i själva verket finns det preskriptionstider för de flesta anspråk. Vilande bankkonton blir typiskt nog regeringens egendom efter att ha vilat i 20 år eller däromkring, men när schweizarna påtalade den legaliteten för två år sedan, iklädde judarna sig sin roll som de "förföljda offren" och simulerade vrede över att schweizarna försökte låta en ynka lag komma emellan judarna och det de gjorde anspråk på i krigsskadestånd.

Närhelst judarna, i syfte att påminna världen för den sex miljonte gången om sin "offerstatus", anklagat någon till åren kommen tysk eller polack eller ukrainare eller litau för att ha behandlat judar illa för 55 år sedan under kriget, så är det inte tal om någon preskriptionstid. Om någon påtalar den legaliteten, kommer han att överröstas av judar som gallskriker i hela sin media. För en orätt, verklig eller inbillad, begången mot en jude av en icke-jude finns det ingen preskriptionstid oavsett hur lång tid som förflutit. Under sin Purimfestival firar judarna fortfarande den hämnd deras förfäder tog på de gamla perserna för 2.500 år sedan genom sin kontroll över en korrumperad kung.

Ändå, när den polska regeringen bad Israels regering för några få månader sedan att utlämna en judisk massmördare, Solomon Morel, så att han skulle kunna ställas inför rätta i Polen för folkmord, vägrade judarna. "Det finns en preskriptionstid för utlämningar" sa israelerna till polackerna, "och ni är för sent ute". Morel var den judiskkommunistiske kommissarien i ett koncentrationsläger i Polen efter kriget, och han torterade hundratals polacker och tyskar till döds. När han såg möjligheten till vedergällning hägra, flydde Morel till Israel liksom tusentals andra judiska förbrytare före honom. De fasansfulla illdåd Solomon Morel begått har beskrivits i boken An Eye for an Eye från 1993 av John Sack. [Boken kan beställas från National Vanguard Books: http://www.natvan.com]

Samma dubbelmoral gäller vid varje form av samspel mellan judar och icke-judar. Det är ett faktum att folk lider förluster under krig. Inom några få år efter att krigen är över brukar folk försöka komma vidare med sina liv, och de försöker lägga det som varit bakom sig. Om andra folk skulle bete sig som judarna beter sig, skulle varje engelsman vars hem träffats av en bomb under "blitzen" under andra världskriget nu rikta högljudda krav mot den tyska regeringen för att gottgöra honom för de reparationer hans far- eller morföräldrar varit tvungna att utföra för 55 år sedan -- plus ränta, naturligtvis. Och om det går an att gå 55 år tillbaka med sina anspråk, varför inte gå 135 år tillbaka och låta amerikaner vars förfäders hem och gårdar i Georgia brändes av General Sherman håva in skadestånd från den amerikanska regeringen nu -- plus ränta, naturligtvis? Eller varför inte gå 220 år tillbaka och kräva att Tony Blairs regering betalar skadestånd till alla dessa amerikaner vars förfäder led egendomsförluster på grund av rödrockarna under den första amerikanska revolutionen -- plus ränta, naturligtvis? Vad jag menar är att om judarna tillåts behålla sina fordringar utan hänsyn till förfluten tid, varför skulle inte alla andra få göra det med? Varför inte inrätta något slags Världsdomstol för krigsskadestånd? Jag kan tänka mig att det finns en hel del palestinier som skulle vilja inge anspråk mot staten Israel.

Faktum är att vi skulle få internationellt kaos om alla betedde sig som judarna gör. Så detta aktualiserar två intressanta frågor: Varför beter sig judarna på det sätt de gör? Och varför låter vi dem komma undan med det?

Nå, jag har redan givit ett slags svar till den första frågan: judarna beter sig på det sätt de gör för att vi låter dem bete sig på det sättet; det är precis som i fallet med bankrånaren som kommer att fortsätta att komma tillbaka tills säkerhetsvakterna slutar vara trevliga och skjuter ner honom. Men det handlar faktiskt om mer än så. Ingen annan är ens benägen att ställa den sorts krav på resten av världen som judarna gör. Judarna är verkligen annorlunda. Deras religion tillhandahåller en del ledtrådar i detta avseende. Det är en religion som säger åt dem att all av icke-judarnas egendom egentligen borde tillhöra judarna, att judarna är berättigade till den. Det är så uppenbart som det kan bli i det sextionde kapitlet av den bok som tillskrivits profeten Jesaja, där de blir instruerade att hålla sina portar ständigt öppna så att icke-judarnas rikedomar kan föras till dem. "Ni skola suga mjölken ur icke-judarna", blir judarna tillsagda. Och om ni tror att det egentligen inte betyder vad det låter som bör ni ta en titt i Talmud, där de judiska vise männen, de judiska bibeltolkarna, förklarar för resten av judarna vad det betyder. Talmud berättar för judarna att bara judar är mänskliga varelser, att icke-judarna endast är djur skapade av den judiske stamguden Javeh för att nyttjas av judarna på samma sätt som andra djur nyttjas. Eftersom icke-judarna bara är djur kan de egentligen inte äga någonting, och det är varje judes plikt att se till att de inte gör det heller.

Nu så är allt detta bibliska och talmudiska stoff mycket gammalt och ålderdomligt och kan förefalla irrelevant i fallet med den judiska stämningsansökningen mot Ford Motor Company av idag. Men detta gamla och ålderdomliga stoff är grunden för judarnas religion idag. De religiösa judarna tror verkligen på det. Och de icke-religiösa judarna beter sig som om de trodde på det. Och jag tror att i en viss bemärkelse gör de det. Jag tror att denna övertygelse finns i deras blod. Jag tror att det är i detta som deras nästan otroliga arrogans i samspelet med icke-judar bottnar.

Och det handlar givetvis inte bara om övertygelse: det finns även beräkning med i spelet. De förstår att framgången i deras aktuella ansträngningar för att lura av resten av världen varje cent de kan, är beroende av tre faktorer: den är beroende av deras kontroll över massmedia; den är beroende av den oöverträffade grad av politisk korruption som råder nästan överallt i Västvärlden, av den oöverträffade graden av demokrati; och den är beroende av det förvirrade och demoraliserade tillstånd icke-judar befinner sig i överallt.

Det har aldrig förr funnits någon tid då judarna förfogat över så stor öppen makt som de gör idag. Ingen tidigare regering i Förenta staterna har haft så många judar på maktpositioner som den rådande clintonregeringen. Och det är i stort sett så det ser ut i Europa med. Judarna runt Clinton avspeglar sig i högt uppsatta judar kring Tony Blair i Storbritannien. I Ryssland besitter judarna inte bara de flesta nyckelposter kring den alkoholiserade och krasslige Boris Jeltsin; de har en av sina egna till premiärminister. Och nästan överallt utom i Förenta staterna har judarna lyckats få lagar genomdrivna som gör det olagligt för en patriot att berätta för sina landsmän om vad judarna håller på med och har i kikaren. I Storbritannien, i Frankrike och i Tyskland ruttnar hundratals patrioter i fängelserna idag för att de vågat tala sanning om judarna. I Schweiz lyckades judarna få liknande lagar stiftade innan de började pressa pengar av schweizarna. Idag är det bara i Ryssland som ett betydande antal patrioter talar ut mot judarna och utmanar regeringens försök att tysta de patriotiska rösterna.

Och jag förmodar att det verkar rimligt för judarna att när de har så mycket makt bör de använda den till sin fördel. De borde försöka roffa åt sig allt de kan. Tillfället kan försvinna. Och de satsar på det, överallt, och på alla sätt. Det är intressant att notera att denna uppvisning av otyglad girighet och arrogans till och med har gjort en del av deras judiska fränder lite nervösa. Charles Krauthammer, en judisk skribent för Washington Post, den näst mäktigaste judiska dagstidningen i Förenta staterna, skrev en spalt förra månaden som inleds med orden, och jag citerar: "Jakten på miljarder i förintelseskuldpengar har gått från det otillbörliga till det skamliga." -- slut citat -- Krauthammer beskriver hela verksamheten som en "Förintelseutpressning". Det är inte så att Krauthammer inte tycker att judarna ska ha alla pengar de kan komma åt från icke-judarna. Det är bara det att han är bestört över det vårdslösa uppvisandet av naken och principlös girighet i takt med att allt fler judiska brännvinsadvokater -- det är vad Krauthammer kallar dem -- snubblar över varandra i sitt nuvarande plundringsraseri. Vad händer om icke-judarna kommer till insikt? Vad ska icke-judarna tänka?

Nu så är det olyckliga faktumet det att ingen icke-judisk skribent på någon större tidning skulle våga skriva vad Krauthammer skrev. Inte ens i Förenta staterna, där det fortfarande är lagligt att skriva sådana saker. De är alla rädda. Under två generationer har den judiska median betingat dem genom att omedelbart och högljutt anklaga alla som öppnar munnen för att vara "rasister" eller "hatare" eller "antisemiter". De har betingats att söka skydd närhelst de hör någon av dessa anklagelser. Och det är svaret på vår andra fråga: varför låter vi dem komma undan med det?

Deras mediakontroll håller soffpotatisarna förvirrade och omedvetna; de korrumperade politiker som har kommit att känneteckna vår demokrati är alltid redo att posera utåt för dem och förråda folket vars intressen de förmodas representera; och de av oss som är mottagliga och fritänkande nog för att förstå vad som händer är nästan alla för fega för att tala ut. Så det är nog så enkelt för mig att förutspå att judarna kommer att komma tillbaka för mer -- och mer -- tills de antingen har allt, som i Ryssland idag, eller tills det som Charles Krauthammer bekymrar sig för inträffar, och icke-judarna kommer till insikt. Men den förstnämnda utgången är sannerligen mycket mer trolig.